Den stora dagen som man säger...

Tror bilder talar ganska bra för sig själva så det kommer bli några stycken här. Alla bilder är tagna av Patrik Holgersson (holgerssonfoto.se), en helt awesome kille som var med och verkligen förgyllde dagen. "Man ska ha en fotograf som känns bra på bröllopsdagen"  hörde och läste jag överallt innan, så vi satsade på det. Social, professionell, trevlig och duktig, men nu är det ju bröllopet och inte fotografen vi ska prata om!

Vi gifte oss borgligt på en liten teaterscen i Linköping. Temat var syréner och handdukar eftersom man firar både Terry Pratchett och Douglas Addams den 25e maj (dagen D så att säga) och vi brukar fira det i vanliga fall också. Så tärnorna och marshalkerna hade syréner, J-man hade givetvis syrénkvist och handduk, jag hade min brudbukett av syréner och marshalkerna bar även de handduk.

Ingångsmarchen blev Joe Santrianis "Always with me, always with you". Så hade jag och J-man skrivit varsitt brev till varandra som lästes upp under vigseln tillsammans med en låt var som vi valt till den andre. Min låt till J-man var Åsa Jinders "Av längtan till dig", J-mans låt till mig var "Grow old with you" som Adam Sandler sjunger i "The weddingsinger". Båda låtarna framfördes av vänner till oss ur brudföljet och knöt samman våra respektive brev till varandra väldigt bra, något ingen av oss tänkt på förrän vi hörde det. Utgången blev Domenico Modugnos "Volare".

Efter vigseln gav vi oss iväg på fotografering medan gästerna fick fylla festlokalen. Vi klättrade lite på berg och sånt för att få tjusiga bilder och det kan vara så att mina skor och sten inte gick så bra ihop... Det kan till och med vara så att jag snubblade lite i en vattenpöl och skaffade mig ett tjusigt blåmärke på foten... Det kan också vara så att jag skrattade så jag grät när J-man försökte fiska upp mig igen. Vi hade kul i alla fall!

Man kan ju inte vara seriös jämt liksom. Sedan bar det i alla fall ut till festlokalen för mat och dryck och tal och musik och dans! Det blev precis som vi önskat oss. Ju mer kvällen flöt desto mer släpptes fokusen på oss och blev bara mer och mer fest. Det verkade som att verkligen alla hade trevligt och det dansades friskt, socialiserades i alla hörn och sjöngs en del också. När det blivit mörkt fick jag och J-man som en extra liten present av svärfar med fästmö en lyckta att skicka upp i nattmörkret för god tur. Den första fick vinden tag i så att den började brinna innan vi fick upp den, men vad gör väl det när man kan tända en till? Alla möter ju svårigheter  då och då filosoferar jag.

Vi orkade längre än jag trodde och tog oss till hotellet, som vi sett till att boka fredag till söndag, vid tolv någonting som jag minns det. Trötta och yra av glädje. I vår lägenhet hade ett flertal gäster en episk efterfest med trängsel, allsång och mycket skratt. Precis som det ska vara!

Det närmar sig...

Nu är det en månad och två dagar kvar tills jag gifter mig med min J-man. Att det skulle bli stressigt visste jag, men att jag skulle ha B-uppsats och utställning på universitetet samtidigt hade jag inte en tanke på. Stressen är... Ja, ganska mycket mer än vad som egentligen är okej kan man säga. Hade jag haft möjligheten att bara ägna mig åt bröllopet så hade saker och ting varit så mycket lättare givetvis. Så ser det dock inte ut.

Man lär sig mycket under en sådan här period av stress. Till att börja med så lär man sig otroligt mycket om sin relation. Hur man hanterar stress ihop och löser eventuella konflikter, vilket jag tycker är oerhört nyttigt. Det är ju i sådana situationer man ofta upptäcker om man fungerar ihop eller inte, för förr eller senare kommer det sådana perioder. Förhoppningsvis inte så koncentrerade som den här lite udda tiden dock... Men perioder när frustrationer och stress gör att man kanske säger något som man inte menar, inte förstår det där man i vanliga fall inte alls skulle ha några svårigheter med eller när man blir ledsen/arg på något helt i onödan. Inte för att alla kanske reagerar så, men min uppfattning är att det inte är helt ovanligt ändå.

Förlovningsringarna som kanske känns igen.

Jag är rätt fascinerad över att vi inte kommit i någon direkt konflikt en enda gång under den här tiden. Vi pratar och diskuterar så pass mycket att det inte har varit nödvändigt. Enda gångerna som något utöver det vanliga har hänt är när jag kände att jag hade för mycket att göra och att J-man inte verkade stressad alls, vilket är helt ologiskt egentligen eftersom han hjälper mig så gott han kan och självklart också känner hur tiden rinner iväg även om han inte visar det på samma sätt som jag, och när min frustration över att vissa tydligen inte klarar av att kryssa i en svarslapp och lägga i ett redan frankerat kuvert så att vi helt enkelt kan planera maten rann över. Yepp, det var jag båda gångerna. Vilket kanske inte är jättekonstigt eftersom att det råkar vara jag som drar det "tyngsta lasset" gällande planeringen. Det är jag som har koll på vad som behövs och ska göras. Arbetsledare kan vi kalla mig.

Sen är det är lite speciellt med bröllop. Det är kanske inte så vanligt att man har bordsplacering i vanliga fall, men de flesta har ändå koll på att det hör de flesta bröllop till. Det här med tal är inte heller något som hör alla tillställningar till eller att man faktiskt ska planera och anmäla sitt tal. För mig är det så självklart, men jag vet inte om det egentligen är något som folk i allmänhet har koll på. Jag är dock inte helt säker på att jag kan lita på att mina gäster, trots informationen i brevet de fått med inbjudan, förstår att de ska anmäla sitt eventuella tal i förväg. En del av problematiken med att informationen inte verkar läsas ordentligt. Dock ser jag det varken som mitt eller toastmasterns problem. Vi planerar att ha en filmkamera som man kan spela in en liten hälsning på om man nu skulle vilja det och om man inte klarat av att anmäla sitt eventuella tal till toastmastern får man helt enkelt ta det där istället. Då slipper toastmastern greja med sin planering och gästen får ändå ge sitt tal, på sätt och vis.

Jag och J-man har ändå en relativt avslappnad syn på det hela, även om det inte ser ut så när man ser på all text jag redan spytt ur mig. Saken är ändå den att vi har gjort så gott vi kan för att underlätta för våra gäster. Vi har gett så mycket information vi kunnat, för att undvika missförstånd och oklarheter. Vi har gjort svarskort redo att bara kryssas i (kommer på vigseln, kommer på festen, kan tyvärr inte komma alls) för att det ska vara så enkelt som möjligt och lämnat utrymme för eventuell specialkost så inga sjukhusbesök behöver göras, till det gav vi ett adresserat och frankerat kuvert så att det inte skulle bli några svårigheter att svara heller. Vi gör bordsplaceringen utefter att alla ska ha någon de känner i närheten av sig snarare än efter etikettens regler just för att alla ska ha så trevligt som möjligt under middagen. De som önskat har fått lämna förslag på musik till festen, även det för att alla ska ha så roligt som möjligt. Våra gäster är ju viktiga för oss. Annars hade vi inte bjudit dem. Hade inte våra vänner och familj varit viktiga så hade vi inte delat vår lycka med dem helt enkelt. Svårare än så är det inte.

Det är mycket nu helt enkelt. Men vet du vad? Jag skulle aldrig ändra på det. Om jag inte gör det här på det här sättet skulle jag aldrig förlåta mig själv. J-man säger samma sak. Det här är ändå bara en gång i livet. Då ska det göras ordentligt.

Och jag vet att jag är rörig. Man blir sån när man har en sisådär tio grejer för många att tänka på. Men orkade du läsa ända hit så är jag, för det första, lite imponerad och du har också lite mer koll på varför jag inte prioriterar bloggen just nu. Fram till bröllopet lär det vara så helt enkelt. kanske till och med längre, beroende på hur tiden efter känns. Så är det med det.

Små grejer

Det är så mycket i mitt huvud nu att jag egentligen inte orkar alls. Allt, allt, allt som behöver fixas till bröllopet och hur lite energi jag har till det egentligen. Hur fantastiskt det kommer kännas på bröllopsdagen när allt är klart, för jag vet att det kommer vara värt det. Oavsett hur jobbigt det känns nu vet jag att det kommer vara värt det just för att det kommer bli en fantastisk dag. En fantastisk dag med fantastiska människor som kommer vara där och ha roligt tillsammans med oss just för att vi sett till att det blivit så. En dag vi kommer komma ihåg i resten av våra liv. En fantastisk dag som vi får ägna till att dela med oss av vår lycka.

Hur som helst så är det lite skönt att ha annat att pyssla med också. Rensa ur hjärnan och bara slappna av en stund. Ett sätt att göra det är för mig att sticka pulsvärmare. Jag är riktigt förtjust i pulsvärmare och använder dem både hemma när jag sitter vid datorn och när jag går ut. Vantar är inte min grej nämligen. Men jag köpte mig strumpstickor för ett tag sedan som du kanske minns och gjorde ett mönster, eftersom jag varken vet hur man följer mönster i böcker eller ens har något sådant. Anyhow så blev det riktigt lyckat. Det första paret jag gjorde blev en present till en awesome vän. Just nu gör jag ett par till J-man.

Första gången jag stickar randigt såhär också. Vilket gör att jag improviserar lite, men whatever works liksom. De får mig att tänka på bin, vilket får mig att tänka på vår och sommar. Färgerna har han valt själv och de kommer bli skitsnygga till hans skinnjacka i vår. När de är klara ska jag göra ett par till mig. De första jag gör till mig själv faktiskt. Vilket jag kan tycka att jag förtjänar. Har hittat ett riktigt härligt garn. Mjukt och härligt med silverpaljetter.

Så jag passar på att ta det lugnt en stund helt enkelt. Slappnar av genom att pyssla med småsaker. Gör något till bara oss en liten stund.

En lugn stund

Idag är det ett år och en månad sedan J-man gick ner på knä och bad mig bli hans fru. Det är också två månader kvar tills jag blir just det. Det är fortfarande mycket att göra. I ärlighetens namn är det så att det bara blir mer och mer att göra ju närmre man kommer. Vissa saker kan man inte göra tidigare, andra dyker inte upp förrän det närmar sig. "Just det, det där måste vi fixa också", är inte en helt ovanlig tanke. Så är det ju oavsett vilken typ av tillställning man planerar egentligen, i alla fall när det är en tillställning av det lite större slaget.

Vi har spenderat hela dagen med varandra. Träffat fotografen, som för övrigt är awesome (annars skulle vi ju inte valt honom liksom), uträttat ärenden och bara varit vi. Skrattat och pratat och struntat i det andra en stund. Bara njutit. Nu på kvällen är han iväg med grabbsen och ska på konsert i stan. Jag var också välkommen men kände att jag behöver vila lite istället. Näsan rinner och halsen känns sådär lite torr, huvudet har värkt i flera dagar... Så jag vill inte riskera att bli sjuk på riktigt. Bättre att vara försiktig. Dessutom var det sjukt länge sen J-man hade en kväll med grabbarna, så jag tycker han ska passa på. Även om de gärna hänger med mig med så blir det ju ändå lite annorlunda när de bara är dem.

Så jag tar det lugnt och känner att det är allmänt skönt faktiskt. Fyller på listan med bekräftade gäster till bröllopet och funderar över om jag ska vika mer placeringskort eller kanske ställa mig och färga lite handdukar? Kanske ska jag till och med ta och göra en kopp te och bara ta helt ledigt. Vem vet? Jag har i alla fall ramat in den där karikatyren som gjordes av oss sista dagen i Bangkok. En liten påminnelse om det där fina, lite extra energi.

Färg

Spenderar min förmiddag med att färga tyg. Äntligen! Att det ska vara så svårt att hitta rätt färger. Men nu blir det blad. Blad till bordsdekorationerna. Blad till en eventuell bukett. Äntligen!

My, oh my vad stress kan göra skillnad

Det börjar kännas att bröllopet börjar närma sig. Så där på riktigt, du vet. Att det är massor grejer som fortfarande ska grejas och som jag inte riktigt vet hur jag ska ha tid med eftersom jag har skolan och band och vänner och familj och förhållande och allt sånt. Det känns som att det kan vara lite mycket på en gång ibland liksom.

Problemet med att ha mycket på gång är när det blir sådär överväldigande att det bara tar stopp. När man inte reder ut vilken grej som är viktigast just exakt nu och därför bara låter det vara. Det händer ju ibland. Vilket är dumt. Kan ju inte påstå att det gör en mindre stressad...

Sen är det ju så att det ibland händer saker runt omkring som man inte kan styra över men som ändå påverkar vare sig man vill eller inte. Sådär lite i bakhuvudet liksom. Då är man glad över de människor man har runt sig som fattar grejen. Som finns och stöttar och hjälper till om det finns nåt de kan göra. J-man är typiskt sådan för mig. Vilket ju är en fördel. Hade inte velat gifta mig med någon som inte hade lust att stötta mig så fort allt inte var tiptop. Det känns liksom inte som en konstruktiv sak att göra. Tycker jag i alla fall.

Nu är inte jag särskilt negativ inställd till stress rent generellt egentligen. Många gånger arbetar jag riktigt bra under stress. Men så är det ju det där med att det finns olika sorters stress och när det börjar bli på det dåliga sättet så är det dags att hitta en lösning.

Så.. Tips på stresshantering av det mindre bra slaget? Och kan genast säga att jag inte är ett fan av listor, särskilt eftersom det oftast tar mig max två minuter att tappa bort dem. Annars hade jag gjort det. Organisering ftw och sånt!

En sak slutar, en annan börjar

Formex har kommit och gått. Vi har kämpat med och svurit över våra produkter fram till dess och sedan belönats med att få visa upp oss på mässan. Det har varit riktigt roligt! Fast jag skulle ljuga om jag sa att fötterna var mindre glada på mig... Att stå upp i flera timmar är väl mindre kul för de flesta, men vi har träffat väldigt mycket trevligt folk och det finns så mycket att se på när man väl fick tid att gå runt bland de andra montrarna.

I och med Formex så avslutades kursen. Vi har fortfarande en portfölj att skriva (vi fick lite extra tid eftersom mässan varit ganska tidskrävande att förbereda), men ändå. Samtidigt börjar en ny kurs. Experimentellt arbete. Det kommer bli jättespännande! Jag försöker lista ut hur jag bäst får in så mycket bröllopsrelaterat som möjligt i kursen. Så jag inte bränner ut mig. Det skulle bli så dålig stämning då...

När vi ändå snuddar vid bröllopsplaneringen... Jag har skrivit adresser för fulla muggar nu. Inbjudningarna ska ut innan vi åker till Thailand den 1e, så lite stressigt känns det. Särskilt med tanke på att så mycket av förberedelserna till inbjudningarna försvann. Längtar dock! Det ska bli underbart när svaren på vilka som kommer trillar tillbaka! Och i helgen skriver vi på pappren för hindersprövning. Eftersom den bara gäller i fyra månader så har vi varit tvungna att vänta.

Mycket på gång...

Närmre och närmre...

Jag var en snabb sväng i Norrköping idag. Ja, så snabb som den nu kan bli med tåg. Provade min klänning igen och kände mig som världens vackraste brud, något jag tycker att alla brudar förtjänar. Kan knappt bärga mig! Vill visa upp klänningen för J-man och hela världen nu, nu, nu! Men det får vänta... På måndag ska jag tillbaka för att påbörja ändringarna. Trodde det skulle ske idag, men klänningen ska kemtvättas och lite så innan.

Nu har jag i alla fall fått i mig lite mat och ska fortsätta sammanställningen av morgondagens redovisning i entreprenörskap. Det ska bli en väldig spännande redovisning faktiskt! Åtta presentationer av olika företagsidéer. Riktigt roligt!

I ärlighetens namn ska det bli skönt när den här veckan är över. Även om allt som händer just nu med Formex och redovisningen och allt är fantastiskt roligt så blir man ju ganska trött. Sen så är nästa kurs också väldigt spännande... Så jag ser fram emot den med.

När saker inte riktigt går som man tänkt sig...

Det verkar vara otur på schemat just nu. Vilket är sånt som händer alla då och då, men det är fortfarande inget kul för det så klart. Igår blev en sådan där dag där jag kände "typiskt" och visst är det lätt att bara gräva ner sig i det där som gick fel och ge upp, men jag ser inte poängen med det. I alla fall inte i dag (alltså i nutid). Förr blev jag lättare nedslagen nämligen, vilket ju är dumt så jag började jobba på det. Mycket sitter i attityden. Fast ibland är det bäst att ge upp för stunden ska erkännas, alltså ta en paus och rensa ur huvudet så det inte bara blir värre.

Det är egentligen två saker som gått riktigt knas i skrivandes stund. Ingen av dem är dock omöjliga att lösa tack och lov.

För det första så har jag självklart suttit i ett antal timmar med inbjudningarna till bröllopet. Skrivit ihop all information, redigerat och fixat. Bråkat med program som vill annat än jag vill och allt sånt där som så gärna händer när man umgås med datorer. Av alla förberedelser så är bara själva korten utskrivna. Det är de som måste göras mest med så de behövdes helt enkelt skrivas ut. De andra sakerna fick vänta ifall något behövde läggas till eller så innan de skrevs ut. No worries! Så skönt att ha klart! Men så kan vi ju inte ha det sa min dator då...

Så datorn gjorde en spontan systemåterställning och inte ens bästa T-man kunde hitta ens ett spår av de timmar jag lagt på inbjudningarna. Bara att börja om alltså. Vilket så klart inte känns jätteroligt, men det är ju bara att göra. Kanske blir det till och med ännu bättre nu! Det finns ju ingenting som säger något annat i alla fall. Så fick vi ta en ny bild, J-man och jag, till inbjudningskorten också (eftersom den första raderades) så vi fick ett extra tillfälle att skratta ihop igår. Inte fy skam det heller.

Så var jag mitt uppe i mitt syende igår också. Kappan tar sig! Och snygg blir den också! Var mitt i att försöka få fast dragkedjan när det blev sådär som det inte får bli. Pedalen gick sönder. Den fastnade i läge "racerfart" och samtidigt fastnade nålen i tyget så motorn stod bara och skrek. Jag suckade högt. Vid det laget hade jag jobbat runt fem timmar i sträck och glömt att ta paus så jag var lite trött.

Hur som helst var det bara att slita ur sladden och manuellt dra ur nålen och kontrollera så plagget inte tagit skada. Inga problem där i alla fall, men pedalens läge försvårar att komma vidare med arbetet... Så vad gör man? Jag vet inte hur andra gör, men jag kopplar ur alla sladdar och öppnar upp pedalen med förhoppning att laga den i alla fall. Går inte det så blir det att försöka hitta en reserv lite jättefort. Det löser sig liksom.

The awesomeness of planning...

Den här veckan ska jag ta tillfället i akt och köpa in materialet till bordsdekorationerna. Ser verkligen fram emot att börja med dem! Så tyg och färg ska inhandlas. Kanske någon ny tråd och så skulle det vara kul om jag hittade lite glitter i rätt färg, men det är inte det viktigaste så klart. Och så lite ståltråd till själva stommen så att säga.

Och jakten på papper till inbjudningskorten är inte slut än heller! Tänk att det kan vara så svårt att hitta rätt nyans. Lustigt det där... Men fortfarande roligt. Har fått lite tips på bra ställen man kan titta på genom mina fina klasskamrater. Så snart kan jag börja med det pysslandet också!

Samtidigt så har en ny kurs börjat och jag ser sjukt mycket fram emot att börja med slutuppgiften för den också. Har en idé som jag tycker ska bli jättekul! Kan säga så mycket som att det är ett plagg och den involverar bas-strängar... Mer får du så klart veta längre fram.

Otroligt! Jag sätter mig vid datorn med hjärnan full av idéer, men så fort jag öppnar upp bloggen blir det blankt. En oläglig spärr... Men jag minns att jag tänkte på mitt och J-mans stundande bröllop, så jag ska försöka hitta tråden igen.

Samma vackra bild finns på dayviews. Varför bara lägga ut den på ett ställe liksom?

På många sätt skulle jag, liksom J-man, gärna ha gift mig för länge sedan, men samtidigt skulle jag inte byta bort den här underbara tiden innan mot någonting. Visst är det stressande med all planering ibland. Överväldigande. Men all denna positiva förväntan, tillfredsställelsen i att se bit för bit falla på plats och att veta hur underbart det kommer bli... Det är mer än värt väntan. På ett sätt är ju väntan en del av det. Resan mot målet, något som är minst lika viktigt som målet självt.

För mig är det viktigt att få fira min bröllopsdag med människor jag älskar (och några extra, man känner ju inte alltid alla på sitt bröllop i och med att maken också bjuder in nära och kära), att få dela min lycka med dem. Så har det alltid varit. Hur viktigt det här faktiskt är för de absolut flesta har jag märkt mer och mer under åren. En vän till mig berättade för ett tag sedan att en i hens familj gift sig utan att berätta det för någon. Det var nästan slumpmässigt att min vän fick reda på det. Vilket så klart var en stor besvikelse för de runt omkring.

Nu tycker jag självklart att det är upp till var och en hur man vill göra sådana här saker, men jag har aldrig förstått och kommer troligen aldrig förstå varför man vill utesluta familj och vänner från något som ger så mycket lycka både för dem och paret i sig. Gissningsvis skulle de flesta föräldrar och syskon som minst känna sig lite undanknuffade och kanske till och med oviktiga om de blev uteslutna från en sådan sak. Att inte vilja dela sin dag med de som bryr sig om en känns för mig väldigt själviskt, men det är givetvis bara min åsikt. Och givetvis förutsätter jag i detta resonemang att man har en relation till sin familj, har man inte det så har man för det mesta en typ av familj man själv valt i form av nära vänner.

Hur som helst kan jag ju bara tala för mig. Vet att jag skulle känna mig grymt åsidosatt och inte det minsta omtyckt om min bror inte hade bjudit mig på sitt bröllop, eller om min syster i framtiden låter bli. Precis som att det skulle göra mig ont att bli utesluten om Sessan gifte sig eller E eller någon annan av alla de där jag bryr mig så oerhört mycket om. De jag absolut vill ha på mitt bröllop. Vid min sida. Där för att dela min lycka och ha en fantastisk dag de kan minnas med glädje de också.

Tro nu inte att jag ser några problem med de som vill gifta sig litet eller så. Alla har givetvis rätt till sina egna val i allt det här. Jag har bara svårt att förstå vissa val. Berätta gärna dina tankar kring det här! Och om du inte tycker som jag får du självklart gärna förklara, kanske förstår jag lite bättre hur de som väljer bort familj och sådant den här dagen då?

And end scene...
Dramatiskt slut.

Hoppsan, det blev visst en bröllopsklänning!

I förrgår hämtade min kära mor upp mig i Linköping. Tanken var att hon, jag och min systeryster skulle gå i några brudbutiker i Norrköping och se oss lite för vad jag skulle kunna tänka mig för typ av klänning till bröllopet. Ingen av oss trodde väl att vi skulle hitta den perfekta klänningen direkt, jag är ju extremt bestämd av mig. Hur som helst så tog vi oss till en liten butik.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände mig obekväm till en början. Även om jag stått på scen otaliga gånger och på så vis tycker om att vara i centrum så är jag ganska obekväm med det i andra sammanhang. Nog för att jag kan ta mycket plats, men jag gillar liksom att dela med mig. Mamma och syrran dök nästan in bland klänningarna, själv visste jag knappt vart jag skulle titta. Kvinnan som jobbade i (ägde?) butiken var supertrevlig och frågade mig lite vad jag hade tänkt mig. Klart att jag haft lite idéer även om jag hade försökt att inte låsa mig vid någon direkt idé eftersom det finns så otroligt mycket vackert, men något axelbandslöst var jag i alla fall ganska säker på.

Hur som helst så är jag ju som sagt väldigt bestämt och det jag inte tycker om vet jag omedelbart. Så har jag ju en ganska så stor bakdel i förhållande till min i övrigt ganska lilla kropp så att kjolen på den första klämde ihop rumpan så den blev helt knögglig var definitivt inte min grej. Så en vidare kjol då... Med varje klänning jag provade så var det som att komma ett litet steg närmre vad det nu var jag skulle vilja ha.

Självklart inte klänningen, den är hemlig fram tills bröllopet!
Foto: Min kära syster

Så plötsligt var den bara där. Kvinnan i butiken kom på att hon hade en som kanske skulle intressera mig och den satt som en dröm. Perfekt passform i midjan direkt. Lite lång och så har jag ju sedan länge bestämt mig för att släp inte är något för mig, men det är småsaker. Allt sådant kommer fixas hur som helst. När dragkedjan gick igen och jag tog de där stegen ut ur provrummet så visste jag redan.

Mamma och syrran fick nästan svälja en liten tår, detsamma för mig. Den där känslan av att se sig själv i spegeln och bara känna att "det är så här jag ska se ut när jag gifter mig" (minus frisyr och smink och sånt där) är en märklig och underbar känsla. Jag vill bo i den där klänningen för att jag förknippar den med så mycket positiva känslor, och för att jag är sjukt snygg i den även om jag har fettigt hår och lite lätt utkladdat smink. Vill visa den för hela världen egentligen! Fast det får jag inte... J-man får ju inte se den så då får inte hela världen det heller... Ååååh! Vad jobbigt det ska vara!

J-man och jag delar ju allt i vanliga fall så att hålla den här hemligheten i flera månader är jättejobbigt. Men det går. Vi vet ju att vi står vid varandra som man och hustru ganska snart ändå. 25e maj liksom... En bit i taget så faller bitarna på plats.

Tänk att ett litet mail kan vara så spännande

Jag mailade vigselförättaren idag. Alltså den som jobbar den veckan vi ska gifta oss. Svaret kom snabbt och vi har vår vigsel bokad och klar nu! Vigselförättaren är även spänd på att finnas för oss på vårt bröllop då vi ska gifta oss på en teaterscen. Det är helt klart svårt att vara still just nu!

make a gif

Det är mycket att tänka på, men en bit i taget faller på plats och det är så skönt! Nu ska jag gå igenom lite hur vi har tänkt själva vigselakten... Vet att det inte är jättestress med den, men det är ju alltid skönt att ha den så färdig som möjligt. Så det blir enkelt att göra ändringar om vi skulle vilja göra det.

Om jag är förväntansfull? Eeeh... Ja!

Vigselförättare och namnbyte och sånt...

Jag bokade vigsellokalen idag. Så länge inget oförutsett händer så är det inte långt kvar innan hela vigseln är planerad. Ja, minus klädsel och dekorationer då. Just nu sitter jag och funderar över hur det fungerar att boka vigselförättare... Jag vet inte hur man gör när man gifter sig kyrkligt heller, men vi ska gifta oss borgligt och eftersom jag inte känner någon (så vitt jag vet) som gift sig borgligt och på annan plats än rådhuset känner jag mig lite förvirrad. Det kommer troligen bli så att jag skickar iväg ett rörigt och lite förvirrande mail, det är ju kanske det bästa sättet att få reda på hur det egentligen går till.

Så funderar jag över när det är lämpligt att skicka in pappren om namnbyte också, eftersom jag kommer ta J-mans efternamn. Kanske i samband med prövningen? Eller senare ändå? Hur lång tid tar det att byta ett namn egentligen? Många frågor om en liten sak. Det känns ändå som att det vore skönt om man kunde lösa det så att man har nya id-handlingar lagom till vigseln, om det går att lösa. Det vore helt enkelt skönt att inte behöva tänka mer på det precis efter bröllopet. Känns som att det kan vara skönt med så mycket sinnesro som möjligt efter den. Det kan räcka med städningen efter festen som avslutande stress.

Och alla dessa dekorationer! Jag kommer göra det mesta själv med största sannolikhet. Vore skönt om jag kunde trolla fram en blomsterbåge och tillhörande arrangemang till vigseln, men jag vet inte riktigt hur det ska gå till. Har en ganska ball idé till bordsdekorationerna på festen dock, men det är ingenting jag kommer avslöja förrän tidigast efter att jag fått testa min idé. Har också letat lämpligt material till inbjudningskorten idag... De kommer ta lite tid att göra. Lika bra att börja i god tid. Så ska man ju ha tid för skolan samtidigt är klart. Tillsammans med det faktum att allt, precis allt, kostar pengar.

Jag är lycklig och förväntansfull, tro ingenting annat, men jag förstår om vissa blir helt personlighetsförändrade när de planerar bröllop. Det är stressande på flera plan.

Ringar och val...

Jag och J-man har fått hem våra vigselringar nu. De är så vackra! Silver och diamanter, precis vad vi vill ha.  För mig så har diamanter alltid varit speciella just för att de får mig att tänka på stjärnor och jag älskar verkligen stjärnor. För mig är diamanter som små stjärnor man kan hålla i handen. Därför tycker jag också att det är extra fint och speciellt att diamanterna på våra vigselringar är i formen av stjärnbilder. Jag kan inte riktigt se hur det skulle kunna vara mer perfekt för just mig.

Däremot så funderar jag en del, som vanligt, på hur andra gör sina val gällande vigselringar (och andra smycken också egentligen, men vi fokuserar på det bröllopsrelaterade just nu). Vi är ju så fruktansvärt olika allihopa. En del trivs bäst i helt släta och tunna ringar i borstat stål, andra vill ha de glittrigaste och största ädelstenarna de kan hitta. Vilket som är ju faktiskt helt okej, så länge man har valt det själv.

När vi var bortresta så pratade vi lite lätt med våra vänner om det här med ringar. En sade att hen gärna skulle vilja plocka en sten till sin ring helt själv, från en gruva eller så, en annan sa att hen skulle vilja ha sin ring helt i ben med runor... Helt fantastiska idéer och tankar tycker jag. Någonting som förmodligen skulle passa dem båda helt perfekt, men jag själv vill ju ha mitt silver och diamanter. Valfriheten är det gemensamma ändå.

Väntar och väntar...

Så kom jag att tänka på alla de som inte väljer själva. Som inte vågar säga att de inte gillar just den ringen som partnern pekar på av rädsla att det ska bli konflikt. Jag tror inte att det är så bra om jag ska vara ärlig.. Ska man bära ett smycke resten av sitt liv så ska man ju faktiskt tycka om det också. Tycker jag. Man ska trivas med den där metallbiten (eller vad man nu väljer för material) som sitter på fingret. Ja, jag tycker faktiskt att det är viktigt. Även om det skulle innebära att man valde varsin ring i helt olika stuk. Ingenting fel med det ju. Man måste inte "matcha", det är inte däri kärleken sitter.

Vad tycker du?

Bit för bit...

Idag har vi varit och tittat på potentiell festlokal till bröllopsdagen. Det var ingenting att fundera över så vi slog till direkt. Festlokalen är alltså bokad! Transformationen från middag till dansgolv är egentligen det enda som skulle kunna bli klurigt, annars är det helt perfekt! Behöver köpa in papper så jag kan börja vika bordsplaceringskorten... Ja, fåglarna egentligen. Klart mina knappa origami-kunskaper ska användas till det! Finns massor fint man kan vika för att dekorera med faktiskt.

Så har vi fått offerten på våra vigselringar så nu är det bara att beställa dem också! Det känns så jävla bra om jag ska vara ärlig. J-man föreslog redan innan vi förlovat oss att om vi någonsin skulle komma att gifta oss så skulle det vara fint att ha varandras stjärntecken på vigselringarna. Jag älskade idén omedelbart. Varandras stjärntecken som i stjärnbilderna. Ringarna blir i silver (så klart) och stjärnbilderna utgörs av diamanter. De är så fina! Ganska breda som du säkert förstår så J-man kommer bara ha vigselringen efter bröllopet, själv vill jag ha kvar min förlovningsring också men känns det som att det blir för mycket så blir jag också bara med en ring. Kan ju alltid ha min förlovningsring på andra handen om inte annat. Jisses vad jag älskar min ring!

Ju mer vi planerar, desto mer oundviklig blir den där stora festen som vi ibland inte vet om vi orkar med... Fast det känns ju bra. Det är ju det vi vill! Bara gästlistan som inte alltid känns så kul. Det finns ju folk man inte vill bjuda, men borde. Folk som man vill ha med, men som kanske inte borde bjudas av olika anledningar. Begränsningar med antal. Ska man ha barnfritt eller inte? Ska man bjuda par även om man inte känner partnern? Fler faktorer än man tänkt sig från början helt enkelt.

Ni som är gifta... Hur tänkte ni när ni sållade bland gästerna?

En klänning, en klänning

Jag vet faktiskt inte alls hur många länkar till sidor med vackra bröllopsklänningar jag har sparade bland mina bokmärken. Mängder av klänningar i alla möjliga olika modeller. Enkla, avancerade, långa, korta, tyll och spets och allt man kan tänka sig. Jag vet vad jag tycker är fint, men inte vad som passar just mig.

Frågan om jag ska designa min egen brudklänning har kommit flera gånger. Inte en dum fråga alls! Fast jag känner att jag inte har tiden, kunskapen eller pengarna. Faktum är att det är billigare att låta sy upp sin klänning utomlands så länge det inte är väldigt enkla modeller vi pratar om. Jag vill dock inte ha en jätteenkel modell.. Det är ju bara en gång och jag som inte ens var på min egen skolbal har inte haft så många möjligheter att vara prinsessklädd. Men jag vill inte se ut som en marängtårta för det. Det måste ju finnas balans.

Egentligen så är det dags att börja prova klänningar. Hitta den där modellen som passar mig bäst och som känns bra. Samtidigt så känns det ganska märkligt att jag ska gå i affärer och prova stora klänningar. Tycker det känns lite obehagligt på något sätt. Och nu när Sessan är bortrest och mamma för det mesta jobbar känns det ännu svårare. Visst kan jag gå själv, men vill jag det? Ett kritiskt öga är alltid bra.

Så jag funderar över att börja skissa i alla fall.. Bara för att testa mig fram i olika modeller för just min typ av kropp. Skissa av mina former på ett papper och börja bygga utåt. Ja, kanske...

En enkel (och ful) skiss på hur man skulle kunna
göra en axelbandslös klänning med genomskinlig chiffong
som öppen detalj ner från bysten.

Börjar jag med det här så kan jag dock inte visa upp annat än skisser jag inte tycker om i bloggen. J-man får ju faktiskt inte se klänningen förrän på den stora dagen! Fast efteråt så kan jag ju visa om inte annat.

Skor!

Jag har fått hem de där skorna från Tradera nu. Made in Italy till och med, vilket jag tycker är lite kul i och med J-mans italienska blod. En fjärdedels italienare är han! Hur som helst så är de perfekta. Precis den ton av silver jag letat efter länge, på stan har alla silverskor varit så mörka.

The total happiness! Del ett av min bröllopsoutfit är färdig med andra ord! Jag kom billigare undan än jag hade trott också. 161:- med frakt landade köpet på. Känns som att det är en lagom summa.

Jodå, det börjar långsamt kännas som att det är på riktigt.. Men fortfarande så mycket kvar! Många tankar om hur vi ska lösa allt blir det. Jag känner fortfarande att jag bara vill skita i allt och rymma ibland. Kanske fortsätter de tankarna? Hur som helst så är det inte det vi planerar för just nu.

Dripp dropp

Regnet verkligen ÖSER ner utanför tåget. Det är en typisk sådan sak jag tycker är mysig. Ljudet av regndroppar mot glas är bland det bästa som finns. Jag blir alltid lite filosofisk av mig när det regnar på riktigt och inte bara småskvätter lite.

Har mycket tankar som rör sig i mitt huvud just nu... Det är känslan av att vara förväntansfull och nervös blandat med irritation och stress. Saknaden efter J-man och katterna har redan börjat smyga sig på lite också bara för att jag vet att det är en vecka tills jag ser dem igen. Hjärnan är lurig på det sättet.

Har satt J-man på bröllopsbestyr i veckan i alla fall. Mer forskning på lokal och det är dags att hitta fotograf också. Så han ska se vad han kan göra. Älskar att han engagerar sig i planerna och faktiskt vill vara med. Det visar så tydligt att han vill det här lika mycket som jag! Så ska han välja musik till ceremonin också... Ja, inte all musik, men minst en låt och gärna hitta lite förslag också. Bara för att vi gifter oss borgligt blir det ju inte tyst och tråkigt!

Funderar mycket på hur man bäst hittar florist och hur bråttom det är med det. Och bröllopstårta! Jisses... Ringarna hoppas jag att vi ska ha råd att få hem relativt snart i alla fall. Längtar då jag blir tokig! När de är här så kan vi ta det när som, även om vi vill hålla oss till vårat datum så klart. Det är jobbigt att vänta även om tiden behövs, inte minst för ekonomins skull.

Vissa personer får mig dock stundvis att vilja gå emot mina egna drömmar och önskningar och bara skita i allt, rymma med J-man och ta med två vittnen och gifta oss i smyg. För att slippa krångel och onödig irritation. Men det är ju inte det vi vill och i slutändan får det väl bli då att de som stjälper mer än hjälper kanske får hålla sig undan bröllopet? Inte vill man ha någon som gör att man inte mår bra på plats på sin stora dag heller!

Många funderingar som sagt...

Kan det vara så att del ett i utstyrseln är klar?

Jag är ju ett stort fan av Tradera, kanske svårt att missa det, och letar frekvent efter användbara saker där. Har letat skor till bröllopet länge (känns det som i alla fall) och det är verkligen inte lätt. Det mesta är för gulligt för mig. Eller för plåttrigt. Eller så är det för enkelt. Har också bestämt mig för att klacken inte får vara alldeles för hög heller eftersom jag ska ha dem en hel dag och inte vill behöva byta för att fötterna gör så ont att jag inte kan gå längre. Ja, sånt som man kanske tänker på när man ska gifta sig... Bekvämt mitt i allt det vackra. För mig är det i alla fall viktigt.

Så hittade jag ett par silversandaletter på Tradera i min storlek. Silverskor och helst öppna sådana är vad jag bestämt mig för. Jag vill kunna använda skorna även efter bröllopet, det räcker med att klänningen och slöjan bara kommer användas en gång, så mycket som möjligt som går att återanvända efteråt är bra tycker jag. Sen är jag ingen motståndare till begagnade saker heller, så länge det är i fint skick. Hur som helst så vann jag auktionen!

Så nu väntar jag... Hoppas innerligt att de sitter bra på foten när de kommer hem och att de känns lika bra i verkligheten som de gör på internet. I så fall är nämligen skorna till vigseln klara och vi kan checka av det från listan. En sak mindre att oroa sig för och leta febrilt efter. Jag är så förväntansfull!