En aning mer klagan

Det börjar nu närma sig två månader sedan jag först blev sjuk. Jag mår klart bättre idag, slipper sjukhus och dropp och sånt. Men magar är kluriga saker och jag mår fortfarande inte helt bra. Det tar väldigt lång tid att må helt bra tydligen. Och det är väldigt frustrerande.

Nu är det lyckligtvis inte så att jag är dålig varje dag, hela tiden. Däremot är det ändå majoriteten av tiden. Jag mår illa eller har ont i magen eller känner mig allmänt konstig. Bäst mår jag om jag är helt still och helst inte har ätit på länge. Ofta när jag äter börjar jag må dåligt och jag vet sällan om jag är mätt eller inte när jag väl äter, det känns bara konstigt. Men jag ska helst inte bli hungrig heller för då är chansen också stor att jag börjar må dåligt. Jag försöker klura ut en bra rutin så att jag kan minimera risker åt alla håll. Finns ju ingen anledning att inte försöka få ordning på det.

Jag har fått rådet att undvika alkohol, laktos och gluten. Laktos och gluten finns i nästan allt som jag tycker om så det känns rätt surt. Alkohol är inga problem att undvika, men det är klart jag kan bli extra sugen på en öl eller drink bara för att jag vet att det inte är bra för magen just nu och min hjärna gärna leker trotsålder när det kommer till förbud. Tråkigast är ändå som sagt laktos och gluten. Är bortskämd med att kunna äta det som jag känner för annars och just nu skulle jag göra mycket för en toast med massor ost eller bara sitta och dippa bröd i dressing... Mmm... Men, men. Jag har ju tur eftersom det här ska vara något övergående, även om det tar ett tag.

Två till tre månader är det jag har att gå på. Och hur mycket jag än vill tänka att det är från och med att jag blev sjuk så att jag kommit igenom det mesta nu så är det ju snarare från och med jag sist blev så dålig att jag kräktes och så... Och då har det bara gått tre veckor. Men jag är glad att det är bättre, det är jag faktiskt.

Hoppas jag snart kan släppa det här helt. Blir rätt tjurig av att nästan aldrig må bra i kroppen faktiskt. Som tur är så har jag två mysbollar och världens bästa make som tar hand om mig här hemma och jättefin stöttning i mina vänner. Det är tur att jag har dem.

Inte den början vi tänkt oss... (långt inlägg)

Jag hade velat skriva ett inlägg om hur fantastiskt allt varit, men det kommer inte ske. Istället finns det risk för klagan och bitterhet så om du inte känner för det ska du nog vänta med att läsa detta eller helt enkelt strunta i att läsa det över huvud taget.

Den andra januari i år åkte vi till Thailand. Det var något vi sett fram emot ett tag så klart och en av anledningarna till att vi åkte just då vi åkte var för att jag fyllde hela trettio år den sjätte. Fantastiskt sätt att fira tänkte vi! En strand, god mat, varandra, lugnet. Det var dock inte riktigt så det blev...

Innan vi åkte hade jag en sådan där riktigt dålig känsla som man kan ha ibland. Jag tänkte att "något kommer hända" om och om igen och brottades med att ömsom tänka "sluta, vad fånig du är, du är bara nervös" och ömsom "planet kommer störta".  Det var nästan så pass att jag gav min svåger numret till Sessan så hon snabbt skulle få veta om något hänt oss. Men jag hindrade mig. Hade ju låtit lagom foliehatt tänkte jag. Nu i efterhand tänker jag att det var tur att jag inte gick så långt men att jag ju faktiskt inte var helt ute och cyklade ändå. Det blev ingen kul resa även om vi slapp flygkrasch.

Anyhow, resan mot Thailand började bra. Vi tog oss upp till Stockholm utan problem, det gick smidigt på flygplatsen och sådant där. Första flyget, som tog oss till Qatar för mellanlandning, gick alldeles utmärkt. Vi fick till och med god mat på planet. God flygplansmat! Helt otroligt! Men så var det ju dags för plan två och då började det gå lite annorlunda...

I början av flygningen fick vi en varsin macka. Inget konstigt med det, maten skulle inte komma förrän senare. Dock så misstänkte jag ganska snart att det förmodligen var bönor i röran som var på mackan och jag ska inte äta bönor, inte om jag inte vill må illa eller kanske till och med kräkas (beroende på mängd och förmodligen sort, har inte experimenterat med det). Så jag åt inte mer än två eller tre tuggor. Hur stor roll det spelade i slutändan vet jag inte, men det är det enda jag fått i mig som jag vet med säkerhet inte var bra för mig.

Någonstans mellan mitten och slutet av flygturen (den var på sex timmar, inte så att jag har exakt koll) så vet jag att jag blev väldigt varm för jag tog av mig den ena av mina tröjor. Sedan började jag frysa. Filten vi fått på planet var inte direkt värmande. Helt onödigt att ge dem till folk ens kände jag då. Så började jag må illa. Och mer illa. Och mer. När det var dags för landning började jag få panik. Att kräkas är typ det värsta jag vet, i alla fall väldigt högt i topp bland de värsta sakerna jag vet, och jag är sådan som alltid storgråter i panik när jag kräks. Så jag var inte så glad. Men jag försökte hålla fokus. Just då uppfylldes hela min värld av att inte kräkas. Så jag började sjunga tyst för mig själv och humma. Jag har läst någonstans att det ska hjälpa. Ett tag hjälpte det i alla fall. Jag vet ingenting om hur lång tid det tog, inflygningen var plågsamt långsam i min värld just då. Och så började jag kräkas. Jag hade redan min påse beredd, det är ju något i alla fall.

När vi väl kom av planet gick jag långsamt framåt med min påse hårt i handen. Jag kunde ju behöva den igen liksom. Vi gick till närmsta toalett och när jag var klar där ville jag inte mer, jag ville bara lägga mig ner och vila. Samla kraft. Men J-man sa att det kanske inte var så bra att jag gjorde det just där så vi tog oss vidare mot utgången. Vi var ju framme i Thailand nu. Dags för semestern att börja! Men väl vid utgången slog jag en blick på folkmassan och tittade på J-man och sa "det går inte, jag klarar inte av det" och så frågade jag honom om det fanns någon sjukstation eller så. Okej, jag vet inte exakt vad jag sa eller hur, jag mådde liksom inte så bra, men jag försöker återge det så bra som jag kan efter omständigheterna. I vilket fall som helst så fanns det en sjukstation som vi fick komma till rätt fort. Väl där blir allt suddigt för mig dock. Jag frös och skakade och mådde illa. J-man pratade med personalen och jag vet att jag fick något som skulle underlätta kramperna i alla fall. Så fick vi eskort genom tullen och det till en ambulans utanför. Snabbt igenom gick det. I ambulansen sov jag av och till. Säkert på grund av medicinen.

*snark*

Inte den bästa starten. Jag blev inlagd och fick dropp. De tog massor blod och J-man fick krångla med deposition. Jag var mest snurrig och ville hem. Det var ju liksom inte så här det skulle vara. Vi skulle ju till vårat hotell och äta lite god mat och ta det lugnt efter en lång resa. Men icke. Jag fick antibiotika intravenöst istället. J-man fick oroa halvt ihjäl sig och sova på soffan i mitt sjukhusrum.

Not a happy camper...

Fyra nätter var vi där. Efter första natten trodde vi att det skulle bli bra och att jag kunde skrivas ut, men det vände. Feber och ledsen mage. Svårt att äta. Massor piller att ta i samband med mat. Mer antibiotika. Min födelsedag började med att jag kräktes igen. Jag hade precis tagit min morgonmedicin, för att kunna äta frukost, så det smakade kemikalier. Alla verkade förvirrade, jag borde tydligen inte kräkas mer. De frågade om min senaste mens och jag pekade på p-staven jag har i armen. Det försäkrade dem om att det inte var det i alla fall. Matförbud tills doktorn kom. Sen minns jag inte exakt hur det var faktisk, men jag fick försöka äta igen och det gick ganska bra. Jag fick i mig någon matsked med risk eller så i alla fall. Plus gurka. Och så fick jag äntligen duscha också. Medan en främling såg på så jag inte skulle ramla ihop och slå mig eller något, men ändå. Jag var så glad att jag nästan grät efteråt. En dusch på födelsedagen, som en present ungefär.

Dagen efter blev jag äntligen utskriven. På eftermiddagen. Jag var så klart trött och sliten, men positiv. En bunt mediciner i väskan så jag kunde äta de närmsta dagarna så skulle vi nog få ut två veckor av våran treveckors semester. Vi räknade ju med att det skulle ta några dagar för mig att återhämta mig så de räknade vi liksom inte in i semestern just då även om det var två dagar kvar innan tvåveckors-strecket. Men tji fick vi.

Sådär bekvämt.

Dagen efter utskrivning började jag kräkas på kvällen igen. Och min mage var extremt ledsen samtidigt (jag tänker att du inte behöver några detaljer, varsågod). När det omöjligt kunde finas något kvar fortsatte magen att krampa och jag kan meddela att det gör ganska ont ändå om du nu inte redan visste det. Jag var inte lycklig. Väldigt ledsen faktiskt. Och J-man orolig så klart. Igen.

Sen var det lugnt. Jag sov i princip ett helt dygn och sedan begav vi oss ifrån Bangkok mot Pataya. Även om jag var utpumpad så tänkte vi att det kanske kunde hjälpa med miljöombyte och förhoppningen fanns ju liksom om att jag skulle återhämta mig rätt fort. När vi var på sjukhuset hade J-man pratat med försäkringsbolaget om alternativet att avbryta resan så fort jag var resduglig, men det enda datum vi kunde få var två dagar innan vi skulle åka hem i vart fall så vi kände att det inte var någon idé. Det hade liksom inte hjälpt oss alls. Jag var i alla fall lycklig över att vi hade fått tag på åksjuketabletter. Jag blir så klart åksjuk och med tanke på hur jag mådde ville jag inte ta fler risker än nödvändigt. Det var tillräckligt lurigt att äta.

I Pataya hade vi i alla fall ett jättemysigt hotell. Det var där vi spenderade den mest tiden. Jag var allmänt utmattad och hade fortfarande svårt att äta, men jag kunde äntligen läsa lite då jag inte var snurrig hela tiden i alla fall. Så vi spenderade tid vid hotellets pool med våra böcker trots ett ganska dåligt väder. Blåsigt och inte alls så varmt, jag liknade det vid svensk sommar lite sådär bittert. Vi gick också en sväng andra dagen och konstaterade att Pataya nog inte var staden för oss så på det sättet var det kanske lika bra att jag inte orkade något. Hotellet var fortfarande bra.

Poolen.

Vi skulle stannat fyra nätter. Det var ju inte direkt så att jag ville röra mig för mycket i och med att jag inte kunde äta ordentligt och var så trött. Det ena ger ju lite det andra i det fallet. Men precis när vi äntligen skulle få lite sol på dag tre så gjorde en liten felbokning att vi fick ge oss av igen. Mot Kho Samed denna gång. Dags för ö-liv. Något vi sett fram väldigt mot så klart. Strand och sol och lugn...

Resan gick bra tack och lov. Hotellet var fint, superfina bungalows, men de serverade ingen mat så det fick vi ge oss ut och leta efter. Jobbigt första dagen men vartefter började jag få lite energi igen och känna mig lite positiv att vi kunde rädda halva semestern trots allt. Fyra nätter var bokade i vilket fall och vi hyrde en moppe av hotellet och utforskade ön. Lite shopping blev det och en varsin tveksam fotmassage. Kändes mest som vadmassage faktiskt... Men ändå. En gång lyckades jag till och med få till att bada. Äntligen! I havet dessutom. Inte så länge, men ändå. Jag var fortfarande lite trött även om det gick bättre med maten liksom. Och så var det dags för sista natten innan vi skulle vidare. Vad hände då? Du kan nog gissa. Jag kräktes. Igen.

Det hjälptes inte. Vi hade redan bokat fyra nätter i land så det var bara att åka dagen efter oavsett hur jag mådde. Jag tog både en åksjuketablett och en tablett för att motverka yrsel innan vi åkte. Den mot yrseln visste jag att jag skulle bli väldigt trött av men jag tänkte att det kanske kunde vara bra. Tror jag petade i mig lite vattenmelon till frukost.

Jag kräktes inte på hela resan och vi tog oss fram efter vad som kändes som en evighet men som egentligen gissningsvis var ett helt rimligt tidsspann. Trött, så klart, och hungrig. Nöjd över att det gått bra så långt i alla fall. Nöjd ända till kvällen då jag kräktes igen.

Vid det här laget var jag rätt trött på allt. Vi hade båda två kämpat med att försöka vara positiva hela vägen. Jag kunde ju bli frisk liksom. Jag borde bli frisk så vi hann få ut något av resan trots allt. Och, jo, i alla fall två dagar på Kho Samed hade det ju fungerat som det borde även om jag fortfarande åt lite dåligt. Två dagar som kändes bra och nu var det inte mycket kvar på semestern. Jag spenderade mest tid på hotellet i alla fall... En dag tog jag mig ut till stranden som låg precis utanför och satt i en solstol och läste medan J-man badade. Mer vågade jag inte göra. Sista dagen vågade jag följa med på en moppetur in till apoteket, som gjorde mig helt färdig, och en längre(!) moppetur för att hitta något att äta. Jag vågade alltså äta utanför hotellet en gång! Yay! Och det gick bra till och med. Även om jag blev trött efteråt. Jättetrött.

Superlycklig över att vara utomhus.

Så var det bara två nätter i Bangkok kvar innan hemresan. Kändes lite som att det kunde kvitta just då... Men vi tog oss till MBK och shoppade i alla fall. Det var också en helt okej dag trots allt. Resan hem var oerhört lång, men den gick faktiskt också helt okej och nu sitter jag här i Sverige och är glad att det inte blivit något mer kräks (än i alla fall, är fortfarande livrädd att det ska hända igen). Kommer säkert återkomma till den här resan flera gånger för att fylla i detaljer och sånt som jag kommer på. Men, men...

Så började mitt år! Om du orkat läsa ända hit så kan du väl berätta hur ditt år varit hittills? Hoppas att det varit roligare.

Aldrig ska en få vara frisk!

Jag har varit ganska nöjd över att ha varit förskonad från mycket sjukdom ett bra tag. Visst, lite snuva här och där men inte så att jag behövt vara sängliggande. Ingen feber. Jag har sett mina vänner på facebook kämpa med influensor och långdragna förkylningar, det har ju varit typiskt sådana tider nu och är väl ett tag till. Men, som du redan förstått, det höll inte i sig. Nu sitter jag här och känner allmän frustration över det eviga slemmet.

Egentligen är det ju helt otroligt hur mycket äckliga saker en kropp kan producera. Dessvärre är det inget som gör mig det minsta exalterad.Jag gör mitt bästa för att inte överkonsumera nässpray och slemlösande till den grad att de inte längre fungerar, eftersom jag gillar det här med att kunna andas och ha svalget tomt och öppet. Det går sådär. Helst skulle jag vilja ha ett mirakelpiller. Men vem vill inte det? Misstänker att det är få som tycker att det är kul med sjukdom...

Tur att det inte syns allt för mycket på utsidan att slemmet frodas i alla fall.

Det värsta är ju, som jag säkert klagat över hundra gånger, att inspirationen flödar så fort febern börjar sjunka. Jag har just nu cirka femton olika projekt som jag känner att jag bara måste ta tag i men fysisk energi som en sengångare ungefär. Mer frustration. Lagom tills att jag är frisk på riktigt har säkerligen minst hälften glömts bort och av resterande är det kanske någon som det blir något av i slutändan. Det brukar finnas annat att prioritera i första hand när jag kommer så långt. Typiskt.

Saker jag däremot ägnat mig åt nu när mitt huvud är klart igen är No 'Poo. Halkade in där första gången för kanske ett halvår sedan, via Lady Dahmer. Jag gillar hela grejen. Att kunna svänga ihop en ansiktsmask av saker som finns hemma när lusten faller på tycker jag känns mycket roligare än köpta varianter (även om jag har några sådana hemma också). Balsammetoden har jag varit inne lite på förut och kör fortfarande produkter utan silikoner i, dock kör jag oftast med schampo nu för tiden. Vet inte varför jag började med det igen... Säkert på grund av att jag färgar håret eller nåt. I vilket fall så ska jag testa att efterskölja med utspädd äppelcidervinäger då min hårbotten är väldigt torr (håret däremot är inte det minsta torrt, eller fett, bara allmänt jättebra faktiskt). Funkar det så blir jag glad, annars har jag inte förlorat något i alla fall.

Okej, svammel.

Det är lätt att fastna på de få saker som faktiskt är enkla nog att syssla med när jag mår så här kul. Hoppas att jag äntligen ska bli klar med min stickning idag i alla fall. Då kan jag börja på nästa stickning. Det är ju stillasittande liksom...

Det går mot slemmigare tider...

Nu verkar det som att det börjar igen. Folk börjar med höst-statusar på Facebook, det börjar bli kallare och folk blir sjuka. Jag själv har haft kliande hals och rinnande näsa i nästan en vecka utan att det brutit ut helt. Tills idag då. Grattis till mig!

Vi var i Norrköping en sväng igår och hämtade saker ur min farmors källare. Sådant som stått där i en sisådär 9 år eller så. Elva lådor är det i alla fall och jag tror att den fysiska ansträngningen var tillräcklig för att slänga mig rakt in i den första, ordentliga, förkylningen för hösten. Eller för-hösten. Vad man nu föredrar.

Så min plan på att leta skatter hela dagen (rensa lådorna) verkar inte riktigt vara rätt plan för den här dagen. Men eftersom jag gift mig med världens bästa så har jag i alla fall massor sjuk-chips, godis, läsk och glass. Eller helt vanliga chips, godis, läsk och glass... Men det är ju när man inte är kry man uppskattar det som mest, i alla fall om man är som jag. Så det är ganska okej ändå. Efter omständigheterna. Lite mer nässprej är det enda som saknas.

Så förkylningstider. Hoppas det blir en kort period i år.

Work vs health

Att jag är trött på detta eviga sviktande i hälsan kan ju vem som helst räkna ut. Obalans är vad det är och det ställer så klart till det till och från. Den senaste veckan har jag varit dålig nog för att hamna efter i min planering för slutuppgiften. Det är nämligen krävande att skapa ett helt eget mönster, om du nu inte visste det, särskilt när det är första gången man gör det. Vanligtvis så freestylar jag bara och det fungerar ju det med, men för att spara material och kunna spara mönstret till framtiden blir det annorlunda just den här gången.

Däremot så lyckades jag göra nya pulsvärmare (som du ser ovan)! De kommer passa perfekt till min slutuppgift så det är varken bortslösad tid eller bara för nöjes skull, även om jag tycker att det är roligt också. Garnet jag hittade när jag inhandlade allt material till slutuppgiften är jättefint! Cam-bilden gör det inte rättvisa om man säger så. Från vitt till grått till vitt och så vidare går det i alla fall och här och var finns det glittrande paljetter i silver. Jag köpte två nystan direkt, men nu undrar jag om jag inte borde köpt ännu fler för säkerhets skull... Finns ju så mycket fint man kan göra!

Jag mår bättre hur som helst och har både pysslat med brölloppsinbjudningar och spelat lite Guild Wars 2 när energin har varit på lagom nivå. Idag har jag tagit tag i lite saker som behövde skrivas och kvällen kommer ägnas åt att komma ifatt med slutuppgiften igen. Ja, att börja med att komma ifatt i alla fall. Kan knappt bärga mig tills det är klart! Det kommer vara det häftigaste jag gjort hittills!

Video: Det där med internethat

Länkar till bloggarna jag nämner i videon:
Kissie
Lady Dahmer

Och gästspel av Bus så klart!

The awesomeness of planning...

Den här veckan ska jag ta tillfället i akt och köpa in materialet till bordsdekorationerna. Ser verkligen fram emot att börja med dem! Så tyg och färg ska inhandlas. Kanske någon ny tråd och så skulle det vara kul om jag hittade lite glitter i rätt färg, men det är inte det viktigaste så klart. Och så lite ståltråd till själva stommen så att säga.

Och jakten på papper till inbjudningskorten är inte slut än heller! Tänk att det kan vara så svårt att hitta rätt nyans. Lustigt det där... Men fortfarande roligt. Har fått lite tips på bra ställen man kan titta på genom mina fina klasskamrater. Så snart kan jag börja med det pysslandet också!

Samtidigt så har en ny kurs börjat och jag ser sjukt mycket fram emot att börja med slutuppgiften för den också. Har en idé som jag tycker ska bli jättekul! Kan säga så mycket som att det är ett plagg och den involverar bas-strängar... Mer får du så klart veta längre fram.

Produktivitet och funderingar när man är sjuk

Min hjärna är alltid lite spännande när jag inte är kry. Den går på högvarv och tror att jag orkar vad som helst medan kroppen inte fungerar alls på det sättet. Så jag går omkring (okej sitter mest, men ändå) och är irriterad hela tiden. Irriterad på att kropp och sinne inte är överrens. Men lite får jag gjort ändå. Passar på med plugg och sådant.

Jag har stickat...

Jag har en mössa nu! Vi har visserligen massor mössor... Men jag har aldrig gjort en själv förut och ville helt enkelt testa. Tror att jag ska göra en till lika dan så min mössa blir dubbel. Har en tanke att göra den vändbar så jag kan ha kattöron när jag känner för det och en vanlig mössa när jag känner för det! Varför inte liksom?

Sen har jag funderat lite... Det är ju de små sakerna som gör det (jag twittrade om det här igår) och just nu är det min läppglans från J-man som ger mig mest glädje. Den luktar gott. Massor gott! Så jag har den nästan hela tiden, så känner jag lukten då och då... Plus att jag får ha mjuka läppar, vilket är trevligt mest jämt. Spruckna läppar gör ju faktiskt ont.

Hur som helst så började jag fundera... De där tjejerna (och killarna så klart) som förstorar läpparna, känner de lukten av mumsig läppglans bättre än mig? Läpparna är ju ofta närmre näsan om de är större liksom. Eller? Visserligen försvagas ju luktsinnet när näsan är full av snor oavsett... Men till och från kommer det ju härlig doft. Oj, vad rörig jag blev nu. Men jag undrar ändå...

The magic of health

Fast egentligen inte. I mitt fall är det mer den dåliga hälsans magi. Från att må helt bra, bortsett en snorig näsa, till att börja nysa och hosta igen. Sedan var det som att trycka på en knapp, plötsligt hade jag ont i hals och öron. Och det för att jag tagit det lugnt i och med att jag precis varit jätteförkyld och febrig. Jag är inte road.

Det värsta är att J-man börjar bli orolig för mig. Självklart förstår jag honom, jag förstår själv inte hur jag kan vara sjuk så mycket, men det är jobbigt att det drabbar honom på så många sätt.

Försöker skylla min dåliga hälsa på dålig livsstil, så jag har något jag kan förbättra, men sanningen är att jag inte är så ohälsosam. Inte den mest hälsosamma heller, det tänker jag inte påstå. Ändå rör jag på mig, har dragit ner på sockret väsentlig, uppskattar grönsaker, dricker mycket vatten, ser till att få i mig tillräckligt med järn... Men jag ska försöka göra mer. Orkar inte vara sjuk hela tiden.

Nu sitter jag och dricker te medan J-man repar. Något jag också skulle gjort om inte halsen plötsligt börjat bråka. Oh, well... Nästa gång.

Typ vid liv... Halvt.

Jag började skolan idag. Inte för att jag kommer ihåg mycket mellan feberyran i mitt huvud och mina anteckningar, men ändå. Det drar igång igen och det är spännande! Dessutom har J-man sponsrat mig med en ny kalender igen! Tredje gången jag designar min egen! Älskar det! Den här gången la jag till och med in ett speciellt datum sådär förtryckt i kalendern... Dagen vi gifter oss så klart! Och så skippade jag att skriva in mitt namn eftersom jag ändå kommer byta efternamn då...

Mest har jag dock legat i soffan och halvsovit. Småsurfat på lilldatorn och kommit fram till att jag vill testa Guild Wars 2, men utan pengar blir det ingenting. Jag får vänta som alla andra! Fast nyfiken är jag!

Nu ska jag sova igen... Måste ju bli frisk igen.

Jorå, så atte...

Lagar morgonens huvudvärk med ipren och häller i mig en resorb på det. Man får inte glömma att vätska är viktigt när det är varmt. Vätska som i vatten och inte bara läsk, kaffe och annat som har en vätskedrivande effekt. Jag har varit så sjukt dålig på att komma ihåg det där själv, men sen förra sommaren har jag skärpt mig en del i alla fall. Tänkte fortsätta på det spåret.

Märker att J-mans förkylning börjar smitta av sig på mig också. Antar att det är oundvikligt när man bor ihop och ens immunförsvar (tydligen) är trasigt. Jag tänker dock inte vara okej med det. Inte lägga mig ner och ge upp när redovisningen är imorgon. Så minst en dag får skiten vänta faktiskt. Det har jag bestämt. I värsta fall får jag väl gå dit, göra min redovisning och åka direkt igen. Så länge jag kan stå upp så löser det sig.

Vi skulle gå Blodomloppet idag också, men J-man verkar inte bli pigg nog tills dess. Vi får se i eftermiddag... Själv hoppas jag fortfarande kunna gå, men det får bli en sådan sak som märks även där. Lite trist. Samtidigt kan man inte styra över sin hälsa helt, hur mycket man än vill. Kunde man det så skulle man ju vara frisk och pigg jämt!

Jag ska fortsätta med mina måsten, så att jag kan vara lugn och glad imorgon. Så hoppas jag på ett ordentligt ösregn så alla spänningar i luften släpper och jag kan slippa den eviga huvudvärken. Skulle vara så skönt!

Video: Sjukdom, inspiration och svammel

Nya ting

Jag har gjort mig av med min tradera-oskuld idag! Med andra ord så har jag till slut vikit mig för vad så många andra gör och handlat lite via tradera. Två nagellack från China Glaze blev det. Längtar efter att få hem dem! De är så fina! Alla lack jag vill ha finns ju tyvärr inte där, men det är en början.

Vi tog oss också till apoteket (J-man körde mig) och inhandlade värktabletter och sådana nödvändigheter till mig. J-man råkade snubbla in på det ganska nyöppnade New Yorker här i stan också och fick med sig ett par byxor ut. Själv investerade jag i en pyjamas på klippet eftersom myskläder är det enda jag har på mig när jag är sjuk och jag börjar tröttna på att sova i J-mans mjukisbyxor...

Lite luft måste man ju få även som sjuk skulle dock ljuga om jag sa att det inte var jobbigt... Nu är det soffläge och jag blev nyss bortskämd med fotmassage.

Nu måste jag klaga, så läs inte om du inte vill veta ;-)

Sitter med bultande huvud och tårar i ögonen. Inte för att jag är ledsen, utan för att jag är förkyld och värktabletter och nässpray vägrar fungera. Det gör mig förbannad. Jag hatar den här skiten och den här månaden har jag inte varit annat än sjuk. Olika typer av sjuka, men aldrig helt frisk tydligen. Med tanke på att minsta normala aktivitet slängt in mig i nästa sjuka. Hur fan ska jag lyckas med alla mina måsten på det här sättet? De blir inte färre för att man är sjuk och det finns en gräns för vad man klarar när hjärnan stänger av tankeverksamheten och uppfattninsförmågan. Tack och lov kan jag åtminstone sticka utan att behöva tänka. Eftersom jag inte stickar mönster det vill säga. Det är i alla fall något... Min slutuppgift för kursen till och med så inte bara för nöjes skull. Hade det varit det hade jag faktiskt låtit stickningen vara nu med och bara sovit.

Så... Nu har jag fått klaga en stund och det mentala känns i alla fall bättre än innan jag började. Om någon nu orkade läsa all irritation så kan jag påpeka att jag välkomnar alla förslag på lösningar. Orka vara sur och bitter om man inte behöver liksom...

Står fast vid att det är viktigt att få klaga då och då, men inte för att fiska sympatier. De klarar jag mig utan då de inte hjälper mig... Men ändå. Lösningar tycker jag om.

Lördag förmiddag, som vanligt på lördagar innan middag

Sitter och är allmänt tjock i hals och näsa. Bortsett från det mår jag ganska bra turligt nog. Jobbigt att röra sig när luften inte kommer in lika enkelt som vanligt dock. Men det är okej efter omständigheterna. Om ett tag ska jag ta ett varmt bad och om jag har tur så klarnar det lite då. Jag vill inte överdosera nässprej och slemlösande, särskilt inte på dagarna eftersom jag inte kommer få sova på nätterna då.

Så har jag och J-man fallit i Wordfeud-fällan också.. Fast vi spelar bara med varandra. Jag tror jag kommer hålla det så, men han får ju göra som han vill så klart! Just nu är det väldigt förvirrande eftersom vi spelar på svenska och jag sitter och chattar med vänner på engelska. Även det här inlägget är klurigt när jag är inställd på engelska. Det blir en svengelsk röra i huvudet på mig.

J-man har åkt iväg på innebandyträning och jag har fått ett jättefint kort från min gudmor i brevlådan. Förhoppningsvis kommer min mamma höra av sig med en tid för familjen att ses snart också. Jag har bett J-man köpa med sig soppa till mig på vägen hem. Jag vill leka med kameran också... Så jag ska göra det. Om jag orkar.

Förlåt för att jag är så tråkig. Med huvudet fullt av snor och slem är det stundvis svårt att vara fyndig är jag rädd.

I feel ugly

Bara sådär har jag en ful-dag. Jag ska vända den, det har jag redan bestämt, men än så länge är det en fuldag. Det hjälper inte att näsan svämmar över är klart... Ändå. Fuldagar är irriterande.

Hur kan jag ha en ful-dag när jag är såhär snygg liksom?

Min humor har jag inte tappat bort i alla fall. Men innan jag vänder min ful-dag till en åtminstone okej-dag så ska jag ta tag i nödvändigheter som att maila handledare och städa kök. Kanske lägga en ansiktsmask för att skämma bort mig lite någonstans där också.. Och mer kaffe. Mer kaffe är viktigt för att överleva idag tror jag.

För övrigt så kör jag fortfarande på det där "våga vara ful", men man ska trivas också. Och just idag trivs jag inte. Det där med trivseln är ju faktiskt viktigast av allt.

Fake it

Eftersom läkaren sagt mig att det inte finns något att göra annat än att vila och pressa i sig mycket vätska och jag bara hade en föreläsning idag så tog jag mig till uni. Mascara, nytvättat hår och en gnutta läppstift fick dölja min krasslighet. Tror det fungerade ganska bra. Känner mig snygg, men rösten är varierande tjock beroende på hur mycket slemlösande som verkar för stunden. Otrivin comp är min bästa vän så länge jag känner för att andas. Förutom de grejerna så mår jag ganska bra idag. Så tar jag det ju väldigt lugnt också i och för sig.

Vardagsrummet ser ut som en halv soptipp sen jag blev dålig och J-mans innebandylag kommer hit imorgon för styrelsemöte. Inte riktigt okej... Så jag ska försöka plocka undan det absolut värsta. Passa på medan kroppen känns okej. Det är ju mest vardagsrumsbordet. Hur ansträngande kan det vara att flytta disk från det till köket? Precis. Till och med en sjukling borde klara det. Ler man dessutom samtidigt så kan man kanske lura sig själv att man är frisk en liten stund ockå. Fake it til you make it, som de säger!

Jag är ett virus

Jag har varit hos doktorn som sagt till mig att jag har en virusinfektion (eller kanske flera) så jag är utan hjälp. En tur förbi apoteken resulterade i en stor påse bli-frisk-eller-åtminstone-hålla-sjukan-i-schack. Det värsta är ju att virus kan ta hur lång eller kort tid det vill att läka ut. Vila och vätska var rekommendationen jag fick. Lite studier på det så ska det nog ordna sig ändå. Även om det känns jobbigt just nu.

Hur som helst är det bättre idag än igår. Igår var det som om någon slog en slägga i huvudet på mig. Jag var visserligen runt på stan då för en uppgift och tygshopping... Idag har jag inte varit igång särskilt utan tagit det lugnt som jag ska. Lite tjurig att jag inte kan yoga dock. Känns dumt att riskera svimning mitt i en stretch. Risk för skador liksom.

När J-man slutar jobbet ska han ut till Ikano-huset och köpa byxor. Jag tänker följa med. Äta något och köpa en ny bäddmadrass. Testa gränserna lite liksom... Mina egna gränser. Zyx, otrivin och alvedon får följa med för säkerhets skull tror jag minsann... Och en flaska vatten. Mycket vätska var det ju.

Buhu fast inte

Jag hittar inte datorsladden till min HTC... Trodde jag visste exakt vårt jag lagt den, men uppenbarligen inte. Så jag tjurar eftersom Sessan har varit bäst och gett mig lite eböcker jag tänkt läsa i sängen eftersom jag inte är helt bra än. Lär inte hitta den förrän jag är frisk igen i alla fall. Orka leta när man mår illa.

Getting better... Alltid nåt!

Igårkväll kom första tanken att motionera. Det är alltid ett bra tecken när jag är sjuk, för det betyder att jag börjar bli frisk. Allt yrande börjar släppa och jag blir rastlös trots att kroppen ännu inte orkar. Det är dock det jobbigaste samtidigt... Jag måste tvinga mig själv att inte ge efter för mina impulser om jag inte vill fortsätta vara sjuk. Kroppen växlar fortfarande mellan varmt och kallt och värker. Jag är på gott humör i alla fall. Har läst ut boken jag fick av mamma... Började igårkväll. Riktigt bra måste jag säga! Mer stämningsbyggande än så brutal som de flesta skräckböcker jag annars läser.

Hoppas att du är piggare än jag hur som helst! Fast minst lika glad. Det här humöret delar jag gärna med mig av!