Denna tid av glädje

Vi har haft en helt otroligt underbar helg. J-man fick en överraskning som planerats i drygt en månad. En av hans fina vänner som nu bor och pluggar på annan ort kom på besök! Jag och DonB har styrt upp det i smyg så klart... Så när J-man öppnade dörren i lördags så fick han en positiv chock. Jag var tyvärr lite sådär akut inne på toaletten, men jag hörde när de slog ihop i en jättekram ändå!

Anledningen till att jag skickade det där messet till DonB för dryga månaden sedan var så klart för att jag kände att J-man behövde sin vän. Visst har han mig hela tiden och jag gör alltid allt jag kan för honom, men det handlar inte om det. Ibland så behöver man den där vännen, någon man inte träffar varje dag, någon som inte vet varje detalj om vardagen och som man bara kan skratta med. DonB är den personen för J-man. Just what the doctor ordered, som man säger.

De fick förmiddagen att prata, skratta och se på fotboll med varandra... Jag var med till och från, men höll mig lite på min kant så de kunde få så mycket tid som möjligt ihop. Jag gjorde pizza och såg till att det fanns kaffe närhelst någon av dem ville ha så klart.

Senare på kvällen sågs vi igen. DonB hade nämligen lite planer på eftermiddagen och var tvungen att lämna oss ett tag, men han hade med sig sin flickvän Jess när vi sammanstrålade senare. Hon var visserligen med en sväng hemma hos oss också, men det var först här vi sågs ordentligt kan man säga. I alla fall jag och hon.

Riktigt härlig tjej! Vi klickade snabbt och vi fyra satt och skrattade och bubblade så länge vi orkade. Sen blev det lite mat för större delen av sällskapet medan jag och Blondie, som dök upp, gick mot Pitchers. Där sprang vi på E, vilket J-man så klart uppskattade lite extra det med! Och så blev det massor kramar innan vi tog oss hem...

Söndagen hade J-man bestämt att vi skulle ägna till att fira vår förlovning. Nu när han ändå var hemma och det var helg så att tid fanns liksom. Det blev den perfekta söndagen... God mat, mys och skratt, bröllop och tankar på den framtida familjen. Så såg vi Skyfall på bio som avslutning. Riktigt bra film! Till och med så att jag måste säga att det är min favorit av Bond-filmerna och skurken detsamma. Javier Bardem är fantastisk i sin roll! Samtidigt är det en konstant flirt med de gamla Bond-filmerna och för mig kändes hela filmen på något vis som en nystart. Ett hopp till början av hela serien, men ändå ett stort steg framåt. För att inte tala om hur snyggt koreograferad varenda strid är.

Tyvärr tog jag inte en enda bild under helgen. Kameran var inte med, mobilen glömdes bort... Jag hade det för bra helt enkelt. C'est la vie!

The awesomeness of planning...

Den här veckan ska jag ta tillfället i akt och köpa in materialet till bordsdekorationerna. Ser verkligen fram emot att börja med dem! Så tyg och färg ska inhandlas. Kanske någon ny tråd och så skulle det vara kul om jag hittade lite glitter i rätt färg, men det är inte det viktigaste så klart. Och så lite ståltråd till själva stommen så att säga.

Och jakten på papper till inbjudningskorten är inte slut än heller! Tänk att det kan vara så svårt att hitta rätt nyans. Lustigt det där... Men fortfarande roligt. Har fått lite tips på bra ställen man kan titta på genom mina fina klasskamrater. Så snart kan jag börja med det pysslandet också!

Samtidigt så har en ny kurs börjat och jag ser sjukt mycket fram emot att börja med slutuppgiften för den också. Har en idé som jag tycker ska bli jättekul! Kan säga så mycket som att det är ett plagg och den involverar bas-strängar... Mer får du så klart veta längre fram.

Otroligt! Jag sätter mig vid datorn med hjärnan full av idéer, men så fort jag öppnar upp bloggen blir det blankt. En oläglig spärr... Men jag minns att jag tänkte på mitt och J-mans stundande bröllop, så jag ska försöka hitta tråden igen.

Samma vackra bild finns på dayviews. Varför bara lägga ut den på ett ställe liksom?

På många sätt skulle jag, liksom J-man, gärna ha gift mig för länge sedan, men samtidigt skulle jag inte byta bort den här underbara tiden innan mot någonting. Visst är det stressande med all planering ibland. Överväldigande. Men all denna positiva förväntan, tillfredsställelsen i att se bit för bit falla på plats och att veta hur underbart det kommer bli... Det är mer än värt väntan. På ett sätt är ju väntan en del av det. Resan mot målet, något som är minst lika viktigt som målet självt.

För mig är det viktigt att få fira min bröllopsdag med människor jag älskar (och några extra, man känner ju inte alltid alla på sitt bröllop i och med att maken också bjuder in nära och kära), att få dela min lycka med dem. Så har det alltid varit. Hur viktigt det här faktiskt är för de absolut flesta har jag märkt mer och mer under åren. En vän till mig berättade för ett tag sedan att en i hens familj gift sig utan att berätta det för någon. Det var nästan slumpmässigt att min vän fick reda på det. Vilket så klart var en stor besvikelse för de runt omkring.

Nu tycker jag självklart att det är upp till var och en hur man vill göra sådana här saker, men jag har aldrig förstått och kommer troligen aldrig förstå varför man vill utesluta familj och vänner från något som ger så mycket lycka både för dem och paret i sig. Gissningsvis skulle de flesta föräldrar och syskon som minst känna sig lite undanknuffade och kanske till och med oviktiga om de blev uteslutna från en sådan sak. Att inte vilja dela sin dag med de som bryr sig om en känns för mig väldigt själviskt, men det är givetvis bara min åsikt. Och givetvis förutsätter jag i detta resonemang att man har en relation till sin familj, har man inte det så har man för det mesta en typ av familj man själv valt i form av nära vänner.

Hur som helst kan jag ju bara tala för mig. Vet att jag skulle känna mig grymt åsidosatt och inte det minsta omtyckt om min bror inte hade bjudit mig på sitt bröllop, eller om min syster i framtiden låter bli. Precis som att det skulle göra mig ont att bli utesluten om Sessan gifte sig eller E eller någon annan av alla de där jag bryr mig så oerhört mycket om. De jag absolut vill ha på mitt bröllop. Vid min sida. Där för att dela min lycka och ha en fantastisk dag de kan minnas med glädje de också.

Tro nu inte att jag ser några problem med de som vill gifta sig litet eller så. Alla har givetvis rätt till sina egna val i allt det här. Jag har bara svårt att förstå vissa val. Berätta gärna dina tankar kring det här! Och om du inte tycker som jag får du självklart gärna förklara, kanske förstår jag lite bättre hur de som väljer bort familj och sådant den här dagen då?

And end scene...
Dramatiskt slut.

Bloggandets vara eller icke vara

Den ständiga frågan när man har en svacka. En lång svacka i mitt fall. En lång tid av dålig inspiration, stress på universitetet, balanserande tillsammans med min älskade blivande make som jobbar alldeles för hårt och det ständiga planerandet av bröllopet i bakhuvudet. Mycket för i princip vem som helst kan tyckas. Ingenting som gör mig olycklig dock, det ska understrykas.

När jag började blogga så gjorde jag det bara för min egen skull. Så började det trilla in kommentarer och jag blev sporrad att fortsätta, inspirerad, fick blodad tand. Sen kommer det perioder där man knappt får några kommentarer, knappt någon respons, och all inspiration bara faller. Så man skriver inte lika mycket, för det är inte lika roligt som det var förut. Det gör så klart att man får än färre kommentarer om några alls och så fortsätter spiralen nedåt. Så man slutar blogga. Fast att man egentligen tycker om att skriva. Märkligt på ett sätt, logiskt på ett annat.

För visst är det alltid roligare när folk håller med om det man själv tycker? Eller åtminstone vill diskutera när de inte håller med? Jag tycker så. Än mer än vad jag trodde från början. Det är en av anledningarna till att jag funderat på att lägga ner bloggandet helt nu ett tag. Jag har dock inte bestämt mig. Inte helt. Inte än.

Nästa fundering är om jag ska starta en till blogg, vid sidan av den här, där jag bara skriver om mitt arbete på universitetet. Mina produkter det vill säga. En mer renodlad blogg. Eller om jag ska låta de sakerna ta över här och bara ibland lägga in de andra inläggen. De som jag kanske egentligen tycker är roligast att skriva. Inlägg som Är det inte meningen att det sociala skyddsnätet ska skydda oss?, Jag finns inte till för din visuella tillfredsställelse och "Barn ska vara planerade, välkomna och älskade" för att ta några exempel. Men jag vet inte... Jag vet inte, jag vet inte. Och så vidare.

Åh, om jag hade pengar...

Jag är ganska bra på att hitta saker på nätet om jag får säga det själv. Även om jag ofta mest snubblar över dem. Det är faktiskt inte varje dag jag letar aktivt efter något speciellt. Fast det händer ju också så klart. Typ när jag letade vigselringarna för att ta ett exempel! Men nu har jag snubblat över en sån där grej igen.

TheGoldCat.com gör smycken på temat katter (surprise!), hundar och lite annat smått och gott i olika metaller. Guld, vitguld, silver... Jag spanar så klart bara på silversmyckena, eftersom det är det enda jag bär, men gå gärna in och kika runt även om du inte gillar silver lika mycket som jag!

Nu låter jag bilderna tala för sig själva... Mina favoriter från sidan. Länk till produkterna finns under varje bild så klart!

Köp HÄR

Köp HÄR

Köp HÄR

Köp HÄR

Studera mera

Hela dagen har spenderats vid datorn. Inte ovanligt visserligen, men det är inte varje dag jag sitter och skriver skolarbete. Oftast streamar jag bara något medan jag syr eller stickar eller målar eller så! Men eftersom jag blev supersjuk förra veckan så kom jag lite efter med mitt portföljskrivande och så har jag lite uppgifter till jag tagit tag i. Mycket att göra som vanligt helt enkelt.

Det är ganska roligt med portföljen ändå. Genom den så går man igenom allt man gjort genom kursen, eller det mesta i alla fall. Man blir påmind om allt man lärt sig på vägen. Riktigt härligt! Så jag känner mig lite extra duktig just nu. Perfekt innan starten på nästa kurs imorgon.

Rensning pågår...

Jag fick present av min fästman idag. Flera presenter egentligen, för i morse fick jag faktiskt både kaffe på sängen och kärleksbrev... Nu på eftermiddagen fick jag en ny mus till min lilla dator (äntligen en som funkar som den ska!) och en extern hårddisk. Så jag har sparat grejer... Bilder i första hand, men lite av varje. Så nu rensas det bort från lill-datorn så den blir lite gladare och inte lika trött av all information. Även stora datorn ska rensas, men den ska rensas helt och installeras om, för den är dum.

Det är faktiskt så pass att jag aldrig haft en extern hårddisk förut så jag är mer än lycklig om jag ska vara helt ärlig. Behovet har funnits, men inte pengarna. Som med mycket annat. Nu är det dock inget problem längre! 

Jag är så sjukt bortskämd idag!

Relationer och respekt

Ibland blir jag förvirrad av vad folk låter sig utsättas för. Samtidigt inte. Jag har låtit folk trampa över mig flertalet gånger, både "vänner" och partners har utnyttjat det flitigt. En del helt omedvetet och andra högst medvetet. Till en början förstod jag inte vad de höll på med, sedan trodde jag att jag förtjänade det och slutligen insåg jag att varken vänner eller partners beter sig så. Man trampar inte på de man älskar.

Det som är svårt är när folk trampar omedvetet. Alla gör det då och då, jag med, det är liksom hela grejen med att göra det omedvetet... Men om man bryr sig om någon så slutar man när man får reda på vad man håller på med. Man går inte i försvar så fort någon påpekar att man sagt/gjort något konstigt eller kanske bara varit för egoistisk och inte gett tillräckligt med uppmärksamhet ett tag.

Ett bra exempel på när jag själv beter mig dumt och blir tillsagd är när min fina bästa vän Sessan känner sig bortglömd. Eftersom vi bor i olika städer och pluggar båda två så blir inte alltid kontakten så regelbunden som vi kanske önskar. Och av oss båda är jag värst. Jag glömmer lätt att höra av mig även om jag tänker på henne ofta och när det går för lång tid säger hon ifrån. Vad som händer då är inte att jag blir sur, känner mig attackerad, börjar ursäkta mig och skylla på andra saker. Jag ber om ursäkt, jag skäms och jag gör mitt bästa för att gottgöra henne på mitt eget sätt. Hon är ju faktiskt en av de viktigaste människorna i hela världen för mig. Oavsett hur ofta eller sällan vi ses.

Gammal bild

Jag gör detsamma med J-man ibland när han är för stressad av jobbet och han kan göra samma sak med mig. Det är inte svårt att sätta sin stolthet åt sidan för människor man bryr sig om. Det är på inget sätt en uppoffring. Med glädje jobbar jag tillsammans med de jag älskar för att utvecklas och bli en bättre vän, partner och människa, utan att förlora mig själv givetvis. Det kluriga i det hela är att jag blir bemött på samma sätt. Aldrig har det, nu när jag har sunda relationer, handlat om att jag ska vika mig för dem och anpassa mig efter deras behov. Vi kompromissar, stöttar, ställer upp och hjälper varandra. Säger Z att hen vill ha hjälp med att bli mer tydlig så kommer vi hjälpa till med det. Vill Y finna modet att börja studera så peppar, uppmuntrar och stöttar vi hen hela vägen. Inte alls svårt.

Vad som är svårt att förstå när man väl börjat leva så som jag gör är hur och varför inte alla andra också gör det. Jag vet att jag aldrig mådde bra av att människor runt omkring mig satte sitt ego i första rummet och trampade rakt över mig (och många andra) så fort de fick chansen. Bara för att de inte ville erkänna att de hade fel, att de kanske också har sidor de kan arbeta mer med eller att det misstag de gjort faktiskt var deras eget val och inte ska skyllas på andra.

Jag har varit i relationer, vänskap och kärlek, där jag har blivit riktigt illa behandlad. När relationerna har tagit slut har jag blivit matad med hur allt har varit mitt fel. Mitt fel att personen ignorerat mig utan att ange skäl, kallat mig ful och dum, mitt fel att jag försökt bry mig och hjälpa till under en kris (jobbigt med folk som bryr sig är min förvirrade slutsats), mitt fel att jag inte mådde bra av behandlingen jag fick... Och om det en tid efter detta blir så att jag mår bra vill de här personerna gärna "ursäkta" sig med att det var väl tur att de betedde sig som svin, för annars hade jag ju inte hamnat på den vägen jag är nu. Det har ingenting med kärlek och vänskap att göra. Bara egoism och visar dessutom knappast något prov på mognad. Mognad är något som många människor stoltserar helt felaktigt med.

Andningspaus! Bus som liten skit!

Jag har alltid varit sådan som utan svårigheter kan offra allt för den jag älskar. "All I need is love" och allt sånt där... Men jag har insett att det finns gränser. Jag hade en partner som tyckte jag skulle offra teatern för honom, på grund av hans svartsjuka, för att ta ett exempel. Det gjorde jag. Och jag mådde dåligt av det också. Väldigt dåligt till och med... Så jag skulle aldrig göra det idag. Samtidigt har jag haft flertalet relationer där den andra personen struntat i vad jag än bett hen om. Mina önskemål var liksom inte viktiga. Om jag ställde frågan vad som skulle hända om jag fick jobb på annan ort eller bara påpekade att något den andra personen gjort gjorde mig ledsen så var jag skurken. Hen skulle aldrig flytta för min skull, även om möjligheten att få jobb för den var väldigt bra även på den orten, men om hen skulle få jobb i ett annat land var det bäst för mig att jag snällt packade väskan och följde med. Det var givetvis mitt fel att jag blev sårad av diverse beteenden också, för hen har ju aldrig fel och en ursäkt var sånt jag fick drömma om.

Sunda relationer? Nej. Jag skulle vilja påstå att de är totala motsatsen.

Om personen du är med, vän eller partner, inte är beredd att ge dig detsamma som du är beredd att ge så finns det ett definitivt problem. Är relationen på bara den enes villkor (och tänk dig för nu så att det inte är just du som är den som aldrig viker dig) så kan det vara en idé att ifrågasätta om ni bryr er lika mycket om varandra. I en vänskapsrelation kanske det är mindre viktigt, det är ju upp till dig, men i en kärleksrelation så vill jag påstå att det är väldigt viktigt att ni ger varandra lika mycket. Inte skulle väl du vilja leva hela ditt liv med någon som "nöjt sig" för att du alltid gör som hen vill och att det är bekvämt? Någon som inte älskar dig tillbaka lika starkt som du älskar hen? Eller?

Respekt är det centrala för oss.
Äntligen fann jag det jag letat efter!

Dela gärna med dig om dina åsikter! Vad är en sund relation i dina ögon? Är du beredd att kämpa framåt eller "nöjer" du dig så länge det är bekvämt för stunden? Är det värt att låta andra bestämma villkoren och i så fall varför?

Det finns inga rätt och fel, men jag kan personligen inte se varför man skulle vilja vika sig för andra när man kan hitta någon (några?) som respekterar en tillbaka.