onsdag 26 mars 2014

Aldrig ska en få vara frisk!

Jag har varit ganska nöjd över att ha varit förskonad från mycket sjukdom ett bra tag. Visst, lite snuva här och där men inte så att jag behövt vara sängliggande. Ingen feber. Jag har sett mina vänner på facebook kämpa med influensor och långdragna förkylningar, det har ju varit typiskt sådana tider nu och är väl ett tag till. Men, som du redan förstått, det höll inte i sig. Nu sitter jag här och känner allmän frustration över det eviga slemmet.

Egentligen är det ju helt otroligt hur mycket äckliga saker en kropp kan producera. Dessvärre är det inget som gör mig det minsta exalterad.Jag gör mitt bästa för att inte överkonsumera nässpray och slemlösande till den grad att de inte längre fungerar, eftersom jag gillar det här med att kunna andas och ha svalget tomt och öppet. Det går sådär. Helst skulle jag vilja ha ett mirakelpiller. Men vem vill inte det? Misstänker att det är få som tycker att det är kul med sjukdom...

Tur att det inte syns allt för mycket på utsidan att slemmet frodas i alla fall.
Det värsta är ju, som jag säkert klagat över hundra gånger, att inspirationen flödar så fort febern börjar sjunka. Jag har just nu cirka femton olika projekt som jag känner att jag bara måste ta tag i men fysisk energi som en sengångare ungefär. Mer frustration. Lagom tills att jag är frisk på riktigt har säkerligen minst hälften glömts bort och av resterande är det kanske någon som det blir något av i slutändan. Det brukar finnas annat att prioritera i första hand när jag kommer så långt. Typiskt.

Saker jag däremot ägnat mig åt nu när mitt huvud är klart igen är No 'Poo. Halkade in där första gången för kanske ett halvår sedan, via Lady Dahmer. Jag gillar hela grejen. Att kunna svänga ihop en ansiktsmask av saker som finns hemma när lusten faller på tycker jag känns mycket roligare än köpta varianter (även om jag har några sådana hemma också). Balsammetoden har jag varit inne lite på förut och kör fortfarande produkter utan silikoner i, dock kör jag oftast med schampo nu för tiden. Vet inte varför jag började med det igen... Säkert på grund av att jag färgar håret eller nåt. I vilket fall så ska jag testa att efterskölja med utspädd äppelcidervinäger då min hårbotten är väldigt torr (håret däremot är inte det minsta torrt, eller fett, bara allmänt jättebra faktiskt). Funkar det så blir jag glad, annars har jag inte förlorat något i alla fall.

Okej, svammel.

Det är lätt att fastna på de få saker som faktiskt är enkla nog att syssla med när jag mår så här kul. Hoppas att jag äntligen ska bli klar med min stickning idag i alla fall. Då kan jag börja på nästa stickning. Det är ju stillasittande liksom...

onsdag 19 mars 2014

Firefly och Serenity - lite kärlek

Det är ett tag sedan nu som jag såg serien Firefly för första gången. Jag blev genast förälskad. Hur skulle jag kunna låta bli? Varje karaktär är välskriven, universumet både bekant och främmande. En västern i rymden. Hjärta hela vägen. Som så många andra har jag undrat hur serien kunde läggas ned efter bara en säsong... Hur många gånger jag än läser om det så går det inte in. De dåliga besluten.

I vilket fall som helst så gjordes det en film ett tag efter att serien lagts ner. En form av avslut så att säga. Vilket är anledningen till att jag undvikit att se den tills nu. Jag kan inte bara ta farväl av de här karaktärerna som på så kort tid greppat mig så hårt. Men det var dags idag kände jag. Dags att se Serenity.

Jag ska inte spoila, så det är säkert att läsa vidare även om du inte sett varken serien eller filmen.

Till att börja med så vill jag ändå säga det att jag inte tror att filmen är i närheten lika bra om serien inte setts först. Den här kärleken till karaktärerna och igenkännande, plus bakgrunden, går nog mycket förlorad. Det var ju inget problem för mig. Jag slängdes rakt in i den historia jag på sätt och vis längtat efter.

Så var det plötsligt över och jag lämnades tom och rödgråten. Det blir ju lätt känslosamt när det händer mycket på en gång och jag fastnar så lätt i den fiktiva världen. Jag känner att det var ett bra avslut, på många sätt. Det är liksom okej att sluta där, men det skulle inte göra något att fortsätta heller. Drömmen som många fans har om att de ska återuppta serien igen är kanske inte så realistisk, men visst kan jag också känna så. Jag vill se mina vänner fortsätta utvecklas. Jag vill fortsätta följa dem på deras resa. Helt själviskt givetvis.

Jag trodde aldrig att jag skulle fastna så hårt för en "rymd-västern". Jag är inte den som vanligtvis är särskilt förtjust i varken rymden eller västern ironiskt nog. Men uppenbarligen. Har du någon otippad serie eller film du bara föll handlöst för? Det skadar ju aldrig att snöa in på ännu en fandom så att säga...

fredag 14 mars 2014

Att det ska vara så svårt

Jag är en sådan där som inte alls tycker om att laga mat. Det är tråkigt och tar tid och jag uppskattar sällan maten lika mycket när jag lagat den själv, även om jag faktiskt är bra på det där med att få saker att smaka bra. Ofta blir jag helt enkelt bara trött av sysslan. Glömmer att njuta.

Förra veckan så började vi i alla fall med ett experiment. Veckomeny. Vi letade reda på olika recept att testa under veckan och jag lagade mat varje dag (ja, vardag i alla fall). Det blev ett avbrott från de enklare sakerna jag brukar laga. De som smakar bra och går fort, men ändå har vissa begränsningar. Jag gjorde helstekt fläskkarré och kyckling i ugn, köttfärspaj, soppa och falukorvsgratäng. Vissa saker tar mer tid än andra. Allting tog längre tid än det vanligtvis tar för mig. Allting smakade bra. Det som gjorde det mest värt det var ändå hur glad J-man var varje dag över det jag åstadkommit. Jag tycker om att göra honom glad.


Så åkte han ju iväg den här veckan och jag har levt på enklare mat och, givetvis, rester från förra veckan. Känner mig fullständigt tom på idéer, men har ändå ett behov av att testa mer mat. Mer variation helt enkelt. Trots att jag inte tycker att det är nämnvärt roligare med matlagning än innan. Är det på väg att ändras det där?

I vilket fall. Att det ska vara så svårt att komma på vad för något jag vill äta. Sicket i-landsproblem.

tisdag 11 mars 2014

Sömn är ju bra

Typ frukost
J-man är borta på jobbresa just nu. Det är ju sådant som händer och inte mer med det förutom att rutinerna här hemma blir lite rubbade då. Mest är det ju vanan att ha honom bredvid mig i sängen som kan störa nattsömnen. Att somna kan vara riktigt jobbigt ibland faktiskt, men det går för det mesta ändå ganska bra. Det är värre med Pysen. Bus bryr sig liksom inte så mycket så länge jag bara kramar honom när han vill bli kramad och har mat och vatten och ren låda. Pysen har en annan rutin.

Varje kväll så börjar Pysen jama. Lite högt och ensamt, lite ynkligt och ledset... Varför? Jo, för att det är dags att leka då. Han går alltså runt i lägenheten och säger "det är dags nu, leka, öppna lådan med leksaker då, lek". Detta är också alltid riktat mot J-man eftersom han är favorit-lekaren. Mig tittar Pysen knappt på när det är lekdags. Så du kan ju tänka dig vilken olycklig katt jag har här hemma när J-man är bortrest. Pysen har dessutom en fruktansvärd ovana att väcka en mitt i natten (och hålla en vaken tills det inte går att sova mer) om han är det minsta understimulerad.

Ibland är han också trött.
Vill jag sova, vilket jag för det mesta vill ( i alla fall på natten), så måste jag försöka få honom att leka med mig ändå helt enkelt. Jamar gör han ändå. Igår sprang han dessutom flera varv i lägenheten och jamade argt på alla lampor och slutligen ytterdörren. Vart sjutton var hans lekledare liksom!? Så oförskämt!

Jag lyckades i alla fall. Laserpennan funkade en stund och sedan blev det att leka med den andra favoritleksaken, en pinne med fjädrar i änden på ett snöre. Kattfiske. Vi lekte tills Pysen flämtade och fräste åt den där förbenade "fågeln" som kom undan hela tiden. Det brukar betyda nöjd katt. Fick han bestämma så skulle han i och för sig leka tills han svimmade, men det känns inte så bra för mig så han får nöja sig ändå.

Fick jag sova då? Nästan hela natten! Pysen väckte mig bara en endaste gång och höll mig inte vaken då heller. Däremot höll ovanan av att vara ensam mig mer vaken. Tänk så bortskämd jag är!

måndag 10 mars 2014

Vinterpälsen

Precis som varje vinter så har jag inte brytt mig det minsta om att raka mina ben. Varför ska jag gå miste om den extra isoleringen när det är så kallt resonerar jag. Min man har dessutom gift sig med mig för att han älskar hela mig och inte min eventuella avsaknad av hår, så honom stör det inte heller om du nu skulle undra.

Jag kan i alla fall tycka att det är lite roligt med mina håriga ben. Främst känslan av ett kraftfält omkring dem när jag går omkring i lägenheten efter att ha burit strumpbyxor eller liknande och därmed gjort mina fjun fulla av statisk elektricitet. Varje gång jag tar ett steg gör jag dova laserljud i mitt huvud. Woooooom, wooooom...

Sådan är jag.

fredag 7 mars 2014

...

Bestämde mig för att låta håret växa ut till slut. Jag är helt enkelt för lat för att underhålla ett kort hår i dagsläget. Så det är bara att kämpa sig igenom den där mellanlängden som knappt är en frisyr (även om frisören igår hjälpte lite i alla fall). Sessan föreslog att jag skulle färga håret lite kul i väntan på längd så jag funderar över vad jag skulle trivas med... Det kan inte vara lätt jämt.


Jag märker att jag tänker på utseendet mer ofta igen. Inte så att det varit helt obetydligt, men jag har haft lätt att trivas med mig själv ganska länge och jag känner att det är på väg bort igen. Utan egentlig anledning dessutom. Jag upplever inte att utseendehetsen varit varken mer eller mindre påtaglig i min närhet den senaste tiden. Däremot så har jag lärt mig oerhört mycket om ideal, privilegier och dess påverkan den senaste tiden. Vilket är fruktansvärt intressant. Jag har mycket mer att lära.

Kanske blir jag fixerad av att bli upplyst? Kanske tar det en stund att lägga sitt fokus rätt igen när en börjar analysera sig själv om igen? Kanske är det bara en period att gå igenom helt enkelt.

Men det stör mig. Det är mycket som stör mig. Självhat, vilket är väl grovt för vad jag känner,verkar ändå vara en del av så många människors vardag. Bara för att ta ett exempel så klart. Det är mycket som inte står rätt till i världen. Sådant som är svårt att inte se när man börjar se sig om.

En kan lära sig mycket av att lyssna på andra.

måndag 3 mars 2014

Virtuellt damm

Det är nästan så att jag förväntar mig att få borsta damm och spindelnät från skärmen när jag loggar in här för första gången på länge. Turligt nog bor det inga spindlar i min dator (då hade jag inte rört den igen kan jag meddela).

Så, ursäkter för att en inte bloggat på länge och så... Nej. Det kommer inte bli fler uppdateringar för det. Jag bloggar helt enkelt när och om jag vill. Yay för mig! Men det är ju så det ska vara kan jag tycka. I alla fall så länge en inte jobbar med just bloggande så klart.

Och annars? Sitter med de vanliga i-landsproblemen gällande frisyr (hur många gånger har inte det varit uppe här). Pysen har gjort sport av att vara jobbig hela dagen och Bus förstår inte att han inte kan vara i mitt knä 24 timmar om dygnet. Kärlek liksom. Kärlek är ganska centralt i mitt liv över huvud taget för övrigt. J-man, så klart, och en blandad skara av nya och gamla vänner. Precis som det ska vara!


Känns lägligt att avsluta med den otroligt nödvändiga informationen att jag nu tänker sticka på den sista raggsockan till J-man innan det blir dags att förbereda middagen. Go, go me!