På tal om glasögon

Typ i alla fall. Jag har nämnt det.

Sist jag var hos optikern, för alldeles för länge sedan när de krånglade en massa med mina glasögon, så minns jag att jag blev bemött med viss... Skepsis? Jag nämnde att jag hört att man borde kolla sin syn ungefär vart annat år om man har synfel och fick genast höra att "så mycket kan det inte förändras på två år", men det kunde det. Det var nämligen nästa mening som kom ur hens mun. Att "oj, det kunde det visst". Inte en stor grej så klart, men jag kan nog känna att man inte behöver säga något alls till kunden i det läget. Jag var ju där och spenderade pengar liksom. Hade det varit så att det inte var någon förändring så hade hen, om hen velat vara snäll, kunnat säga att jag nog kunde vänta längre mellan besöken om jag ville bara. När jag sedan visade vilken typ av bågar jag var intresserad av sa hen att de nog inte skulle passa på mig utan att jag provat. Hen hade naturligtvis fel. Vilket hen erkände. När jag provade ett par mer "neutrala" bågar efteråt så tyckte hen att de jag tittat på först passade mig bättre ändå. Det var också dem jag köpte i slutändan.

Inte piggas i stan, men det blir så när man är lite mindre kry.
It happens.

Det bemötandet, att liksom känna mig ifrågasatt i onödan, tillsammans med det faktum att de lyckades krångla till min order så jag fick vänta extra länge gör att jag inte är så sugen att gå tillbaka till just den optikern igen. Jag fick givetvis rabatt på glasögonen som lite "plåster på såren" typ, men det kändes faktiskt inte okej ändå. Just när jag fick dom kändes det helt okej i och för sig... Men det var mest för att jag var så glad att slippa spänningsvärken jag gick med. Så här i efterhand känner jag att det inte var värt det ändå. Det blir att hitta en annan optiker. Vore dessutom nice att ha en optiker som byter ut glasen i bågarna om man vill behålla de man har, en tjänst som jag letat efter hos min nuvarande optiker men inte hittat. Bågarna är ju inte den största kostnaden alla gånger, men ändå. Det är ju inte heller säkert att modellen jag trivs med finns kvar om jag inte vill byta. Har dock inte forskat på om det finns optiker som gör sådant ens. Men det är väl dags då.

Nu kommer jag förmodligen inte springa till optikern på en gång i alla fall. Det ligger inte riktigt i budgeten och känns inte akut än. Men det kommer behövas. Till slut.

En vanlig jävla pensel

Flytande eyeliner är en grej. De flesta stora sminkmärken har en hård liten tipp som ska "underlätta" applicering. En tipp jag aldrig förstått mig på. Visst har även jag försökt intala mig att den skulle vara lättare att arbeta med, men det är helt enkelt inte sant. Inte för mig. Det enda som jag trivs med är en vanlig jävla pensel.

Jag lärde mig lägga flytande eyeliner på teatern. Där hade vi pensel och eyeliner på kaka, vilket finns att köpa på vissa ställen nu med tror jag. Det är ett tag sedan jag var runt i olika butiker och letade. Till bröllopet köpte jag en pensel som jag doppade i en burk med flytande eyeliner som kom med fel tipp. Detta för att personalen i sminkbutiken inte kunde hitta en enda jävla flaska som kom med vanlig pensel som applikator. Riktigt när det slutade vara standard vet jag dock inte. Däremot är jag inte förtjust alls. Särskilt när det enda tipset jag fått har varit att köpa dyrare smink. Typ Face Stockholm ska ha flytande eyeliner med pensel. Till slut, flera år senare, vände jag mig till internet.

Ja! Det finns! Jag hittade en flytande eyeliner med en vanlig jävla pensel för ett rimligt pris till slut! Det finns dyrare modeller också så klart, på samma sida (http://www.lyko.se/), men jag tycker inte att dyrare nödvändigtvis är bättre och dessutom så använder jag inte smink så ofta att det ska kännas värt att lägga några större summor. Fina smala linjer blir det i alla fall! Lite mascara och jag är färdig. Fast inte idag. Idag provade jag bara och konstaterade som många gånger förr precis det jag redan skrivit om och om igen i denna text:

Det är bättre med en vanlig jävla pensel.

Härliga i-landsproblem

Minns du de där yoga-sockorna som jag började sticka på för typ nästan ett år sedan? Jag var nästan klar med första när jag plötsligt slutade. Till viss del för att jag hade ont i handlederna så klart, men jag började inte igen när det gått över. Det blir så ibland. Separationsångest från mitt eget arbete eller något. Jag vet faktiskt inte. Inte helt ovanligt när det kommer till mig dock.

So pretty though.

Men det är inte dagens fantastiska i-landsproblem. Dagens fantastiska i-landsproblem är att jag har bestämt mig för att repa upp en del och göra den bättre och behöver en virknål i storlek 3.0 för att göra detta. Jag vet inte vart jag har lagt virknålarna. I och med flytt och det du vet. Den enda virknålen jag lyckats lokalisera är 4.5 stor och därmed inte vad jag tänkt mig. Jag tror att den säkert fungerar utmärkt för ändamålet förvisso. Men du vet kanske hur det är... Man vill ha det på ett visst sätt ibland. Bara jag antecknar noga så att jag använder samma när jag kommer dit på nästa benvärmare blir det nog bra.

Jag kommer köra på det.

Nästa i-landsproblem är att jag har fått byta kalender på telefonen för att kunna dela kalender med maken. Byta app alltså. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det... Men jag vänjer mig nog.

Aldrig nöjd (ja, det är håret igen)

Jag har inte tvättat mitt hår på åtta dagar. Jag har duschat emellan och sköljt det med vatten, men inte tvättat det och kanske kan jag skylla de senaste dagarnas tankar på det. Att det är mindre fräscht det vill säga.

Jag tänker ju ofta på längdens vara och inte vara. Oviktigt för alla utom mig givetvis. Men jag tänker på det. Och de senaste dagarna har jag tänkt mer på det igen. Hur trött jag är på mitt hår. Att det är i vägen och jobbigt. Att jag alltid har det uppsatt och hur onödigt det känns. Samtidigt är det äntligen så långt att jag tycker om hur det ser ut utsläppt igen. Det var liksom ett tag sedan. Men typiskt mig att vilja ändra något jag precis börjat trivas med. När det kommer till mitt utseende då. Avskyr förändringar runt omkring.

Trött person och oborstat, otvättat hår.

Tänker att jag kanske bara vill ha ett snabbt resultat eftersom det mesta andra tar tid. Men jag vill ju ha långt hår på bröllopet nästa år så det kommer få vara kvar tror jag allt. Annars blir det ju inte långt hår då. Det här har tagit närmre två år liksom.Inte superlång tid, men mer än ett år obviously. Har kikat ut en frisyr jag är sugen på i alla fall. För det är sådan jag är. Sparat bilden så att den finns till när det är dags. När det nu blir. Kan bli om en vecka, kan bli om ett år. Oavsett vad jag tänker nu. Jag kör på vad som känns rätt för det mesta. Lite nyfiken på hur jag ser ut i kort hår när det är min naturliga hårfärg också. Färg kan göra en väldig skillnad. Sen är det ju inte säkert att just den frisyren jag tittat på passar mitt ansikte och hår bäst, men det är något att utgå ifrån.

Önskar verkligen att det gick att byta frisyr med en fingerknäppning. Det skulle göra det så mycket lättare! Min favoritfrisör jobbar inte längre så nu har jag ingen som jag verkligen litar på och som vet hur jag funkar att prata med om det heller. Nämnde säkert sist att frisörer gärna tittar på mig som att jag vore från en annan planet när jag säger "lättskött" och menar det. Flera jag känner fönar sitt hår, använder hårsprej och volymprodukter, locktång eller annat relativt regelbundet. Men inte jag. Jag lockar håret ibland, om det är typ Halloween eller något annat speciellt eller om jag verkligen inte orkar tvätta håret just då så använder jag kanske hårsprej. Torrschampo har jag även provat nu. Helt okej. Lite oftare stylade jag håret när jag hade kort i och för sig. Jag vet inte. Har svävat iväg igen.

Vill ha kakan och äta den. Typ så kan vi sammanfatta.

Lite i taget händer det

I lördags gick flyttlasset och nu bor vi på en ny plats. Fortfarande nära stan, men så att det känns som att en cykel faktiskt vore bra att ha ändå. Kikar lite på det, men det är inte vad jag ska prata om just nu. Let's talk flytt!

Den som följer mig på instagram har ju redan lite koll. Jag har uppdaterat där en del de senaste dagarna. Lagt upp bilder på hur mycket grejer vi har och visat balkongen, sovrummet och köket lite grann. Vi hade en massa fina människor som hjälpte oss över med allt så klart. Hela Flush (bandet, de finns på spotify), svärfar och så svågerns flicka så klart. Svärmor hjälpte till i gamla lägenheten och städade. Vi har en himla tur som har så fina och hjälpsamma människor omkring oss! Det är mycket kvar att göra så klart, men köket ser ut som ett kök och är nära klart och sovrummet lika så. Vardagsrummet är rörigt som sjutton, men går att vara i och "kontoret" är ett totalt kaos som man knappt kan gå i alls. Just nu alltså. Men på tre dagar så tycker jag att det hänt en hel del faktiskt! Just nu tar jag lite paus och funderar över hur vi bäst börjar med vardagsrummet. Det kommer inte bli helt klart på ett tag det heller, men någonstans måste man ju börja. Så det känns beboeligt i alla fall.

När jag ser hemmet växa fram så tänker jag ofta på allt vi vill byta ut i lägenheten. Så klart. Vi vill ju ha det på ett visst sätt och det kommer inte bli så med de möbler vi har nu oavsett hur mycket ordning vi får.

Mest av allt vill vi ha en ny soffa. En större soffa. En sådan där u-soffa helst av allt.. I förra lägenheten passade våran lilla in mycket bra. Bättre än den stora innan (även om den var trevlig den med). Men här får vi plats och det känns som att det är bra mycket större chans att vi tar över folk och då är det bra om de får plats. Även soffmys bara för oss två blir ju bättre med en större soffa faktiskt.

En ny säng är det också dags för. Helt klart. För länge sedan förmodligen. Men det kommer när det kommer. Vi ska ju ha råd också. Lär bli samma modell igen, storleken är precis lagom (160 cm bred).

Bokhyllor! Riktiga bokhyllor till alla böcker. Vi har ju hyllor att ha böcker i, men de är så djupa att det mest är ett stort gap bakom böckerna som står outnyttjat förutom när en katt får för sig att tränga sig in och sparka ut lite böcker. Vi har även funderingar på någon form av vitrinskåp att ha finare glas och porslin i, men vi får se hur det känns och vad vi känner att vi får plats med så småningom.

Utemöbler till balkongen så klart. Vi har numer en väldigt stor balkong. Den är som ett extra rum ungefär. Vi kommer kanske inte kunna nyttja den hela året även om vi skaffar infravärme (ja, vi har planer på det, men det är ingen prioritet), men det kommer bli fantastiskt varma sommardagar och kvällar. Vi tänker oss en soffa och bord där ute. Kanske en elgrill också. För visst får man ha sådana på balkongen? Vi får kolla upp det först. Det blir mys oavsett. Nät hoppas vi få upp rätt snart dock. Katterna med så klart. De vill kunna vara ute!

Det är väl typ det egentligen... Har fortfarande mycket kvar som sagt och vi kommer nog på mer saker på vägen. Hur vi ska möblera "kontoret" när vi väl kommer så långt känns just nu som ett stort mysterium till exempel. Det kan ju bli så att vi behöver byta ut eller köpa till en hel del för att få det att fungera. Men det är ett problem för en annan dag. Just nu trivs vi trots röran och känner tålamod. Det kommer bli så himla fint här hemma.

Långt eller kort hår?

Jag har ständig beslutsångest när det kommer till mitt hår har jag märkt. Ena dagen vill jag ha kort hår, nästa vill jag att et ska vara långt. Ena dagen är det i vägen och nästa vill jag göra roliga frisyrer eller ha det hängande ner för ansiktet. Om jag kunde byta frisyr med en fingerknäppning skulle jag vara nöjd, men så fungerar det ju inte så klart.

Det finns fördelar med både långt och kort hår. Tycker jag då. Mellanlängderna är jag inte jätteförtjust i, men det är som det är. Vissa dagar känns det bra och andra känns det bara blä.

En bra klippt kort frisyr kräver typ ingenting för att se bra ut de flesta dagarna och samma sak är det med långt hår i allmänhet. Så länge det är rent då. Minimalt underhåll är ändå min melodi, har aldrig varit en sådan som pysslar mycket med mitt hår även om det finns tillfällen då jag tycker att det är lite kul. Långt hår går att gömma sig bakom, men är också lätt att få undan. Kort hår döljer inte ansiktet och är sällan i vägen.

Jag har oftast mitt hår uppsatt, i alla fall nu för tiden, och tänker därför ofta att det är helt onödigt att ha så mycket hår som jag har. Samtidigt så kräver en kort frisyr regelbundna frisörbesök och om man som jag gärna har lite lugg i sådana fall kan det vara jobbigt att försöka få bort den när det är varmt (jag tycker väl att det är lite awkward att springa omkring med en tofs på huvudet på stan). Jag ser mycket snällare ut i långt hår också. Vad jag tycker om det varierar också från dag till dag, men oftast är jag väl inte så förtjust, även om jag definitivt tar mer selfies då. Det är skönt att gömma sig i den stereotypa ramen av skönhet liksom.

Det här är inte ett sådant där "vad ska jag göra med håret"-inlägg om du inte redan räknat ut det. Jag kommer göra som jag känner oavsett, men det är skönt att sätta ord på tankarna ibland. Lite rörigt, men skönt. Som jag tänker nu så kommer det nog ändå få fortsätta att bara vara. Jag tror att jag vill ha långt hår nästa år när vi ska på bröllopet i England och då kan jag ju inte klippa av det nu. Har svårt att se mig själv i kort hår och klänning av någon anledning. Har sett massor snygga människor rocka den stilen på röda mattan och liknande, men när det kommer till mig själv är det som ett svart hål just där. Märkligt.

Nuvarande längd och färg på ett ungefär.

Jag är förvånansvärt nöjd över min naturliga hårfärg dock. Trodde att jag skulle känna att det var skittrist och längta efter ny färg ganska fort, och visst har jag stunder jag känner så, men för det mesta så trivs jag rätt bra. Någon gång skulle jag vilja färga regnbågshår dock... Tycker att det är så himla fint. Men jag vet inte om jag vågar. Det går liksom emot hela min "vill inte sticka ut och märkas"-stil som jag skaffat mig. Vågar jag så blir det i alla fall när håret är långt. Suppersnyggt när färgerna liksom "blandas" mellan lager av hår ju.

Nytt vore kanske nice

Jag känner att jag behöver förnyelse gällande bloggen. Inte på det sättet att "nu ska jag skärpa mig och se till att publicera två inlägg om dagen", cause that's not gonna happen, utan snarare designen. Jag gillar visserligen designen på många sätt, men det har varit lika dant så länge nu och jag ser inte ens ut som jag gör i headern längre. Håret har ju gått tillbaka till sin naturliga färg och vuxit en hel del till exempel. Och sen gillar jag att ha lite projekt. Jag gillar att fixa header och ändra typsnitt och annat. Kanske vågar jag mig in i koden också om jag hittar någon bra guide. När jag hade blogg.se så pillade jag i koden ofta, det fanns iallafall då väldigt bra guider och man lärde sig vissa saker väldigt fort. Så jag funderar på det. Det är väl mest energin som inte är på topp.

Jag skelar ibland när jag är väldigt trött eller full (har folk sagt till mig iallafall),
men bara på ena ögat. Det kanske är därför jag fått höra att jag är dålig på att
"se i kors" som på bilden, just för att mina ögon redan är lite ojämnt ställda.

Borde kanske göra lite inlägg om serier och filmer jag sett den sista tiden också. Vi har ju netflix och det finns faktiskt en hel del bra där, tipsa lite liksom. Sen tycker jag att det saknas mycket också så klart. Det svenska utbudet när det kommer till övernaturliga skräckfilmer (min favoritkategori) är skral och det är inte mycket som är bra. Det gick för fort att gå igenom helt enkelt. De borde ha en sektion där man kan önska filmer och serier som man vill att de ska ta in. Till exempel skulle jag tycka att det var trevligt om de hade alla Hellraiser-filmer och inte bara Hellraiser VI: Hellseeker. Vill jag se en filmserie så vill jag se den från början liksom. Nu säger jag inte att det nödvändigtvis är min favorit-franchise, men ändå. Det finns nostalgiskt värde i de rullarna. Säkerligen för fler än mig och jag har inte ens sett alla, vilket gör att jag ännu mer tycker att de borde ta in dem allihopa givetvis.

Ja, ja, i-landsproblem. Det är ju lite så vi rullar och det är jag tacksam för.

Det här med att vara ute i god tid

Jag tycker om att vara ute i god tid om jag har möjlighet. Det gäller det mesta som inte är tråkigt i alla fall (tänker inte låtsas att jag inte kan vara en prokrastineringsexpert när det kommer till städning och läxläsning eller liknande). Det är väl väldigt vanligt antar jag. Att planera roliga saker månader i förväg liksom. Att vara på plats en halvtimme innan alla andra för att man är förväntansfull och så vidare.

I vilket fall så fick jag för någon månad eller så sedan veta att en gammal vän i England ska gifta sig! Jag träffade honom senast i slutet av sommaren och fick då träffa hans fästmö (fast då var de inte förlovade än) för första gången. Jag fattade omedelbart tycke för henne och J-man, som inte träffat någon av dem förut, blev också väldigt förtjust. Jättekul! Och nästa år blir det alltså bröllop. Nästa år! Det är ju hundra år dit! Nej, men du förstår. Det ska bli så himla roligt och jag är lite otålig.

Något som jag tycker är rätt klurigt med just bröllop (och nu har jag faktiskt inte varit på så många) är klädseln. Jag vet inte ens vad de har för klädkod och redan suckar jag över avsaknaden av finkläder i min garderob. Det är nämligen så att jag misstänker att det kommer vara ett rätt tjusigt bröllop, minns att jag sett bruden prata om att de tittat på lite slott för vigseln, och jag vill ju varken vara under- eller överklädd. Och hur fryser man inte ihjäl i exempelvis en balliknande klänning förresten? Om det nu blir klädkoden. När jag själv gifte mig tror jag det var mycket adrenalin som gjorde att jag inte kände någon kyla ens på kvällen när det inte var så varmt längre.

Men jag måste chilla lite. Som redan sagt så vet jag inte ens vad de ska ha för klädkod och skulle jag köpa en klänning nu är det ju inte säkert att den passar då. Det kan liksom hända ganska mycket med en kropp på ett år. Den kan bli större eller mindre, den kan också stanna precis som den är, men det kan jag omöjligt veta nu. Ser fram emot att shoppa finkläder dock. Det är ju inte så ofta man får möjlighet att göra det.

Inte den början vi tänkt oss... (långt inlägg)

Jag hade velat skriva ett inlägg om hur fantastiskt allt varit, men det kommer inte ske. Istället finns det risk för klagan och bitterhet så om du inte känner för det ska du nog vänta med att läsa detta eller helt enkelt strunta i att läsa det över huvud taget.

Den andra januari i år åkte vi till Thailand. Det var något vi sett fram emot ett tag så klart och en av anledningarna till att vi åkte just då vi åkte var för att jag fyllde hela trettio år den sjätte. Fantastiskt sätt att fira tänkte vi! En strand, god mat, varandra, lugnet. Det var dock inte riktigt så det blev...

Innan vi åkte hade jag en sådan där riktigt dålig känsla som man kan ha ibland. Jag tänkte att "något kommer hända" om och om igen och brottades med att ömsom tänka "sluta, vad fånig du är, du är bara nervös" och ömsom "planet kommer störta".  Det var nästan så pass att jag gav min svåger numret till Sessan så hon snabbt skulle få veta om något hänt oss. Men jag hindrade mig. Hade ju låtit lagom foliehatt tänkte jag. Nu i efterhand tänker jag att det var tur att jag inte gick så långt men att jag ju faktiskt inte var helt ute och cyklade ändå. Det blev ingen kul resa även om vi slapp flygkrasch.

Anyhow, resan mot Thailand började bra. Vi tog oss upp till Stockholm utan problem, det gick smidigt på flygplatsen och sådant där. Första flyget, som tog oss till Qatar för mellanlandning, gick alldeles utmärkt. Vi fick till och med god mat på planet. God flygplansmat! Helt otroligt! Men så var det ju dags för plan två och då började det gå lite annorlunda...

I början av flygningen fick vi en varsin macka. Inget konstigt med det, maten skulle inte komma förrän senare. Dock så misstänkte jag ganska snart att det förmodligen var bönor i röran som var på mackan och jag ska inte äta bönor, inte om jag inte vill må illa eller kanske till och med kräkas (beroende på mängd och förmodligen sort, har inte experimenterat med det). Så jag åt inte mer än två eller tre tuggor. Hur stor roll det spelade i slutändan vet jag inte, men det är det enda jag fått i mig som jag vet med säkerhet inte var bra för mig.

Någonstans mellan mitten och slutet av flygturen (den var på sex timmar, inte så att jag har exakt koll) så vet jag att jag blev väldigt varm för jag tog av mig den ena av mina tröjor. Sedan började jag frysa. Filten vi fått på planet var inte direkt värmande. Helt onödigt att ge dem till folk ens kände jag då. Så började jag må illa. Och mer illa. Och mer. När det var dags för landning började jag få panik. Att kräkas är typ det värsta jag vet, i alla fall väldigt högt i topp bland de värsta sakerna jag vet, och jag är sådan som alltid storgråter i panik när jag kräks. Så jag var inte så glad. Men jag försökte hålla fokus. Just då uppfylldes hela min värld av att inte kräkas. Så jag började sjunga tyst för mig själv och humma. Jag har läst någonstans att det ska hjälpa. Ett tag hjälpte det i alla fall. Jag vet ingenting om hur lång tid det tog, inflygningen var plågsamt långsam i min värld just då. Och så började jag kräkas. Jag hade redan min påse beredd, det är ju något i alla fall.

När vi väl kom av planet gick jag långsamt framåt med min påse hårt i handen. Jag kunde ju behöva den igen liksom. Vi gick till närmsta toalett och när jag var klar där ville jag inte mer, jag ville bara lägga mig ner och vila. Samla kraft. Men J-man sa att det kanske inte var så bra att jag gjorde det just där så vi tog oss vidare mot utgången. Vi var ju framme i Thailand nu. Dags för semestern att börja! Men väl vid utgången slog jag en blick på folkmassan och tittade på J-man och sa "det går inte, jag klarar inte av det" och så frågade jag honom om det fanns någon sjukstation eller så. Okej, jag vet inte exakt vad jag sa eller hur, jag mådde liksom inte så bra, men jag försöker återge det så bra som jag kan efter omständigheterna. I vilket fall som helst så fanns det en sjukstation som vi fick komma till rätt fort. Väl där blir allt suddigt för mig dock. Jag frös och skakade och mådde illa. J-man pratade med personalen och jag vet att jag fick något som skulle underlätta kramperna i alla fall. Så fick vi eskort genom tullen och det till en ambulans utanför. Snabbt igenom gick det. I ambulansen sov jag av och till. Säkert på grund av medicinen.

*snark*

Inte den bästa starten. Jag blev inlagd och fick dropp. De tog massor blod och J-man fick krångla med deposition. Jag var mest snurrig och ville hem. Det var ju liksom inte så här det skulle vara. Vi skulle ju till vårat hotell och äta lite god mat och ta det lugnt efter en lång resa. Men icke. Jag fick antibiotika intravenöst istället. J-man fick oroa halvt ihjäl sig och sova på soffan i mitt sjukhusrum.

Not a happy camper...

Fyra nätter var vi där. Efter första natten trodde vi att det skulle bli bra och att jag kunde skrivas ut, men det vände. Feber och ledsen mage. Svårt att äta. Massor piller att ta i samband med mat. Mer antibiotika. Min födelsedag började med att jag kräktes igen. Jag hade precis tagit min morgonmedicin, för att kunna äta frukost, så det smakade kemikalier. Alla verkade förvirrade, jag borde tydligen inte kräkas mer. De frågade om min senaste mens och jag pekade på p-staven jag har i armen. Det försäkrade dem om att det inte var det i alla fall. Matförbud tills doktorn kom. Sen minns jag inte exakt hur det var faktisk, men jag fick försöka äta igen och det gick ganska bra. Jag fick i mig någon matsked med risk eller så i alla fall. Plus gurka. Och så fick jag äntligen duscha också. Medan en främling såg på så jag inte skulle ramla ihop och slå mig eller något, men ändå. Jag var så glad att jag nästan grät efteråt. En dusch på födelsedagen, som en present ungefär.

Dagen efter blev jag äntligen utskriven. På eftermiddagen. Jag var så klart trött och sliten, men positiv. En bunt mediciner i väskan så jag kunde äta de närmsta dagarna så skulle vi nog få ut två veckor av våran treveckors semester. Vi räknade ju med att det skulle ta några dagar för mig att återhämta mig så de räknade vi liksom inte in i semestern just då även om det var två dagar kvar innan tvåveckors-strecket. Men tji fick vi.

Sådär bekvämt.

Dagen efter utskrivning började jag kräkas på kvällen igen. Och min mage var extremt ledsen samtidigt (jag tänker att du inte behöver några detaljer, varsågod). När det omöjligt kunde finas något kvar fortsatte magen att krampa och jag kan meddela att det gör ganska ont ändå om du nu inte redan visste det. Jag var inte lycklig. Väldigt ledsen faktiskt. Och J-man orolig så klart. Igen.

Sen var det lugnt. Jag sov i princip ett helt dygn och sedan begav vi oss ifrån Bangkok mot Pataya. Även om jag var utpumpad så tänkte vi att det kanske kunde hjälpa med miljöombyte och förhoppningen fanns ju liksom om att jag skulle återhämta mig rätt fort. När vi var på sjukhuset hade J-man pratat med försäkringsbolaget om alternativet att avbryta resan så fort jag var resduglig, men det enda datum vi kunde få var två dagar innan vi skulle åka hem i vart fall så vi kände att det inte var någon idé. Det hade liksom inte hjälpt oss alls. Jag var i alla fall lycklig över att vi hade fått tag på åksjuketabletter. Jag blir så klart åksjuk och med tanke på hur jag mådde ville jag inte ta fler risker än nödvändigt. Det var tillräckligt lurigt att äta.

I Pataya hade vi i alla fall ett jättemysigt hotell. Det var där vi spenderade den mest tiden. Jag var allmänt utmattad och hade fortfarande svårt att äta, men jag kunde äntligen läsa lite då jag inte var snurrig hela tiden i alla fall. Så vi spenderade tid vid hotellets pool med våra böcker trots ett ganska dåligt väder. Blåsigt och inte alls så varmt, jag liknade det vid svensk sommar lite sådär bittert. Vi gick också en sväng andra dagen och konstaterade att Pataya nog inte var staden för oss så på det sättet var det kanske lika bra att jag inte orkade något. Hotellet var fortfarande bra.

Poolen.

Vi skulle stannat fyra nätter. Det var ju inte direkt så att jag ville röra mig för mycket i och med att jag inte kunde äta ordentligt och var så trött. Det ena ger ju lite det andra i det fallet. Men precis när vi äntligen skulle få lite sol på dag tre så gjorde en liten felbokning att vi fick ge oss av igen. Mot Kho Samed denna gång. Dags för ö-liv. Något vi sett fram väldigt mot så klart. Strand och sol och lugn...

Resan gick bra tack och lov. Hotellet var fint, superfina bungalows, men de serverade ingen mat så det fick vi ge oss ut och leta efter. Jobbigt första dagen men vartefter började jag få lite energi igen och känna mig lite positiv att vi kunde rädda halva semestern trots allt. Fyra nätter var bokade i vilket fall och vi hyrde en moppe av hotellet och utforskade ön. Lite shopping blev det och en varsin tveksam fotmassage. Kändes mest som vadmassage faktiskt... Men ändå. En gång lyckades jag till och med få till att bada. Äntligen! I havet dessutom. Inte så länge, men ändå. Jag var fortfarande lite trött även om det gick bättre med maten liksom. Och så var det dags för sista natten innan vi skulle vidare. Vad hände då? Du kan nog gissa. Jag kräktes. Igen.

Det hjälptes inte. Vi hade redan bokat fyra nätter i land så det var bara att åka dagen efter oavsett hur jag mådde. Jag tog både en åksjuketablett och en tablett för att motverka yrsel innan vi åkte. Den mot yrseln visste jag att jag skulle bli väldigt trött av men jag tänkte att det kanske kunde vara bra. Tror jag petade i mig lite vattenmelon till frukost.

Jag kräktes inte på hela resan och vi tog oss fram efter vad som kändes som en evighet men som egentligen gissningsvis var ett helt rimligt tidsspann. Trött, så klart, och hungrig. Nöjd över att det gått bra så långt i alla fall. Nöjd ända till kvällen då jag kräktes igen.

Vid det här laget var jag rätt trött på allt. Vi hade båda två kämpat med att försöka vara positiva hela vägen. Jag kunde ju bli frisk liksom. Jag borde bli frisk så vi hann få ut något av resan trots allt. Och, jo, i alla fall två dagar på Kho Samed hade det ju fungerat som det borde även om jag fortfarande åt lite dåligt. Två dagar som kändes bra och nu var det inte mycket kvar på semestern. Jag spenderade mest tid på hotellet i alla fall... En dag tog jag mig ut till stranden som låg precis utanför och satt i en solstol och läste medan J-man badade. Mer vågade jag inte göra. Sista dagen vågade jag följa med på en moppetur in till apoteket, som gjorde mig helt färdig, och en längre(!) moppetur för att hitta något att äta. Jag vågade alltså äta utanför hotellet en gång! Yay! Och det gick bra till och med. Även om jag blev trött efteråt. Jättetrött.

Superlycklig över att vara utomhus.

Så var det bara två nätter i Bangkok kvar innan hemresan. Kändes lite som att det kunde kvitta just då... Men vi tog oss till MBK och shoppade i alla fall. Det var också en helt okej dag trots allt. Resan hem var oerhört lång, men den gick faktiskt också helt okej och nu sitter jag här i Sverige och är glad att det inte blivit något mer kräks (än i alla fall, är fortfarande livrädd att det ska hända igen). Kommer säkert återkomma till den här resan flera gånger för att fylla i detaljer och sånt som jag kommer på. Men, men...

Så började mitt år! Om du orkat läsa ända hit så kan du väl berätta hur ditt år varit hittills? Hoppas att det varit roligare.

Lång tid...

Jag tycker om att sticka. Faktiskt. Det är ingenting jag trodde om mig själv från början, men så är det.

Första gången jag stickade var jag inte så jättegammal. Hur inte gammal jag var minns jag inte, men det var min farmor som lärde mig iallafall. Jag stickade räta om och om igen. Vilket inte ger ett slätt arbete när man stickar fram och tillbaka. Du som stickat lite vet vad jag menar.

Det var först förra eller förrförra året jag lärde mig att sticka aviga. En helt ny värld av möjligheter öppnades plötsligt och även om jag fortfarande har massor kvar att lära mig så har jag lyckats producera en del sedan dess. Jag har till exempel gjort ett eget mönster för torgvantar (eller pulsvärmare med tumme eller vad man vill kalla dem). Just nu så följer jag ett mönster jag hittat hos DROPS igen, yogasockor. Jag har räknat om det så det ska passa mitt garn och de stickor jag använder. Den här gången gjorde jag iallafall en provlapp innan. Yay mig!

Problemet med att göra yogasockor är dock min egen otålighet. Jag börjar närma mig slutet på den första nu, äntligen, och har ingen lust att börja på nästa. Det tar ju tid liksom. Och kraft. Vilket jag nog nämnt förut.

Men ändå. Jag är nöjd. Det är ett vackert garn och det går framåt. Jag har massor kvar på min cirkelkofta att byta av med när det känns för långtråkigt. Det är så jag hanterar det i-landsproblemet!

Så dumt egentligen

Jag har överansträngt mig. Sådant som händer, men det känns ju rätt dumt egentligen. En kombination av ivrigt virkande och mobilpillande gissar jag. Ont gör det oavsett. Sen i onsdags har det varit så här. Irriterande. Stödgrejen hjälper, upplever jag, men är inget kul för det. Den blir ju i vägen så klart. Till och från får jag ta av den för att kunna göra normala saker, som att äta till exempel. Det är ju bara en stund.

Som många andra är jag dålig på detta med att inte kunna/få göra vissa saker. Jag blir stressad av det och i förlängningen tjurig eftersom jag inte kan göra något åt det. Undrar varför det alltid blir så? Det finns säkert en väldigt simpel förklaring. Förhoppningsvis är det bra snart så jag kan slippa ajaj'et i alla fall. Handlederna tar ju stryk ändå. Har märkt att de gärna bråkar lite (knakar och "trött-värker") oavsett vad jag gör. Undrar om det alltid varit så utan att jag tänkt på det? Inte för att det spelar roll i och för sig.

Det händer saker...

Jo, det är ju så att det händer saker mest hela tiden. Lite så livet fungerar. Ibland händer det mycket och ibland mindre. Just nu så är det lite rörigt hos oss. Mest känslomässigt kanske, men det spelar ju roll det med.

J-man har ju ett jobb som han går till varje dag. Ibland reser han iväg. Det är ju så det är. Just nu jobbar han dock sin sista månad på den arbetsplatsen. Han har nämligen fått ett annat jobb, så som folk får ibland. Ett jobb som vi båda tror kommer bli väldigt bra. Sådant är ju faktiskt ganska viktigt. Vi tror också att han kommer trivas bra så klart. Dumt annars. I vilket fall så kommer han byta arbete ganska snart.

Vad spelar det för roll att J-man ska byta arbete? Varför gör det livet rörigt just nu? Jo, det är så här att det nya jobbet är i Stockholm och vi bor i Linköping. Även om J-man rest mycket i perioder så har han ändå varit hemma mer än han varit borta hela tiden och när han nu börjar jobba så långt bort så kommer det inte bli så. I alla fall inte de första månaderna.

Det är nämligen så att vi inte bara kan släppa allt och flytta till Stockholm hux flux. Delvis så ser ju bostadssituationen i Stockholm ut ungefär som ett tilltrasslat garnnystan, men det finns ju också saker här som inte är lämpligt att bara släppa på en gång. Vad det är spelar i sammanhanget mindre roll egentligen. Så är det alltid lite motigt och jobbigt att lämna en plats och ett liv som man trivs med för något som man omöjligt kan veta hur det kommer att bli. Jag tycker att det är jobbigt med förändringar, men ibland är de nödvändiga.

Som det ser ut nu så kommer J-man pendla mellan Stockholm och Linköping, men då inte varje dag. Han har hittat ett rum som verkar bra och vi ska upp och titta på det så snart som möjligt. Så kommer han bo där i veckorna och komma hem till mig på helgerna. Vilket nog kommer bli jättebra även om det känns jobbigt just nu. Vi har pratat om att det kommer bli extra viktigt med kommunikationen, du vet den där vi alltid jobbar på oavsett. Det kommer ju kanske komma dagar, särskilt i början, som bara känns bajs och jobbiga och då måste vi kunna prata med varandra om det helt enkelt. Men pendlandet kommer inte vara för alltid.

Beroende på hur saker och ting utvecklar sig så kommer även jag flytta upp till Stockholm så småningom. Det blir troligen under nästa år i sådana fall, förutsatt att vi hittar någonstans att bo.

Lite rörigt känns det, men jag tror det blir bra till slut. Vi får vänja oss lite i taget.

Aldrig ska en få vara frisk!

Jag har varit ganska nöjd över att ha varit förskonad från mycket sjukdom ett bra tag. Visst, lite snuva här och där men inte så att jag behövt vara sängliggande. Ingen feber. Jag har sett mina vänner på facebook kämpa med influensor och långdragna förkylningar, det har ju varit typiskt sådana tider nu och är väl ett tag till. Men, som du redan förstått, det höll inte i sig. Nu sitter jag här och känner allmän frustration över det eviga slemmet.

Egentligen är det ju helt otroligt hur mycket äckliga saker en kropp kan producera. Dessvärre är det inget som gör mig det minsta exalterad.Jag gör mitt bästa för att inte överkonsumera nässpray och slemlösande till den grad att de inte längre fungerar, eftersom jag gillar det här med att kunna andas och ha svalget tomt och öppet. Det går sådär. Helst skulle jag vilja ha ett mirakelpiller. Men vem vill inte det? Misstänker att det är få som tycker att det är kul med sjukdom...

Tur att det inte syns allt för mycket på utsidan att slemmet frodas i alla fall.

Det värsta är ju, som jag säkert klagat över hundra gånger, att inspirationen flödar så fort febern börjar sjunka. Jag har just nu cirka femton olika projekt som jag känner att jag bara måste ta tag i men fysisk energi som en sengångare ungefär. Mer frustration. Lagom tills att jag är frisk på riktigt har säkerligen minst hälften glömts bort och av resterande är det kanske någon som det blir något av i slutändan. Det brukar finnas annat att prioritera i första hand när jag kommer så långt. Typiskt.

Saker jag däremot ägnat mig åt nu när mitt huvud är klart igen är No 'Poo. Halkade in där första gången för kanske ett halvår sedan, via Lady Dahmer. Jag gillar hela grejen. Att kunna svänga ihop en ansiktsmask av saker som finns hemma när lusten faller på tycker jag känns mycket roligare än köpta varianter (även om jag har några sådana hemma också). Balsammetoden har jag varit inne lite på förut och kör fortfarande produkter utan silikoner i, dock kör jag oftast med schampo nu för tiden. Vet inte varför jag började med det igen... Säkert på grund av att jag färgar håret eller nåt. I vilket fall så ska jag testa att efterskölja med utspädd äppelcidervinäger då min hårbotten är väldigt torr (håret däremot är inte det minsta torrt, eller fett, bara allmänt jättebra faktiskt). Funkar det så blir jag glad, annars har jag inte förlorat något i alla fall.

Okej, svammel.

Det är lätt att fastna på de få saker som faktiskt är enkla nog att syssla med när jag mår så här kul. Hoppas att jag äntligen ska bli klar med min stickning idag i alla fall. Då kan jag börja på nästa stickning. Det är ju stillasittande liksom...

Att det ska vara så svårt

Jag är en sådan där som inte alls tycker om att laga mat. Det är tråkigt och tar tid och jag uppskattar sällan maten lika mycket när jag lagat den själv, även om jag faktiskt är bra på det där med att få saker att smaka bra. Ofta blir jag helt enkelt bara trött av sysslan. Glömmer att njuta.

Förra veckan så började vi i alla fall med ett experiment. Veckomeny. Vi letade reda på olika recept att testa under veckan och jag lagade mat varje dag (ja, vardag i alla fall). Det blev ett avbrott från de enklare sakerna jag brukar laga. De som smakar bra och går fort, men ändå har vissa begränsningar. Jag gjorde helstekt fläskkarré och kyckling i ugn, köttfärspaj, soppa och falukorvsgratäng. Vissa saker tar mer tid än andra. Allting tog längre tid än det vanligtvis tar för mig. Allting smakade bra. Det som gjorde det mest värt det var ändå hur glad J-man var varje dag över det jag åstadkommit. Jag tycker om att göra honom glad.

Så åkte han ju iväg den här veckan och jag har levt på enklare mat och, givetvis, rester från förra veckan. Känner mig fullständigt tom på idéer, men har ändå ett behov av att testa mer mat. Mer variation helt enkelt. Trots att jag inte tycker att det är nämnvärt roligare med matlagning än innan. Är det på väg att ändras det där?

I vilket fall. Att det ska vara så svårt att komma på vad för något jag vill äta. Sicket i-landsproblem.

Sömn är ju bra

Typ frukost

J-man är borta på jobbresa just nu. Det är ju sådant som händer och inte mer med det förutom att rutinerna här hemma blir lite rubbade då. Mest är det ju vanan att ha honom bredvid mig i sängen som kan störa nattsömnen. Att somna kan vara riktigt jobbigt ibland faktiskt, men det går för det mesta ändå ganska bra. Det är värre med Pysen. Bus bryr sig liksom inte så mycket så länge jag bara kramar honom när han vill bli kramad och har mat och vatten och ren låda. Pysen har en annan rutin.

Varje kväll så börjar Pysen jama. Lite högt och ensamt, lite ynkligt och ledset... Varför? Jo, för att det är dags att leka då. Han går alltså runt i lägenheten och säger "det är dags nu, leka, öppna lådan med leksaker då, lek". Detta är också alltid riktat mot J-man eftersom han är favorit-lekaren. Mig tittar Pysen knappt på när det är lekdags. Så du kan ju tänka dig vilken olycklig katt jag har här hemma när J-man är bortrest. Pysen har dessutom en fruktansvärd ovana att väcka en mitt i natten (och hålla en vaken tills det inte går att sova mer) om han är det minsta understimulerad.

Ibland är han också trött.

Vill jag sova, vilket jag för det mesta vill ( i alla fall på natten), så måste jag försöka få honom att leka med mig ändå helt enkelt. Jamar gör han ändå. Igår sprang han dessutom flera varv i lägenheten och jamade argt på alla lampor och slutligen ytterdörren. Vart sjutton var hans lekledare liksom!? Så oförskämt!

Jag lyckades i alla fall. Laserpennan funkade en stund och sedan blev det att leka med den andra favoritleksaken, en pinne med fjädrar i änden på ett snöre. Kattfiske. Vi lekte tills Pysen flämtade och fräste åt den där förbenade "fågeln" som kom undan hela tiden. Det brukar betyda nöjd katt. Fick han bestämma så skulle han i och för sig leka tills han svimmade, men det känns inte så bra för mig så han får nöja sig ändå.

Fick jag sova då? Nästan hela natten! Pysen väckte mig bara en endaste gång och höll mig inte vaken då heller. Däremot höll ovanan av att vara ensam mig mer vaken. Tänk så bortskämd jag är!

Glad och bortskämd

Igår kom snön till Linköping. Vilket känns som att det var på tiden, det är ändå december nu. Dessutom fick jag en ny dator av J-man. Han har gjort en helt egen julkalender till mig och det var gårdagens lucka. En ny dator. Jag är så galet bortskämd!

Den nya datorn är döpt till Daenerys efter karaktären i Game of Thrones (för den som inte vet vad det är rekommenderar jag google, för då har du missat något). Önskar mig ett nytt os eftersom att jag, som misstänkt, inte alls är förtjust i windows 8. Men det är å andra sidan ett i-landsproblem av rang. På ena eller andra viset löser det sig liksom.

Men jo, det är lite äckligt hur bra allting är ibland. Fast fint så klart. Galet fint.

Jaså, där ser man

Tydligen gick det inte att svara på kommentarer via ipaden. Jag tänkte försöka bli bättre på det och eftersom jag inte sitter vid datorn så ofta nu för tiden så blir det ju så att jag kör från det som blir enklast för mig. Det gick inget bra. Uppenbarligen.

Det är mycket i-landsproblem med tekniken vi är så bortskämda med. Allt från "för dålig" batteritid till en app som blivit sämre i en uppdatering eller kanske en bugg som man stör sig på till och från. Seg uppkoppling eller "dålig kamera". Vi älskar att klaga på vår teknik, nästan mer så än hur vi skryter om den. Det är skönt att vara bortskämd, skönt att kunna fokusera på ganska obetydliga ting till och från.

Min favoritmössa

Yepp, det kommer bli ett relativt meningslöst inlägg, men så är det ibland.

Jag har en mössa som jag verkligen älskar. Den är både fruktansvärt skön att ha på sig och får mig alltid att känna mig allmänt snygg. Bara det att skärmen nu har gått sönder...

Inte coolt. Så jag började fundera på hur jag skulle laga den, för det är ju sådan jag är, men så slog jag en blick på högen projekt som ännu inte hunnits och orkats med. Ska jag vara helt realistisk så finns risken att den inte blir lagad på hela vintern och det är ju precis tvärt emot vad jag vill. Jag behöver ju mössan nu!

Jag har lyckats pula ihop kanterna i den brutna skärmen så att den tillfälligt ser hel ut i alla fall. Sen sökte jag igenom alla butiker jag kunde komma på, i den här staden, efter en liknande mössa utan resultat. Tradera blev räddningen. Jag hittade en liknande som får fungera som "stand in" tills jag kan laga min favorit. Internet tipsar om att köpa en begagnad keps och ta skärmen från den för att vara säker på att få en skärm i lagom styvt material (plast är tydligen grejen, föga förvånande).

Så nu väntar jag alltså på en ny mössa. Kanske borde jag införskaffa lite nitar att smycka den med? Den är nämligen super-enkel, vilket i och för sig inte är dumt det heller. Fast lite kul kanske jag vill ha ändå. Vi får se.

Vi spenderar alla våra lediga dagar på olika sätt...

Jag har precis gjort mig iordning. Why I even bother är däremot ett mysterium med tanke på hur regnet faller utanför, men samtidigt är det ju ganska skönt att få känna sig fin en stund ibland. Jag är inte en av de som trivs om jag bara är bekväm hela tiden. Jag är för ombytlig helt enkelt.

Om det inte vore för att jag ska möta upp J-man om ett tag så hade jag däremot fortfarande suttit i sovkläderna och stickat. Jag har börjat på en mössa, den första jag någonsin gjort så det är ett experiment. Orkade helt enkelt inte hitta ett mönster. Det är ju också en typ av i-landsproblem.

Nu ska jag i alla fall fortsätta mitt stickande tills det är dags för mig att gå och möta min älskling. Senare har vi tänkt gå på teater. Life is good sometimes...

Svårare än så var det inte

Känner mig tjock och ful och äcklig. Inser att det är hormonerna som spökar och ingenting annat. Ja, så kul är det med PMS, mens och humörsvängningar. Man kan gå från självsäker och skitsnygg till osäker, tjurig och grinig à la trotsig 3-åring på sekunder. Tack och lov gäller det inte alla kvinnor, men ändå. Vi är olika och reagerar olika. En del blir helt galna och andra märker man ingenting på. Jag blir tjurig för ingenting, känner mig ful och äcklig och vill till och från bara sitta i ett hörn och gråta helt utan anledning. Så är jag glad också så klart. Och självsäker. Fast bara om vartannat. Det är som att turbo-gå-igenom puberteten igen varje månad. Mindre roande.

Samtidigt som jag hatar den här delen med att vara kvinna så är det ju ändå väldigt bra att jag upplever den med sporadiskt jämna mellanrum. Det betyder ändå att jag är frisk. Att min kropp fungerar och mår bra. Att jag inte behöver vara orolig för någon oönskad graviditet trots skydd. Att jag har en enkel förklaring till varför jag plötsligt är så ologiskt irriterad på världen. Åtminstone det är ju bra. Någonting att vara tacksam för. Ganska mycket att vara tacksam för egentligen, men just när man är i den där perioden är det inte mycket som väger upp det ändå. Det är alldeles för bekvämt att slippa.

En del preventilmedel stoppar ju mensen helt och det är ju också jävligt bekvämt om man frågar mig... Men de fungerar också olika för olika personer. Jag själv har p-stav och i början hade jag mens någon gång i halvåret bara (en del slipper mens helt), men under åren har det stabiliserat sig mer och idag är jag relativt regelbunden. Jag hade gärna sluppit, men det är som det är och jag trivs med min preventiv-metod. Jag har ju faktiskt fast partner. Så jag tänker på fördelarna här ovan för att försöka mildra frustrationen över det helt naturliga.

Någonting jag stör mig på däremot... Vissa killar, och jag säger verkligen inte alla nu, beter sig som rövar så fort flickvännen får mens. Som att det är en personlig tragedi för dem att hon kanske inte känner för att ha sex eller liknande under sin tid på månaden. Som att det är flickvännens fel att hon är kvinna och fungerar som en kvinna gör. Förstår inte alls vart det kommer ifrån. Om man inte gillar hur kvinnor fungerar så kanske man ska börja träffa män istället? Då slipper man ju det problemet i alla fall.

Vad tycker och tänker du om det här?

(Saknar att få feedback people! Lite omotiverande att blogga saker man bryr sig om ifall ingen annan gör det. MVH/ Mensmonstret)