Lille jobbige katt

Jag har ju skrivit om Pysen förut. Han är en envis och bestämd kisse som uppenbarligen gillar rutiner. Nu har J-man varit bortrest sen i måndags och kommer inte hem förrän imorgon. Självklart så protesterar Pysen. Precis som förut.

En natt går bra, men efter det så brukar det vara dags att säga ifrån. Tydligen. Jag kan ju inte förklara för honom att J-man kommer hem så småningom och att det är okej. Är J-man borta länge vänjer han sig ju, men han är ju lyckligtvis inte borta så länge för det mesta (vilket i och för sig kommer förändras från och med nästa månad så klart). Så jag har inte sovit som jag behöver så klart. Sådant som jag inte behöver när Pysen är missnöjd, i alla fall om du frågar honom.

Nu är det ju en natt kvar innan J-man kommer tillbaka igen så frågan är om jag får sova i natt. En annan fråga är om J-man kommer få sova när han kommer hem igen? Pysen kan ju tycka att det är konstigt igen då också... Det vet bara han. En tredje fråga är hur han kommer anpassa sig när J-man börjar pendla. Om jag inte ska få sova mer än två till tre nätter i veckan kommer jag inte vara en nöjd och glad person direkt. Men jag kanske kan vänja mig vid att sova till krafsande och jamande?

Minsann...

Jag lyckades skriva en novell till slut. En färdig och betydligt längre än jag vanligtvis skriver det vill säga. Sen kanske jag omarbetar den längre fram om jag känner att det behövs så klart... Vilket bara det känns märkligt då jag aldrig omarbetar mina texter (jag rättar stavfel om jag märker dem, men annars händer inte mycket). Jag skriver ju, som nämnt tidigare, med hjärtat och sedan får det bli som det blir. Ibland blir det bra, ibland inte.

Den här novellen är inte riktigt som de jag vanligtvis skriver. Den är längre, som sagt, men också gladare även om jag inte skulle kalla den glad. Inte lika mörk som de andra helt enkelt. Dessutom handlar den om en tändare.

Novellen kan du för övrigt hitta HÄR om du vill läsa den. Har du även ett konto på kapitel1 och gillar den så kan du rösta på den från och med den 15e dessutom. Bestämde mig för att tävla med den mest för att öka chansen till att få lite kritik. Gick med i kapitel1 för att läsa och försöka finna inspiration i första hand, men det är klart att jag vill få lite kritik när jag väl skriver. Vore kul att utvecklas. Jag skrev väldigt mycket när jag var yngre och jag vill hitta tillbaka lite. Det var något jag tyckte var roligt helt enkelt. Och jisses vad mycket duktiga författare det finns! Kika gärna runt lite på sidan om du gillar att läsa och inte redan är bekant med den.

Vad gäller novellen jag skrev om sist så funderar jag fortfarande på att utveckla den på något vis. Börjar bli dags att ta tag i det helt enkelt. Lite i taget.

Så dumt egentligen

Jag har överansträngt mig. Sådant som händer, men det känns ju rätt dumt egentligen. En kombination av ivrigt virkande och mobilpillande gissar jag. Ont gör det oavsett. Sen i onsdags har det varit så här. Irriterande. Stödgrejen hjälper, upplever jag, men är inget kul för det. Den blir ju i vägen så klart. Till och från får jag ta av den för att kunna göra normala saker, som att äta till exempel. Det är ju bara en stund.

Som många andra är jag dålig på detta med att inte kunna/få göra vissa saker. Jag blir stressad av det och i förlängningen tjurig eftersom jag inte kan göra något åt det. Undrar varför det alltid blir så? Det finns säkert en väldigt simpel förklaring. Förhoppningsvis är det bra snart så jag kan slippa ajaj'et i alla fall. Handlederna tar ju stryk ändå. Har märkt att de gärna bråkar lite (knakar och "trött-värker") oavsett vad jag gör. Undrar om det alltid varit så utan att jag tänkt på det? Inte för att det spelar roll i och för sig.

Det händer saker...

Jo, det är ju så att det händer saker mest hela tiden. Lite så livet fungerar. Ibland händer det mycket och ibland mindre. Just nu så är det lite rörigt hos oss. Mest känslomässigt kanske, men det spelar ju roll det med.

J-man har ju ett jobb som han går till varje dag. Ibland reser han iväg. Det är ju så det är. Just nu jobbar han dock sin sista månad på den arbetsplatsen. Han har nämligen fått ett annat jobb, så som folk får ibland. Ett jobb som vi båda tror kommer bli väldigt bra. Sådant är ju faktiskt ganska viktigt. Vi tror också att han kommer trivas bra så klart. Dumt annars. I vilket fall så kommer han byta arbete ganska snart.

Vad spelar det för roll att J-man ska byta arbete? Varför gör det livet rörigt just nu? Jo, det är så här att det nya jobbet är i Stockholm och vi bor i Linköping. Även om J-man rest mycket i perioder så har han ändå varit hemma mer än han varit borta hela tiden och när han nu börjar jobba så långt bort så kommer det inte bli så. I alla fall inte de första månaderna.

Det är nämligen så att vi inte bara kan släppa allt och flytta till Stockholm hux flux. Delvis så ser ju bostadssituationen i Stockholm ut ungefär som ett tilltrasslat garnnystan, men det finns ju också saker här som inte är lämpligt att bara släppa på en gång. Vad det är spelar i sammanhanget mindre roll egentligen. Så är det alltid lite motigt och jobbigt att lämna en plats och ett liv som man trivs med för något som man omöjligt kan veta hur det kommer att bli. Jag tycker att det är jobbigt med förändringar, men ibland är de nödvändiga.

Som det ser ut nu så kommer J-man pendla mellan Stockholm och Linköping, men då inte varje dag. Han har hittat ett rum som verkar bra och vi ska upp och titta på det så snart som möjligt. Så kommer han bo där i veckorna och komma hem till mig på helgerna. Vilket nog kommer bli jättebra även om det känns jobbigt just nu. Vi har pratat om att det kommer bli extra viktigt med kommunikationen, du vet den där vi alltid jobbar på oavsett. Det kommer ju kanske komma dagar, särskilt i början, som bara känns bajs och jobbiga och då måste vi kunna prata med varandra om det helt enkelt. Men pendlandet kommer inte vara för alltid.

Beroende på hur saker och ting utvecklar sig så kommer även jag flytta upp till Stockholm så småningom. Det blir troligen under nästa år i sådana fall, förutsatt att vi hittar någonstans att bo.

Lite rörigt känns det, men jag tror det blir bra till slut. Vi får vänja oss lite i taget.

Typiskt mig

Som du kanske vet så gör jag saker till och från. För ett tag sedan så fick jag för mig att göra en kofta. Jag har aldrig gjort en kofta förut, så jag tänkte helt enkelt att varför inte? Det är sådan jag är. Att det dessutom finns massor gratis mönster att tillgå på internet skadar ju inte heller. HÄR finns mönstret jag ville försöka mig på. Ser lagom enkelt ut tänker jag!

Självklart är det så att jag inte har "rätt" garn för uppgiften. Jag tog något som låg och skräpade hemma helt enkelt. Jag gjorde inte heller någon provlapp (vilket man faktiskt bör om man stickar eller virkar efter någon annans mönster, på riktigt) utan började bara. I vilket fall skulle min kofta bli en storlek S/M då jag inte är en jättestor person och det helt enkelt borde passa bäst, inte minst för att alla mina andra kläder är i de storlekarna. Logik helt enkelt.

Så när jag kom till den delen där det först var dags att mäta, innan jag kunde gå vidare till nästa del för min storlek så att säga, så var ju arbetet på tok för litet. Det skulle mäta ca 20 cm men mätte ca 15 cm. Inte helt idealt... Så jag hoppade till delen för storlek XXL/XXXL helt enkelt. Varför krångla? Bara det att det inte heller räckte. Så klart.

Matematik var inte mitt favoritämne och är det fortfarande inte. Ibland behövs kunskaperna dock och jag får ju skylla mig själv som inte gör som man ska från början. Dessutom tänker jag inte sluta nu. Jag har kommit för långt och suttit för länge med det. Så det är bara att kämpa på. Yay mig!

Jag har kommit så långt att jag har gjort ärmhålen i alla fall. Räknat och räknat för att få det rätt. Dock har jag inte kommit till det riktigt svåra än, räkningsmässigt. Får huvudvärk bara av att tänka på det... Men jag ska ta mig igenom det. Lite pauser måste jag ta då och då så klart. Både för huvudet och handlederna. I förrgår så virkade jag en mössa bara för att vila huvudet lite. Det mönstret hittade jag också på DROPS hemsida, HÄR. Gjorde den dock helt i svart (och inte helt enligt mönster pga tjockare garn, men schhh).

När jag väl är klar med min kofta så är benvärmare nästa på schemat. Och någonstans däromkring ska jag göra ett eget mönster för virkade handledsvärmare. Hittade inget mönster jag gillade nämligen. Har ju redan gjort ett mönster för stickade sådana som jag tycker är bra, men känner att jag vill ha ett par ganska tjockt och relativt hårt virkade så jag får lite stöd då mina handleder kan vara lite bråkiga till och från och ännu mer när det blir kallt.

Så mycket idéer. Det är därför jag känner att det är viktigt att avsluta det som är påbörjat. Inte helt perfekt att ha påbörjade projekt överallt i lägenheten och inget färdigt liksom.