Jag fyllde ju år. Handskades med det där lite obehagliga att inte planera något alls för en gångs skull. Nedslogs en skvätt av den där tristessen som kommer med att bara vänta och vänta. Det vanliga. Men det blev inte som vanligt ändå.
En stor del av familjen dök upp, men inte alla, och det blev trångt i vardagsrummet. Så ramlade några vänner in också. De som kunde. Det åts godsaker och pratades lite lätt om det ena och det andra... En lugnt stämning. Kanske något tryckt, sådär som det kan bli ibland när man trycker ihop ett gäng människor som kanske inte känner varandra så bra. Jag funderade lite över om det kanske hade varit bättre att bjuda in dem i omgångar ändå. För att slippa trängseln. Men det fanns ett syfte.
Det blev dags för present. Jag som, trots min kärlek till scenen, tycker att det är rätt obehagligt att få all fokus på mig sådär försökte väl mest komma ihåg att andas. Ett stort kuvert sattes i mina händer. Visst hade jag vissa aningar, men jag var inte beredd för det. Öppnade kuvertet, tog ut innehållet och brast i gråt.
Så den 8-12 januari var jag i London med min man. Den 10e såg vi Wicked, jag har en t-shirt, det var awesome. Allt var awesome. Jag har fantastiska människor omkring mig. Helt galet.
