Första gången jag stickade var jag inte så jättegammal. Hur inte gammal jag var minns jag inte, men det var min farmor som lärde mig iallafall. Jag stickade räta om och om igen. Vilket inte ger ett slätt arbete när man stickar fram och tillbaka. Du som stickat lite vet vad jag menar.
Det var först förra eller förrförra året jag lärde mig att sticka aviga. En helt ny värld av möjligheter öppnades plötsligt och även om jag fortfarande har massor kvar att lära mig så har jag lyckats producera en del sedan dess. Jag har till exempel gjort ett eget mönster för torgvantar (eller pulsvärmare med tumme eller vad man vill kalla dem). Just nu så följer jag ett mönster jag hittat hos DROPS igen, yogasockor. Jag har räknat om det så det ska passa mitt garn och de stickor jag använder. Den här gången gjorde jag iallafall en provlapp innan. Yay mig!
Problemet med att göra yogasockor är dock min egen otålighet. Jag börjar närma mig slutet på den första nu, äntligen, och har ingen lust att börja på nästa. Det tar ju tid liksom. Och kraft. Vilket jag nog nämnt förut.
Men ändå. Jag är nöjd. Det är ett vackert garn och det går framåt. Jag har massor kvar på min cirkelkofta att byta av med när det känns för långtråkigt. Det är så jag hanterar det i-landsproblemet!
