Jag ser mig själv som blyg. Tystlåten och på sätt och vis väldigt tillbakadragen. Det finns de som inte skulle hålla med mig alls.
När jag var yngre skulle de flesta beskriva mig som så försynt som jag skriver ovan. Vissa skulle nästan ta mig för osynlig. Idag syns jag. Jag hörs också. I vissa sällskap hörs jag till och med mest av alla. Jag är en av grabbarna som svär och drar fräcka skämt. Jag pratar tv-spel och teknik, sex och relationer. Jag tröstar också när det behövs och tar hand om och lyssnar, provocerar fram skratt eller tårar beroende på vad situationen kräver.
Enkelt sagt så är jag människa. En människa som alla andra med många sidor. Ändå är det så att när jag möter någon ny och känner mig lite osäker eller så och rösten blir sådär tunn och liten när jag ska klämma fram den där hälsningen, oavsett om det är J-mans gamla skolkompis eller kassörskan på ICA som står framför mig, då är jag ingen annan än den blyga tjejen. Det är också där jag definierar mig. Just för att den känslan är så mycket starkare än allt det andra. När jag kommer förbi det, då ska jag sluta beskriva mig som blyg.
Hur definierar du dig?
Lite skrämmande att din beskrivning av dig själv stämmer in rätt bra på mig. När jag var yngre var jag också rätt osynlig. I alla fall i skolan. Men hemma och på fritiden tog jag väldigt mycket plats. Så länge det var personer jag kände såklart. När det handlade om nya bekantskaper var jag så förbaskat blyg och osäker. Det hänger kvar än. När jag kommer in i nya grupper är jag rätt blyg och tillbakadragen, men så fort jag har blivit varm i kläderna tar jag rätt mycket plats (för mycket enligt vissa). Jag vill definiera mig som social men samtidigt blyg, fast rent logiskt går det ju inte riktigt ihop. Men det är nog rätt mänskligt att man är försiktig när det kommer till nya saker eller nya bekantskaper. :-)
SvaraRadera