Julen 2013

Det ryktas om att det är julafton imorgon. Här hemma har vi inte en enda pinal som påminner om julen framme så det känns faktiskt mest märkligt. Sedan kanske det inte blir bättre av avsaknaden av snö heller, men för mig som är så otroligt negativt inställd mot kyla så känns det ändå rätt okej. Sen är varken jag eller J-man särskilt "juliga" som personer heller. Mest är det ju att man har en "ursäkt" att träffa familjen som gör det trevligt så här års. Och det ska vi ju göra. Träffa familjen alltså.

Sessan har varit en del av min familj i åratal, så hon kommer självklart fira julafton med oss i år. Även svågern följer med när vi firar hos min far i Norrköping. Bara massor kul folk! Stor potential att bli en av de bästa jularna någonsin helt enkelt. Nästan lite synd att vi inte kan plocka med katterna också... Misstänker att de inte direkt skulle uppskatta resandet.

Okej, vi har glögg och det är ju lite juligt i alla fall.

Nu är det bara det eviga i-landsproblemet rörande vad sjutton man ska ha på sig! Men det löser sig. Jag ska gräva i garderoben och hitta just det där som jag nästan glömt och som kommer passa perfekt. Annars får jag använda min fantasi. Det är jag ju faktiskt riktigt bra på... Har jag hört.

God jul!

Netflix

Vi har skaffat sådan där apple tv. J-man är jättelycklig. Han har pratat om det länge och nu har det helt enkelt blivit verklighet. Styra tv'n med mobilen och det där... Jag var väl mindre imponerad, mest intresserad av huruvida detta skulle innebära att vi sa upp tv-boxen eller inte. Vi har ju ett konto på viaplay redan.

Så finns plötsligt netflix där. Jag har hört en del om det, men tänkt att "netflix och viaplay är väl mer eller mindre samma sak även om utbutet skiljer sig lite". Första månaden gratis och billig i fortsättningen så vi tänkte att vi testar i alla fall. Och det är inte samma sak. Visst hade jag rätt i att utbudet skiljer sig lite, men det känns verkligen som att netflix har så mycket mer. Varför berättade ingen det för mig? Bye, bye tv-boxen i vilket fall. Onödiga pengar på något som inte används.

Självklart passade jag även på att kolla in Orange is the new Black som jag hört lite viskningar om. Om jag fastnade? Ja. Lite lagom mörk men ändå ganska varm humor funkar bra i fängelsemiljö. Flera karaktärer man faktiskt tycker om. Jo, jag gillar't helt enkelt.

Håller även på att förvandla J-man till Who-vian och planerar att slänga in honom i Buffy-verse, har nämligen för mig att alla säsongerna finns. Awesome.

God morgon, god morgon!

Jag är på intet vis en morgonmänniska, som du vet. Så är jag ju inte heller allt för förtjust i det här med vinter och då i synnerhet kyla heller. Vintermorgnar är alltså den typ av morgnar som jag uppskattar allra minst. Att tvinga sig ur en varm och mysig säng där det ligger en gosig katt och ibland även en varm och gosig make (om han inte är på jobbet då). Det är kanske ett av de största skälen som gör att jag inte förstår hur morgonpigga människor fungerar. Tillsammans med det faktum att jag är en zombie de första timmarna på dagen då...

Visst hade det varit praktiskt att vara morgonpigg. Studsa upp ur sängen med en glad sång i hjärtat och genast börja med dagens bestyr (för det är väl så det funkar va?). Ingen zombie-walk till köket. Inget svärande över att kaffet inte gör sig självt och promenerar ut i vardagsrummet så jag slipper röra på mig. Inget muttrande över att jag inte hittar den där varma tröjan så jag slipper få köldskador när jag lämnar sängen. Förundran över hur kall en lägenhet kan vara just på morgonen är stor.

Men, men... Jag är uppe. Jag hittade den där varma tröjan, tvingade mig upp trots mysigaste sällskapet i världen och tog mig i alla fall till soffan. Väntar fortfarande på att kaffet ska göra sig själv dock... Vilket inte verkar ske idag, så jag får väl krypa ut i köket ändå.

Superpigg och det

Glad och bortskämd

Igår kom snön till Linköping. Vilket känns som att det var på tiden, det är ändå december nu. Dessutom fick jag en ny dator av J-man. Han har gjort en helt egen julkalender till mig och det var gårdagens lucka. En ny dator. Jag är så galet bortskämd!

Den nya datorn är döpt till Daenerys efter karaktären i Game of Thrones (för den som inte vet vad det är rekommenderar jag google, för då har du missat något). Önskar mig ett nytt os eftersom att jag, som misstänkt, inte alls är förtjust i windows 8. Men det är å andra sidan ett i-landsproblem av rang. På ena eller andra viset löser det sig liksom.

Men jo, det är lite äckligt hur bra allting är ibland. Fast fint så klart. Galet fint.

Den där frågan...

Igår så var det sex månader sedan jag och J-man gifte oss. Tiden går både fort och långsamt känns det som. Å ena sidan så känns det som att vi varit tillsammans och gifta i en underbar evighet, å andra sidan känns det ibland som att allt hände igår. Oavsett så finns det en fråga, eller varianter på den, som de allra, allra flesta ställt så snart de träffat oss efter giftermålet:

Hur känns det att vara gift då? Är det något annorlunda?

Lite på samma sätt som att man ofta frågar någon som fyller år hur det känns. Bara det att man redan vet att födelsedagsbarnet förmodligen inte känner sig annorlunda eftersom man själv har fyllt år flera gånger. Har man inte själv gift sig så kan det ju kanske vara svårt att veta om det känns annorlunda då. Men jag tänkte att jag kan svara på det. Hur det är för mig. Jag kan ju inte svara för alla gifta par.

Något som finns i de flesta förhållanden är toppar och dalar. Ibland händer något som gör att vardagen, livet, känns extra fantastiskt ett tag. Ibland händer något som gör att allt känns tyngre och tråkigare ett tag. Någonstans däremellan finns vad jag skulle vilja kalla "normalläget". Du vet hur vardagen för det mesta är och hur relationen fungerar mest av allt. I en bra relation så ligger normalläget ganska högt upp på skalan. Det är mer bra dagar än dåliga helt enkelt. Och om jag ser på mina tidigare relationer så är det lite beroende på hur normalläget är som påverkar hur topparna i en relation fungerar. Poängterar igen att det här är så det är för mig, personligen.

I relationer som inte varit så bra. Ett normalläge som varit lägre. Det är i de relationerna som topparna varit som starkast. Skillnaden mellan normalläget och den där speciella grejen har varit så stor att vi liksom gått in i ett tillfälligt rus där vi kunnat säga till oss själva att nu, nu kommer det bli bra på riktigt. Så är det så en period. Glädje och kärlek och lycka. Men det går över. Det går alltid över och vardagen kommer ifatt. Normalläget. Samma saker man stört sig på som alltid, samma saker att bli ledsen och besviken på. Samma bråk som innan. Sånt som fått i alla fall mig att känna att den där toppen bara var falsk. Lite som en fantasi. Vilket ju inte är hela sanningen, något finns ju ändå där om man har en relation. Men lite kanske man lurar sig själv i de där topparna. För mig känns det som att det finns mer problem än man låtsas om när man behöver ta in ett extra element för att vara lycklig ett tag. Nu i efterhand i alla fall.

Med ett högt normalläge, som jag har nu, blir topparna inte lika höga. Det blir inte något rus på det sättet. Anledningen är för att man redan mår så bra att steget upp till det euforiska är så kort, man är redan van vid känslan för den är i stort sett konstant. Självklart får man ett litet lyft när det händer något nytt, men det är inget extremt i jämförelse med vardagen. Och vägen ner är lika kort. Ingen känsla av besvikelse för att "problemen kom tillbaka" eftersom de inte fanns där från början. Bara en konstant känsla av välbefinnande. Ett samarbete. För mig är detta helt fantastiskt och jag visste faktiskt inte att det kunde bli så innan. På sätt och vis trodde jag att den konstanta jakten på toppar var det som gjorde en bra relation, även om jag inte ville tro det.

Så, känns det annorlunda att vara gift? Både ja och nej. Vi är lika lyckliga som innan. Man kan inte "fixa" sin relation med ett bröllop, det måste redan vara bra. Men det känns faktiskt som att vårat normalläge höjts ett litet snäpp till. Som att allt är precis som vanligt fast ändå lite, lite bättre. Kanske lite tryggare ändå. Jag vet inte. Lite av varje. Ja, fast nej.

Lille Blackie...

Vi har börjat titta lite smått på en ny mini-dator till mig. Jag älskar min fina lilla Blackie, men det börjar märkas att den är gammal i teknik-år.

Blackie har varit med sedan 2010. Jag hade en annan, lika dan, innan som var ungefär ett halvår när jag spillde vatten över den och fick ta farväl. Blackie fick jag på försäkringen och sedan dess har vi varit väldigt bra vänner. För det mesta. Blackie har varit med på universitetet och jag har skrivit rapporter och arbeten och bloggat och surfat och lite av varje. Allt jag velat göra har jag kunnat göra helt enkelt. Om än lite långsammare ibland, eftersom en dator som Blackie har en begränsad prestanda.

Jag är ingen dator-expert, det kan jag ju säga på en gång, men jag är inte helt vilse. Särskilt höga krav har jag inte heller. Blackie är inte en spel-dator, det finns den stationära till om jag så vill, utan en dator som är till bara för det "mest nödvändiga" helt enkelt. Enkel att ta med. Liten och helt underbar.

Jag bara älskar tangentbordet för övrigt.

Men, som sagt, det börjar märkas att Blackie är trött. Allt tar längre och längre tid, program hänger sig och/eller kraschar, en vanlig youtube-video i låg kvalité går knappt att se på, ljudet kommer inte alltid igång (ofta tar det i alla fall någon minut innan det händer något). Blackie blir också väldigt varm ganska fort nu för tiden.

Så vi tittar på nytt. Helst av allt vill jag ha en i samma storlek (10.1" för den som är nyfiken), men lite snabbare och gladare. Det är svårare att hitta än jag först trodde. Mest troligt kommer jag "bli tvungen" att skaffa en 11.6" istället. Dessa i-landsproblem.

Något nytt och spännande som jag inte alls är förtjust i däremot... Flera bärbara datorer kommer nu med touchscreen (på grund av windows 8 möjligen) och för mig känns det så otroligt onödigt. Vill jag ha touchscreen så har jag ju det på både mobilen och iPad'en. Behöver jag verkligen det på datorn med? Jag som helst av allt inte vill ha med windows 8 att göra och hellre installerar om en ny dator så jag kan få ett operativsystem jag trivs med? Men man ska inte döma ut något man inte provat är klart. Kanske blir jag helt frälst. Om jag nu skaffar en dator med touch det vill säga.

Mycket svammel blir det. Många krav och önskningar finns det. Men det blir att fortsätta titta och fundera, kanske åka ut till mediamarkt och klämma lite på det begränsade sortiment de har. Än är inte Blackie död.

Livet rullar på

Jag tänker ganska ofta på hur himla bra jag har det egentligen. Det är inte så att mitt liv alltid varit en dans på taggfria rosor (vems liv är det?), men nu är det faktiskt helt fantastiskt. Jag har träffat en man som är helt fantastisk. Bara där blir ju hela livet mer fullt av färger än grått och trist. En fantasi som blev verklighet på många sätt. Som jag tidigare berättat både en och två gånger så hade jag mer eller mindre gett upp hoppet om att träffa någon som kunde älska mig som jag är och vara villig att arbeta tillsammans med mig i en relation. Så stog han plötsligt där. Rätt person och uppenbarligen helt rätt tidpunkt. Helt galet vilken tur jag haft!

Och inte bara det. Jag har faktiskt många helt fantastiska vänner. Vänner som jag inte längre träffar varje dag, men som finns för mig oavsett vad som händer. Vänner som inte ställer krav eller stjäl energi utan som ger och ger så mycket glädje och kärlek och intellektuellt utbyte i mängder och allt emellan. Människor som tar hand om och ibland behöver bli omhändertagna. Människor som aldrig glömmer bort en eller dömer ut en även om det tar lång tid mellan gångerna man ses eller hörs. Helt fantastiska människor. Riktiga vänner. Sådana som jag haft turen att, till viss del, kunnat ta för givna för att jag trodde att alla nära vänner behandlade varandra på det sättet. Det var först när jag kom till Linköping och stötte på andra kretsar som jag insåg att det finns människor som inte har en enda vän som är så nära och fantastisk som många av mina är. Något jag kanske aldrig kommer förstå till fullo tack vare de fina människorna som vandrat rakt in i mitt liv.

Dessutom så lever jag väldigt gott. Jag vet att det alltid finns mat hemma, jag har till och med lyxen att kunna känna att det inte finns något jag är "sugen" på för jag kommer inte svälta för det. Det här att ha möjligheten att kunna välja själv är helt fantastisk. Så galet mycket lyx. Faktiskt. Att jag dessutom har alla tekniska prylar jag kunnat drömma om, en stor säng, mängder av fantastiska böcker och mycket mer gör ju inte tillvaron sämre. Saker är inte viktiga för lycka, verkligen inte, det är bara mer lyx. Fy fan vad jag är bortskämd! Och fan vad jag är tacksam över det. Inte minst för att det är en del i att jag faktiskt har möjlighet att hjälpa andra när det skiter sig. För det gör det (och det pratar vi mer om en annan dag, för det blir långt och jag kommer bli arg).

Så mycket att vara tacksam över medan livet rullar på i samma takt som alltid. Det finns så mycket mer än det jag redan räknat upp, men det kan räcka för tillfället. Viktigast, för mig, är att jag fortsätter komma ihåg vilken tur jag har. Hur fint livet faktiskt är.

Vad är du tacksam över?

Jaså, där ser man

Tydligen gick det inte att svara på kommentarer via ipaden. Jag tänkte försöka bli bättre på det och eftersom jag inte sitter vid datorn så ofta nu för tiden så blir det ju så att jag kör från det som blir enklast för mig. Det gick inget bra. Uppenbarligen.

Det är mycket i-landsproblem med tekniken vi är så bortskämda med. Allt från "för dålig" batteritid till en app som blivit sämre i en uppdatering eller kanske en bugg som man stör sig på till och från. Seg uppkoppling eller "dålig kamera". Vi älskar att klaga på vår teknik, nästan mer så än hur vi skryter om den. Det är skönt att vara bortskämd, skönt att kunna fokusera på ganska obetydliga ting till och från.

Happy feet!

Okej, så här är det. Jag vet att de är fula, det är kanske delvis därför jag älskar dem, men framför allt så tycker jag att de är galet sköna. Jag pratar alltså om tåstrumpor.

Det var rätt länge sedan jag hörde om tåstrumpor första gången. Ett antal år sedan så att säga. Jag blev kär i idén på en gång, att slippa ha mina stackars tår "ihopklibbade" mot varandra i strumporna. Jag är inget fan av strumpor som du kanske vet. Har ett visst hat mot dem... Men raggsockor är bra när det är kallt, det står jag för.

I vilket fall så kom jag att tänka på dem igen för ett par veckor sedan, vilket resulterade i googling. Tåstrumpor är ju ändå något som inte kan försvinna resonerade jag och jag hade rätt. Jag hittade en svensk sida, strumpbutiken.com (ja, de har flera sorter, men jag tänker skicka dig direkt till tåstrumporna for obvious reasons), som säljer tåstrumpor. När jag har råd så kommer jag byta ut alla mina strumpor till sådana. Undantaget är raggsockor som man ändå har över andra strumpor, i alla fall om man är jag.

Sedan blev det så klart en sväng på Tradera. Det mesta går ju att hitta där. Snabbt blev fem par tåstrumpor hemklickade för nästan inga pengar alls! Enda problemen med dem är att de inte har någon häl, vilket jag föredrar i en strumpa, och är väldigt låga. Fortfarande sköna dock!

Det syns ju att vi har katter i alla fall.

Mer tåstrumpor till folket! Så tycker i alla fall jag (och tycker du att det är obekvämt att använda tåstrumpor tycker jag absolut att du ska låta bli att använda dem). Någon dag ska jag lära mig sticka hälar så jag kan fylla på förrådet av raggsockor också. Kombinationen kommer hålla mina fötter glada hela vintern.

Donera kläder

För ett tag sedan fick jag en inbjudan till ett event på facebook. Sådant händer ju ibland och det är ofta en fest eller pjäs eller liknande, men den här gången så handlade det om att donera vinterkläder till hemlösa i Norrköping. Jag klickade genast på "kommer" eftersom jag tycker att det är helt rätt sak att göra. Ge av överflödet till de som inget har.

Just vinterjackor kanske vi inte har ett överflöd av, men vi har till exempel halsdukar i massor som vi aldrig använder. Vi har fler filtar än vi behöver. Kanske har vi även lite vantar. Med största sannolikhet har vi också massor kläder vi inte behöver. Så vi försöker tvätta upp allt vi har så vi kan rensa ordentligt. Lika bäst så att säga.

Föreningen som kläderna skänks till heter förresten Ria Center och går att läsa mer om HÄR. Bor man inte i Norrköping (eller runt omkring, jag bor ju inte heller där längre) så kan man ju alltid googla för att hitta närmsta organisation som kan behöva hjälp med sådant här. De flesta av oss har nog något att ge i alla fall.

Och jag fortsätter tycka det är kul med stickning,
så det lär nog finnas mer att skänka nästa år.

Den finaste present jag någonsin fått

Den som har mig på instagram och/eller facebook har redan sett det här, men ändå. Det är så fint så jag vill dela med mig överallt!

När J-man var mycket yngre än han är nu så hade han slöjd i skolan, liksom de flesta av oss. Där gjorde han denna lilla "plakett", ett hjärta av guld på en bakgrund av rött. När frågan om "vem den lyckliga tjejen" var kom från läraren svarade han "det vet jag inte än" för den han skulle ge den till var nämligen tjejen som skulle bli hans fru.

99/2/28 står det där om man tittar noga
(och vet vad det står för att maken redan tytt sin handstil).

Innan han träffade mig skulle han hinna bestämma sig för att han visserligen aldrig skulle gifta sig och sedan ändra sig igen (som vi vet), men han hade kvar den i alla fall.

Så kom det en dag då vi hade utrensning i lägenheten, den dagen var igår och vi är inte klara än, och plaketten hittades igen. J-man mindes historien från förr och berättade den för mig samtidigt som jag fick plaketten av honom. En sådan där present som jag aldrig hade tänkt mig att jag kunde få.

J-man har visst alltid varit en romantiker helt enkelt. Och jag tycker att det är fint. Tänk så det kan gå!

Tuffa perioder kräver arbete

Ibland går man igenom jobbiga perioder. Det kan vara så att det är mycket som händer på en gång till exempel, saker som var för sig går bra att hantera men som tillsammans blir jobbiga. Eller så kanske det är en stor händelse som skakar om ens tillvaro. Hur som helst så efterföljs de här perioderna av en tids arbete, för att hantera och gå vidare.

Nu har jag (vi) haft en sådan där jobbig period. J-man har rest mycket och jag har samtidigt haft mycket att göra också. Två trötta och på olika vis utarbetade människor som inte haft möjlighet att stötta varandra på samma sätt som vi brukar. Två människor som behöver vila och få tid för varandra. Tid att kramas, stötta, kräkas frustrationer och börja bygga (fortsätta, men du förstår poängen) vidare igen. Det är jobbigt. Samtidigt är det så galet skönt att veta att vi är två som alltid går åt samma håll. Någon snubblar, den andra hjälper den upp. Ibland snubblar båda och då tar det lite längre tid att ta sig upp igen, men upp kommer man.

Så här kan det för övrigt bli när maken får tag i kameran.

Helgen som precis varit var den första på alldeles för länge som vi hade ihop, bara vi. När enda tiden man har (särskilt J-man) att umgås med vänner är helgerna så bokas de upp så fort att man inte alltid kommer ihåg att vår egentid också är viktig. Men nu kommer han inte resa lika mycket igen och då kommer vardagskvällar kunna vara för oss igen. Vissa av dem i alla fall. Och så börjar arbetet. Snart är det bara en jobbig period som vi knappt minns.

Kan ju understryka att vi inte har eller haft några så kallade äktenskapliga problem bara för att vi haft det tufft en period. Bara för att undvika missförstånd alltså. Att vara utarbetade på varsitt håll och sätt är allt det handlar om, och det vet du ju hur kul det är gissar jag.

Mest av allt är jag bara jävligt glad över att vi är ett team som samarbetar så mycket vi bara kan i alla lägen. Det är så det borde vara.

Min favoritmössa

Yepp, det kommer bli ett relativt meningslöst inlägg, men så är det ibland.

Jag har en mössa som jag verkligen älskar. Den är både fruktansvärt skön att ha på sig och får mig alltid att känna mig allmänt snygg. Bara det att skärmen nu har gått sönder...

Inte coolt. Så jag började fundera på hur jag skulle laga den, för det är ju sådan jag är, men så slog jag en blick på högen projekt som ännu inte hunnits och orkats med. Ska jag vara helt realistisk så finns risken att den inte blir lagad på hela vintern och det är ju precis tvärt emot vad jag vill. Jag behöver ju mössan nu!

Jag har lyckats pula ihop kanterna i den brutna skärmen så att den tillfälligt ser hel ut i alla fall. Sen sökte jag igenom alla butiker jag kunde komma på, i den här staden, efter en liknande mössa utan resultat. Tradera blev räddningen. Jag hittade en liknande som får fungera som "stand in" tills jag kan laga min favorit. Internet tipsar om att köpa en begagnad keps och ta skärmen från den för att vara säker på att få en skärm i lagom styvt material (plast är tydligen grejen, föga förvånande).

Så nu väntar jag alltså på en ny mössa. Kanske borde jag införskaffa lite nitar att smycka den med? Den är nämligen super-enkel, vilket i och för sig inte är dumt det heller. Fast lite kul kanske jag vill ha ändå. Vi får se.

Det där med förlåtelse

Jag tror jag har skrivit om det här förut, men ibland så får man faktiskt upprepa sig.

Det händer ju att man gör bort sig då och då. Man kanske säger eller gör något dumt, sådär utan att tänka sig för. Man kanske bildar sig en felaktig uppfattning, av en eller annan orsak, och glömmer bort att vara objektiv i en fråga som i sin tur gör att man är orättvis mot någon annan. Man kanske är arg, ledsen och gör en situation värre än den behövt bli. Och så vidare. För det mesta är ju folk inte elaka för att vara elaka, det är i alla fall vad jag vill tro.

Hur som helst så är det ju så att det kan bli fel och då vill man ju kunna bli förlåten. Ett problem som jag dock märkt (och jag är inte heller helt oskyldig även om jag bättrat mig avsevärt) är det här med stolthet. En del ser hellre att en bekantskap rinner ut i sanden än att erkänna att de gjort något fel. En del låter vänskap som byggts länge, länge rämna för att det på något vis är lättare än att be om förlåtelse. Jag har också sett de som helt enkelt låtsas att det de gjort inte har hänt eller som försöker skoja bort det istället för att lösa det. Många saker kan ju lösas på ett fåtal minuter, men det är för mycket tid att ta konsekvensen av en dum handling enligt vissa (uppenbarligen då, går ju efter mina erfarenheter här).

Sen är det ju så att någon kan ha gjort något riktigt elakt också, eller redan fått fler chanser att bättra sig utan resultat. Vart gränserna går för vad man accepterar av nära och kära är ju sådant som man får avgöra själv. Jag kan vara ganska hård, har jag hört, och det är väl mycket för att jag är väldigt rak. Jag säger till om något inte känns bra och förklarar gärna vad som blivit fel och varför om det finns några oklarheter. Däremot är jag extremt sällan orättvis. Jag har nämligen inga problem med att se att även jag gör fel ibland, särskilt om jag varit eller är upprörd. Alla gör eller säger vi ibland något dumt när vi är upprörda.

Anyhow! Tillbaka till ämnet. Har man gjort bort sig, så att säga, så får man ju stå för konsekvenserna tycker jag. Vissa saker går ju smärtfritt att reda ut om man bara är ärlig och lyhörd. Man kanske sagt något som tagits på fel sätt och att då ta till sig det, be om ursäkt och göra sitt bästa för att inte göra om det är betydligt bättre än att säga "äh, jag skojade ju bara" eller "vad känslig du är". Stå för att du var klantig istället. Så löser det sig. Sen är det ju så att vissa saker tar mer arbete än så. Om ett förtroende blivit sviket, till exempel, då får man ju acceptera att det kommer ta tid innan situationen är helt löst. Man får hjälpas åt att jobba på det. Och det är inte upp till den som svikit att avgöra när det gått "tillräckligt" med tid eller hur konflikten ska lösas. Kan man inte acceptera det... Ja, då kanske man faktiskt inte ska vara vänner tyvärr.

Nu är jag för det mesta ganska förskonad från sådant här nu för tiden. Jag har sett till att lära mig av mina egna misstag och se till att utvecklas framåt. Sen har jag också rensat en del bland mina vänner och bekanta. Jag insåg att jag inte behöver folk som bara skapar drama och sådana som inte klarar av att tänka sig för innan de säger tokigheter i mitt liv. Det har dock resulterat i, ett fåtal gånger visserligen men ändå, att bekanta har hört av sig till mig i efterhand när jag brutit med någon och bett mig om ursäkt. Det har varit folk som fått en felaktig bild av mig för att de inte känt mig eller stått mig nära, utan blivit matade från någon annan (kanske min före detta vän eller någon i dennes närhet) med information som inte nödvändigtvis varit sann. Sådant uppskattar jag. Det är ju inte så att ytligt bekanta till mig egentligen har någon "skyldighet" att be om ursäkt till mig. För mig så tyder det på stark moral och tråkigt nog verkar det vara en egenskap som är sällsynt.

Yay för folk som kan stå för sina misstag!

Många utsvävningar idag. Mycket att säga. Det är ju faktiskt inte alltid lätt att förlåta. Ännu svårare om den som gjort en illa inte ens kan stå för det eller respektera att man känner annorlunda än vad den gör. Sen finns det mycket mer som kan ställa till det. Sådant vi kanske ska låta bli att prata om just idag för att texten inte ska bli för lång (vilket den ju redan är i risk att vara). Lögner och vanföreställningar och sånt. Men ändå.

Jag har helt enkelt ofta svårt att förstå hur konflikter hanteras. Hur stolthet kan vara viktigare än vänner och varför man hellre gör det jobbigare för sig själv än försöker lösa situationen snabbt. Varför är det så svårt att samarbeta helt enkelt?

Och så avslutar vi här, för idag. Det blev lite väl rörigt kanske. Där får man för att man skriver innan morgonkaffet! Men man tar den tid man har. Är det något som är helt galet otydligt? Fråga, så ska jag försöka förtydliga så gott det går.

Nomnomnom!

Man vänjer sig ändå

J-man har ju varit borta hela den här veckan, i princip. I måndags åkte han på jobbresa, han kom hem torsdag kväll lite lagom så vi hann prata lite innan det var sovdags, sen åkte han på fredagen innan jag kommit hem och idag ska han komma hem igen. Jag har knappt sett honom alltså. Vi messar och har pratat i telefon så klart, men ändå.

Saken är ju den att jag inte är så van att vara ensam. Det har ju varit perioder förut som han rest, men varje gång det har tagit ett par månader så är det lite som att börja om igen. Ovant att inte pussa och krama på honom när jag kommer hem. Ovant att inte ha honom stökandes i lägenheten. Ovant att han inte lagar mat eller kanske spelar spel på datorn i köket. Ovant att inte ha honom bredvid mig i sängen när vi ska sova. And so on. Rutinerna, vardagen, rubbas ju plötsligt.

Bus är rätt nöjd bara någon kramas med honom.

Så är man ju anpassningsbar. De första dagarna är värst (och nu tar vi inte med Pysens protester i beräkningen, utan fokuserar bara på mig en stund). Eller, dagarna är helt okej egentligen. Man gör det man ska göra och underhåller sig själv när det blir för tyst och ensamt. Spelar spel, pluggar, ser på tv, leker med katterna och så vidare. Det är ju när man ska sova som det är mest påtagligt att något är annorlunda. Men det funkar ju ändå och efter någon dag eller två börjar det kännas helt normalt. Ensamt, men normalt. Och vid det laget har i alla fall jag redan börjat vänja mig vid den nya rutinen som kommit av att vara själv.

Snabb anpassning alltså. Vilket är skönt om jag ska vara helt ärlig. Vore det inte så att jag anpassade mig snabbt så skulle det ju bli jättejobbigt så fort J-man åkte iväg någonstans.

Sen så är det klart att det stundvis känns jobbigt ändå. Vi älskar ju varandra och har valt att leva ihop just därför och vi vill ju vara med varandra så mycket som möjligt... Så vi saknar ju varandra. Den delen kommer vi inte ifrån oavsett hur bra vi anpassar oss när något förändras i vardagen.

Katterna anpassar sig ju också (nu kan vi prata om dem igen), men det tar lite längre tid. Vilket ju gör att det kan bli jobbigare än vad det hade behövt vara för mig. Som den här veckan, när Pysen inte alls tyckte att sömn var något jag behövde. Och det går ju inte att förklara för dem varför J-man plötsligt är försvunnen. De verkar inte riktigt förstå skype heller så de får anpassa sig på sina egna sätt... Bus vill mest kramas i vilket fall. Han tar hand om mig när J-man är borta.

Ja, kanske inte mitt roligaste inlägg, men ibland får man spy ur sig det man funderar på helt enkelt. Eftersom J-man kommer hem idag kommer ju alla vi tre som varit hemma få ställa om oss igen. Det ser jag fram emot!

Tack Pysen... (Varning för klagan)

Jag har varit vaken sen strax innan 04:20 ungefär. Pysen bestämde sig för att jag inte behövde sova mer och markerade detta genom att krafsa på garderoben tills jag vaknade. Jag uppskattar ju inte riktigt när han gör så, det är ett av de jobbigaste sätten att vakna på just för att ljudet gör mig irriterad direkt (i-landsproblem, jag vet, men sömn är viktigt). Så jag markerar att han ska sluta. Han slutar och börjar istället jama. Jag frågar honom vad han vill och han hoppar upp i sängen och ska mysa... I två minuter. Sen börjar han om från början igen. Att jag ska få somna om finns nämligen inte i hans plan. När jag ger upp och går upp får jag däremot vara ifred. Då är hans syfte uppfyllt, tydligen.

Så det kommer bli en tung dag idag. Igår natt väckte han mig bara två gånger, men jag var trött ändå. Jag blir påverkad när sömnen rubbas helt enkelt.

Nu kanske du undrar varför han gör så här och varför jag bara säger att det drabbar mig och det kan jag enkelt förklara. J-man åkte på jobbresa i måndags. Det är första gången på ganska länge som han reser och Pysen tycker nog att det är konstigt att pappa inte är hemma. Dessutom är jag borta på dagarna. Så antagligen protest. Typ " omg, jag är jätteensam och du är dum och vadå sova, jag sover ju hela dagarna gör inte du också det" ungefär. Jag försökte leka med honom igår kväll så han skulle bli lite trött, men han vägrade mer än någon minut. Ska det fortsätta eskalera så kommer jag inte orka den här veckan...

Jag älskar vårat lilla vita yrväder, det gör jag. Det är bara inte så kul när han inte låter mig sova.

Det går mot slemmigare tider...

Nu verkar det som att det börjar igen. Folk börjar med höst-statusar på Facebook, det börjar bli kallare och folk blir sjuka. Jag själv har haft kliande hals och rinnande näsa i nästan en vecka utan att det brutit ut helt. Tills idag då. Grattis till mig!

Vi var i Norrköping en sväng igår och hämtade saker ur min farmors källare. Sådant som stått där i en sisådär 9 år eller så. Elva lådor är det i alla fall och jag tror att den fysiska ansträngningen var tillräcklig för att slänga mig rakt in i den första, ordentliga, förkylningen för hösten. Eller för-hösten. Vad man nu föredrar.

Så min plan på att leta skatter hela dagen (rensa lådorna) verkar inte riktigt vara rätt plan för den här dagen. Men eftersom jag gift mig med världens bästa så har jag i alla fall massor sjuk-chips, godis, läsk och glass. Eller helt vanliga chips, godis, läsk och glass... Men det är ju när man inte är kry man uppskattar det som mest, i alla fall om man är som jag. Så det är ganska okej ändå. Efter omständigheterna. Lite mer nässprej är det enda som saknas.

Så förkylningstider. Hoppas det blir en kort period i år.

Långt inlägg om yta

Jag pratar faktiskt inte så ofta yta med mina vänner, även om det händer. När jag var yngre så gjorde jag det mer tror jag... Jo, jag är nästan helt säker. Då när man fortfarande försökte pressa sig in i den där mallen utan att förstå (även om man ju visste egentligen) att mallen inte var absolut och ofta inte det som gjorde en intressant i vilket fall. Komplex pratades om och vändes på, ömma punkter trycktes hårt på så att någon annan kunde få känna sig lite bättre. And so on and so fourth... Jag misstänker, tyvärr, att de flesta varit med om de här grejerna. Och till viss del känner jag fortfarande ett tvång att passa i den där mallen. Jag kommer kanske aldrig kunna vara helt nöjd med mig för att mina vänner, bland andra, varit så oerhört duktiga på att peka ut vad som är fysiskt fel med mig. Vi har lärt oss att bortse från personlig smak. Det är tryggare om man bara följer mallen, helst så ska ju också ens smak följa mallen. På så sätt kan ingen titta snett på en och tycka att man är konstig.

Saken är den att om det bara fanns ett enda facit för vad som var attraktivt så skulle många, nästintill alla, vara helt utan partner. Det är så oerhört få människor som faller inom ramen för vad exempelvis media visar som det "ultimata utseendet" att de flesta utav oss aldrig skulle passa in. Jag skulle inte det i alla fall. Nu pratar vi ju dessutom bara utseende, eftersom det är det som hela tiden sätts i fokus, personlighet är tydligen inte viktigt (har aldrig hört någon må dåligt över sin fula personlighet i alla fall). Allt är yta och ingen passar in. Inte egentligen.

Sen så kan jag absolut hålla med om att symetri är något som de flesta av oss uppskattar. Men att uppskatta en människas symetriska drag är inte det samma som att attraheras av dem. Jag kan tycka att en tavla eller vas eller hatt kan vara estetiskt tilltalande utan att vara attraherad av dessa ting. Det har helt enkelt inte med attraktion att göra. Klurigt va?

Om man ser sig om så kommer man se flera personer som man själv inte finner attraktiva, på ett eller annat sätt (för egen del så har jag mer svårt att förstå hur någon kan attraheras av någon som beter sig illa än något annat), som är i olika relationer. De är alltså allihopa attraktiva för någon annan, oavsett om de passar i samhällets mall eller inte. Börjar du även titta på dig själv och fundera över vad du finner attraktivt, på riktigt så att säga, så kommer du nog märka att det du vill ha inte heller passar helt i den där mallen. Mallen för vad du vill ha och vad du tror att andra vill ha skiljer sig gissningsvis också en hel del, i alla fall om du påverkats lika mycket som jag av samhällets normer under uppväxten.

Ju mer jag inser det här, desto mer ledsen blir jag. Jag blir glad också, glad att jag inte tänker på samma sätt och att jag kan strunta i att jag inte är "perfekt" åtminstone de flesta dagarna i veckan. Men ledsen. För jag tänker att om jag har blivit så påverkad av det, om jag mått så dåligt av det och det fått mina vänner (och fiender) att fortsätta spä på mina som sina komplex... Om bröst, midja, rumpa och ett "fint" ansikte är så viktigt... Vad gör det med andra människor då egentligen? Finns det människor som mår bra av det? Och varför, varför fortsätter vi göra så här mot varandra?

Jag skulle nog kunna skriva en hel uppsats.. Men jag tror att det kanske är bättre att låta tankarna pysa då och då, för det blir lätt rörigt. Det finns så många små spår och vägar man kan gå vidare på och tanken med det fantastiska i hur fel idealen egentligen är när det kommer till det verkliga livet börjar förlora fokus i det här inlägget. Trots att det är så. Trots att det med största sannolikhet är så. För vi attraheras av olika saker (små bröst, stora magar, platta rumpor, fötter, händer, en viss typ av profil kanske) och det är så mycket mer än bara ytan som egentligen spelar roll när det väl kommer till attraktionen. Den vackra ytan spelar ingen roll om det inte finns någonting innanför skalet. Men även där är det olika vad vi faller för. Något som faktiskt är viktigt att komma ihåg.

Nu ska jag sluta. För den här gången.

Novell: Lättnaden

I samma ögonblick som hon förstod att hon tagit beslutet blev hon lugn. Det var som att alla känslor rann av henne på en och samma gång. Hon kände sig lätt. Och kall. Sval. Plötsligt kunde hon känna mungiporna dra sig uppåt för första gången på veckor. En märklig känsla. Ovan. Ett lågt, kort, skratt bröt sig ut genom hennes torra läppar. Bröt den mörka tystnaden i den trånga lägenheten. Fick dammet att inte kännas så grått ändå. Ensamheten inte riktigt lika tom.

Vissa saker byggs upp en liten bit i taget, andra kommer som en överraskning. För henne var det lite av varje. Det verkade så i alla fall. Som att det var allt, men ändå ingenting, på en och samma gång. När det började var hon inte förberedd. Hon var ju precis som alla andra. Bara en i mängden som levde sitt liv så gott hon orkade och delade de delar hon vågade på nätet. Som alla andra. Hon hade en blogg och Facebook. Mail och ett konto på Daywievs hon använt en eller två gånger. Inte mer. Att lägga in bilderna på datorn var jobb nog. Att ladda upp dem på en site blev för mycket. Man måste ju vara försiktig då. Lägger man upp dåliga bilder kan man få elaka kommentarer. På internet får man ju faktiskt skylla sig själv om man får sådana. Då har man gjort fel. Brutit de oskrivna reglerna. Varit dålig, kanske avvikande. Då får man skylla sig själv. Eller så får man acceptera det. Det är ju bara internet. Det betyder ju ingenting oavsett hur mycket det svider i själen. Så säger de som postar de elaka kommentarerna i alla fall. Det har hon läst sig till. Man får ju tåla lite. Skylla sig själv. Så hon lät bli. Höll sig noga inom ramarna så att ingen skulle få skäl att vara elak mot henne. Höll sig själv om ryggen eftersom hon var osäker på om någon annan skulle göra det. Man ser ju hur vänner vänder varandra ryggen hela tiden på offentliga forum. Och hon var ju som alla andra. Bara en i mängden.

Så kom den där dagen då hon råkade hamna lite utanför linjen. Det var inte något konstigt egentligen, bara en undran genom hennes blogg. Hon undrade varför vissa människor gör val som skiljer sig från hennes. Sådär som nyfikna människor gör ibland. Undrar och är nyfikna. Vill veta mer. Inte för att hon egentligen väntade sig några svar, med så få läsare var chansen att någon skulle reagera minimal, men just den här gången blev det inte som hon trott. Kommentarsfältet fylldes av anonyma skribenter. Påståenden om åsikter hon aldrig framfört. Åsikter om hennes personlighet och utseende. Hon skulle minsann ha klart för sig att hon var dum i huvudet. Att hon var ful. En vidrig människa. Äcklig. Några påstod att de kände henne och därför visste helt säkert vilken otroligt hemsk människa hon var. Ingen lämnade namn så hon kunde inte riktigt veta om det var sant. Om hennes vänner faktiskt tyckte att hon var så hemsk och elak. Dum och falsk. Kanske var hon det? Kanske hade hon alltid varit det bara att ingen vågat säga någonting förrän nu?

När hon sökte stöd kom det svar hon egentligen visste att hon skulle få. Man får ju skylla sig själv om man skriver saker på internet. Lite får man ju tåla liksom. Så hon svalde det där onda. Gjorde sitt bästa för att bemöta kritiken under inlägget sakligt och trevligt. Det var ju hennes egna fel. Det var hon som gick över den där osynliga gränsen. Målade utanför linjen på det stora papperet som är vårt sociala utrymme och träffade en punkt hon inte visste var öm. Så hon fick skylla sig själv. Hon pratade inte mer om det efter det.

Efter ett par dagar var hon så trött att hon inte längre orkade öppna sin mail eller blogg. Rädd för vad som skulle vänta henne där. Någon mer som så gärna ville missförstå och kränka henne. Någon som ville berätta att hon hade fel trots att hon aldrig påstått att hon hade rätt. Någon som ville dela med sig av hur äckligt ful hon var på bilden längst upp till höger på bloggen. Hon fick skylla sig själv, men hon orkade inte längre ta konsekvenserna trots att hon visste att hon borde. Förvirring hade blivit ilska hade blivit frustration hade blivit sorg. Hon kände tyngden av att bli hatad. Hatad för att hon var nyfiken.

Hon slutade göra sig i ordning på dagarna. Det fanns ingen poäng. Hon orkade inte längre gå utanför dörren annat än för att handla mat. Umgås med andra gjorde hon inte heller längre. Hennes vänner tyckte ju inte om henne. De anonyma skribenterna som envist påstod att de kände henne bekräftade det. Man får ju tåla lite. Skylla sig själv. Efter ett par veckor bestämde hon sig för att ta tag i sig själv. Be om hjälp och göra något åt det här. Kanske skulle hon till och med radera det där inlägget? Samtidigt var hon rädd att framstå som feg om hon gjorde det. Man ska ju stå för det man tycker. Gör man inte det är man falsk. Om hon tog bort inlägget skulle hon vara falsk. Hon förstod det. Samtidigt ville hon bara att det skulle sluta. De arga kommentarerna som fyllde hennes inkorg. Kommentarerna som krävde svar och kallade henne feg för att hon inte längre försökte förklara sig.

När läkaren frågade henne varför hon mådde dåligt så skyllde hon på stress och ett nyligen avslutat förhållande. Påhitt. Hon ville inte berätta att hon egentligen bara hade sig själv att skylla. Hon ville inte att läkaren skulle veta hur dum hon var. Hur svag. Att hon inte tålde någonting. Pappren hon fått fylla i pekade tydligt på att hon var deprimerad. Inga fler frågor ställdes. Hon fick ett recept på antidepressiva tabletter och några ångestdämpande att ta vid behov. En varning om att hon kanske skulle må ännu sämre den första tiden på tabletterna. Sedan ingenting mer än ett handslag och ett vagt löfte om en tid längre fram för att se om tabletterna hjälpte något.

Så satt hon där, den där kvällen, och kände sig stark igen. Stark för första gången på länge. Det skulle bli bra igen. Hon var säker. Helt säker. Allting skulle lösa sig.

Självsäker satte hon sig vid datorn och öppnade mailen. Hon kände sig redo att möta det som stod där. Redo att möta alla dessa människor. Eller var det bara en enda som låtsades vara fler? Oavsett så kände hon orken. Det var nu hon skulle orka se att det som påstods inte var sant. Nu skulle hon kunna ta beslutet om hon skulle radera inlägget. Kanske ta bort bloggen helt. Byta mail. Börja om.

Och i samma ögonblick som hon förstod att hon tagit beslutet blev hon lugn. Det var som att alla känslor rann av henne på en och samma gång. Hon kände sig lätt. Och kall. Sval. Plötsligt kunde hon känna mungiporna dra sig uppåt för första gången på veckor. En märklig känsla. Ovan. Ett lågt, kort, skratt bröt sig ut genom hennes torra läppar. Bröt den mörka tystnaden i den trånga lägenheten. Fick dammet att inte kännas så grått ändå. Ensamheten inte riktigt lika tom. Hon reste sig från skrivbordet och gick ut i köket. Fyllde ett glas vatten till bredden. Kallt vatten. Hon tog till och med fram isen ur frysen och knäckte ner två isbitar i glaset så det rann över. Resten av isen lämnade hon att smälta på diskbänken. Ur väskan hon lämnat på golvet i hallen drog hon upp paketet med tabletter hon hämtat ut tidigare under dagen. Det var fastkilat mellan mobiltelefonen och plånboken. Så satte hon sig vid datorn igen. Torkade av ytan framför tangentbordet med sidan av handen. Bort med det värsta dammet. En efter en klämde hon ut de små tabletterna på den tomma ytan. En karta. Två. En efter en tills det inte fanns några tabletter kvar i paketet. Hon skulle inte längre behöva skylla sig själv. Hon log igen.

It's not for everyone

Det här med att kommentera och visa intresse till exempel. Inte för att det gör något, jag fiskar sällan kommentarer, men det är ibland svårt att veta vad läsarna vill när reaktionerna är få. Jag syftar alltså på förra inlägget. På facebook blev det visserligen lite mer reaktioner, men i proportion till visningarna var det inte kaxigt så att säga. Oavsett så har jag bestämt mig för att publicera novellen. Några vill ju ändå läsa och den som inte är intresserad får helt enkelt låta bli. Det får man alltid göra!

Mer saker som inte är för alla kaffe och nudlar till brunch. Men det var vad jag åt... Så det funkar ju det med.

Det händer, om än extremt sällan...

När jag var yngre så skrev jag mycket dikter och även noveller till och från. Dikterna var för att få utlopp för tankar och känslor. Novellerna var väl lite detsamma men ändå inte, det varierade. Under åren har jag skrivit ganska många dikter jag varit nöjd med, men väldigt få noveller. Nu har jag aldrig drömt om något författarskap, så det gör inte så mycket att mycket jag skrivit varit... Ja, dåligt rent ut sagt. Men det finns några jag gillar.

För några månader sedan skrev jag en novell till en tävling på Collings Förlag för skojs skull. Min typ av berättelser är sällan glada och passar inte alltid in, men jag ville se om jag kunde producera någonting i alla fall. Om jag fortfarande kom ihåg hur man bygger en berättelse. Så jag skrev, läste, lät J-man läsa, skickade in. Det där med att ändra i historien och förbättra är sällan något jag gör. Jag skriver med hjärtat oavsett om jag skriver en dikt, en låt, en novell eller ett blogginlägg. Vilket betyder att det är rörigt ibland... Men ofta är det precis som det ska vara.

Jag vann inte. Jag är inte förvånad över det heller. Det finns otroligt mycket duktiga författare som förtjänar att bli publicerade. Dessutom så var mitt lilla bidrag på knappt två sidor absolut inte tillräckligt för tävlingens syfte, om man nu bortser från det faktum att min text kanske inte heller föll juryn i smaken.

Hur som helst så funderar jag nu på att publicera texten i bloggen. Om intresse finns det vill säga. Som en kul grej, trots att texten inte är det minsta kul eller glad. Som jag redan nämnt så skriver jag inte sådant som alltid passar in. Jag skriver saker som känns, i alla fall för mig, och ofta saker som gör ont. Det är mörka berättelser med mycket smärta. Sådant har alltid varit lättare för mig, även om jag själv varit superglad och positiv för stunden. Märkligt sånt där...

Men i alla fall. Någon som vill läsa en novell?

Sitter här i min Snug-Rug och skålar i Coca Cola så länge!
(Lagom överexponerad.)

Hänga, hänga...

Idag hänger jag extra mycket på Lady Dahmer's blogg. Det är så att hon nu kommit ut och berättat att den feministiska showen hon skulle gjort med Cissi Wallin, "Penntricket", är inställd. Den offentliga anledningen till detta finns här för den som är intresserad, LD själv berättar att det egentligen är mer komplicerat än så i sitt inlägg där hon även ber om ursäkt till alla som köpt biljetter.

Det här var något som det ryktats om ett tag. Att showen skulle ställas in det vill säga. Skvaller om att CW och LD inte längre skulle vara vänner gavs som den stora orsaken, huruvida det stämmer eller inte vet jag inte och kan inte heller se på vilket sätt det angår mig. Oavsett skäl så visade det sig att det stämde att showen skulle ställas in. Det kan räcka så.

Hur som helst så tycker jag att det är starkt att våga säga ifrån och backa ur ett projekt när man känner att det inte går, oavsett skäl. Många av oss springer leende in i väggar bara för att det förväntas av oss och vi inte vågar säga ifrån. Vågar inte vara "svaga". Vågar inte ta konsekvenserna av att avbryta för vår egen hälsas skull (mental eller fysisk, vad det nu är). Att dessutom göra det som offentlig person, som ju LD ändå blivit, är än tyngre. Det är inte "bara" det personliga nederlaget, skammen och känslan av otillräcklighet vi alla kan känna. Det är även en massor okända människor som nu sätter sig och spekulerar. "Vems fel var det nu då?" Kräver svar. "Men bara berätta då! Har du sagt A får du säga B!" Den där obehagliga möjligheten att bli överöst av arga, besvikna mail bara för att folk är nyfikna. För visst är det ändå nyfikenheten det handlar mycket om?

Är jag nyfiken? Ja, det ligger i min natur. Är det viktigt för mig att få min nyfikenhet stillad? Nej. Inte på bekostnad av en annan människa (eller två, dock ligger min fokus på LD då det är hon som valt att avsluta så vitt jag förstår). Det är viktigare för mig att ha kvar en av mina favoritbloggare som en människa som mår bra och fortsätter upplysa, provocera, få mig att fundera. Det gör hon ju dessutom utan att jag behöver betala en endaste liten krona! Lyx är det!

Så jag hänger lite på LD's blogg och glädjer mig över hur mycket kärlek och förståelse som rasar in. Det verkar inte vara många som väljer att attackera (hann se någon på twitter som inte verkade vilja förstå, men jag ser nog inte allt och alla har väl inte sett det än). Istället är det många som stöttar, både folk som köpt biljett och folk som låtit bli. Själv lämnade jag en kommentar som sa ungefär vad jag kände (dvs att hon är awesome) och sedan skickade jag in mina uppgifter till Maximteatern så att vi får tillbaka våra pengar. Inga bekymmer!

Mer nätkärlek... Ja, det borde vi absolut applicera mer i vardagen.

Jag har sagt det förr...

...och jag säger det gärna igen. Jag tycker om att läsa mina egna inlägg. Visst finns det de som jag inte är så stolt över just för att de är lite tråkiga och intetsägande, men över lag tycker jag om vad jag skriver. Det är rätt logiskt egentligen. Jag skriver ju för det mesta om sådant jag själv skulle vilja läsa om. Sen vore det ju tråkigt om jag inte tyckte om min egna blogg. Hela poängen med bloggandet (även det sporadiska som jag sysslar med nu) skulle ju försvinna då.

Bytte sådan där header i alla fall. Kände att det var dags nu när jag bytt frisyr. Däremot är mina header fixar-skills inte riktigt där jag hade velat ha dem. Så det får vara lite som det är tills jag får en bättre idé. Lika bra.

Det är ju ett intresse...

Den som följer mig på instagram (KattenJones om du skulle vara nyfiken) ser oftare bilder på mina naglar än de som följer min blogg. Ändå är jag lite smådålig på att lägga upp det jag gör till och från och nu i sommar har jag inte riktigt orkat göra mer än enkla saker. Så har ju systemkameran varit på "time out" också, sen bröllopet. Vi har bröllopsfilmen på den så jag har varit rätt försiktig. Inte riktigt vågat använda den ifall jag skulle få hjärnsläpp och typ omformatera den eller nåt.

I alla fall så kommer här ett inlägg om mina naglar. Inte intressant för alla, men whatever. Tänkte bara visa hur man kan göra när det blir fel. Hoppas bara det syns på bilderna.

Hur som helst så har jag ett holo-lack som jag bara älskar. Det är Colorclubs "Harp on it". Jag tänkte att jag skulle göra en fransk manikyr med den, vissa naglar målade jag dock helt för lite "effekt". Vanligtvis så gör jag mina naglar så att två fingrar på varje hand är olika de andra tre. Jag trivs så. För de franska tipparna använde jag mallar, vilket är lite av en chansning då de ibland sliter upp baslacket och inte alltid blir jämt ändå.

Såhär blev det ungefär.

Nu syns det inte jättebra på bilden, men tyvärr blev det inte helt jämt. Lacket torkade så fort att mallarna "slet" i kanten trots att jag gjorde dem nagel för nagel. Vissa blev lite snea också så jag kände att jag behövde göra något åt det. Mest för min egen skull dock, de flesta tittar inte så noga på andras fingrar liksom.

Vad jag gjorde var typ en toning. Jag suddade de skarpa kanterna genom att ta en bit av en vanlig disksvamp och doppa i lite lack. På så sätt blev kanterna mjuka och de behöver inte heller vara exakt lika för att manikyren ska vara snygg.

Typ så här

Skillnaden ligger i att kanten knappt syns längre helt enkelt och så svårt var det. Nu funderar jag mest på om det är tillräckligt eller om jag vill lägga till något mer ändå. Lite pärlor eller stenar. Kanske måla dit någon liten katt eller ett mönster av något slag. Kanske något annat. Eller så får det vara. Kanske...

Problem med gravatar

Jag skaffade gravatar för något år sedan. Det verkade som en kul grej, att kunna ha sin egen bild i princip oavsett vart man kommenterar. Kul grej. Trodde jag ja.

Nu är tydligen gravatar och wordpress sammankopplade och det innebär att har man en gravatar har man plötsligt ett wordpress-konto vare sig man vill eller inte. Och jag vill inte, men det är egentligen inte det som är poängen. Poängen är att jag plötsligt inte kunnat kommentera vissa bloggar på grund av min gravatar. Eftersom gravataren är kopplad till min mail, som jag ju använder när jag kommenterar så blir det felmeddelande varje gång. "Du måste logga in på wordpress". Loggar man in så går kommentaren ändå inte att publicera och raderas. Glad Katt? Nej.

Just nu verkar jag ha löst problemet genom att byta bort min mailadress. Läser jag i forum så verkar det visserligen bara vara en tillfällig lösning. Tydligen så tar inte wordpress bort din mailadress trots att du raderat den och du inte längre kan se den någonstans i ditt konto. Supporten är "stängd för tillfället" och verkar ha varit så i alla fall det senaste året, om inte mer. Man kan alltså inte få någon hjälp med sina problem. Ett bra skäl att aldrig blogga på den plattformen tycker jag. Fast alla gör ju givetvis som de vill och trivs bäst med.

Det tog mig alltså åtminstone en halvtimme att publicera en kommentar. Så nu är jag trött. Tjurig. Förstår ju att de inte direkt har lust att göra reklam för att man kommer få problem om man använder deras tjänst, men jag tycker att de i alla fall kan erbjuda lite support. Vara lite schysst mot användarna liksom.

...

Det börjar bli sent, för vissa är det redan sent visserligen men jag brukar inte somna än, och jag ligger i ett rum som bara lyses upp av tv'ns flimrande och min iPad. Bredvid ligger J-man och Bus slumrandes och kramandes. Vid fotändan av sängen hummar en fläkt. Det är mest av allt behagligt. Skönt. Jag tänker på hur bra jag egentligen har det.

Det är ett tag sedan nu sedan jag skaffade twitter och jag är en ganska dålig twittrare om jag får säga det själv. Jag skriver sällan något av värde, mest re-tweetar jag smarta, bra, dåliga, chockande, på-annat-sätt-värt-att-föra-vidare saker som andra skrivit. Jag bidrar inte så mycket. Men däremot så läser jag. Jag läser dagligen och ofta läser jag mycket. Jag lär mig hela tiden nya saker och det är nog det jag ändå älskar med twitter trots allt. Tillgång till så mycket olika åsikter och erfarenheter, kunskap och okunskap på en och samma gång. Ofta obekväma sanningar och nya insikter. Det är fantastiskt på många sätt. Om man vill lära sig något i alla fall. Och det vill ju jag. Hela tiden.

Ibland vill jag bara stänga ner. Avsluta kontot och blunda för hur vissa saker fungerar i världen. Det gäller alla sociala medier. Ibland blir jag trött. Men jag kan inte riktigt. Jag är beroende av att få lära mig mer, se någon form av utveckling någonstans, åt något håll. Och så finns det ju glädje i de där små bokstäverna på min skärm också. Emellanåt. Glädje. Och så mycket kärlek människor emellan. Stöd som kanske inte alltid hade funnits i den egna bekantskapskretsen, skrämmande nog. Andra människor på andra platser som ser och förstår och stöttar. Lite hopp om mänskligheten mitt i all misär.

Och vad vill jag säga med det? Inget särskilt. Bara lufta några tankar. Jag känner mig rätt tacksam som kan ligga i en stor och skön säng med den jag älskar bredvid mig och ha tillgång till hur mycket information som helst. Att jag kan ligga här och ha som enda problem att det är lite varmt när fläkten vänder sig ifrån mig, eller att maken petar på mig i sömnen när jag skriver. Att jag kan nå ut till vem som än väljer att klicka in sig på min sida med en fingerrörelse.

Fy fan vad bra jag har det.

Jag vill faktiskt säga ifrån helt själv

Det här uppenbarade sig i mitt Facebook-flöde i helgen. Givetvis kom det en hel drös med stöttande kommentarer till min vän, för ingen vettig människa tycker ju att det hon råkade ut för var okej, men just den där kommentaren var någonting jag reagerade på. Den väckte några frågor.

För det första så undrar jag varför våld är den första lösningen på det här problemet? På vilket sätt gör våld situationen bättre? Visst kan jag också känna att killen som antastar andra såhär kanske skulle förtjäna sig en snyting, men jag tror inte egentligen att det är särskilt konstruktivt. Skulle det verkligen få honom att förstå att han gjort fel? Eller skulle han bara få en ursäkt att offerförklara sig själv? "Jag skojade ju bara, hen slog mig, orättvist, världen är elak" and so on.

För det andra undrar jag vad det är som gör att min vän inte skulle kunna försvara sig själv? Jag förstår att kommentaren är välmenad, men vad som sägs är ju i princip att kvinnor inte kan ta hand om sig själva och måste ha sin armé av stora, starka killar som kan skydda dem. "Eller fanns det inga killkompisar i närheten?" Som att, hoppsan då får man liksom stå ut med att bli antastad, för utan rustningen killkompis står man ju helt ensam och utan skydd. Eller?

Saken är den att jag liksom inte förstår hur den här personen tänker. Eller, jo, jag förstår att den här personen menar väl med sin kommentar. Att personen vill visa sitt stöd i situationen och äckel för det här beteendet. Jag tror inte att personen egentligen menar att kvinnor inte kan klara sig själva egentligen. Men sen då? Det känns liksom som ett vanligt sätt att reagera på. Reagera utan att tänka. Det är enkelt att ta till våld som första utväg, visa sig macho och göra anspråk på rollen som den alfigaste alfan. Beskydda de som är mindre och svagare. Vad som glöms på vägen är det hjärndöda i att bruka våld från början och att våld har konsekvenser, exempelvis att den som slog taffsaren plötsligt gjort sig skyldig till misshandel (som någon klokt nog även kommenterade i tråden under den här statusen). Vi glömmer också det där med att kvinnor faktiskt kan klara sig helt själva. Att hon inte behöver ha en man som säger ifrån eftersom hon kan tala helt och hållet för sig själv. Att en kvinna inte är beroende av en man för att fungera i vårt samhälle. Crazy huh?

Nej, det är inte meningen att vara taskig mot den här personen genom att skriva det här inlägget. Jag tycker att det är bra att folk visar att de inte stödjer sånt här idiotiskt beteende. Jag tycker bara att man kanske ska fundera lite på varför man genast reagerar med våld och att kvinnor måste beskyddas av män när det kommer till sådant här. Bara fundera.

Sen så låter jag bli, för den här gången, att kommentera vad jag tycker om killen som tyckte att det var helt okej att blotta en okänd kvinna bara sådär. Tror du kan räkna ut ungefär vad jag tycker om sådana människor.

Väntan

Det har gått lite mer än tre timmar sedan vi checkat ut från vårt rum. Om drygt sex timmar hämtar en buss upp oss så vi kommer till flygplatsen. Nio timmars väntan i en varm lobby, det ger en hemlängtan om en inte redan hade det.

Det finns ett erbjudande på hotellet att ha kvar sitt rum till 18:00 för 25€. Det gick dock inte. Det är fullt. Annars hade vi kunnat ha AC fram till dess och bara behövt vänta i värmen de sista tre timmarna. Men man kan inte alltid få allt. Det är i alla fall rätt person jag är "fast" med i den här mindre glada situationen. Vi underhåller oss själva och varandra så gott det går. Läser böcker och pratar. I väskan ligger en fullt laddad laptop med Heroes of Might and Magic 3 och 5 och väntar på tristessens höjdpunkt. Så har vi ju telefonerna också, och gratis wi-fi. Det funkar liksom. Man ska inte klaga, även om man har lust att göra just det när luften är tung och varm sådär så att man får lite svårt att andas. Vi har i alla fall vatten och det går att köpa mer när det är slut. Good stuffs!

I natt blir det att sova i en mjuk säng igen och imorgon vår helt egna. Kramas med katterna! Det är ändå inte dumt att avsluta semestern med att längta hem tänker jag...

Solgudens ö

Ett par dagar in i bröllopsresan sitter vi trötta i hotellets restaurang. Vi har precis ätit frukost och passar på att surfa lite eftersom vi ändå har tillgång till internet, om än ett långsamt och instabilt sådant (man märker hur bortskämd man är med sånt hemma). Men det är mysigt här. Vi har tid för varandra, läsning, bad, utforskande av ön... Ja, allt sånt som vi önskat för vår resa. Att stressa ner efter bröllopsplanering och allt sådant där.

J-man säger att jag behöver träna på att ha tråkigt och visst stämmer det. Mest av allt behöver jag dock träna på att slappna av. Sånt har jag aldrig riktigt sysslat med då ångest och sånt kul varit starkt närvarande i mitt liv, men man lär sig och det är spännande det med på sina sätt.

Vi verkar i alla fall ha valt helt rätt plats på ön för oss. Det är ganska mycket turister, visserligen, men pulsen är lugn och avslappnad för det mesta, folket trevliga och maten god. Vi var i Rhodos stad en eftermiddag och vantrivdes också... Inkastare är jobbiga vart man än är tycker jag. Hur det kan vara en bra idé med inkastare när alla de pratar med (attackerar) blir irriterade? I alla fall så har jag aldrig hört om någon som tycker det är kul. Kanske finns de med.

Idag blir det nog lugnt och fokus på skugga i alla fall. Stackars J-man brände sig igår så vi vill inte göra det värre så klart. Kanske spelar vi lite Heroes 3 på rummet, sätter oss i skuggan vid poolen och läser eller något annat tills det blir lite mörkare ute (ikväll alltså). Kanske ringer vi frisören som vi blev tipsade om igår. Kanske glömmer vi bort hur man är still igen och hyr en bil. Möjligheterna är många! Och vi har det väldigt bra.

Att vilja ha barn eller inte

Eftersom jag är kvinna så händer det då och då att folk frågar mig när jag ska skaffa barn. Det är liksom en förutsättning att det är någonting jag vill, inte en fråga huruvida jag ser det i min framtid eller inte. Lite som att det vore omöjligt för just en kvinna att inte vilja ha barn. Att inte vilja ha barn, som kvinna, kan ibland vara det mest provocerande man kan säga till en annan människa. Jag undrar varför.

En av mina bästa vänner bestämde sig för länge sedan att barn inte fanns på hennes prioritetslista. Hon är, i alla fall i dagsläget, inte intresserad av att ha en fast relation och satsar hellre på en karriär än familjeliv. Jag tycker att det är en bra inställning. Så länge hon går de vägar som gör henne lycklig är det bra. Det varken angår eller bryr mig huruvida hon skaffar barn eller inte. Ändå förutsätts det på något vis att hennes liv är oh så tomt utan man och barn. Den biologiska klockan och det. Hon måste ju känna av den. Och det skulle ju kännas oh så annorlunda om det var hennes alldeles egna barn, då skulle hon automatiskt känna alla de där moderskänslorna som än så länge varit frånvarande. Magin med att skapa liv och kärleken som inte går att beskriva. Det där som vi alla kvinnor måste, måste, måste längta efter och om vi inte gör det så vet vi bara inte om att vi gör det. Än.

Från en pjäs jag var med i för nästan 2 år sedan.

Jag ville verkligen inte ha barn när jag var yngre och fick gång på gång höra att jag skulle ändra mig när jag blev äldre. Bara för att jag inte tyckte om barn då så betydde det ju inte att jag inte skulle tycka om dem sen. Det är helt sant. Man kan ändra sig. Man kan ändra sig flera gånger till och med och jag har gjort det också. Jag avskydde barn när jag var yngre och vägrade kännas vid tanken att skaffa några dreggelproducerande avfallsmaskiner. Sedan började mina vänner få barn och några av dem lärde man ju känna lite grann och kunde liksom inte undgå att tycka om. Så jag tänkte att jag nog ville ha barn någon gång. Med rätt person. När jag kände mig mogen. Fast jag är inte säker egentligen. Vill jag ha barn? Är jag beredd att låta hela mitt och min mans liv förändras för all framtid för ett nytt liv? Vill jag ta konsekvenserna av vad ett sådant val innebär? Är jag beredd att offra min relation som den ser ut idag för en helt ny, en som ingen utav oss egentligen vet hur den skulle komma att se ut? And so on and so forth...

Fast man ska ju inte riktigt tänka så som kvinna. Det är ju männen som ska vara tveksamma, ibland motvilliga. Det är nämligen helt normalt. När jag kom i samtal om det här med barn med en ny bekantskap och nämnde att J-man faktiskt vill ha barn och velat länge, bara att det ska vara rätt person och tid och sådant också, så lutade sig hen bara tillbaka och tyckte att "men då är det ju lugnt". Förutsättningen var ju att jag självklart ville. Jag fick inte ens frågan om vad jag ville. Så länge min man vill så är det ju färdigt, bara att börja avla. Att det är min kropp som tar mest stryk, jag som utsätts för risker om något vill sig illa, mitt liv som radikalt ändras från och med att jag blir gravid det spelar liksom ingen roll. Det var en så märklig känsla för mig, att plötsligt reduceras till en barnfabrik utan att själv få ha en åsikt om det.

Det förutsätts att jag och J-man nu ska skaffa barn, kanske inte på en gång men så småningom, nu när vi är gifta. Jag tycker att det är lite fördomsfullt. Att förutsätta alltså. Jag tycker nämligen att det är upp till oss att avgöra hur vi vill göra, inte upp till förväntningar på oss. Jag tycker inte att min bästa vän (eller någon annan heller givetvis) ska få höra att hon visst vill när hon säger att familjelivet inte är något för henne. Jag tycker att den fria viljan är viktigare än vad som anses vara norm.

Sen är det ju så att de förväntningar samhället, oftare än inte enligt mina erfarenheter, har på oss som barnproducenter kan vara fruktansvärt ångestframkallande för vissa också. De som inte kan få barn till exempel. Förväntningen som så lätt kan kännas som ett krav bara för att "det ska vara så". Det känns inte rättvist.

Jag skulle gärna vilja ha ett svar på varför det är så provocerande när en kvinna inte vill ha barn. Har du någon teori? Det enda jag kan komma att tänka på är just att det är normen och jag tycker att vi borde tänka längre än så. Vi är väl ändå smartare än så liksom? De flesta av oss i alla fall?

Och det är givetvis lika okej att vilja ha barn som inte ifall någon inte förstått det. Det är lite (mycket) en förutsättning för den mänskliga rasens överlevnad... Och jag vet inte om just vi kommer skaffa barn eller inte. Det är ju något vi ska vara överens om och ingen annan. Jag tycker bara att det ska vara lika okej om vi låter bli.

Våra "barn" som vi har nu...

Nattfilosofi av det övertrötta slaget

Att ha Buffy-marathon när man är allmänt PMS'ig är en helt klart intressant upplevelse. Det är en serie med mycket humor, men också mycket allvar, känslor, smärta. Jag har svajat mellan känslor i högt tempo den senaste veckan helt enkelt. Intressant hur något sådant som en tv-serie kan påverka en så mycket egentligen, för även utan det extra hormon-påslaget så reagerar jag ju och känner med karaktärerna.

Min absoluta favoritserie är Supernatural, även det en serie som jag skrattat och gråtit till i omgångar. Vissa avsnitt gör mig gråtfärdig oavsett hur många gånger jag ser dem. Andra gör mig lycklig varje gång. Oavsett så blir jag alltid påverkad. Det fascinerar mig.

Det är ju samma sak med favoritböckerna också. En bra författare kan fånga sin publik, för även när det gäller serier (och film och teater, jag har inte glömt det) så börjar det ändå med det skrivna ordet. Man lär känna någon helt ny genom orden och skapar en relation till någon som inte är verklig, men känns levande. En vän. Så händer det något, ens nya vän drabbas kanske av sorg och så gråter man ihop med någon man egentligen aldrig träffat men ändå känner så väl. Lite märkligt när man tänker på det, på sätt och vis, men ändå ganska logiskt.

Man känner ju alltid med de man älskar. Man blir glad när det går bra för ens vänner, ledsen när de är med om en förlust och arg när livet är orättvist. Förenklat, givetvis, men ändå. Till viss del så ger man ibland samma känslor till fiktiva personer som till verkliga. Åter igen, fascinerande.

Jag tror att just det här fenomenet har en hel del med mitt intresse för olika konsttyper att göra. Jag skrev oerhört mycket när jag var yngre, dikter mest av allt även om jag då och då tvingade ut någon novell. Så började jag dansa och så blev det skådespel, sång... Nu funderar jag åter igen på det där med att lära mig spela gitarr. Skapa saker. Precis som jag gör när jag ritar (vilket jag också gjorde mycket när jag var yngre, men inte längre) eller syr. Jag vill ge andra människor någonting. Känslor. Sådär som jag fått av andra. Liv.

Jo, visst låter det flummigt det där, men jag känner ändå lite så. Utan känslor så vet jag inte hur man skulle definiera "liv". Det är ju en så stor del av det.

Oh, well... Jag är lite väl trött för att hålla tråden och fortfarande göra mig förstådd tror jag. Maken är bortrest till imorgon så ingen har sagt åt mig att det är läggdags nämligen. Men lämna gärna en tanke eller två om det här, kan ju vara så att du kan förklara det här bättre än någon (jag) som är rätt trött och svamlig. Kanske har du till och med en helt annan tanke. Och , förresten, vad får dig att reagera mest av allt? Ja, i serie-väg då (böcker, filmer och teatrar räknas också tycker jag).

Den stora dagen som man säger...

Tror bilder talar ganska bra för sig själva så det kommer bli några stycken här. Alla bilder är tagna av Patrik Holgersson (holgerssonfoto.se), en helt awesome kille som var med och verkligen förgyllde dagen. "Man ska ha en fotograf som känns bra på bröllopsdagen"  hörde och läste jag överallt innan, så vi satsade på det. Social, professionell, trevlig och duktig, men nu är det ju bröllopet och inte fotografen vi ska prata om!

Vi gifte oss borgligt på en liten teaterscen i Linköping. Temat var syréner och handdukar eftersom man firar både Terry Pratchett och Douglas Addams den 25e maj (dagen D så att säga) och vi brukar fira det i vanliga fall också. Så tärnorna och marshalkerna hade syréner, J-man hade givetvis syrénkvist och handduk, jag hade min brudbukett av syréner och marshalkerna bar även de handduk.

Ingångsmarchen blev Joe Santrianis "Always with me, always with you". Så hade jag och J-man skrivit varsitt brev till varandra som lästes upp under vigseln tillsammans med en låt var som vi valt till den andre. Min låt till J-man var Åsa Jinders "Av längtan till dig", J-mans låt till mig var "Grow old with you" som Adam Sandler sjunger i "The weddingsinger". Båda låtarna framfördes av vänner till oss ur brudföljet och knöt samman våra respektive brev till varandra väldigt bra, något ingen av oss tänkt på förrän vi hörde det. Utgången blev Domenico Modugnos "Volare".

Efter vigseln gav vi oss iväg på fotografering medan gästerna fick fylla festlokalen. Vi klättrade lite på berg och sånt för att få tjusiga bilder och det kan vara så att mina skor och sten inte gick så bra ihop... Det kan till och med vara så att jag snubblade lite i en vattenpöl och skaffade mig ett tjusigt blåmärke på foten... Det kan också vara så att jag skrattade så jag grät när J-man försökte fiska upp mig igen. Vi hade kul i alla fall!

Man kan ju inte vara seriös jämt liksom. Sedan bar det i alla fall ut till festlokalen för mat och dryck och tal och musik och dans! Det blev precis som vi önskat oss. Ju mer kvällen flöt desto mer släpptes fokusen på oss och blev bara mer och mer fest. Det verkade som att verkligen alla hade trevligt och det dansades friskt, socialiserades i alla hörn och sjöngs en del också. När det blivit mörkt fick jag och J-man som en extra liten present av svärfar med fästmö en lyckta att skicka upp i nattmörkret för god tur. Den första fick vinden tag i så att den började brinna innan vi fick upp den, men vad gör väl det när man kan tända en till? Alla möter ju svårigheter  då och då filosoferar jag.

Vi orkade längre än jag trodde och tog oss till hotellet, som vi sett till att boka fredag till söndag, vid tolv någonting som jag minns det. Trötta och yra av glädje. I vår lägenhet hade ett flertal gäster en episk efterfest med trängsel, allsång och mycket skratt. Precis som det ska vara!