Det här med att vara ute i god tid

Jag tycker om att vara ute i god tid om jag har möjlighet. Det gäller det mesta som inte är tråkigt i alla fall (tänker inte låtsas att jag inte kan vara en prokrastineringsexpert när det kommer till städning och läxläsning eller liknande). Det är väl väldigt vanligt antar jag. Att planera roliga saker månader i förväg liksom. Att vara på plats en halvtimme innan alla andra för att man är förväntansfull och så vidare.

I vilket fall så fick jag för någon månad eller så sedan veta att en gammal vän i England ska gifta sig! Jag träffade honom senast i slutet av sommaren och fick då träffa hans fästmö (fast då var de inte förlovade än) för första gången. Jag fattade omedelbart tycke för henne och J-man, som inte träffat någon av dem förut, blev också väldigt förtjust. Jättekul! Och nästa år blir det alltså bröllop. Nästa år! Det är ju hundra år dit! Nej, men du förstår. Det ska bli så himla roligt och jag är lite otålig.

Något som jag tycker är rätt klurigt med just bröllop (och nu har jag faktiskt inte varit på så många) är klädseln. Jag vet inte ens vad de har för klädkod och redan suckar jag över avsaknaden av finkläder i min garderob. Det är nämligen så att jag misstänker att det kommer vara ett rätt tjusigt bröllop, minns att jag sett bruden prata om att de tittat på lite slott för vigseln, och jag vill ju varken vara under- eller överklädd. Och hur fryser man inte ihjäl i exempelvis en balliknande klänning förresten? Om det nu blir klädkoden. När jag själv gifte mig tror jag det var mycket adrenalin som gjorde att jag inte kände någon kyla ens på kvällen när det inte var så varmt längre.

Men jag måste chilla lite. Som redan sagt så vet jag inte ens vad de ska ha för klädkod och skulle jag köpa en klänning nu är det ju inte säkert att den passar då. Det kan liksom hända ganska mycket med en kropp på ett år. Den kan bli större eller mindre, den kan också stanna precis som den är, men det kan jag omöjligt veta nu. Ser fram emot att shoppa finkläder dock. Det är ju inte så ofta man får möjlighet att göra det.

So far är det inte mitt år iallafall.

Men det är ju ingen nyhet. Att det inte är mitt år alltså. Vi åkte till Sälen i torsdags förra veckan. Svärfar med partner hade bokat en tjusig stuga och vi var ett gäng. Jag kan inte åka skidor, men jag tänkte att det kanske kunde vara dags att lära sig nu när jag ändå är trettio liksom. Det var kanske inte helt rätt tänkt just nu. Jag borde kanske tagit detta bajs-år i beräkning först.

Inga brutna ben. Jag säger det direkt. Men det är väl för att jag aldrig kom upp i backen så att säga. Åkte i en liten, långsam och jättelätt backe och lyckades göra mig illa av bara det. Vilket jag får säga ändå kräver en viss talang (inväntar applåder). Så, ja... Det var inget vidare för mig. J-man däremot hade roligt. Han gjorde sig inte illa och kunde åka i alla backar han ville åka i. Jag kände mig väl mest i vägen och utanför. Det kan ju liksom bli så när man inte kan vara med på samma villkor som alla andra. Men vi tog lite äventyrsbad på lördagseftermiddagen och det gick ju bra som tur var! Mycket mindre än vi tänkt oss, men vi hade kul ändå.

Köpt i Thailand, använd i Sälen.

Min mage blev givetvis trasig sista dagen också. Än är det inte över! Men, men... Någon gång får jag hoppas att det vänder igen. Vi har iallafall inte gett upp det här med skidor. Hur mycket jag än hatade det så tänker jag inte erkänna mig besegrad än. Däremot så behöver jag nog lite hjälp... Så nästa gång vi beger oss mot snöiga backar och dalar blir det att boka skidskola för mig. Går det inte då så får jag väl ge upp, men förhoppningsvis är jag inte så hopplös.

Vad hände med Stockholm?

Det är ju ett antal månader sedan jag skrev om att vi skulle komma att bli Stockholmsbor i sinom tid. Så ser det inte längre ut. Istället verkar det bli ett kontor här i Linköping snabbare än det var tänkt från början. Vilket ju känns bra för oss. Här har vi ju våra vänner och vår familj och sådant där . Men eftersom det kan svänga fort ibland så skulle det inte förvåna mig om det blir ändrat igen bara för att jag skriver ut det. Bara för att jag ska verka extra virrig liksom. Men ändå. Så ser det ut just nu.

Lite ditt och lite datt

Jag är trött. Det blir liksom så när man vaknar runt halv fem utan orsak och inte kan somna om igen. Lyckligtvis är det inte en vanlig företeelse nu för tiden dock.

Men, men... Vi hade rätt tjusigt vårväder i Linköping igår. Något främst J-man, men även jag, såg fram emot att kunna njuta lite av. Så blev det givetvis inte. J-man spenderade precis hela dagen med att må dåligt. Vi vet inte om det var något han ätit dagen innan eller om det var dags för honom att bli sjuk eller en kombination av båda två. Än. Vi får ju se hur det går idag. Inte för att det vore konstigt om han blev sjuk. Det har varit ett tungt år än så länge. Först får han spendera hela "semestern" stressad och orolig över mig och sedan har han jobbat mycket och långa pass. Det vore helt enkelt inte konstigt om kroppen protesterar. Mest får vi väl hoppas att han blir frisk till helgen då vi ska till Sälen. Men är han sjuk så är han liksom. Hälsan först.

Så jag spenderade gårdagen med att göra nästan ingenting kan man säga. Det fanns ju ingen mening med att störa J-man när han behövde vila, men jag fanns ju tillgänglig hela tiden ifall han skulle behöva något. Och så var jag ju inne och kollade till honom till och från så klart. Konstigt vore det annars. Det jag gjorde var i alla fall att skriva lite grann. Vet inte om jag nämnt det tidigare, men jag har gett mig på att skriva en längre historia för en gångs skull. Ännu längre än den där om tändaren alltså. Kanske blir det en bok, kanske blir det en längre novell (med kapitel), kanske blir det ingenting alls. Det är egentligen inte så viktigt. Just nu så är det en blandning av nyfikenhet och inspiration som styr, även om jag brottas med helt onödig prestationsångest till och från. Det är väl så att när man säger till sig själv att man ska se om man kan skriva en bok så föreställer man sig att andra ska läsa den, även om det inte alls behöver vara själva syftet. Jag försöker tänka att det bara är jag som ska läsa den. Och J-man eftersom han är intresserad av vad jag gör så klart, om han pallar. Jag skriver skräck.

Lockade håret (eller vad säger man?) också. Ibland orkar jag. Det är kul med lite variation.

Dessutom har jag en nyupptäckt kärlek till avokados. Apropå ingenting då alltså. Avokado smakar gott och gör mig glad. Citron och salt (vitlökssalt for the win) räcker för att det ska vara halv-gourmet. I fredags gjorde vi tacos och det kan ha varit årets bästa idé (so far) att ha avokado i dem. Inte guacamole då, även om det är gott det med, utan avokadobitar. Hur har jag inte tänkt på det innan? Någon borde sagt det till mig kan jag tycka. Plus att jag gjorde en awesome tzatziki som jag åt upp resterna av med chips dagen efter. Go me!

Och det var väl ungefär all onödig information som jag kände för att dela med mig av just nu. Jag börjar nämligen bli hungrig och känner att det är dags för kaffe. Så jag tänkte åtgärda det.

Tandläkaren

Igår låg det en kallelse till tandläkaren på hallmattan och det knöt sig genast i magen. Jag tycker inte om tandläkare. Inte alls. Jag är fullständigt övertygad om att man måste vara någon form av sadist för att bli tandläkare, kanske främst för att jag varit rädd för dem så länge jag kan minnas. Men ändå.

Nu är det bara en undersökning det gäller, men det hjälps inte. För mig är det inte mycket bättre än en rotfyllning (en sådan gjorde jag förra året, inget vidare det heller). Tandläkaren jag har nu är dock väldigt bra. Lugn och van vid tandläkarrädda. Jag har inte gråtit lika mycket under de senaste besöken trots att de varit påfrestande Det är jag tacksam för i alla fall.

Relativt bra illustration av mina initiala känslor till kallelsen.

Jag ska ju ta mig dit även fast jag inte alls vill. Förmodligen är enda chansen att jag kanske, kanske ska bli av med skräcken (till viss del i alla fall) att jag går dit. Det säger ju sig lite själv egentligen. Men det är ingenting jag ser fram emot.