tisdag 23 april 2013

Det närmar sig...

Nu är det en månad och två dagar kvar tills jag gifter mig med min J-man. Att det skulle bli stressigt visste jag, men att jag skulle ha B-uppsats och utställning på universitetet samtidigt hade jag inte en tanke på. Stressen är... Ja, ganska mycket mer än vad som egentligen är okej kan man säga. Hade jag haft möjligheten att bara ägna mig åt bröllopet så hade saker och ting varit så mycket lättare givetvis. Så ser det dock inte ut.

Man lär sig mycket under en sådan här period av stress. Till att börja med så lär man sig otroligt mycket om sin relation. Hur man hanterar stress ihop och löser eventuella konflikter, vilket jag tycker är oerhört nyttigt. Det är ju i sådana situationer man ofta upptäcker om man fungerar ihop eller inte, för förr eller senare kommer det sådana perioder. Förhoppningsvis inte så koncentrerade som den här lite udda tiden dock... Men perioder när frustrationer och stress gör att man kanske säger något som man inte menar, inte förstår det där man i vanliga fall inte alls skulle ha några svårigheter med eller när man blir ledsen/arg på något helt i onödan. Inte för att alla kanske reagerar så, men min uppfattning är att det inte är helt ovanligt ändå.

Förlovningsringarna som kanske känns igen.

Jag är rätt fascinerad över att vi inte kommit i någon direkt konflikt en enda gång under den här tiden. Vi pratar och diskuterar så pass mycket att det inte har varit nödvändigt. Enda gångerna som något utöver det vanliga har hänt är när jag kände att jag hade för mycket att göra och att J-man inte verkade stressad alls, vilket är helt ologiskt egentligen eftersom han hjälper mig så gott han kan och självklart också känner hur tiden rinner iväg även om han inte visar det på samma sätt som jag, och när min frustration över att vissa tydligen inte klarar av att kryssa i en svarslapp och lägga i ett redan frankerat kuvert så att vi helt enkelt kan planera maten rann över. Yepp, det var jag båda gångerna. Vilket kanske inte är jättekonstigt eftersom att det råkar vara jag som drar det "tyngsta lasset" gällande planeringen. Det är jag som har koll på vad som behövs och ska göras. Arbetsledare kan vi kalla mig.


Sen är det är lite speciellt med bröllop. Det är kanske inte så vanligt att man har bordsplacering i vanliga fall, men de flesta har ändå koll på att det hör de flesta bröllop till. Det här med tal är inte heller något som hör alla tillställningar till eller att man faktiskt ska planera och anmäla sitt tal. För mig är det så självklart, men jag vet inte om det egentligen är något som folk i allmänhet har koll på. Jag är dock inte helt säker på att jag kan lita på att mina gäster, trots informationen i brevet de fått med inbjudan, förstår att de ska anmäla sitt eventuella tal i förväg. En del av problematiken med att informationen inte verkar läsas ordentligt. Dock ser jag det varken som mitt eller toastmasterns problem. Vi planerar att ha en filmkamera som man kan spela in en liten hälsning på om man nu skulle vilja det och om man inte klarat av att anmäla sitt eventuella tal till toastmastern får man helt enkelt ta det där istället. Då slipper toastmastern greja med sin planering och gästen får ändå ge sitt tal, på sätt och vis.

Jag och J-man har ändå en relativt avslappnad syn på det hela, även om det inte ser ut så när man ser på all text jag redan spytt ur mig. Saken är ändå den att vi har gjort så gott vi kan för att underlätta för våra gäster. Vi har gett så mycket information vi kunnat, för att undvika missförstånd och oklarheter. Vi har gjort svarskort redo att bara kryssas i (kommer på vigseln, kommer på festen, kan tyvärr inte komma alls) för att det ska vara så enkelt som möjligt och lämnat utrymme för eventuell specialkost så inga sjukhusbesök behöver göras, till det gav vi ett adresserat och frankerat kuvert så att det inte skulle bli några svårigheter att svara heller. Vi gör bordsplaceringen utefter att alla ska ha någon de känner i närheten av sig snarare än efter etikettens regler just för att alla ska ha så trevligt som möjligt under middagen. De som önskat har fått lämna förslag på musik till festen, även det för att alla ska ha så roligt som möjligt. Våra gäster är ju viktiga för oss. Annars hade vi inte bjudit dem. Hade inte våra vänner och familj varit viktiga så hade vi inte delat vår lycka med dem helt enkelt. Svårare än så är det inte.

Det är mycket nu helt enkelt. Men vet du vad? Jag skulle aldrig ändra på det. Om jag inte gör det här på det här sättet skulle jag aldrig förlåta mig själv. J-man säger samma sak. Det här är ändå bara en gång i livet. Då ska det göras ordentligt.

Och jag vet att jag är rörig. Man blir sån när man har en sisådär tio grejer för många att tänka på. Men orkade du läsa ända hit så är jag, för det första, lite imponerad och du har också lite mer koll på varför jag inte prioriterar bloggen just nu. Fram till bröllopet lär det vara så helt enkelt. kanske till och med längre, beroende på hur tiden efter känns. Så är det med det.