måndag 30 september 2013

Min favoritmössa

Yepp, det kommer bli ett relativt meningslöst inlägg, men så är det ibland.


Jag har en mössa som jag verkligen älskar. Den är både fruktansvärt skön att ha på sig och får mig alltid att känna mig allmänt snygg. Bara det att skärmen nu har gått sönder...


Inte coolt. Så jag började fundera på hur jag skulle laga den, för det är ju sådan jag är, men så slog jag en blick på högen projekt som ännu inte hunnits och orkats med. Ska jag vara helt realistisk så finns risken att den inte blir lagad på hela vintern och det är ju precis tvärt emot vad jag vill. Jag behöver ju mössan nu!

Jag har lyckats pula ihop kanterna i den brutna skärmen så att den tillfälligt ser hel ut i alla fall. Sen sökte jag igenom alla butiker jag kunde komma på, i den här staden, efter en liknande mössa utan resultat. Tradera blev räddningen. Jag hittade en liknande som får fungera som "stand in" tills jag kan laga min favorit. Internet tipsar om att köpa en begagnad keps och ta skärmen från den för att vara säker på att få en skärm i lagom styvt material (plast är tydligen grejen, föga förvånande).

Så nu väntar jag alltså på en ny mössa. Kanske borde jag införskaffa lite nitar att smycka den med? Den är nämligen super-enkel, vilket i och för sig inte är dumt det heller. Fast lite kul kanske jag vill ha ändå. Vi får se.

tisdag 24 september 2013

Det där med förlåtelse

Jag tror jag har skrivit om det här förut, men ibland så får man faktiskt upprepa sig.

Det händer ju att man gör bort sig då och då. Man kanske säger eller gör något dumt, sådär utan att tänka sig för. Man kanske bildar sig en felaktig uppfattning, av en eller annan orsak, och glömmer bort att vara objektiv i en fråga som i sin tur gör att man är orättvis mot någon annan. Man kanske är arg, ledsen och gör en situation värre än den behövt bli. Och så vidare. För det mesta är ju folk inte elaka för att vara elaka, det är i alla fall vad jag vill tro.

Hur som helst så är det ju så att det kan bli fel och då vill man ju kunna bli förlåten. Ett problem som jag dock märkt (och jag är inte heller helt oskyldig även om jag bättrat mig avsevärt) är det här med stolthet. En del ser hellre att en bekantskap rinner ut i sanden än att erkänna att de gjort något fel. En del låter vänskap som byggts länge, länge rämna för att det på något vis är lättare än att be om förlåtelse. Jag har också sett de som helt enkelt låtsas att det de gjort inte har hänt eller som försöker skoja bort det istället för att lösa det. Många saker kan ju lösas på ett fåtal minuter, men det är för mycket tid att ta konsekvensen av en dum handling enligt vissa (uppenbarligen då, går ju efter mina erfarenheter här).

Sen är det ju så att någon kan ha gjort något riktigt elakt också, eller redan fått fler chanser att bättra sig utan resultat. Vart gränserna går för vad man accepterar av nära och kära är ju sådant som man får avgöra själv. Jag kan vara ganska hård, har jag hört, och det är väl mycket för att jag är väldigt rak. Jag säger till om något inte känns bra och förklarar gärna vad som blivit fel och varför om det finns några oklarheter. Däremot är jag extremt sällan orättvis. Jag har nämligen inga problem med att se att även jag gör fel ibland, särskilt om jag varit eller är upprörd. Alla gör eller säger vi ibland något dumt när vi är upprörda.

Anyhow! Tillbaka till ämnet. Har man gjort bort sig, så att säga, så får man ju stå för konsekvenserna tycker jag. Vissa saker går ju smärtfritt att reda ut om man bara är ärlig och lyhörd. Man kanske sagt något som tagits på fel sätt och att då ta till sig det, be om ursäkt och göra sitt bästa för att inte göra om det är betydligt bättre än att säga "äh, jag skojade ju bara" eller "vad känslig du är". Stå för att du var klantig istället. Så löser det sig. Sen är det ju så att vissa saker tar mer arbete än så. Om ett förtroende blivit sviket, till exempel, då får man ju acceptera att det kommer ta tid innan situationen är helt löst. Man får hjälpas åt att jobba på det. Och det är inte upp till den som svikit att avgöra när det gått "tillräckligt" med tid eller hur konflikten ska lösas. Kan man inte acceptera det... Ja, då kanske man faktiskt inte ska vara vänner tyvärr.

Nu är jag för det mesta ganska förskonad från sådant här nu för tiden. Jag har sett till att lära mig av mina egna misstag och se till att utvecklas framåt. Sen har jag också rensat en del bland mina vänner och bekanta. Jag insåg att jag inte behöver folk som bara skapar drama och sådana som inte klarar av att tänka sig för innan de säger tokigheter i mitt liv. Det har dock resulterat i, ett fåtal gånger visserligen men ändå, att bekanta har hört av sig till mig i efterhand när jag brutit med någon och bett mig om ursäkt. Det har varit folk som fått en felaktig bild av mig för att de inte känt mig eller stått mig nära, utan blivit matade från någon annan (kanske min före detta vän eller någon i dennes närhet) med information som inte nödvändigtvis varit sann. Sådant uppskattar jag. Det är ju inte så att ytligt bekanta till mig egentligen har någon "skyldighet" att be om ursäkt till mig. För mig så tyder det på stark moral och tråkigt nog verkar det vara en egenskap som är sällsynt.

Yay för folk som kan stå för sina misstag!

Många utsvävningar idag. Mycket att säga. Det är ju faktiskt inte alltid lätt att förlåta. Ännu svårare om den som gjort en illa inte ens kan stå för det eller respektera att man känner annorlunda än vad den gör. Sen finns det mycket mer som kan ställa till det. Sådant vi kanske ska låta bli att prata om just idag för att texten inte ska bli för lång (vilket den ju redan är i risk att vara). Lögner och vanföreställningar och sånt. Men ändå.

Jag har helt enkelt ofta svårt att förstå hur konflikter hanteras. Hur stolthet kan vara viktigare än vänner och varför man hellre gör det jobbigare för sig själv än försöker lösa situationen snabbt. Varför är det så svårt att samarbeta helt enkelt?

Och så avslutar vi här, för idag. Det blev lite väl rörigt kanske. Där får man för att man skriver innan morgonkaffet! Men man tar den tid man har. Är det något som är helt galet otydligt? Fråga, så ska jag försöka förtydliga så gott det går.

Nomnomnom!

söndag 22 september 2013

Man vänjer sig ändå

J-man har ju varit borta hela den här veckan, i princip. I måndags åkte han på jobbresa, han kom hem torsdag kväll lite lagom så vi hann prata lite innan det var sovdags, sen åkte han på fredagen innan jag kommit hem och idag ska han komma hem igen. Jag har knappt sett honom alltså. Vi messar och har pratat i telefon så klart, men ändå.

Saken är ju den att jag inte är så van att vara ensam. Det har ju varit perioder förut som han rest, men varje gång det har tagit ett par månader så är det lite som att börja om igen. Ovant att inte pussa och krama på honom när jag kommer hem. Ovant att inte ha honom stökandes i lägenheten. Ovant att han inte lagar mat eller kanske spelar spel på datorn i köket. Ovant att inte ha honom bredvid mig i sängen när vi ska sova. And so on. Rutinerna, vardagen, rubbas ju plötsligt.

Bus är rätt nöjd bara någon kramas med honom.
Så är man ju anpassningsbar. De första dagarna är värst (och nu tar vi inte med Pysens protester i beräkningen, utan fokuserar bara på mig en stund). Eller, dagarna är helt okej egentligen. Man gör det man ska göra och underhåller sig själv när det blir för tyst och ensamt. Spelar spel, pluggar, ser på tv, leker med katterna och så vidare. Det är ju när man ska sova som det är mest påtagligt att något är annorlunda. Men det funkar ju ändå och efter någon dag eller två börjar det kännas helt normalt. Ensamt, men normalt. Och vid det laget har i alla fall jag redan börjat vänja mig vid den nya rutinen som kommit av att vara själv.

Snabb anpassning alltså. Vilket är skönt om jag ska vara helt ärlig. Vore det inte så att jag anpassade mig snabbt så skulle det ju bli jättejobbigt så fort J-man åkte iväg någonstans.

Sen så är det klart att det stundvis känns jobbigt ändå. Vi älskar ju varandra och har valt att leva ihop just därför och vi vill ju vara med varandra så mycket som möjligt... Så vi saknar ju varandra. Den delen kommer vi inte ifrån oavsett hur bra vi anpassar oss när något förändras i vardagen.


Katterna anpassar sig ju också (nu kan vi prata om dem igen), men det tar lite längre tid. Vilket ju gör att det kan bli jobbigare än vad det hade behövt vara för mig. Som den här veckan, när Pysen inte alls tyckte att sömn var något jag behövde. Och det går ju inte att förklara för dem varför J-man plötsligt är försvunnen. De verkar inte riktigt förstå skype heller så de får anpassa sig på sina egna sätt... Bus vill mest kramas i vilket fall. Han tar hand om mig när J-man är borta.

Ja, kanske inte mitt roligaste inlägg, men ibland får man spy ur sig det man funderar på helt enkelt. Eftersom J-man kommer hem idag kommer ju alla vi tre som varit hemma få ställa om oss igen. Det ser jag fram emot!

onsdag 18 september 2013

Tack Pysen... (Varning för klagan)

Jag har varit vaken sen strax innan 04:20 ungefär. Pysen bestämde sig för att jag inte behövde sova mer och markerade detta genom att krafsa på garderoben tills jag vaknade. Jag uppskattar ju inte riktigt när han gör så, det är ett av de jobbigaste sätten att vakna på just för att ljudet gör mig irriterad direkt (i-landsproblem, jag vet, men sömn är viktigt). Så jag markerar att han ska sluta. Han slutar och börjar istället jama. Jag frågar honom vad han vill och han hoppar upp i sängen och ska mysa... I två minuter. Sen börjar han om från början igen. Att jag ska få somna om finns nämligen inte i hans plan. När jag ger upp och går upp får jag däremot vara ifred. Då är hans syfte uppfyllt, tydligen.


Så det kommer bli en tung dag idag. Igår natt väckte han mig bara två gånger, men jag var trött ändå. Jag blir påverkad när sömnen rubbas helt enkelt.

Nu kanske du undrar varför han gör så här och varför jag bara säger att det drabbar mig och det kan jag enkelt förklara. J-man åkte på jobbresa i måndags. Det är första gången på ganska länge som han reser och Pysen tycker nog att det är konstigt att pappa inte är hemma. Dessutom är jag borta på dagarna. Så antagligen protest. Typ " omg, jag är jätteensam och du är dum och vadå sova, jag sover ju hela dagarna gör inte du också det" ungefär. Jag försökte leka med honom igår kväll så han skulle bli lite trött, men han vägrade mer än någon minut. Ska det fortsätta eskalera så kommer jag inte orka den här veckan...

Jag älskar vårat lilla vita yrväder, det gör jag. Det är bara inte så kul när han inte låter mig sova.