Solgudens ö

Ett par dagar in i bröllopsresan sitter vi trötta i hotellets restaurang. Vi har precis ätit frukost och passar på att surfa lite eftersom vi ändå har tillgång till internet, om än ett långsamt och instabilt sådant (man märker hur bortskämd man är med sånt hemma). Men det är mysigt här. Vi har tid för varandra, läsning, bad, utforskande av ön... Ja, allt sånt som vi önskat för vår resa. Att stressa ner efter bröllopsplanering och allt sådant där.

J-man säger att jag behöver träna på att ha tråkigt och visst stämmer det. Mest av allt behöver jag dock träna på att slappna av. Sånt har jag aldrig riktigt sysslat med då ångest och sånt kul varit starkt närvarande i mitt liv, men man lär sig och det är spännande det med på sina sätt.

Vi verkar i alla fall ha valt helt rätt plats på ön för oss. Det är ganska mycket turister, visserligen, men pulsen är lugn och avslappnad för det mesta, folket trevliga och maten god. Vi var i Rhodos stad en eftermiddag och vantrivdes också... Inkastare är jobbiga vart man än är tycker jag. Hur det kan vara en bra idé med inkastare när alla de pratar med (attackerar) blir irriterade? I alla fall så har jag aldrig hört om någon som tycker det är kul. Kanske finns de med.

Idag blir det nog lugnt och fokus på skugga i alla fall. Stackars J-man brände sig igår så vi vill inte göra det värre så klart. Kanske spelar vi lite Heroes 3 på rummet, sätter oss i skuggan vid poolen och läser eller något annat tills det blir lite mörkare ute (ikväll alltså). Kanske ringer vi frisören som vi blev tipsade om igår. Kanske glömmer vi bort hur man är still igen och hyr en bil. Möjligheterna är många! Och vi har det väldigt bra.

Att vilja ha barn eller inte

Eftersom jag är kvinna så händer det då och då att folk frågar mig när jag ska skaffa barn. Det är liksom en förutsättning att det är någonting jag vill, inte en fråga huruvida jag ser det i min framtid eller inte. Lite som att det vore omöjligt för just en kvinna att inte vilja ha barn. Att inte vilja ha barn, som kvinna, kan ibland vara det mest provocerande man kan säga till en annan människa. Jag undrar varför.

En av mina bästa vänner bestämde sig för länge sedan att barn inte fanns på hennes prioritetslista. Hon är, i alla fall i dagsläget, inte intresserad av att ha en fast relation och satsar hellre på en karriär än familjeliv. Jag tycker att det är en bra inställning. Så länge hon går de vägar som gör henne lycklig är det bra. Det varken angår eller bryr mig huruvida hon skaffar barn eller inte. Ändå förutsätts det på något vis att hennes liv är oh så tomt utan man och barn. Den biologiska klockan och det. Hon måste ju känna av den. Och det skulle ju kännas oh så annorlunda om det var hennes alldeles egna barn, då skulle hon automatiskt känna alla de där moderskänslorna som än så länge varit frånvarande. Magin med att skapa liv och kärleken som inte går att beskriva. Det där som vi alla kvinnor måste, måste, måste längta efter och om vi inte gör det så vet vi bara inte om att vi gör det. Än.

Från en pjäs jag var med i för nästan 2 år sedan.

Jag ville verkligen inte ha barn när jag var yngre och fick gång på gång höra att jag skulle ändra mig när jag blev äldre. Bara för att jag inte tyckte om barn då så betydde det ju inte att jag inte skulle tycka om dem sen. Det är helt sant. Man kan ändra sig. Man kan ändra sig flera gånger till och med och jag har gjort det också. Jag avskydde barn när jag var yngre och vägrade kännas vid tanken att skaffa några dreggelproducerande avfallsmaskiner. Sedan började mina vänner få barn och några av dem lärde man ju känna lite grann och kunde liksom inte undgå att tycka om. Så jag tänkte att jag nog ville ha barn någon gång. Med rätt person. När jag kände mig mogen. Fast jag är inte säker egentligen. Vill jag ha barn? Är jag beredd att låta hela mitt och min mans liv förändras för all framtid för ett nytt liv? Vill jag ta konsekvenserna av vad ett sådant val innebär? Är jag beredd att offra min relation som den ser ut idag för en helt ny, en som ingen utav oss egentligen vet hur den skulle komma att se ut? And so on and so forth...

Fast man ska ju inte riktigt tänka så som kvinna. Det är ju männen som ska vara tveksamma, ibland motvilliga. Det är nämligen helt normalt. När jag kom i samtal om det här med barn med en ny bekantskap och nämnde att J-man faktiskt vill ha barn och velat länge, bara att det ska vara rätt person och tid och sådant också, så lutade sig hen bara tillbaka och tyckte att "men då är det ju lugnt". Förutsättningen var ju att jag självklart ville. Jag fick inte ens frågan om vad jag ville. Så länge min man vill så är det ju färdigt, bara att börja avla. Att det är min kropp som tar mest stryk, jag som utsätts för risker om något vill sig illa, mitt liv som radikalt ändras från och med att jag blir gravid det spelar liksom ingen roll. Det var en så märklig känsla för mig, att plötsligt reduceras till en barnfabrik utan att själv få ha en åsikt om det.

Det förutsätts att jag och J-man nu ska skaffa barn, kanske inte på en gång men så småningom, nu när vi är gifta. Jag tycker att det är lite fördomsfullt. Att förutsätta alltså. Jag tycker nämligen att det är upp till oss att avgöra hur vi vill göra, inte upp till förväntningar på oss. Jag tycker inte att min bästa vän (eller någon annan heller givetvis) ska få höra att hon visst vill när hon säger att familjelivet inte är något för henne. Jag tycker att den fria viljan är viktigare än vad som anses vara norm.

Sen är det ju så att de förväntningar samhället, oftare än inte enligt mina erfarenheter, har på oss som barnproducenter kan vara fruktansvärt ångestframkallande för vissa också. De som inte kan få barn till exempel. Förväntningen som så lätt kan kännas som ett krav bara för att "det ska vara så". Det känns inte rättvist.

Jag skulle gärna vilja ha ett svar på varför det är så provocerande när en kvinna inte vill ha barn. Har du någon teori? Det enda jag kan komma att tänka på är just att det är normen och jag tycker att vi borde tänka längre än så. Vi är väl ändå smartare än så liksom? De flesta av oss i alla fall?

Och det är givetvis lika okej att vilja ha barn som inte ifall någon inte förstått det. Det är lite (mycket) en förutsättning för den mänskliga rasens överlevnad... Och jag vet inte om just vi kommer skaffa barn eller inte. Det är ju något vi ska vara överens om och ingen annan. Jag tycker bara att det ska vara lika okej om vi låter bli.

Våra "barn" som vi har nu...

Nattfilosofi av det övertrötta slaget

Att ha Buffy-marathon när man är allmänt PMS'ig är en helt klart intressant upplevelse. Det är en serie med mycket humor, men också mycket allvar, känslor, smärta. Jag har svajat mellan känslor i högt tempo den senaste veckan helt enkelt. Intressant hur något sådant som en tv-serie kan påverka en så mycket egentligen, för även utan det extra hormon-påslaget så reagerar jag ju och känner med karaktärerna.

Min absoluta favoritserie är Supernatural, även det en serie som jag skrattat och gråtit till i omgångar. Vissa avsnitt gör mig gråtfärdig oavsett hur många gånger jag ser dem. Andra gör mig lycklig varje gång. Oavsett så blir jag alltid påverkad. Det fascinerar mig.

Det är ju samma sak med favoritböckerna också. En bra författare kan fånga sin publik, för även när det gäller serier (och film och teater, jag har inte glömt det) så börjar det ändå med det skrivna ordet. Man lär känna någon helt ny genom orden och skapar en relation till någon som inte är verklig, men känns levande. En vän. Så händer det något, ens nya vän drabbas kanske av sorg och så gråter man ihop med någon man egentligen aldrig träffat men ändå känner så väl. Lite märkligt när man tänker på det, på sätt och vis, men ändå ganska logiskt.

Man känner ju alltid med de man älskar. Man blir glad när det går bra för ens vänner, ledsen när de är med om en förlust och arg när livet är orättvist. Förenklat, givetvis, men ändå. Till viss del så ger man ibland samma känslor till fiktiva personer som till verkliga. Åter igen, fascinerande.

Jag tror att just det här fenomenet har en hel del med mitt intresse för olika konsttyper att göra. Jag skrev oerhört mycket när jag var yngre, dikter mest av allt även om jag då och då tvingade ut någon novell. Så började jag dansa och så blev det skådespel, sång... Nu funderar jag åter igen på det där med att lära mig spela gitarr. Skapa saker. Precis som jag gör när jag ritar (vilket jag också gjorde mycket när jag var yngre, men inte längre) eller syr. Jag vill ge andra människor någonting. Känslor. Sådär som jag fått av andra. Liv.

Jo, visst låter det flummigt det där, men jag känner ändå lite så. Utan känslor så vet jag inte hur man skulle definiera "liv". Det är ju en så stor del av det.

Oh, well... Jag är lite väl trött för att hålla tråden och fortfarande göra mig förstådd tror jag. Maken är bortrest till imorgon så ingen har sagt åt mig att det är läggdags nämligen. Men lämna gärna en tanke eller två om det här, kan ju vara så att du kan förklara det här bättre än någon (jag) som är rätt trött och svamlig. Kanske har du till och med en helt annan tanke. Och , förresten, vad får dig att reagera mest av allt? Ja, i serie-väg då (böcker, filmer och teatrar räknas också tycker jag).

Den stora dagen som man säger...

Tror bilder talar ganska bra för sig själva så det kommer bli några stycken här. Alla bilder är tagna av Patrik Holgersson (holgerssonfoto.se), en helt awesome kille som var med och verkligen förgyllde dagen. "Man ska ha en fotograf som känns bra på bröllopsdagen"  hörde och läste jag överallt innan, så vi satsade på det. Social, professionell, trevlig och duktig, men nu är det ju bröllopet och inte fotografen vi ska prata om!

Vi gifte oss borgligt på en liten teaterscen i Linköping. Temat var syréner och handdukar eftersom man firar både Terry Pratchett och Douglas Addams den 25e maj (dagen D så att säga) och vi brukar fira det i vanliga fall också. Så tärnorna och marshalkerna hade syréner, J-man hade givetvis syrénkvist och handduk, jag hade min brudbukett av syréner och marshalkerna bar även de handduk.

Ingångsmarchen blev Joe Santrianis "Always with me, always with you". Så hade jag och J-man skrivit varsitt brev till varandra som lästes upp under vigseln tillsammans med en låt var som vi valt till den andre. Min låt till J-man var Åsa Jinders "Av längtan till dig", J-mans låt till mig var "Grow old with you" som Adam Sandler sjunger i "The weddingsinger". Båda låtarna framfördes av vänner till oss ur brudföljet och knöt samman våra respektive brev till varandra väldigt bra, något ingen av oss tänkt på förrän vi hörde det. Utgången blev Domenico Modugnos "Volare".

Efter vigseln gav vi oss iväg på fotografering medan gästerna fick fylla festlokalen. Vi klättrade lite på berg och sånt för att få tjusiga bilder och det kan vara så att mina skor och sten inte gick så bra ihop... Det kan till och med vara så att jag snubblade lite i en vattenpöl och skaffade mig ett tjusigt blåmärke på foten... Det kan också vara så att jag skrattade så jag grät när J-man försökte fiska upp mig igen. Vi hade kul i alla fall!

Man kan ju inte vara seriös jämt liksom. Sedan bar det i alla fall ut till festlokalen för mat och dryck och tal och musik och dans! Det blev precis som vi önskat oss. Ju mer kvällen flöt desto mer släpptes fokusen på oss och blev bara mer och mer fest. Det verkade som att verkligen alla hade trevligt och det dansades friskt, socialiserades i alla hörn och sjöngs en del också. När det blivit mörkt fick jag och J-man som en extra liten present av svärfar med fästmö en lyckta att skicka upp i nattmörkret för god tur. Den första fick vinden tag i så att den började brinna innan vi fick upp den, men vad gör väl det när man kan tända en till? Alla möter ju svårigheter  då och då filosoferar jag.

Vi orkade längre än jag trodde och tog oss till hotellet, som vi sett till att boka fredag till söndag, vid tolv någonting som jag minns det. Trötta och yra av glädje. I vår lägenhet hade ett flertal gäster en episk efterfest med trängsel, allsång och mycket skratt. Precis som det ska vara!