Lång tid...

Jag tycker om att sticka. Faktiskt. Det är ingenting jag trodde om mig själv från början, men så är det.

Första gången jag stickade var jag inte så jättegammal. Hur inte gammal jag var minns jag inte, men det var min farmor som lärde mig iallafall. Jag stickade räta om och om igen. Vilket inte ger ett slätt arbete när man stickar fram och tillbaka. Du som stickat lite vet vad jag menar.

Det var först förra eller förrförra året jag lärde mig att sticka aviga. En helt ny värld av möjligheter öppnades plötsligt och även om jag fortfarande har massor kvar att lära mig så har jag lyckats producera en del sedan dess. Jag har till exempel gjort ett eget mönster för torgvantar (eller pulsvärmare med tumme eller vad man vill kalla dem). Just nu så följer jag ett mönster jag hittat hos DROPS igen, yogasockor. Jag har räknat om det så det ska passa mitt garn och de stickor jag använder. Den här gången gjorde jag iallafall en provlapp innan. Yay mig!

Problemet med att göra yogasockor är dock min egen otålighet. Jag börjar närma mig slutet på den första nu, äntligen, och har ingen lust att börja på nästa. Det tar ju tid liksom. Och kraft. Vilket jag nog nämnt förut.

Men ändå. Jag är nöjd. Det är ett vackert garn och det går framåt. Jag har massor kvar på min cirkelkofta att byta av med när det känns för långtråkigt. Det är så jag hanterar det i-landsproblemet!

Lille jobbige katt

Jag har ju skrivit om Pysen förut. Han är en envis och bestämd kisse som uppenbarligen gillar rutiner. Nu har J-man varit bortrest sen i måndags och kommer inte hem förrän imorgon. Självklart så protesterar Pysen. Precis som förut.

En natt går bra, men efter det så brukar det vara dags att säga ifrån. Tydligen. Jag kan ju inte förklara för honom att J-man kommer hem så småningom och att det är okej. Är J-man borta länge vänjer han sig ju, men han är ju lyckligtvis inte borta så länge för det mesta (vilket i och för sig kommer förändras från och med nästa månad så klart). Så jag har inte sovit som jag behöver så klart. Sådant som jag inte behöver när Pysen är missnöjd, i alla fall om du frågar honom.

Nu är det ju en natt kvar innan J-man kommer tillbaka igen så frågan är om jag får sova i natt. En annan fråga är om J-man kommer få sova när han kommer hem igen? Pysen kan ju tycka att det är konstigt igen då också... Det vet bara han. En tredje fråga är hur han kommer anpassa sig när J-man börjar pendla. Om jag inte ska få sova mer än två till tre nätter i veckan kommer jag inte vara en nöjd och glad person direkt. Men jag kanske kan vänja mig vid att sova till krafsande och jamande?

Minsann...

Jag lyckades skriva en novell till slut. En färdig och betydligt längre än jag vanligtvis skriver det vill säga. Sen kanske jag omarbetar den längre fram om jag känner att det behövs så klart... Vilket bara det känns märkligt då jag aldrig omarbetar mina texter (jag rättar stavfel om jag märker dem, men annars händer inte mycket). Jag skriver ju, som nämnt tidigare, med hjärtat och sedan får det bli som det blir. Ibland blir det bra, ibland inte.

Den här novellen är inte riktigt som de jag vanligtvis skriver. Den är längre, som sagt, men också gladare även om jag inte skulle kalla den glad. Inte lika mörk som de andra helt enkelt. Dessutom handlar den om en tändare.

Novellen kan du för övrigt hitta HÄR om du vill läsa den. Har du även ett konto på kapitel1 och gillar den så kan du rösta på den från och med den 15e dessutom. Bestämde mig för att tävla med den mest för att öka chansen till att få lite kritik. Gick med i kapitel1 för att läsa och försöka finna inspiration i första hand, men det är klart att jag vill få lite kritik när jag väl skriver. Vore kul att utvecklas. Jag skrev väldigt mycket när jag var yngre och jag vill hitta tillbaka lite. Det var något jag tyckte var roligt helt enkelt. Och jisses vad mycket duktiga författare det finns! Kika gärna runt lite på sidan om du gillar att läsa och inte redan är bekant med den.

Vad gäller novellen jag skrev om sist så funderar jag fortfarande på att utveckla den på något vis. Börjar bli dags att ta tag i det helt enkelt. Lite i taget.

Så dumt egentligen

Jag har överansträngt mig. Sådant som händer, men det känns ju rätt dumt egentligen. En kombination av ivrigt virkande och mobilpillande gissar jag. Ont gör det oavsett. Sen i onsdags har det varit så här. Irriterande. Stödgrejen hjälper, upplever jag, men är inget kul för det. Den blir ju i vägen så klart. Till och från får jag ta av den för att kunna göra normala saker, som att äta till exempel. Det är ju bara en stund.

Som många andra är jag dålig på detta med att inte kunna/få göra vissa saker. Jag blir stressad av det och i förlängningen tjurig eftersom jag inte kan göra något åt det. Undrar varför det alltid blir så? Det finns säkert en väldigt simpel förklaring. Förhoppningsvis är det bra snart så jag kan slippa ajaj'et i alla fall. Handlederna tar ju stryk ändå. Har märkt att de gärna bråkar lite (knakar och "trött-värker") oavsett vad jag gör. Undrar om det alltid varit så utan att jag tänkt på det? Inte för att det spelar roll i och för sig.

Det händer saker...

Jo, det är ju så att det händer saker mest hela tiden. Lite så livet fungerar. Ibland händer det mycket och ibland mindre. Just nu så är det lite rörigt hos oss. Mest känslomässigt kanske, men det spelar ju roll det med.

J-man har ju ett jobb som han går till varje dag. Ibland reser han iväg. Det är ju så det är. Just nu jobbar han dock sin sista månad på den arbetsplatsen. Han har nämligen fått ett annat jobb, så som folk får ibland. Ett jobb som vi båda tror kommer bli väldigt bra. Sådant är ju faktiskt ganska viktigt. Vi tror också att han kommer trivas bra så klart. Dumt annars. I vilket fall så kommer han byta arbete ganska snart.

Vad spelar det för roll att J-man ska byta arbete? Varför gör det livet rörigt just nu? Jo, det är så här att det nya jobbet är i Stockholm och vi bor i Linköping. Även om J-man rest mycket i perioder så har han ändå varit hemma mer än han varit borta hela tiden och när han nu börjar jobba så långt bort så kommer det inte bli så. I alla fall inte de första månaderna.

Det är nämligen så att vi inte bara kan släppa allt och flytta till Stockholm hux flux. Delvis så ser ju bostadssituationen i Stockholm ut ungefär som ett tilltrasslat garnnystan, men det finns ju också saker här som inte är lämpligt att bara släppa på en gång. Vad det är spelar i sammanhanget mindre roll egentligen. Så är det alltid lite motigt och jobbigt att lämna en plats och ett liv som man trivs med för något som man omöjligt kan veta hur det kommer att bli. Jag tycker att det är jobbigt med förändringar, men ibland är de nödvändiga.

Som det ser ut nu så kommer J-man pendla mellan Stockholm och Linköping, men då inte varje dag. Han har hittat ett rum som verkar bra och vi ska upp och titta på det så snart som möjligt. Så kommer han bo där i veckorna och komma hem till mig på helgerna. Vilket nog kommer bli jättebra även om det känns jobbigt just nu. Vi har pratat om att det kommer bli extra viktigt med kommunikationen, du vet den där vi alltid jobbar på oavsett. Det kommer ju kanske komma dagar, särskilt i början, som bara känns bajs och jobbiga och då måste vi kunna prata med varandra om det helt enkelt. Men pendlandet kommer inte vara för alltid.

Beroende på hur saker och ting utvecklar sig så kommer även jag flytta upp till Stockholm så småningom. Det blir troligen under nästa år i sådana fall, förutsatt att vi hittar någonstans att bo.

Lite rörigt känns det, men jag tror det blir bra till slut. Vi får vänja oss lite i taget.

Typiskt mig

Som du kanske vet så gör jag saker till och från. För ett tag sedan så fick jag för mig att göra en kofta. Jag har aldrig gjort en kofta förut, så jag tänkte helt enkelt att varför inte? Det är sådan jag är. Att det dessutom finns massor gratis mönster att tillgå på internet skadar ju inte heller. HÄR finns mönstret jag ville försöka mig på. Ser lagom enkelt ut tänker jag!

Självklart är det så att jag inte har "rätt" garn för uppgiften. Jag tog något som låg och skräpade hemma helt enkelt. Jag gjorde inte heller någon provlapp (vilket man faktiskt bör om man stickar eller virkar efter någon annans mönster, på riktigt) utan började bara. I vilket fall skulle min kofta bli en storlek S/M då jag inte är en jättestor person och det helt enkelt borde passa bäst, inte minst för att alla mina andra kläder är i de storlekarna. Logik helt enkelt.

Så när jag kom till den delen där det först var dags att mäta, innan jag kunde gå vidare till nästa del för min storlek så att säga, så var ju arbetet på tok för litet. Det skulle mäta ca 20 cm men mätte ca 15 cm. Inte helt idealt... Så jag hoppade till delen för storlek XXL/XXXL helt enkelt. Varför krångla? Bara det att det inte heller räckte. Så klart.

Matematik var inte mitt favoritämne och är det fortfarande inte. Ibland behövs kunskaperna dock och jag får ju skylla mig själv som inte gör som man ska från början. Dessutom tänker jag inte sluta nu. Jag har kommit för långt och suttit för länge med det. Så det är bara att kämpa på. Yay mig!

Jag har kommit så långt att jag har gjort ärmhålen i alla fall. Räknat och räknat för att få det rätt. Dock har jag inte kommit till det riktigt svåra än, räkningsmässigt. Får huvudvärk bara av att tänka på det... Men jag ska ta mig igenom det. Lite pauser måste jag ta då och då så klart. Både för huvudet och handlederna. I förrgår så virkade jag en mössa bara för att vila huvudet lite. Det mönstret hittade jag också på DROPS hemsida, HÄR. Gjorde den dock helt i svart (och inte helt enligt mönster pga tjockare garn, men schhh).

När jag väl är klar med min kofta så är benvärmare nästa på schemat. Och någonstans däromkring ska jag göra ett eget mönster för virkade handledsvärmare. Hittade inget mönster jag gillade nämligen. Har ju redan gjort ett mönster för stickade sådana som jag tycker är bra, men känner att jag vill ha ett par ganska tjockt och relativt hårt virkade så jag får lite stöd då mina handleder kan vara lite bråkiga till och från och ännu mer när det blir kallt.

Så mycket idéer. Det är därför jag känner att det är viktigt att avsluta det som är påbörjat. Inte helt perfekt att ha påbörjade projekt överallt i lägenheten och inget färdigt liksom.

Flyga ballong!

När vi gifte oss så fick vi en jättekul present av några av våra vänner. Ballongflygning! Passande för två höjdrädda människor. Vi lyckades dock inte få tid för det förra året och ett tag undrade jag om det skulle bli av alls, men igår så flög vi.

J-man hjälper till att fylla ballongen.

Det var en upplevelse. Först fick vi hjälpas åt att förbereda och fylla ballongen. Vi var tolv passagerare och så var det så klart piloten också. Inte ett svårt arbete (vissa av oss kunde dessutom ta det väldigt lugnt och fick stå och titta på en del också) men lite häftigt ändå.

Så fick vi hoppa i korgen och vänta på att lyfta. Det tar en liten stund att få luften i ballongen till en temperatur som är tillräckligt varm för att få oss att lyfta helt enkelt. Lite obehagligt i början. Korgen lyfte på ena sidan och det kändes som att den skulle välta även om det inte var någon fara alls. När vi väl lyft så rörde sig inte korgen alls dock. Lite läskigt var det i början ändå, i alla fall för mig. Tog några minuter innan jag började slappna av helt enkelt.

Vi fick låna kepsar av svärfar då vi läst att det kunde kännas lite obehagligt när brännaren var på och det var nog bra att ha dem även om det inte hade gjort någon skada utan. Det blev väldigt varmt i korgen när det brann och det kändes som vi var något för bra klädda där uppe. Jag kan berätta att det inte är någon större skillnad där uppe i luften gentemot marken i temperatur.

350 meter var vi uppe på som högst om jag minns rätt. Man kan komma högre upp, men då hade vi inte kunnat flyga lika länge och jag är jättenöjd ändå. 350 meter är ganska högt faktiskt. Tillräckligt för att allt ska se ut som modeller av verkliga ting. Under ungefär halva färden så nynnade jag på "Little boxes" av Malvina Reynolds inuti mitt huvud. Det kändes passande på något vis.

När vi väl landat, på ett fält, så välte korgen med oss i. Det hade vi blivit informerade om att det kunde hända även om det inte är så vanligt och det gick långsamt så det var ingen fara. Bara att hålla sig i och följa med. Sedan hjälptes vi åt att packa ihop ballongen och lasta den på bilen som följt vår resa.

Så blev vi döpta i champagne (har fortfarande champagne i håret helt på grund av lathet) och fick nya fina titlar. Jag är numera Ballonggrevinna af Västra Lund! Sedan skålade vi och efter det blev det en liten macka och kaffe eller te till de som ville ha. En väldigt fin upplevelse!

Nomnomnom ;)

Smiley i rubriken. Ibland får det allt vara okej.

Som du ser så har jag bakat igen! Jag har hittat ett recept på browniemuffins (fast de är kladdiga chokladmuffins egentligen) som är helt omöjligt att misslyckas med, så jag bakar dem gärna om och om igen. Sen är jag ju som jag är och kan inte bara nöja mig där så klart... Så jag slänger på lite marshmallowfluff under de sista minutrarna i ugnen eller, som denna gång, efter att de svalnat och täcker fluffet med smält choklad och crisp i form av coco pops. Nästa gång kanske jag ha i lite pepparmynta så det blir mintchokladmuffins.. Vem vet?

Rekommenderar i alla fall för den som ginnar choklad. Tänk på att lämna lite plats upptill i formarna dock. Även om det inte är något bakpulver eller liknande i så sväller smeten när de bakas och det är ju tråkigt om man förlorar massor gott för att det rinner ner på plåten!

När inspirationen är halv

Jag har ofta många idéer för olika saker. Plagg eller bakverk till exempel. Eller nageldesign. Eller någon bra pryl som skulle fixa den där grejen som inte blev riktigt så bra som vi velat. Eller... Ja, du förstår. Men få saker blir någonting. Ofta så är det bara de som hänger kvar tillräckligt envist som går till handling helt enkelt. Jag vill säga att det är för att det är de idéerna som är bra, men egentligen har jag nog glömt mycket bra grejer också. Bara för att orken inte varit lika stor som inspirationen.

I december förra året skrev jag min senaste novell. Ungefär en sida, så som det brukar vara när jag skriver. Tanken var dock att skriva något längre denna gången. En utmaning så att säga. Bara för att veta om jag kan. Uppenbarligen gick det inte så bra. Jag funderade på om jag skulle bygga vidare på den, men J-man tyckte att den kändes färdig. Jag är fortfarande osäker...

Så ett par månader har gått. Jag har tänkt på min lilla berättelse till och från sedan dess, minst någon gång per vecka. Jag har svajat mellan att bara skriva något nytt på samma ämne och att fortsätta på samma spår eller använda novellen som ett inslag i berättelsen och skriva fler i samma stuk och väva in även dem. Jag har funderat över genre då novellen i sig är mer åt skräck-hållet medan jag funderar på om det är för förutsägbart för ämnet och funderar på en riktning mer åt sci-fi trots att jag aldrig skrivit det förut. Inte ett ord har skrivits ner. Allt försiggår inuti mitt huvud.

Det bästa sättet att beskriva det på är att inspirationen är halv. Jag har idéer och jag kan inte släppa dem, men det händer ingenting. Kanske är jag inte tillräckligt nöjd med riktningen mina idéer tar, kanske är jag rädd att det ska bli dåligt, kanske är jag för lat, kanske... Kanske är det så att jag är rädd för att göra något nytt? Jag har aldrig skrivit något som inte blivit klart i ett svep till exempel. En längre historia kan kanske kräva skrivande under en längre period. Jag tänker alltså inte att jag ska skriva en historia på två sidor i stället för en utan försöka nå upp till trettio sidor eller mer. Inte tröttna och ha för bråttom. Visst är det en talang att kunna skapa stämning och komma till kulmen fort, men att hålla spänningen under längre tid är än mer speciellt. Tycker jag då. Sådant där kan ju vara olika.

Jag har funderat på om jag helt enkelt skulle börja med att skriva en synopsis så jag har en ram att utgå ifrån och vet var jag ska ta vägen. En start. Något enklare. Men då tar det stopp. Jag vet vem min huvudkaraktär är och jag vet ungefär vad jag vill ska ske i berättelsen, men jag har ingen kulmen. Det finns inget slut, inga intressanta bikaraktärer, inga sidestorys som får berättelsen att komma framåt. Inspirationen är slut. Hit, men inte längre. Inte än i alla fall.

Det irriterar mig när det blir så här. När idéerna inte når enda fram men ändå håller sig kvar. Känner dock att det här kommer bli något. Till slut. Jag har gått alldeles för länge med det för att det inte skulle bli något. Däremot kanske det inte blir som jag tänkt mig. Och det får väl vara okej det med.

ColourB4

För ett tag sedan (typ april) så gjorde jag en avfärgning på mitt hår. Jag var helt enkelt trött på att färga utväxt i väntan på att mitt hår ska växa ut igen, vill mest bara låta det vara ett tag. I vilket fall så är det förbannat svårt att hitta en avfärgning som inte innehåller blekningsmedel. Bleka håret var inte vad jag var ute efter... Särskilt inte i och med att jag hade mycket röda toner i håret dessutom.

Google berättade i alla fall för mig om ColourB4. Jag läste recensioner och såg olika klipp. Vad som utlovades var helt enkelt en skonsam avfärgning utan blekningsmedel, dock kan man inte avfärga en blekning så klart. Jag hade ju gjort några ljusare slingor ett tag tidigare för att få någon förändring, men det spelade mig ingen roll. Jag har ganska mycket naturliga slingor i mitt hår och med sommaren på gång (ja, då alltså) skulle det ändå blekas lite under tiden. Ut på jakt!

Vissa skrev om att de hittat ColourB4 på ICA Maxi eller Kicks. Det gjorde inte jag. På Kicks tittade de på mig som vore jag från en annan planet. "Vadå avfärgning utan blekmedel?" Sådant finns ju inte. Det är bara hittepå. Till och med frisörer bleker ju faktiskt "tillbaka" färgen, det vet ju alla. (Disclaimer, jag vet inte vad alla frisörer i världen har för metod när de avfärgar. Vet dock om att vissa bleker och sedan färgar in helt enkelt.)

Det blev Ebay för mig. Vilket ju funkar fint det med. Minns inte om jag valde Regular eller Extra Strenght dock.

Min hårfärg innan för den som inte minns.

Jag visste faktiskt inte helt vad jag skulle förvänta mig när jag väl satte igång, men jag kände att jag inte hade något att förlora. Metoden går ut på att man på kemisk väg, med värme, krymper färgmolekylerna och sedan sköljer ur dem. Vilket innebär att man inte ser någon färg när man sköljer och gör det extra viktigt att skölja noga och länge då färgen kan komma tillbaka efteråt annars. Rött kunde vara något svårare förstod jag det som även om jag inte är säker på varför. Läste också att håret skulle kännas som gummi och helt förstört typ mitt i processen, läskigt, men att det inte var någon fara så länge man gjorde allt enligt instruktionerna.

Mitt hår idag. Jo, det har växt. Det gör sånt.

När jag lade i allt så var det som en vanligt färgning typ. I med allt och vänta. Fast med plastfolie runt huvudet då. Skadar inte heller att föna lite för extra värme. När jag väntat färdigt och skulle skölja såg det ut som att all färg var borta. Jag var plötsligt inte rödhårig längre, bara mörkblond. Märklig känsla, men in och skölja. Jag sköljde ungefär dubbla rekommenderade tiden. Delvis ville jag vara på den säkra sidan och delvis har en frisör en gång sagt att mitt hår är "svårsköljt" så jag tycker det är bra att vara noggrann.

Timer på, skölja, skölja, skölja... Försiktigt gå igenom håret med fingrarna för att inte skada det. Det kändes trassligt och tovigt efter en stund och inte alls kul. Jag intalade mig att det var okej, det hade jag ju läst, och gjorde mitt bästa för att vara än mer försiktig. I med balsamet och vänta en stund... Mer skölj. Även det dubbelt så klart. Kändes bättre då, nästan normalt men ändå inte riktigt. Tycker i och för sig alltid håret känns konstigt till en eller två tvättar efter en färgning så tänkte att det borde vara ungefär lika samma. Det var det.

När det först torkade såg jag inga röda toner alls i håret, men någon/några dagar senare kom det tillbaka. Inte mycket som du ser på bilden, men en hint i topparna. Dock inget jag stör mig på. Jag kan inte se vart "skarven" är över huvud taget.

Så... Mycket bra avfärgning. Mitt hår mår bra, jag slapp bleka och nu får det växa bäst det vill. Jag fick alltså precis det jag ville ha. Rekommenderas för den som vill gå tillbaka till sin naturliga (ljusare än färgningen) hårfärg.

Shoes!!!

Okej, det här med pyssel. Jag gillar ju sådant. Det är kul och man lär sig nya saker (ibland i alla fall), förhoppningsvis har man efteråt något man är väldigt nöjd och glad med. Man kan känna sig lite stolt att man gjorde det även när det inte går som man tänkt och svordomar haglar tillsammans med en halv flod av svett och ilskna tårar. Om man inte bara slänger projektet åt fanders då... Vilket har hänt någon gång, men i de flesta fall så plockar jag upp det igen när jag har lugnat ner mig igen (okej, det kan ta månader) och färdigställer det eller gör om det från grunden.

Anyhow! Pinterest är ett kul ställe att hänga på när man gillar pyssel och jag har ett antal pins som bara väntar på att jag ska känna mig redo att ta tag i dem. Det är ju inte så att jag hittar på projekt ändå liksom.... Hrm. Ett sådant projekt är i alla fall detta. Serietidnings-skor!!! Hur awesome är inte det?

Den som följer mig på instagram eller har mig på facebook har redan sett detta, men här är mer om det helt enkelt.

Jag valde en svart-vit serie eftersom jag kände att det förmodligen är lättast att matcha, i alla fall som första projekt. Sen ville jag gärna ha så mycket kvinnor som möjligt med, bara för att jag vill det, så jag kom att tänka på Modesty Blaise. Perfekt! Bara att köpa en tidning då. Och så Mod Podge så klart (yepp, det finns en uppsjö olika). Jag valde att ta den sorten som var i pin'en helt enkelt. Fann även sådana där skum-penslar på Panduro.

Ett par ballerina som egentligen är nästan på gränsen till små och i en glad röd färg (så tyvärr därför inte använda jätteofta) blev min bas. De är ganska ingångna sedan innan så jag torkade av dem noga innan från smuts och damm. Sedan var det bara att börja klippa i min tidning.

Jag klippte bitar i tre olika storlekar. En stor (som en serieruta ungefär) som jag tänkte kanske kunde vara bra på sidor och sådant om man kapade på lämpligt ställe när man kom dit, en mellan (halv till fjärdedels ruta ca) och små i väldigt oregelbundna former (mycket trianglar och snea rektanglar). På varenda bit försökte jag få med något någorlunda intresant och jag klippte väl upp ca fyra eller fem sidor innan jag började.

 Kan säga på en gång att det där med att försöka planera vilka bilder man vill ha är en kass idé. Många bilder klippte jag sönder ytterligare och mycket går ändå inte riktigt att se vad det är så det spelar ingen roll. Däremot så är det inte alls dumt att titta ut vissa som man verkligen vill ska synas och jobba utefter det.

Mina skor var ju släta bortsett kanten runt och de faktum att de är rätt ingångna och därför har lite veck och ojämnheter, men eftersom jag är envis så gick det ändå. Pilligt. Jag gjorde så att jag vek pappret över kanten så det inte syns när skorna är på fötterna. Hur bra det är får framtiden utvisa, men det var så jag gjorde i alla fall.

Eftersom Pysen vägrade låta mina fötter vara ifred så är här en svans. Varsågod.
Och foten är inte svullen, så bli inte orolig, jag orkade bara inte ta en bra vinkel.

De blev riktigt snygga faktiskt. Tycker jag då. Inte helt perfekta, så som det ofta är när man testar något nytt, men det är ju lite charmen det med. Har fått frågan om de tål vatten och så vitt jag lyckats googla mig till så ska dessa tåla det helt okej så länge jag inte hoppar i vattenpölar eller så, alltså så länge jag inte så att säga dränker dem. Ett tips jag sett är dock att använda Mod Podge Outdoor (finns bland alla i länken där uppe) då den ska tåla vatten utan problem. Tänker att jag kanske kan slänga på ett lager över dessa när jag väl köpt en sådan också för säkerhets skull.

Bra att veta dock är att skorna blir ganska hårda när de är torra. Mod Podge är ju ett lim och liknar trälim ganska mycket (i alla fall så var det vad jag tänkte på när jag satt och drog lim av mina fingrar igår). Tillsammans med pappret och i och med att man tar flera lager så blir det ganska styvt. Så ta skor med bra passform och var beredd på att de kanske inte följer foten lika väl som innan.

Jag kommer gissningsvis få skav på hälarna eftersom de är på gränsen till små redan, men vad gör väl de när de ser ut så här? Sitter redan och funderar på om jag inte har ett par till jag kan göra detta med, kanske vågar jag mig på en riktigt färggrann superhjälte-variant denna gång till och med... Kanske!

Regniga dagar

Jag vet inte riktigt hur det ser ut runt om i landet, men här i Linköping har det varit en vecka med mycket regn och det verkar bli en till. Regn är för det mesta väldigt mysigt och faktiskt riktigt härligt (inte duggregn dock, det är bara fusk och tråk och irriterande), hade inte mina stövlar gått sönder så hade jag nog rört mig utomhus oftare den här perioden faktiskt. Det finns dock en sak jag inte är så förtjust i...

Det är huvudvärks-väder. Allt regnväder ger inte huvudvärk, men det som varit och är nu gör det. Jag tycker att det är frustrerande att trycket inte lättar och låter mig njuta av vädret. Jag orkar inte riktigt sitta och läsa, sådär som är väldigt mysigt sådana här dagar, med ett bultande huvud. Även datorspelande och filmtittande, matlagning, träning och sådant där basic stuffs blir liksom tyngre när saker gör ont. I alla fall för mig. Dålig fokus och ledset humör. Inte mycket lek i regnet då. Tyvärr.

Sen är det i och för sig ganska korta skurar. Kan vara därför trycket inte vill släppa kanske. Fast vad vet jag, är ju inte meteorolog...

Orkeslöshet

Ibland tänker jag att jag ska starta en ny blogg och börja om, få en ny start, men jag inser att det bara är ett sätt att lura mig själv.

Jag vet att jag inte skulle blogga mer eller oftare om jag startade en ny blogg. Jag har inte begränsat mig i min blogg och kan skriva om precis vad jag vill. Alla ursäkter jag kan hitta på för att inte blogga om ett ämne bottnar egentligen i samma sak...

Jag orkar inte just nu.

Det är okej. Kanske borde jag tillåta mig att vara mer ytlig så det hände något alls här och visst tycker jag om ytliga inlägg men jag tycker inte om när det blir för mycket, i alla fall inte "hos mig". Jag gillar ju mina egna upprörda eller nyfikna inlägg av de mer seriösare slagen. Jag orkar bara inte skriva dem.

Jag, mitt ganska fettiga hår och nymålade naglar.

Sen är det hela den här grejen med debattklimatet. På olika håll sägs det att klimatet är hårt och jag håller med. Även om jag inte deltar så läser jag väldigt mycket diskussioner, artiklar, debatter i olika forum. Det krävs många gånger väldigt lite för att få mycket mothugg (och då inte på ett konstruktivt sätt) med haglande personangrepp. Fula tekniker. Ont om självrannsakan. Enbart det kan göra mig trött. Allmänt avtänd på att bidra till debatten, det trots att jag inte på något vis tror att det jag har att säga skulle väcka uppmärksamhet. Ingen publik, ingen uppmärksamhet helt enkelt. Enkel logik.

Nu låter jag förmodligen väldigt negativ. Det är jag egentligen inte. Jag är bara trött och det är okej. Jag kommer igen när jag har energi, om jag känner för det. Däremot ska jag tillåta mig själv att vara mer alldaglig och helt enkelt tråkig. Min blogg är ju egentligen mest bara för mig. Min ventil. Någon storbloggare vill jag inte vara. Det är fritt fram att läsa om en känner för det helt enkelt.

Back to the basics. Typ.

Aldrig ska en få vara frisk!

Jag har varit ganska nöjd över att ha varit förskonad från mycket sjukdom ett bra tag. Visst, lite snuva här och där men inte så att jag behövt vara sängliggande. Ingen feber. Jag har sett mina vänner på facebook kämpa med influensor och långdragna förkylningar, det har ju varit typiskt sådana tider nu och är väl ett tag till. Men, som du redan förstått, det höll inte i sig. Nu sitter jag här och känner allmän frustration över det eviga slemmet.

Egentligen är det ju helt otroligt hur mycket äckliga saker en kropp kan producera. Dessvärre är det inget som gör mig det minsta exalterad.Jag gör mitt bästa för att inte överkonsumera nässpray och slemlösande till den grad att de inte längre fungerar, eftersom jag gillar det här med att kunna andas och ha svalget tomt och öppet. Det går sådär. Helst skulle jag vilja ha ett mirakelpiller. Men vem vill inte det? Misstänker att det är få som tycker att det är kul med sjukdom...

Tur att det inte syns allt för mycket på utsidan att slemmet frodas i alla fall.

Det värsta är ju, som jag säkert klagat över hundra gånger, att inspirationen flödar så fort febern börjar sjunka. Jag har just nu cirka femton olika projekt som jag känner att jag bara måste ta tag i men fysisk energi som en sengångare ungefär. Mer frustration. Lagom tills att jag är frisk på riktigt har säkerligen minst hälften glömts bort och av resterande är det kanske någon som det blir något av i slutändan. Det brukar finnas annat att prioritera i första hand när jag kommer så långt. Typiskt.

Saker jag däremot ägnat mig åt nu när mitt huvud är klart igen är No 'Poo. Halkade in där första gången för kanske ett halvår sedan, via Lady Dahmer. Jag gillar hela grejen. Att kunna svänga ihop en ansiktsmask av saker som finns hemma när lusten faller på tycker jag känns mycket roligare än köpta varianter (även om jag har några sådana hemma också). Balsammetoden har jag varit inne lite på förut och kör fortfarande produkter utan silikoner i, dock kör jag oftast med schampo nu för tiden. Vet inte varför jag började med det igen... Säkert på grund av att jag färgar håret eller nåt. I vilket fall så ska jag testa att efterskölja med utspädd äppelcidervinäger då min hårbotten är väldigt torr (håret däremot är inte det minsta torrt, eller fett, bara allmänt jättebra faktiskt). Funkar det så blir jag glad, annars har jag inte förlorat något i alla fall.

Okej, svammel.

Det är lätt att fastna på de få saker som faktiskt är enkla nog att syssla med när jag mår så här kul. Hoppas att jag äntligen ska bli klar med min stickning idag i alla fall. Då kan jag börja på nästa stickning. Det är ju stillasittande liksom...

Firefly och Serenity - lite kärlek

Det är ett tag sedan nu som jag såg serien Firefly för första gången. Jag blev genast förälskad. Hur skulle jag kunna låta bli? Varje karaktär är välskriven, universumet både bekant och främmande. En västern i rymden. Hjärta hela vägen. Som så många andra har jag undrat hur serien kunde läggas ned efter bara en säsong... Hur många gånger jag än läser om det så går det inte in. De dåliga besluten.

I vilket fall som helst så gjordes det en film ett tag efter att serien lagts ner. En form av avslut så att säga. Vilket är anledningen till att jag undvikit att se den tills nu. Jag kan inte bara ta farväl av de här karaktärerna som på så kort tid greppat mig så hårt. Men det var dags idag kände jag. Dags att se Serenity.

Jag ska inte spoila, så det är säkert att läsa vidare även om du inte sett varken serien eller filmen.

Till att börja med så vill jag ändå säga det att jag inte tror att filmen är i närheten lika bra om serien inte setts först. Den här kärleken till karaktärerna och igenkännande, plus bakgrunden, går nog mycket förlorad. Det var ju inget problem för mig. Jag slängdes rakt in i den historia jag på sätt och vis längtat efter.

Så var det plötsligt över och jag lämnades tom och rödgråten. Det blir ju lätt känslosamt när det händer mycket på en gång och jag fastnar så lätt i den fiktiva världen. Jag känner att det var ett bra avslut, på många sätt. Det är liksom okej att sluta där, men det skulle inte göra något att fortsätta heller. Drömmen som många fans har om att de ska återuppta serien igen är kanske inte så realistisk, men visst kan jag också känna så. Jag vill se mina vänner fortsätta utvecklas. Jag vill fortsätta följa dem på deras resa. Helt själviskt givetvis.

Jag trodde aldrig att jag skulle fastna så hårt för en "rymd-västern". Jag är inte den som vanligtvis är särskilt förtjust i varken rymden eller västern ironiskt nog. Men uppenbarligen. Har du någon otippad serie eller film du bara föll handlöst för? Det skadar ju aldrig att snöa in på ännu en fandom så att säga...

Att det ska vara så svårt

Jag är en sådan där som inte alls tycker om att laga mat. Det är tråkigt och tar tid och jag uppskattar sällan maten lika mycket när jag lagat den själv, även om jag faktiskt är bra på det där med att få saker att smaka bra. Ofta blir jag helt enkelt bara trött av sysslan. Glömmer att njuta.

Förra veckan så började vi i alla fall med ett experiment. Veckomeny. Vi letade reda på olika recept att testa under veckan och jag lagade mat varje dag (ja, vardag i alla fall). Det blev ett avbrott från de enklare sakerna jag brukar laga. De som smakar bra och går fort, men ändå har vissa begränsningar. Jag gjorde helstekt fläskkarré och kyckling i ugn, köttfärspaj, soppa och falukorvsgratäng. Vissa saker tar mer tid än andra. Allting tog längre tid än det vanligtvis tar för mig. Allting smakade bra. Det som gjorde det mest värt det var ändå hur glad J-man var varje dag över det jag åstadkommit. Jag tycker om att göra honom glad.

Så åkte han ju iväg den här veckan och jag har levt på enklare mat och, givetvis, rester från förra veckan. Känner mig fullständigt tom på idéer, men har ändå ett behov av att testa mer mat. Mer variation helt enkelt. Trots att jag inte tycker att det är nämnvärt roligare med matlagning än innan. Är det på väg att ändras det där?

I vilket fall. Att det ska vara så svårt att komma på vad för något jag vill äta. Sicket i-landsproblem.

Sömn är ju bra

Typ frukost

J-man är borta på jobbresa just nu. Det är ju sådant som händer och inte mer med det förutom att rutinerna här hemma blir lite rubbade då. Mest är det ju vanan att ha honom bredvid mig i sängen som kan störa nattsömnen. Att somna kan vara riktigt jobbigt ibland faktiskt, men det går för det mesta ändå ganska bra. Det är värre med Pysen. Bus bryr sig liksom inte så mycket så länge jag bara kramar honom när han vill bli kramad och har mat och vatten och ren låda. Pysen har en annan rutin.

Varje kväll så börjar Pysen jama. Lite högt och ensamt, lite ynkligt och ledset... Varför? Jo, för att det är dags att leka då. Han går alltså runt i lägenheten och säger "det är dags nu, leka, öppna lådan med leksaker då, lek". Detta är också alltid riktat mot J-man eftersom han är favorit-lekaren. Mig tittar Pysen knappt på när det är lekdags. Så du kan ju tänka dig vilken olycklig katt jag har här hemma när J-man är bortrest. Pysen har dessutom en fruktansvärd ovana att väcka en mitt i natten (och hålla en vaken tills det inte går att sova mer) om han är det minsta understimulerad.

Ibland är han också trött.

Vill jag sova, vilket jag för det mesta vill ( i alla fall på natten), så måste jag försöka få honom att leka med mig ändå helt enkelt. Jamar gör han ändå. Igår sprang han dessutom flera varv i lägenheten och jamade argt på alla lampor och slutligen ytterdörren. Vart sjutton var hans lekledare liksom!? Så oförskämt!

Jag lyckades i alla fall. Laserpennan funkade en stund och sedan blev det att leka med den andra favoritleksaken, en pinne med fjädrar i änden på ett snöre. Kattfiske. Vi lekte tills Pysen flämtade och fräste åt den där förbenade "fågeln" som kom undan hela tiden. Det brukar betyda nöjd katt. Fick han bestämma så skulle han i och för sig leka tills han svimmade, men det känns inte så bra för mig så han får nöja sig ändå.

Fick jag sova då? Nästan hela natten! Pysen väckte mig bara en endaste gång och höll mig inte vaken då heller. Däremot höll ovanan av att vara ensam mig mer vaken. Tänk så bortskämd jag är!

Vinterpälsen

Precis som varje vinter så har jag inte brytt mig det minsta om att raka mina ben. Varför ska jag gå miste om den extra isoleringen när det är så kallt resonerar jag. Min man har dessutom gift sig med mig för att han älskar hela mig och inte min eventuella avsaknad av hår, så honom stör det inte heller om du nu skulle undra.

Jag kan i alla fall tycka att det är lite roligt med mina håriga ben. Främst känslan av ett kraftfält omkring dem när jag går omkring i lägenheten efter att ha burit strumpbyxor eller liknande och därmed gjort mina fjun fulla av statisk elektricitet. Varje gång jag tar ett steg gör jag dova laserljud i mitt huvud. Woooooom, wooooom...

Sådan är jag.

...

Bestämde mig för att låta håret växa ut till slut. Jag är helt enkelt för lat för att underhålla ett kort hår i dagsläget. Så det är bara att kämpa sig igenom den där mellanlängden som knappt är en frisyr (även om frisören igår hjälpte lite i alla fall). Sessan föreslog att jag skulle färga håret lite kul i väntan på längd så jag funderar över vad jag skulle trivas med... Det kan inte vara lätt jämt.

Jag märker att jag tänker på utseendet mer ofta igen. Inte så att det varit helt obetydligt, men jag har haft lätt att trivas med mig själv ganska länge och jag känner att det är på väg bort igen. Utan egentlig anledning dessutom. Jag upplever inte att utseendehetsen varit varken mer eller mindre påtaglig i min närhet den senaste tiden. Däremot så har jag lärt mig oerhört mycket om ideal, privilegier och dess påverkan den senaste tiden. Vilket är fruktansvärt intressant. Jag har mycket mer att lära.

Kanske blir jag fixerad av att bli upplyst? Kanske tar det en stund att lägga sitt fokus rätt igen när en börjar analysera sig själv om igen? Kanske är det bara en period att gå igenom helt enkelt.

Men det stör mig. Det är mycket som stör mig. Självhat, vilket är väl grovt för vad jag känner,verkar ändå vara en del av så många människors vardag. Bara för att ta ett exempel så klart. Det är mycket som inte står rätt till i världen. Sådant som är svårt att inte se när man börjar se sig om.

En kan lära sig mycket av att lyssna på andra.

Virtuellt damm

Det är nästan så att jag förväntar mig att få borsta damm och spindelnät från skärmen när jag loggar in här för första gången på länge. Turligt nog bor det inga spindlar i min dator (då hade jag inte rört den igen kan jag meddela).

Så, ursäkter för att en inte bloggat på länge och så... Nej. Det kommer inte bli fler uppdateringar för det. Jag bloggar helt enkelt när och om jag vill. Yay för mig! Men det är ju så det ska vara kan jag tycka. I alla fall så länge en inte jobbar med just bloggande så klart.

Och annars? Sitter med de vanliga i-landsproblemen gällande frisyr (hur många gånger har inte det varit uppe här). Pysen har gjort sport av att vara jobbig hela dagen och Bus förstår inte att han inte kan vara i mitt knä 24 timmar om dygnet. Kärlek liksom. Kärlek är ganska centralt i mitt liv över huvud taget för övrigt. J-man, så klart, och en blandad skara av nya och gamla vänner. Precis som det ska vara!

Känns lägligt att avsluta med den otroligt nödvändiga informationen att jag nu tänker sticka på den sista raggsockan till J-man innan det blir dags att förbereda middagen. Go, go me!

När familj och vänner anfaller...

Drama, drama! Eller? Nej.

Jag fyllde ju år. Handskades med det där lite obehagliga att inte planera något alls för en gångs skull. Nedslogs en skvätt av den där tristessen som kommer med att bara vänta och vänta. Det vanliga. Men det blev inte som vanligt ändå.

En stor del av familjen dök upp, men inte alla, och det blev trångt i vardagsrummet. Så ramlade några vänner in också. De som kunde. Det åts godsaker och pratades lite lätt om det ena och det andra... En lugnt stämning. Kanske något tryckt, sådär som det kan bli ibland när man trycker ihop ett gäng människor som kanske inte känner varandra så bra. Jag funderade lite över om det kanske hade varit bättre att bjuda in dem i omgångar ändå. För att slippa trängseln. Men det fanns ett syfte.

Det blev dags för present. Jag som, trots min kärlek till scenen, tycker att det är rätt obehagligt att få all fokus på mig sådär försökte väl mest komma ihåg att andas. Ett stort kuvert sattes i mina händer. Visst hade jag vissa aningar, men jag var inte beredd för det. Öppnade kuvertet, tog ut innehållet och brast i gråt.

En resa till London och biljetter till Wicked. Bara sådär. Helt sjukt. Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska reagera, än mindre tacka. En helt fantastisk present.

Så den 8-12 januari var jag i London med min man. Den 10e såg vi Wicked, jag har en t-shirt, det var awesome. Allt var awesome. Jag har fantastiska människor omkring mig. Helt galet.

Happy birthday to me

Varje år är det födelsedag. Samma datum varje gång. Som för alla andra.

Det har definitivt inte samma charm som när man var liten. Å andra sidan så är det få saker som har det. Något som däremot är återkommande, för mig, är att jag alltid vaknar tidigt på min födelsedag. Som om jag är förväntansfull trots att jag vet ungefär hur dagen kommer se ut. Jag kommer försöka sova längre, eftersom jag egentligen är rätt trött. Jag kommer ge upp och masa mig upp ur sängen, hitta något att vara negativ över helt i onödan (idag hatar jag mitt hår till exempel). Jag kommer dricka kaffe, äta något och vänta. Mobilen kommer plinga då och då för att någon säger grattis. Och väntan. För det är alltid en massa väntande, särskilt när man vaknar tidigt, på att folk ska komma förbi och fika och gratta och sånt. Sen är det klart och så blir födelsedagen till vilken dag som helst igen.

Man blir mer trött av väntan också.

J-man städar och donar och jag bara sitter. För första gången, typ någonsin, har jag inte planerat någonting och känner mig mest vilsen. J-man har grejat med allt. Jag vet ingenting. Jag bara väntar. Får mail från femtioelva företag som vill "ge" mig erbjudanden. Facebook-notiser. Appar som skickar gratulationer, lagom personligt. Någon slags vårväder utanför. Märkligt. Så jag bloggar lite. Kanske skulle jag lägga mig i sängen och läsa en stund. Vet ju inte när folk kommer.

Det ska i alla fall bli kul att träffa folk när de väl kommer. Hoppas på både familj och vänner även fast jag inte vet säkert. Spännande...

Gott nytt år and all that jazz

Jag tänker faktiskt inte remenissa över 2013. I alla fall inte idag, det känns som att det är tillräckligt med sådant så här års. Inte för att det är något fel på det så klart. Jag känner mig bara lite "mätt". Dessutom är det bra mycket roligare att läsa om det än att skriva om det. Tycker jag.

Men nyår... Idag ser jag bilder från härliga fester och statusar om bakfylla och städning i mitt Facebook-flöde. Precis det som vi avsade oss den här gången. Och det är så otroligt skönt! Inte för att det inte är kul med partyn, men jisses vad skönt det är att slippa städning och bakfylla idag. Vi bestämde oss nämligen för att ha en lugn hemmakväll och bara ägna oss åt god mat, dricka och varandra. Bara massor kärlek och lugn. Precis vad vi behövde mest av allt! Så det kan mycket väl vara en ny tradition på gång här.

Gammal bild, men mysfaktorn är densamma.

Jag funderar lite på det där med nystart och tänker att vilken tidpunkt som helst egentligen duger minst lika bra som den andra. För min del har jag i alla fall aldrig känt någon magisk ny kraft strömma igenom mig vid årsskiftet. Det har varit som vilket annat tolvslag som helst, bara mer högljutt och färgsprakande i och med alla fyrverkerier. Så en vanlig onsdag i maj duger lika bra för mig. Tiden går ändå så att säga. Förändring, på riktigt, sker först när man är beredd och villig att göra den. Annars halkar man bara tillbaka i samma mönster som innan ändå, enligt min högst personliga uppfattning. Det är lite så jag ser på det här fenomenet att så många skaffar gymkort i början av året och slutar gå efter bara en kort tid (och tro inte att jag är oskyldig till sådant här, jag gör det bara inte efter nyår utan tar en vanlig dag när som istället).

Så nytt år med nya möjligheter och det där.. Ja, det är det. Nytt år i alla fall. Möjligheterna är för det mesta de samma, det är ju upp till en själv att göra något av det man har och kanske skaffa sig än fler möjligheter på vägen. Allt efter vad man själv vill, kan och önskar. Sen kanske det inte alltid blir som man tänkt ändå, men man gör vad man kan.

Tröttheten lyser igenom märker jag. Känns som att jag vill överförklara i oändlighet, men det är ju inget kul. Jag är generellt för tydlighet, men mot överförklaringar just för att det ofta blir en välmenande dumförklaring. Så vi stannar här för den här gången.

Anyway!

Gott nytt år!