En vanlig jävla pensel

Flytande eyeliner är en grej. De flesta stora sminkmärken har en hård liten tipp som ska "underlätta" applicering. En tipp jag aldrig förstått mig på. Visst har även jag försökt intala mig att den skulle vara lättare att arbeta med, men det är helt enkelt inte sant. Inte för mig. Det enda som jag trivs med är en vanlig jävla pensel.

Jag lärde mig lägga flytande eyeliner på teatern. Där hade vi pensel och eyeliner på kaka, vilket finns att köpa på vissa ställen nu med tror jag. Det är ett tag sedan jag var runt i olika butiker och letade. Till bröllopet köpte jag en pensel som jag doppade i en burk med flytande eyeliner som kom med fel tipp. Detta för att personalen i sminkbutiken inte kunde hitta en enda jävla flaska som kom med vanlig pensel som applikator. Riktigt när det slutade vara standard vet jag dock inte. Däremot är jag inte förtjust alls. Särskilt när det enda tipset jag fått har varit att köpa dyrare smink. Typ Face Stockholm ska ha flytande eyeliner med pensel. Till slut, flera år senare, vände jag mig till internet.

Ja! Det finns! Jag hittade en flytande eyeliner med en vanlig jävla pensel för ett rimligt pris till slut! Det finns dyrare modeller också så klart, på samma sida (http://www.lyko.se/), men jag tycker inte att dyrare nödvändigtvis är bättre och dessutom så använder jag inte smink så ofta att det ska kännas värt att lägga några större summor. Fina smala linjer blir det i alla fall! Lite mascara och jag är färdig. Fast inte idag. Idag provade jag bara och konstaterade som många gånger förr precis det jag redan skrivit om och om igen i denna text:

Det är bättre med en vanlig jävla pensel.

Firefly och Serenity - lite kärlek

Det är ett tag sedan nu som jag såg serien Firefly för första gången. Jag blev genast förälskad. Hur skulle jag kunna låta bli? Varje karaktär är välskriven, universumet både bekant och främmande. En västern i rymden. Hjärta hela vägen. Som så många andra har jag undrat hur serien kunde läggas ned efter bara en säsong... Hur många gånger jag än läser om det så går det inte in. De dåliga besluten.

I vilket fall som helst så gjordes det en film ett tag efter att serien lagts ner. En form av avslut så att säga. Vilket är anledningen till att jag undvikit att se den tills nu. Jag kan inte bara ta farväl av de här karaktärerna som på så kort tid greppat mig så hårt. Men det var dags idag kände jag. Dags att se Serenity.

Jag ska inte spoila, så det är säkert att läsa vidare även om du inte sett varken serien eller filmen.

Till att börja med så vill jag ändå säga det att jag inte tror att filmen är i närheten lika bra om serien inte setts först. Den här kärleken till karaktärerna och igenkännande, plus bakgrunden, går nog mycket förlorad. Det var ju inget problem för mig. Jag slängdes rakt in i den historia jag på sätt och vis längtat efter.

Så var det plötsligt över och jag lämnades tom och rödgråten. Det blir ju lätt känslosamt när det händer mycket på en gång och jag fastnar så lätt i den fiktiva världen. Jag känner att det var ett bra avslut, på många sätt. Det är liksom okej att sluta där, men det skulle inte göra något att fortsätta heller. Drömmen som många fans har om att de ska återuppta serien igen är kanske inte så realistisk, men visst kan jag också känna så. Jag vill se mina vänner fortsätta utvecklas. Jag vill fortsätta följa dem på deras resa. Helt själviskt givetvis.

Jag trodde aldrig att jag skulle fastna så hårt för en "rymd-västern". Jag är inte den som vanligtvis är särskilt förtjust i varken rymden eller västern ironiskt nog. Men uppenbarligen. Har du någon otippad serie eller film du bara föll handlöst för? Det skadar ju aldrig att snöa in på ännu en fandom så att säga...

Den där frågan...

Igår så var det sex månader sedan jag och J-man gifte oss. Tiden går både fort och långsamt känns det som. Å ena sidan så känns det som att vi varit tillsammans och gifta i en underbar evighet, å andra sidan känns det ibland som att allt hände igår. Oavsett så finns det en fråga, eller varianter på den, som de allra, allra flesta ställt så snart de träffat oss efter giftermålet:

Hur känns det att vara gift då? Är det något annorlunda?

Lite på samma sätt som att man ofta frågar någon som fyller år hur det känns. Bara det att man redan vet att födelsedagsbarnet förmodligen inte känner sig annorlunda eftersom man själv har fyllt år flera gånger. Har man inte själv gift sig så kan det ju kanske vara svårt att veta om det känns annorlunda då. Men jag tänkte att jag kan svara på det. Hur det är för mig. Jag kan ju inte svara för alla gifta par.

Något som finns i de flesta förhållanden är toppar och dalar. Ibland händer något som gör att vardagen, livet, känns extra fantastiskt ett tag. Ibland händer något som gör att allt känns tyngre och tråkigare ett tag. Någonstans däremellan finns vad jag skulle vilja kalla "normalläget". Du vet hur vardagen för det mesta är och hur relationen fungerar mest av allt. I en bra relation så ligger normalläget ganska högt upp på skalan. Det är mer bra dagar än dåliga helt enkelt. Och om jag ser på mina tidigare relationer så är det lite beroende på hur normalläget är som påverkar hur topparna i en relation fungerar. Poängterar igen att det här är så det är för mig, personligen.

I relationer som inte varit så bra. Ett normalläge som varit lägre. Det är i de relationerna som topparna varit som starkast. Skillnaden mellan normalläget och den där speciella grejen har varit så stor att vi liksom gått in i ett tillfälligt rus där vi kunnat säga till oss själva att nu, nu kommer det bli bra på riktigt. Så är det så en period. Glädje och kärlek och lycka. Men det går över. Det går alltid över och vardagen kommer ifatt. Normalläget. Samma saker man stört sig på som alltid, samma saker att bli ledsen och besviken på. Samma bråk som innan. Sånt som fått i alla fall mig att känna att den där toppen bara var falsk. Lite som en fantasi. Vilket ju inte är hela sanningen, något finns ju ändå där om man har en relation. Men lite kanske man lurar sig själv i de där topparna. För mig känns det som att det finns mer problem än man låtsas om när man behöver ta in ett extra element för att vara lycklig ett tag. Nu i efterhand i alla fall.

Med ett högt normalläge, som jag har nu, blir topparna inte lika höga. Det blir inte något rus på det sättet. Anledningen är för att man redan mår så bra att steget upp till det euforiska är så kort, man är redan van vid känslan för den är i stort sett konstant. Självklart får man ett litet lyft när det händer något nytt, men det är inget extremt i jämförelse med vardagen. Och vägen ner är lika kort. Ingen känsla av besvikelse för att "problemen kom tillbaka" eftersom de inte fanns där från början. Bara en konstant känsla av välbefinnande. Ett samarbete. För mig är detta helt fantastiskt och jag visste faktiskt inte att det kunde bli så innan. På sätt och vis trodde jag att den konstanta jakten på toppar var det som gjorde en bra relation, även om jag inte ville tro det.

Så, känns det annorlunda att vara gift? Både ja och nej. Vi är lika lyckliga som innan. Man kan inte "fixa" sin relation med ett bröllop, det måste redan vara bra. Men det känns faktiskt som att vårat normalläge höjts ett litet snäpp till. Som att allt är precis som vanligt fast ändå lite, lite bättre. Kanske lite tryggare ändå. Jag vet inte. Lite av varje. Ja, fast nej.

Tuffa perioder kräver arbete

Ibland går man igenom jobbiga perioder. Det kan vara så att det är mycket som händer på en gång till exempel, saker som var för sig går bra att hantera men som tillsammans blir jobbiga. Eller så kanske det är en stor händelse som skakar om ens tillvaro. Hur som helst så efterföljs de här perioderna av en tids arbete, för att hantera och gå vidare.

Nu har jag (vi) haft en sådan där jobbig period. J-man har rest mycket och jag har samtidigt haft mycket att göra också. Två trötta och på olika vis utarbetade människor som inte haft möjlighet att stötta varandra på samma sätt som vi brukar. Två människor som behöver vila och få tid för varandra. Tid att kramas, stötta, kräkas frustrationer och börja bygga (fortsätta, men du förstår poängen) vidare igen. Det är jobbigt. Samtidigt är det så galet skönt att veta att vi är två som alltid går åt samma håll. Någon snubblar, den andra hjälper den upp. Ibland snubblar båda och då tar det lite längre tid att ta sig upp igen, men upp kommer man.

Så här kan det för övrigt bli när maken får tag i kameran.

Helgen som precis varit var den första på alldeles för länge som vi hade ihop, bara vi. När enda tiden man har (särskilt J-man) att umgås med vänner är helgerna så bokas de upp så fort att man inte alltid kommer ihåg att vår egentid också är viktig. Men nu kommer han inte resa lika mycket igen och då kommer vardagskvällar kunna vara för oss igen. Vissa av dem i alla fall. Och så börjar arbetet. Snart är det bara en jobbig period som vi knappt minns.

Kan ju understryka att vi inte har eller haft några så kallade äktenskapliga problem bara för att vi haft det tufft en period. Bara för att undvika missförstånd alltså. Att vara utarbetade på varsitt håll och sätt är allt det handlar om, och det vet du ju hur kul det är gissar jag.

Mest av allt är jag bara jävligt glad över att vi är ett team som samarbetar så mycket vi bara kan i alla lägen. Det är så det borde vara.

Jag vill faktiskt säga ifrån helt själv

Det här uppenbarade sig i mitt Facebook-flöde i helgen. Givetvis kom det en hel drös med stöttande kommentarer till min vän, för ingen vettig människa tycker ju att det hon råkade ut för var okej, men just den där kommentaren var någonting jag reagerade på. Den väckte några frågor.

För det första så undrar jag varför våld är den första lösningen på det här problemet? På vilket sätt gör våld situationen bättre? Visst kan jag också känna att killen som antastar andra såhär kanske skulle förtjäna sig en snyting, men jag tror inte egentligen att det är särskilt konstruktivt. Skulle det verkligen få honom att förstå att han gjort fel? Eller skulle han bara få en ursäkt att offerförklara sig själv? "Jag skojade ju bara, hen slog mig, orättvist, världen är elak" and so on.

För det andra undrar jag vad det är som gör att min vän inte skulle kunna försvara sig själv? Jag förstår att kommentaren är välmenad, men vad som sägs är ju i princip att kvinnor inte kan ta hand om sig själva och måste ha sin armé av stora, starka killar som kan skydda dem. "Eller fanns det inga killkompisar i närheten?" Som att, hoppsan då får man liksom stå ut med att bli antastad, för utan rustningen killkompis står man ju helt ensam och utan skydd. Eller?

Saken är den att jag liksom inte förstår hur den här personen tänker. Eller, jo, jag förstår att den här personen menar väl med sin kommentar. Att personen vill visa sitt stöd i situationen och äckel för det här beteendet. Jag tror inte att personen egentligen menar att kvinnor inte kan klara sig själva egentligen. Men sen då? Det känns liksom som ett vanligt sätt att reagera på. Reagera utan att tänka. Det är enkelt att ta till våld som första utväg, visa sig macho och göra anspråk på rollen som den alfigaste alfan. Beskydda de som är mindre och svagare. Vad som glöms på vägen är det hjärndöda i att bruka våld från början och att våld har konsekvenser, exempelvis att den som slog taffsaren plötsligt gjort sig skyldig till misshandel (som någon klokt nog även kommenterade i tråden under den här statusen). Vi glömmer också det där med att kvinnor faktiskt kan klara sig helt själva. Att hon inte behöver ha en man som säger ifrån eftersom hon kan tala helt och hållet för sig själv. Att en kvinna inte är beroende av en man för att fungera i vårt samhälle. Crazy huh?

Nej, det är inte meningen att vara taskig mot den här personen genom att skriva det här inlägget. Jag tycker att det är bra att folk visar att de inte stödjer sånt här idiotiskt beteende. Jag tycker bara att man kanske ska fundera lite på varför man genast reagerar med våld och att kvinnor måste beskyddas av män när det kommer till sådant här. Bara fundera.

Sen så låter jag bli, för den här gången, att kommentera vad jag tycker om killen som tyckte att det var helt okej att blotta en okänd kvinna bara sådär. Tror du kan räkna ut ungefär vad jag tycker om sådana människor.

Att vilja ha barn eller inte

Eftersom jag är kvinna så händer det då och då att folk frågar mig när jag ska skaffa barn. Det är liksom en förutsättning att det är någonting jag vill, inte en fråga huruvida jag ser det i min framtid eller inte. Lite som att det vore omöjligt för just en kvinna att inte vilja ha barn. Att inte vilja ha barn, som kvinna, kan ibland vara det mest provocerande man kan säga till en annan människa. Jag undrar varför.

En av mina bästa vänner bestämde sig för länge sedan att barn inte fanns på hennes prioritetslista. Hon är, i alla fall i dagsläget, inte intresserad av att ha en fast relation och satsar hellre på en karriär än familjeliv. Jag tycker att det är en bra inställning. Så länge hon går de vägar som gör henne lycklig är det bra. Det varken angår eller bryr mig huruvida hon skaffar barn eller inte. Ändå förutsätts det på något vis att hennes liv är oh så tomt utan man och barn. Den biologiska klockan och det. Hon måste ju känna av den. Och det skulle ju kännas oh så annorlunda om det var hennes alldeles egna barn, då skulle hon automatiskt känna alla de där moderskänslorna som än så länge varit frånvarande. Magin med att skapa liv och kärleken som inte går att beskriva. Det där som vi alla kvinnor måste, måste, måste längta efter och om vi inte gör det så vet vi bara inte om att vi gör det. Än.

Från en pjäs jag var med i för nästan 2 år sedan.

Jag ville verkligen inte ha barn när jag var yngre och fick gång på gång höra att jag skulle ändra mig när jag blev äldre. Bara för att jag inte tyckte om barn då så betydde det ju inte att jag inte skulle tycka om dem sen. Det är helt sant. Man kan ändra sig. Man kan ändra sig flera gånger till och med och jag har gjort det också. Jag avskydde barn när jag var yngre och vägrade kännas vid tanken att skaffa några dreggelproducerande avfallsmaskiner. Sedan började mina vänner få barn och några av dem lärde man ju känna lite grann och kunde liksom inte undgå att tycka om. Så jag tänkte att jag nog ville ha barn någon gång. Med rätt person. När jag kände mig mogen. Fast jag är inte säker egentligen. Vill jag ha barn? Är jag beredd att låta hela mitt och min mans liv förändras för all framtid för ett nytt liv? Vill jag ta konsekvenserna av vad ett sådant val innebär? Är jag beredd att offra min relation som den ser ut idag för en helt ny, en som ingen utav oss egentligen vet hur den skulle komma att se ut? And so on and so forth...

Fast man ska ju inte riktigt tänka så som kvinna. Det är ju männen som ska vara tveksamma, ibland motvilliga. Det är nämligen helt normalt. När jag kom i samtal om det här med barn med en ny bekantskap och nämnde att J-man faktiskt vill ha barn och velat länge, bara att det ska vara rätt person och tid och sådant också, så lutade sig hen bara tillbaka och tyckte att "men då är det ju lugnt". Förutsättningen var ju att jag självklart ville. Jag fick inte ens frågan om vad jag ville. Så länge min man vill så är det ju färdigt, bara att börja avla. Att det är min kropp som tar mest stryk, jag som utsätts för risker om något vill sig illa, mitt liv som radikalt ändras från och med att jag blir gravid det spelar liksom ingen roll. Det var en så märklig känsla för mig, att plötsligt reduceras till en barnfabrik utan att själv få ha en åsikt om det.

Det förutsätts att jag och J-man nu ska skaffa barn, kanske inte på en gång men så småningom, nu när vi är gifta. Jag tycker att det är lite fördomsfullt. Att förutsätta alltså. Jag tycker nämligen att det är upp till oss att avgöra hur vi vill göra, inte upp till förväntningar på oss. Jag tycker inte att min bästa vän (eller någon annan heller givetvis) ska få höra att hon visst vill när hon säger att familjelivet inte är något för henne. Jag tycker att den fria viljan är viktigare än vad som anses vara norm.

Sen är det ju så att de förväntningar samhället, oftare än inte enligt mina erfarenheter, har på oss som barnproducenter kan vara fruktansvärt ångestframkallande för vissa också. De som inte kan få barn till exempel. Förväntningen som så lätt kan kännas som ett krav bara för att "det ska vara så". Det känns inte rättvist.

Jag skulle gärna vilja ha ett svar på varför det är så provocerande när en kvinna inte vill ha barn. Har du någon teori? Det enda jag kan komma att tänka på är just att det är normen och jag tycker att vi borde tänka längre än så. Vi är väl ändå smartare än så liksom? De flesta av oss i alla fall?

Och det är givetvis lika okej att vilja ha barn som inte ifall någon inte förstått det. Det är lite (mycket) en förutsättning för den mänskliga rasens överlevnad... Och jag vet inte om just vi kommer skaffa barn eller inte. Det är ju något vi ska vara överens om och ingen annan. Jag tycker bara att det ska vara lika okej om vi låter bli.

Våra "barn" som vi har nu...

Jag tänker vara sporadisk just nu, så det så

Det är många saker som får mig att inte känna lust att blogga.

• Människor (läs en eller två vänner och bekanta) som anser att jag bara klagar i min blogg och därför inte är läsvärd. Oj, vad motiverad man blir av det liksom. I alla fall när det är så nära. 
• Folk (läs random personer jag egentligen inte bryr mig om, men inte heller orkar hålla på att förtydliga saker i oändlighet för) som inte vill förstå vad jag egentligen skriver utan läser in åsikter jag inte har mellan raderna. Det finns liksom en gräns för hur mycket tid man orkar lägga på en annan persons vanföreställningar, jag har betydligt viktigare saker för mig. Även om trollen är få så är de inte motiverande för mitt skrivande. True story.
• Jag planerar mitt bröllop och det tar faktiskt en massa tid vid sidan av skola och socialt liv. Det är inte så långt kvar innan jag blir fru J-man och ju närmre det är desto mer grejer är det som behöver grejas med. Även här finns en gräns för hur mycket man kan göra för att förbereda. Och så det här med att sköta skola och ha vänner och vårda sin relation och det.. Ja, du förstår. Jag är upptagen och viktig.
• Det är ungefär nu jag lyckats smälta vistelsen i Thailand och riktigt förstå att det inte är varmt och ljust ute. Skitskum känsla! Att inte gå ut och börja svettas lite lätt direkt, dricka världens godaste apelsinjuice och äta mango med socker, chili, salt-blandning. Äta svensk mat (vilket min mage plötsligt inte gillar, inga problem med thaimaten dock). All jävla stress och krav på tillgänglighet. Nej, det känns bättre att försöka behålla lite av lugnet vi fann där i vardagen.
• Jag sitter sällan vid datorn. Här har vi en grej jag inte trodde jag skulle skriva, men det är sant. Eftersom jag jobbar med praktiska saker, och många dessutom, blir det att jag inte vistas vid datorn på samma sätt just nu. Visst streamar jag mina serier och lyssnar på musik, men jag surfar inte lika mycket som förut. Hittar inte tiden. Det ger också att jag inte läser bloggar lika flitigt längre heller. Märklig grej...

Men det finns saker som gör att jag vill fortsätta så klart. 

• Alla fina läsare som faktiskt förstår vad det är jag skriver. De som lämnar en kommentar och visar att de bryr sig även på de mest oviktiga inlägg. De som inte bryr sig om ifall jag bloggar på en bra eller dålig dag, för att de vet att alla människor har både upp och nedgångar och att man får skratta, gråta, skrika och tråka. De som visar intresse för människan bakom orden och inte bara orden i sig.
• Det faktum att jag har en miljard tankar och åsikter som behöver luftas och diskuteras. Världen är trasig och det blev ännu mer uppenbart efter att ha varit avskärmad från allt sådant i två veckor. Visst finns det massor kloka människor som redan pratar om allt det här, men ingenting blir sämre av att vi blir fler. Det ökar bara möjligheterna att lyckas med positiva förändringar.
• Jag vill gärna dela med mig av mina arbeten. Det är ett sätt att kunna förbättras, precis som det är ett sätt att se min utveckling framåt hela tiden. Allt samlat på ett ställe. Inte helt dumt!
• Min blogg var från början ett sätt att få utlopp för det faktum att jag just då inte stod på scen... Det gör jag inte nu heller. Det här är min egen lilla ventil på något sätt och just därför så behöver jag ibland blogga. Kanske konstigt, men sant.
• Okej, jag är trött, så jag kommer inte på något mer skäl just nu.. Men jag kan inte bara ha fyra punkter här, okej? Jag är inte helt kompis med jämna tal (om de inte är tiotal, hundratal eller tusental). Så nu blev det så här. Okej? Okej.

Video: Det där med internethat

Länkar till bloggarna jag nämner i videon:
Kissie
Lady Dahmer

Och gästspel av Bus så klart!

Otroligt! Jag sätter mig vid datorn med hjärnan full av idéer, men så fort jag öppnar upp bloggen blir det blankt. En oläglig spärr... Men jag minns att jag tänkte på mitt och J-mans stundande bröllop, så jag ska försöka hitta tråden igen.

Samma vackra bild finns på dayviews. Varför bara lägga ut den på ett ställe liksom?

På många sätt skulle jag, liksom J-man, gärna ha gift mig för länge sedan, men samtidigt skulle jag inte byta bort den här underbara tiden innan mot någonting. Visst är det stressande med all planering ibland. Överväldigande. Men all denna positiva förväntan, tillfredsställelsen i att se bit för bit falla på plats och att veta hur underbart det kommer bli... Det är mer än värt väntan. På ett sätt är ju väntan en del av det. Resan mot målet, något som är minst lika viktigt som målet självt.

För mig är det viktigt att få fira min bröllopsdag med människor jag älskar (och några extra, man känner ju inte alltid alla på sitt bröllop i och med att maken också bjuder in nära och kära), att få dela min lycka med dem. Så har det alltid varit. Hur viktigt det här faktiskt är för de absolut flesta har jag märkt mer och mer under åren. En vän till mig berättade för ett tag sedan att en i hens familj gift sig utan att berätta det för någon. Det var nästan slumpmässigt att min vän fick reda på det. Vilket så klart var en stor besvikelse för de runt omkring.

Nu tycker jag självklart att det är upp till var och en hur man vill göra sådana här saker, men jag har aldrig förstått och kommer troligen aldrig förstå varför man vill utesluta familj och vänner från något som ger så mycket lycka både för dem och paret i sig. Gissningsvis skulle de flesta föräldrar och syskon som minst känna sig lite undanknuffade och kanske till och med oviktiga om de blev uteslutna från en sådan sak. Att inte vilja dela sin dag med de som bryr sig om en känns för mig väldigt själviskt, men det är givetvis bara min åsikt. Och givetvis förutsätter jag i detta resonemang att man har en relation till sin familj, har man inte det så har man för det mesta en typ av familj man själv valt i form av nära vänner.

Hur som helst kan jag ju bara tala för mig. Vet att jag skulle känna mig grymt åsidosatt och inte det minsta omtyckt om min bror inte hade bjudit mig på sitt bröllop, eller om min syster i framtiden låter bli. Precis som att det skulle göra mig ont att bli utesluten om Sessan gifte sig eller E eller någon annan av alla de där jag bryr mig så oerhört mycket om. De jag absolut vill ha på mitt bröllop. Vid min sida. Där för att dela min lycka och ha en fantastisk dag de kan minnas med glädje de också.

Tro nu inte att jag ser några problem med de som vill gifta sig litet eller så. Alla har givetvis rätt till sina egna val i allt det här. Jag har bara svårt att förstå vissa val. Berätta gärna dina tankar kring det här! Och om du inte tycker som jag får du självklart gärna förklara, kanske förstår jag lite bättre hur de som väljer bort familj och sådant den här dagen då?

And end scene...
Dramatiskt slut.

Relationer och respekt

Ibland blir jag förvirrad av vad folk låter sig utsättas för. Samtidigt inte. Jag har låtit folk trampa över mig flertalet gånger, både "vänner" och partners har utnyttjat det flitigt. En del helt omedvetet och andra högst medvetet. Till en början förstod jag inte vad de höll på med, sedan trodde jag att jag förtjänade det och slutligen insåg jag att varken vänner eller partners beter sig så. Man trampar inte på de man älskar.

Det som är svårt är när folk trampar omedvetet. Alla gör det då och då, jag med, det är liksom hela grejen med att göra det omedvetet... Men om man bryr sig om någon så slutar man när man får reda på vad man håller på med. Man går inte i försvar så fort någon påpekar att man sagt/gjort något konstigt eller kanske bara varit för egoistisk och inte gett tillräckligt med uppmärksamhet ett tag.

Ett bra exempel på när jag själv beter mig dumt och blir tillsagd är när min fina bästa vän Sessan känner sig bortglömd. Eftersom vi bor i olika städer och pluggar båda två så blir inte alltid kontakten så regelbunden som vi kanske önskar. Och av oss båda är jag värst. Jag glömmer lätt att höra av mig även om jag tänker på henne ofta och när det går för lång tid säger hon ifrån. Vad som händer då är inte att jag blir sur, känner mig attackerad, börjar ursäkta mig och skylla på andra saker. Jag ber om ursäkt, jag skäms och jag gör mitt bästa för att gottgöra henne på mitt eget sätt. Hon är ju faktiskt en av de viktigaste människorna i hela världen för mig. Oavsett hur ofta eller sällan vi ses.

Gammal bild

Jag gör detsamma med J-man ibland när han är för stressad av jobbet och han kan göra samma sak med mig. Det är inte svårt att sätta sin stolthet åt sidan för människor man bryr sig om. Det är på inget sätt en uppoffring. Med glädje jobbar jag tillsammans med de jag älskar för att utvecklas och bli en bättre vän, partner och människa, utan att förlora mig själv givetvis. Det kluriga i det hela är att jag blir bemött på samma sätt. Aldrig har det, nu när jag har sunda relationer, handlat om att jag ska vika mig för dem och anpassa mig efter deras behov. Vi kompromissar, stöttar, ställer upp och hjälper varandra. Säger Z att hen vill ha hjälp med att bli mer tydlig så kommer vi hjälpa till med det. Vill Y finna modet att börja studera så peppar, uppmuntrar och stöttar vi hen hela vägen. Inte alls svårt.

Vad som är svårt att förstå när man väl börjat leva så som jag gör är hur och varför inte alla andra också gör det. Jag vet att jag aldrig mådde bra av att människor runt omkring mig satte sitt ego i första rummet och trampade rakt över mig (och många andra) så fort de fick chansen. Bara för att de inte ville erkänna att de hade fel, att de kanske också har sidor de kan arbeta mer med eller att det misstag de gjort faktiskt var deras eget val och inte ska skyllas på andra.

Jag har varit i relationer, vänskap och kärlek, där jag har blivit riktigt illa behandlad. När relationerna har tagit slut har jag blivit matad med hur allt har varit mitt fel. Mitt fel att personen ignorerat mig utan att ange skäl, kallat mig ful och dum, mitt fel att jag försökt bry mig och hjälpa till under en kris (jobbigt med folk som bryr sig är min förvirrade slutsats), mitt fel att jag inte mådde bra av behandlingen jag fick... Och om det en tid efter detta blir så att jag mår bra vill de här personerna gärna "ursäkta" sig med att det var väl tur att de betedde sig som svin, för annars hade jag ju inte hamnat på den vägen jag är nu. Det har ingenting med kärlek och vänskap att göra. Bara egoism och visar dessutom knappast något prov på mognad. Mognad är något som många människor stoltserar helt felaktigt med.

Andningspaus! Bus som liten skit!

Jag har alltid varit sådan som utan svårigheter kan offra allt för den jag älskar. "All I need is love" och allt sånt där... Men jag har insett att det finns gränser. Jag hade en partner som tyckte jag skulle offra teatern för honom, på grund av hans svartsjuka, för att ta ett exempel. Det gjorde jag. Och jag mådde dåligt av det också. Väldigt dåligt till och med... Så jag skulle aldrig göra det idag. Samtidigt har jag haft flertalet relationer där den andra personen struntat i vad jag än bett hen om. Mina önskemål var liksom inte viktiga. Om jag ställde frågan vad som skulle hända om jag fick jobb på annan ort eller bara påpekade att något den andra personen gjort gjorde mig ledsen så var jag skurken. Hen skulle aldrig flytta för min skull, även om möjligheten att få jobb för den var väldigt bra även på den orten, men om hen skulle få jobb i ett annat land var det bäst för mig att jag snällt packade väskan och följde med. Det var givetvis mitt fel att jag blev sårad av diverse beteenden också, för hen har ju aldrig fel och en ursäkt var sånt jag fick drömma om.

Sunda relationer? Nej. Jag skulle vilja påstå att de är totala motsatsen.

Om personen du är med, vän eller partner, inte är beredd att ge dig detsamma som du är beredd att ge så finns det ett definitivt problem. Är relationen på bara den enes villkor (och tänk dig för nu så att det inte är just du som är den som aldrig viker dig) så kan det vara en idé att ifrågasätta om ni bryr er lika mycket om varandra. I en vänskapsrelation kanske det är mindre viktigt, det är ju upp till dig, men i en kärleksrelation så vill jag påstå att det är väldigt viktigt att ni ger varandra lika mycket. Inte skulle väl du vilja leva hela ditt liv med någon som "nöjt sig" för att du alltid gör som hen vill och att det är bekvämt? Någon som inte älskar dig tillbaka lika starkt som du älskar hen? Eller?

Respekt är det centrala för oss.
Äntligen fann jag det jag letat efter!

Dela gärna med dig om dina åsikter! Vad är en sund relation i dina ögon? Är du beredd att kämpa framåt eller "nöjer" du dig så länge det är bekvämt för stunden? Är det värt att låta andra bestämma villkoren och i så fall varför?

Det finns inga rätt och fel, men jag kan personligen inte se varför man skulle vilja vika sig för andra när man kan hitta någon (några?) som respekterar en tillbaka.

En vacker gåva med budskap och betydelse

Nu är det ett tag sedan vi var i Skåne. Det är en ganska bra stund sedan vi lämnade Skånes skönhet och våra härliga vänner där. Det är relativt länge sedan jag fick en handgjord ankellänk av min fina vän, något jag burit varje dag (och natt) sedan dess. Jag har vaknat några gånger i samma sekund som jag lyckats klia upp smycket med foten och därmed kunnat sätta tillbaka det omedelbart. Lustigt hur man kan vänja sig vid saker på det sättet egentligen.

Tezz, som är den som gjort det här lilla konstverket till mig, frågade mig vilka färger jag ville ha på snörena hon knutit med och valde sedan stenarna själv, med omsorg. Stenarna har nämligen olika betydelser och vare sig man tror på stenars magiska krafter eller inte så är symboliken vacker. Tycker jag. Jag tillhör visserligen de som inte förkastar möjligheten att även små ting kan påverka oss. Världen vore så tråkig om det inte fanns någon magi i den.

Den mörka stenen är en onyx. Det sägs att onyxen hjälper till att läka sorg, ge framgång och används som skydd mot negativa energier. De rosa stenarna är rosenkvarts, kärleksstenen. Den ger lycka i relationer, hjälper till att läka trasiga hjärtan (vilket inte är aktuellt för just mig, men ändå), sägs ha en lugnande kraft och drar till sig kärlek över huvud taget. Så har jag även en månsten istället för en knapp eller annan typ av lås på mitt fina smycke. Månstenen sägs vara väldigt kraftfull. Den är starkt feminin och tar fram den feminina sidan hos både kvinnor och män, den ska hjälpa bäraren att utväcklas på ett andligt plan och ska också kunna användas för drömmar, stillhet och sägs vara bra för fruktsamheten.

Mycket betydelse i en liten gåva. Jag tycker absolut att det är tanken som räknas när det gäller presenter och oavsett, som tidigare sagt, vad man tror på så ligger det mycket tanke bakom den här typen av gåva. Det är värt mycket för mig.

Mina tankar om slentrian... Några i alla fall

Det är ett tag sedan nu jag nämnde att slentrian inte är för mig. Någonting jag nämnde snabbt i förbifarten och det enda som verkade märkas i den texten trots det. Som att jag påstått att alla som hamnat i slentrian lever i någon slags lögn. Vilket är helt bisarrt. Jag har aldrig påstått att mitt sätt är det enda rätta, däremot är det självklart vad som är rätt för just mig och det är alltid vad jag kommer utgå ifrån när jag skriver i min blogg. Klurigt va?

Anyway... Jag är inget stort fan av slentrian. För mig är det viktigt att aktivt arbeta för att hålla kärleken vid liv. Någonting som är enkelt när man älskar någon. Det handlar om att ta tid för varandra, fortsätta visa uppskattning även när vardagen känns tung. Att då och då göra något "extra", vardagsromantiken jag pratat om förut. Och, nej, det är inte meningen att man ska sätta vardagsromantiken och de extra överraskningarna i system. För precis som påpekats så kan även det bli slentrian. Det skulle alltså motverka hela sättet jag har att se på detta. Sedan vet jag inte vem som planerar spontanitet? Jag vet att jag inte gör det i alla fall. Alla överraskningar är dock inte helt spontana och kräver planering av förklarliga skäl. Så allt är en balansgång. Precis som med det mesta.

Grejen med slentrian för mig är att man så lätt slutar uppskatta sådant som blivit en vana. När man slutar uppskatta det man har så börjar man ibland glömma bort vad som är så bra med det man har och plötsligt finner man att man sitter och saknar någonting man redan har. I vissa fall så tappar man det man har innan det och så tar det slut bara för att man glömde bort att vårda det där fina man hade. Man glömde att skratta tillsammans, att dela positivt och negativt som hänt på jobbet/i skolan, att få och ge stöd när det behövs och allt det där andra fina som vanligen finns i början av en relation. Varför man skulle vilja bli av med det är för mig ett mysterium. Att fortsätta upptäcka kärleken, varandra och falla för varandra om och om igen är mycket mysigare tycker jag.

Sen tycker jag också att det är awesome att sitta och bara slöa framför en film och pressa i sig godsaker, men det är ingenting jag gör med min kärlek varje kväll. Även en så simpel sak kan bli något extra och speciellt om man inte gör det till en vana. Svårare än så är det egentligen inte. Man hittar sina helt egna sätt att göra sin vardag speciell. Själv utgår jag, givetvis, ifrån vad jag själv skulle uppskatta när jag gör extra saker för J-man. Vilket är en av många anledningar till att jag ibland tvingar ner honom i ett bad eller pressar ner honom i soffan framför en fotbollsmatch när jag vet att han har det extra stressigt eller så. Det är viktigt att kunna slappna av ibland för att må bra och ibland behöver man hjälp med det, även sådana mönster kan man bli blind för. Och mår den ena parten dåligt kommer det förr eller senare gå ut över relationen också tyvärr. Desto viktigare att ta hand både om sig själv och sin partner.

Det ena hänger ihop med det andra och jag skulle kunna fortsätta skriva länge, men jag skulle hamna långt ifrån slentrianfrågan samtidigt som jag skulle prata om precis det samma. Så jag slutar här. För den här gången. Tror jag varit tillräckligt tydlig för den här gången i alla fall. Samtidigt så kommer de som vill missförstå, kanske för att de känner sig träffade eller bara vill vara irriterad på någonting, fortfarande att missförstå. Det är också okej. Vi är olika.

Svårare än så var det inte

Känner mig tjock och ful och äcklig. Inser att det är hormonerna som spökar och ingenting annat. Ja, så kul är det med PMS, mens och humörsvängningar. Man kan gå från självsäker och skitsnygg till osäker, tjurig och grinig à la trotsig 3-åring på sekunder. Tack och lov gäller det inte alla kvinnor, men ändå. Vi är olika och reagerar olika. En del blir helt galna och andra märker man ingenting på. Jag blir tjurig för ingenting, känner mig ful och äcklig och vill till och från bara sitta i ett hörn och gråta helt utan anledning. Så är jag glad också så klart. Och självsäker. Fast bara om vartannat. Det är som att turbo-gå-igenom puberteten igen varje månad. Mindre roande.

Samtidigt som jag hatar den här delen med att vara kvinna så är det ju ändå väldigt bra att jag upplever den med sporadiskt jämna mellanrum. Det betyder ändå att jag är frisk. Att min kropp fungerar och mår bra. Att jag inte behöver vara orolig för någon oönskad graviditet trots skydd. Att jag har en enkel förklaring till varför jag plötsligt är så ologiskt irriterad på världen. Åtminstone det är ju bra. Någonting att vara tacksam för. Ganska mycket att vara tacksam för egentligen, men just när man är i den där perioden är det inte mycket som väger upp det ändå. Det är alldeles för bekvämt att slippa.

En del preventilmedel stoppar ju mensen helt och det är ju också jävligt bekvämt om man frågar mig... Men de fungerar också olika för olika personer. Jag själv har p-stav och i början hade jag mens någon gång i halvåret bara (en del slipper mens helt), men under åren har det stabiliserat sig mer och idag är jag relativt regelbunden. Jag hade gärna sluppit, men det är som det är och jag trivs med min preventiv-metod. Jag har ju faktiskt fast partner. Så jag tänker på fördelarna här ovan för att försöka mildra frustrationen över det helt naturliga.

Någonting jag stör mig på däremot... Vissa killar, och jag säger verkligen inte alla nu, beter sig som rövar så fort flickvännen får mens. Som att det är en personlig tragedi för dem att hon kanske inte känner för att ha sex eller liknande under sin tid på månaden. Som att det är flickvännens fel att hon är kvinna och fungerar som en kvinna gör. Förstår inte alls vart det kommer ifrån. Om man inte gillar hur kvinnor fungerar så kanske man ska börja träffa män istället? Då slipper man ju det problemet i alla fall.

Vad tycker och tänker du om det här?

(Saknar att få feedback people! Lite omotiverande att blogga saker man bryr sig om ifall ingen annan gör det. MVH/ Mensmonstret)

Kommunicera mera!

Jag är nästan överdrivet förtjust i att prata med J-man. Varenda tanke, varenda problem, varenda skratt, allt vill jag dela med honom. Självklart gör jag inte det ändå... För då skulle jag inte ha tid att göra annat, men det mesta luftas. För mig är det nämligen extremt viktigt att vi förstår varandra och förebygger eventuella problem så gott vi kan hela tiden. Det är viktigt att vi skrattar tillsammans och inte är rädda att be om hjälp och stöd när saker runt omkring är jobbiga. Sådant händer ju hela tiden.

Runt omkring mig har jag sett både en och annan som verkar ha svårt att kommunicera i sina relationer, och då menar jag verkligen inte bara parrelationer. Det är viktigt att man kommunicerar som vänner och familj också, men självklart får man komma ihåg att kommunikationen ser annorlunda ut beroende på relation också. En del familjer står varandra nära, andra inte. Man har både nära vänner och bekanta. Ja, du förstår. Oavsett vilken nivå av närhet man har tror jag i vilket fall att det är viktigt att vara rak, ärlig och tydlig med saker och ting. För att inte hamna i onödiga situationer som minst.

Det har inte alltid varit så att jag har varit duktig på att kommunicera. Jag misslyckas fortfarande och tränar hela tiden. Tyvärr så har jag inte alltid fått så bra respons på mina försök att kommunicera heller. Ärlighet kan vara väldigt obekvämt och när man börjar ta upp saker som är problem så har jag upplevt att väldigt många vänder sig ifrån det jag säger istället för att ta till sig och försöka hitta en lösning tillsammans med mig. Jag berättar ju bara att något är ett problem för att jag vill lösa det och slippa bli ledsen eller arg eller vad det nu är. Jag tror på att förebygga och reda ut istället för att låta saker växa på hög och bli stort och infekterat. Det är dock inte någonting man kan göra helt själv... Den andra parten måste också vara intresserad av att ha en fungerande relation.

Det är mina erfarenheter, bra som dåliga, som har fått mig till den här tvångsmässigt analyserande och funderande personen jag är idag. Jag vill inte upprepa gamla misstag och jag vill verkligen inte förlora de jag älskar. Så jag pratar tills jag blir blå och jag kräver att få lyssna också. Jag kan inte göra någonting bättre om jag inte vet vad jag gjort fel heller. Det är också viktigt. Att komma ihåg att vara ödmjuk och lyssna och ta till sig även det som är jobbigt. Annars förstör man bara för sig själv så många gånger. Det är viktigt att förstå att man själv inte är perfekt och att man gör misstag som alla andra. Det är viktigt att kunna be om ursäkt och att vara villig att bryta dåliga vanor och jobba hårt om man vill behålla sina kära nära. Det är i alla fall vad jag tror på.

Så en sak till... Enligt min erfarenhet så gör många så att de förbättrar sig en stund, men faller snabbt in i gamla mönster när de fått veta att de sårat någon. Det är inte helt optimalt. Visst är det pinsamt lätt att falla i gamla mönster utan att märka det, men när samma problem uppstår om och om igen så kommer troligen den andra parten börja fundera över hur viktig hen egentligen är. Den som inte "tänker sig för" när den sårar andra kanske inte bryr sig riktigt lika mycket som den påstår och så kommer det massa tvivel. Det är enkelt att förlora både kärlek och vänskap på det sättet. Det finns ingen "quick fix". Att skjuta upp saker för att man "tar en sak i taget" är också bara ännu ett sätt att undvika, att slippa arbetet med sig själv och sin(a) relation(er). Det är inte enkelt... Det ska inte heller vara enkelt alltid. Då glömmer man så lätt värdet i det nämligen.

Ringar och val...

Jag och J-man har fått hem våra vigselringar nu. De är så vackra! Silver och diamanter, precis vad vi vill ha.  För mig så har diamanter alltid varit speciella just för att de får mig att tänka på stjärnor och jag älskar verkligen stjärnor. För mig är diamanter som små stjärnor man kan hålla i handen. Därför tycker jag också att det är extra fint och speciellt att diamanterna på våra vigselringar är i formen av stjärnbilder. Jag kan inte riktigt se hur det skulle kunna vara mer perfekt för just mig.

Däremot så funderar jag en del, som vanligt, på hur andra gör sina val gällande vigselringar (och andra smycken också egentligen, men vi fokuserar på det bröllopsrelaterade just nu). Vi är ju så fruktansvärt olika allihopa. En del trivs bäst i helt släta och tunna ringar i borstat stål, andra vill ha de glittrigaste och största ädelstenarna de kan hitta. Vilket som är ju faktiskt helt okej, så länge man har valt det själv.

När vi var bortresta så pratade vi lite lätt med våra vänner om det här med ringar. En sade att hen gärna skulle vilja plocka en sten till sin ring helt själv, från en gruva eller så, en annan sa att hen skulle vilja ha sin ring helt i ben med runor... Helt fantastiska idéer och tankar tycker jag. Någonting som förmodligen skulle passa dem båda helt perfekt, men jag själv vill ju ha mitt silver och diamanter. Valfriheten är det gemensamma ändå.

Väntar och väntar...

Så kom jag att tänka på alla de som inte väljer själva. Som inte vågar säga att de inte gillar just den ringen som partnern pekar på av rädsla att det ska bli konflikt. Jag tror inte att det är så bra om jag ska vara ärlig.. Ska man bära ett smycke resten av sitt liv så ska man ju faktiskt tycka om det också. Tycker jag. Man ska trivas med den där metallbiten (eller vad man nu väljer för material) som sitter på fingret. Ja, jag tycker faktiskt att det är viktigt. Även om det skulle innebära att man valde varsin ring i helt olika stuk. Ingenting fel med det ju. Man måste inte "matcha", det är inte däri kärleken sitter.

Vad tycker du?

Ja, fast nej...

Självförtroende och självkänsla är två ord som ofta förväxlas. De flesta verkar tro att de är samma sak och anta att självkänsla bara är ett "finare" ord för självförtroende. Jag hör nämligen näst intill aldrig någon prata om självkänsla, annat än jag själv. Jag tycker om att skilja på begrepp.

"Men hen har så dåligt självförtroende..."

I mina öron är ovanstående bara en dålig ursäkt för diverse beteenden. Dessutom pratar de absolut flesta om personens självkänsla snarare än självförtroende. De flesta som ursäktas på det där sättet uppvisar ett mycket bra självförtroende, men dålig självkänsla. Det är människor som vet att de är duktiga/snygga/vad det nu handlar om men fulla av osäkerheter när det gäller annat. Rädda för att inte duga trots de där fantastiska egenskaperna de har. Jag har själv väldigt bra självförtroende när det gäller många saker, men tyvärr sviktar självkänslan lite mer än jag är bekväm med, något jag jobbar med dagligen eftersom jag inser hur onödigt det är och att det går att göra något åt det.

Självförtroende är någonting väldigt brett. Man kan ha bra självförtroende inom väldigt mycket, exempelvis sport, konst, relationer, utseende, arbete... Självkänsla är något smalare, men täcker istället in betydligt mer. Självkänsla är mer baserat på ens egna uppfattningar om hur andra ser på en och hur viktigt det är. Det handlar om prestationer och uppfattningar. Det är helt enkelt inte samma sak.

Sedan tycker jag, över lag, att det är dumt att ursäkta negativa beteenden. Det kanske känns bättre att säga att någon betedde sig illa på grund av att den är så osäker som person, men det hjälper ju ingen i längden. Då får ju personen hållas. Den lär sig ingenting och kan fortsätta såra andra för att den "inte vet bättre och mår så dåligt själv". Då är det bättre att säga ifrån, ta fighten och komma därifrån med fler kunskaper i bagaget. Kanske kan den personen också lära sig och bryta ett negativt mönster. Där har vi någonting jag tror alla vinner på.

Sedan måste ju personen i fråga förstå att ta emot kritik och vilja utvecklas också. Annars måste till och med jag medge att det nog inte skulle ge så mycket tyvärr...

Om du har tråkigt kan du ju göra ett självänsle-test HÄR och se hur du ligger till. Men kom ihåg att inte ta det på för stort allvar. Frågeformulär på internet har knappast alla svar.

Video: Mitt stöd

Att vara bekväm

Jag brukar alltid prisa bekvämlighet. Kläder ska vara bekväma och gärna snygga också. Samma sak med skor. Jag sminkar mig bara på sätt som gör att jag känner mig bekväm och när jag känner mig bekväm med att sminka mig. Och så kan vi fortsätta och fortsätta. Kontentan är ändå densamma för mig: Obekväma saker används inte och hör inte hemma hos mig.

"Luxury must be comfortable,

otherwise it is not luxury"

- Coco Chanel

Vad som är bekvämt och inte har definitivt förändrats med åren och kommer troligen fortsätta förändras. Jag går mer åt det androgyna och stilrena än det utmanande som jag trivdes väldigt bra med när jag var yngre. Plötsligt finner jag mer löst sittande kläder i garderoben än förut, men det kan också ha att göra med att jag har mer saker jag vill dölja på min kropp nu än förut. Inte för att jag inte tycker om den, utan för att jag inte är van vid den. Plus att kommentarer som "ta inte illa upp men du är finare nu än förut" gör mig minst lika frustrerad som "när ska du bli smal igen". Aldrig duger man. Varför det ens ska kommenteras vet jag inte heller.

Mitt i allt det här så sparar jag ju också ut mitt hår och där kan man prata om någonting som inte alls är bekvämt. Visst tycker jag om att det växer och jag vill ha det långt, så förstå mig rätt, men värme och långt hår... Inte helt bekvämt alla gånger. Så det är fixerat i en knut eller fläta, nu mest i en klämma till och med. Jag frågar mig varför långt hår skulle vara så jävla bra förutom rent estetiskt.

Så som jag tänker just nu så kommer nog håret bli kort när det vankas barn i alla fall. Inte sjutton lär det väl vara praktiskt och bekvämt med ett långt hårsvall som är överallt när man har en liten att hålla koll på? Jag tillhör ju faktiskt dem som inte är obekväm allt i kort hår liksom, tro inte att jag dömer ut dem som trivs bättre i långt bara för att jag själv inte ser det som praktiskt. Men vi kan väl i alla fall ställa oss frågan vad det är som är så bra och praktiskt med det långa (och gärna tjocka också) håret?

Kläder, skor, frisyr... Allt påverkar vårat mående på ett eller annat sätt och vad som är bekvämt för mig är det inte nödvändigtvis för någon annan. Viktigast är hur som helst vad som är bra och bekvämt för just dig. Så det så!

Från fred och kärlek till frustration och ilska

Precis när jag åkte till Peace & Love så började det igen. Ja, du har ju läst lite vad det handlar om. Folk som helt enkelt inte är ärliga nog att säga vad de menar och rakt av sviker sina "vänner" genom att bete sig rent ut sagt barnsligt. Visst, det kanske känns bra att säga något som låter bra för stunden än att bara vara ärlig och säga att man inte kan, har lust, whatever beroende på situation. Men det är jävligt oärligt i mina ögon att bestämma något och sedan strunta i att genomföra det, hellre är man ärlig från början och säger att det får bli en annan gång. Inga problem då. Jag själv tog inte kontakt och bad om att genomföra det som det gällde för att jag insåg att det nog inte skulle hinnas med, bestämmer då den andra parten en tid med mig för att den anser att den visst har tid så ska det följas, inte svårare än så.

Att personen som svek dessutom redan gjort mig upprörd innan och inte helt kommit så långt att bevisa att den lärt av sitt misstag hjälper inte. Den bevisar för mig att den inte har lärt sig något och i och med hur personen hanterar den här situationen bevisar den ytterligare hur omogen den är.

Jag kunde inte bry mig mindre om det inte vore för att den här personen är nära en person som är nära en av de jag älskar mest. Hade det inte varit för det så hade jag helt enkelt bara raderat personen ur mitt liv, människor som bara tar energi och beter sig illa är inget jag har något till övers för. Jag tog kontakt och sa till personen att den givetvis själv väljer om den vill lösa konflikten, men att det inte är jag och den som far illa av  konflikten egentligen. Det är ju tyvärr så att när två som inte kommer överrens har två personer nära sig som i sin tur är nära varandra så är det de personerna som får ta smällen. Att de inte skulle påverkas är oerhört korkat och naivt att tro. Särskilt om man umgås i samma sällskap på ett eller annat sätt. Det är helt enkelt bara en tidsfråga, tyvärr.

Personen i fråga tar inte ens kontakt med mig efter att jag påpekat detta. Den tar kontakt med den personen som är nära mig och drar således in den personen i konflikten långt innan den hade behövt påverkas. Alltså är min poäng redan bevisad, men onödigt starkt. Bara för att en person hellre beter sig som ett barn än tar konsekvenserna av sitt eget handlande. Hur man kan vara så egoistisk att man drar in andra i sin konflikt för att försöka hitta en väg ut som inte innebär att stå för vad man gjort är utanför mitt förstånd. Jag hoppas verkligen att personen är för dum för att förstå vad den håller på med.

Jag blev ombedd att låta min närstående ta det här själv med personen i fråga. Det är enda anledningen till att jag inte pratat med personen om det (även om jag fick tillåtelse att säga ifrån om beteendet), eftersom jag respekterar de jag älskar oerhört mycket. Jag tillhör inte de oärliga. Jag kommer inte gå till den personens närstående och gnälla, även om det kanske tyvärr är det enda sättet att visa för den hur dumt det faktiskt är att göra så. Jag skulle aldrig kunna utsätta människor jag tycker om för det dock. Jag förstår nämligen konsekvenserna.

Jag är så lycklig över att jag har varit på Peace & Love och sluppit allt fjantigt drama en vecka i alla fall. Så är jag oerhört lycklig att jag har J-man som öser kärlek över mig varenda dag och hela tiden påminner mig om allt positivt vi har. Han fyller på den energin som andra människor stjäl.

Tänk vad mycket lättare allt skulle vara om folk bara betedde sig som vuxna människor, var ärliga och tog konsekvenserna när de klantat sig. För allas skull.

Folk

Folk som är såååå ledsna och sårade när det är de själva som gjort fel finns det gott om. Det är nämligen mycket lättare gör samvetet att försöka få andra att tycka synd om en än att svälja stoltheten och ta konsekvenserna. Har man gjort fel så ska man inte ha sympatier och konstigare än då är det inte.

Kan säga på en gång att jag inte har mycket respekt för människor som gnyr, gnäller och skyller ifrån sig så fort de gjort någon upprörd. Det är nämligen väldigt oärligt i mina ögon. Människor som upprepar samma beteende om och om igen och tror att det räcker med att bli ångerfull och be om ursäkt förtjänar lika lite respekt. De bevisar ju att de varken vill eller tycker att det är viktigt att bättra sig. De tycker inte att de behöver utvecklas även om de påstår annorlunda. I alla fall om man ska tro deras handlingar, vilket jag anser vara de bästa bevis man har för hur en människa fungerar och inte.

Är det då hårt, elakt och orättvist att känna avsmak för sådant här? Vad tycker du? Jag tycker inte att det är annat än rättvist eftersom jag alltid ger folk flera chanser att bevisa att de vill göra rätt för sig. Det är när gränsen är nådd som respekten tar slut och gränserna är olika för olika personer. Det är på grund av personkemi, hur nära man står varandra, hur stora fel personen gör och hur mycket den påstår att den vill bättra sig kontra verklig förbättring. Att bättra sig när man gjort någon ledsen/besviken eller vad det nu är gör man ju för att man tycker om och respekterar den personen. För att man vill att den ska bli glad.

För mig är det så självklart. Frågar igen: Vad tycker du?