tisdag 27 januari 2015

Inte den början vi tänkt oss... (långt inlägg)

Jag hade velat skriva ett inlägg om hur fantastiskt allt varit, men det kommer inte ske. Istället finns det risk för klagan och bitterhet så om du inte känner för det ska du nog vänta med att läsa detta eller helt enkelt strunta i att läsa det över huvud taget.

Den andra januari i år åkte vi till Thailand. Det var något vi sett fram emot ett tag så klart och en av anledningarna till att vi åkte just då vi åkte var för att jag fyllde hela trettio år den sjätte. Fantastiskt sätt att fira tänkte vi! En strand, god mat, varandra, lugnet. Det var dock inte riktigt så det blev...

Innan vi åkte hade jag en sådan där riktigt dålig känsla som man kan ha ibland. Jag tänkte att "något kommer hända" om och om igen och brottades med att ömsom tänka "sluta, vad fånig du är, du är bara nervös" och ömsom "planet kommer störta".  Det var nästan så pass att jag gav min svåger numret till Sessan så hon snabbt skulle få veta om något hänt oss. Men jag hindrade mig. Hade ju låtit lagom foliehatt tänkte jag. Nu i efterhand tänker jag att det var tur att jag inte gick så långt men att jag ju faktiskt inte var helt ute och cyklade ändå. Det blev ingen kul resa även om vi slapp flygkrasch.

Anyhow, resan mot Thailand började bra. Vi tog oss upp till Stockholm utan problem, det gick smidigt på flygplatsen och sådant där. Första flyget, som tog oss till Qatar för mellanlandning, gick alldeles utmärkt. Vi fick till och med god mat på planet. God flygplansmat! Helt otroligt! Men så var det ju dags för plan två och då började det gå lite annorlunda...

I början av flygningen fick vi en varsin macka. Inget konstigt med det, maten skulle inte komma förrän senare. Dock så misstänkte jag ganska snart att det förmodligen var bönor i röran som var på mackan och jag ska inte äta bönor, inte om jag inte vill må illa eller kanske till och med kräkas (beroende på mängd och förmodligen sort, har inte experimenterat med det). Så jag åt inte mer än två eller tre tuggor. Hur stor roll det spelade i slutändan vet jag inte, men det är det enda jag fått i mig som jag vet med säkerhet inte var bra för mig.

Någonstans mellan mitten och slutet av flygturen (den var på sex timmar, inte så att jag har exakt koll) så vet jag att jag blev väldigt varm för jag tog av mig den ena av mina tröjor. Sedan började jag frysa. Filten vi fått på planet var inte direkt värmande. Helt onödigt att ge dem till folk ens kände jag då. Så började jag må illa. Och mer illa. Och mer. När det var dags för landning började jag få panik. Att kräkas är typ det värsta jag vet, i alla fall väldigt högt i topp bland de värsta sakerna jag vet, och jag är sådan som alltid storgråter i panik när jag kräks. Så jag var inte så glad. Men jag försökte hålla fokus. Just då uppfylldes hela min värld av att inte kräkas. Så jag började sjunga tyst för mig själv och humma. Jag har läst någonstans att det ska hjälpa. Ett tag hjälpte det i alla fall. Jag vet ingenting om hur lång tid det tog, inflygningen var plågsamt långsam i min värld just då. Och så började jag kräkas. Jag hade redan min påse beredd, det är ju något i alla fall.

När vi väl kom av planet gick jag långsamt framåt med min påse hårt i handen. Jag kunde ju behöva den igen liksom. Vi gick till närmsta toalett och när jag var klar där ville jag inte mer, jag ville bara lägga mig ner och vila. Samla kraft. Men J-man sa att det kanske inte var så bra att jag gjorde det just där så vi tog oss vidare mot utgången. Vi var ju framme i Thailand nu. Dags för semestern att börja! Men väl vid utgången slog jag en blick på folkmassan och tittade på J-man och sa "det går inte, jag klarar inte av det" och så frågade jag honom om det fanns någon sjukstation eller så. Okej, jag vet inte exakt vad jag sa eller hur, jag mådde liksom inte så bra, men jag försöker återge det så bra som jag kan efter omständigheterna. I vilket fall som helst så fanns det en sjukstation som vi fick komma till rätt fort. Väl där blir allt suddigt för mig dock. Jag frös och skakade och mådde illa. J-man pratade med personalen och jag vet att jag fick något som skulle underlätta kramperna i alla fall. Så fick vi eskort genom tullen och det till en ambulans utanför. Snabbt igenom gick det. I ambulansen sov jag av och till. Säkert på grund av medicinen.

*snark*
Inte den bästa starten. Jag blev inlagd och fick dropp. De tog massor blod och J-man fick krångla med deposition. Jag var mest snurrig och ville hem. Det var ju liksom inte så här det skulle vara. Vi skulle ju till vårat hotell och äta lite god mat och ta det lugnt efter en lång resa. Men icke. Jag fick antibiotika intravenöst istället. J-man fick oroa halvt ihjäl sig och sova på soffan i mitt sjukhusrum.

Not a happy camper...
Fyra nätter var vi där. Efter första natten trodde vi att det skulle bli bra och att jag kunde skrivas ut, men det vände. Feber och ledsen mage. Svårt att äta. Massor piller att ta i samband med mat. Mer antibiotika. Min födelsedag började med att jag kräktes igen. Jag hade precis tagit min morgonmedicin, för att kunna äta frukost, så det smakade kemikalier. Alla verkade förvirrade, jag borde tydligen inte kräkas mer. De frågade om min senaste mens och jag pekade på p-staven jag har i armen. Det försäkrade dem om att det inte var det i alla fall. Matförbud tills doktorn kom. Sen minns jag inte exakt hur det var faktisk, men jag fick försöka äta igen och det gick ganska bra. Jag fick i mig någon matsked med risk eller så i alla fall. Plus gurka. Och så fick jag äntligen duscha också. Medan en främling såg på så jag inte skulle ramla ihop och slå mig eller något, men ändå. Jag var så glad att jag nästan grät efteråt. En dusch på födelsedagen, som en present ungefär.

Dagen efter blev jag äntligen utskriven. På eftermiddagen. Jag var så klart trött och sliten, men positiv. En bunt mediciner i väskan så jag kunde äta de närmsta dagarna så skulle vi nog få ut två veckor av våran treveckors semester. Vi räknade ju med att det skulle ta några dagar för mig att återhämta mig så de räknade vi liksom inte in i semestern just då även om det var två dagar kvar innan tvåveckors-strecket. Men tji fick vi.

Sådär bekvämt.
Dagen efter utskrivning började jag kräkas på kvällen igen. Och min mage var extremt ledsen samtidigt (jag tänker att du inte behöver några detaljer, varsågod). När det omöjligt kunde finas något kvar fortsatte magen att krampa och jag kan meddela att det gör ganska ont ändå om du nu inte redan visste det. Jag var inte lycklig. Väldigt ledsen faktiskt. Och J-man orolig så klart. Igen.

Sen var det lugnt. Jag sov i princip ett helt dygn och sedan begav vi oss ifrån Bangkok mot Pataya. Även om jag var utpumpad så tänkte vi att det kanske kunde hjälpa med miljöombyte och förhoppningen fanns ju liksom om att jag skulle återhämta mig rätt fort. När vi var på sjukhuset hade J-man pratat med försäkringsbolaget om alternativet att avbryta resan så fort jag var resduglig, men det enda datum vi kunde få var två dagar innan vi skulle åka hem i vart fall så vi kände att det inte var någon idé. Det hade liksom inte hjälpt oss alls. Jag var i alla fall lycklig över att vi hade fått tag på åksjuketabletter. Jag blir så klart åksjuk och med tanke på hur jag mådde ville jag inte ta fler risker än nödvändigt. Det var tillräckligt lurigt att äta.

I Pataya hade vi i alla fall ett jättemysigt hotell. Det var där vi spenderade den mest tiden. Jag var allmänt utmattad och hade fortfarande svårt att äta, men jag kunde äntligen läsa lite då jag inte var snurrig hela tiden i alla fall. Så vi spenderade tid vid hotellets pool med våra böcker trots ett ganska dåligt väder. Blåsigt och inte alls så varmt, jag liknade det vid svensk sommar lite sådär bittert. Vi gick också en sväng andra dagen och konstaterade att Pataya nog inte var staden för oss så på det sättet var det kanske lika bra att jag inte orkade något. Hotellet var fortfarande bra.

Poolen.
Vi skulle stannat fyra nätter. Det var ju inte direkt så att jag ville röra mig för mycket i och med att jag inte kunde äta ordentligt och var så trött. Det ena ger ju lite det andra i det fallet. Men precis när vi äntligen skulle få lite sol på dag tre så gjorde en liten felbokning att vi fick ge oss av igen. Mot Kho Samed denna gång. Dags för ö-liv. Något vi sett fram väldigt mot så klart. Strand och sol och lugn...

Resan gick bra tack och lov. Hotellet var fint, superfina bungalows, men de serverade ingen mat så det fick vi ge oss ut och leta efter. Jobbigt första dagen men vartefter började jag få lite energi igen och känna mig lite positiv att vi kunde rädda halva semestern trots allt. Fyra nätter var bokade i vilket fall och vi hyrde en moppe av hotellet och utforskade ön. Lite shopping blev det och en varsin tveksam fotmassage. Kändes mest som vadmassage faktiskt... Men ändå. En gång lyckades jag till och med få till att bada. Äntligen! I havet dessutom. Inte så länge, men ändå. Jag var fortfarande lite trött även om det gick bättre med maten liksom. Och så var det dags för sista natten innan vi skulle vidare. Vad hände då? Du kan nog gissa. Jag kräktes. Igen.

Det hjälptes inte. Vi hade redan bokat fyra nätter i land så det var bara att åka dagen efter oavsett hur jag mådde. Jag tog både en åksjuketablett och en tablett för att motverka yrsel innan vi åkte. Den mot yrseln visste jag att jag skulle bli väldigt trött av men jag tänkte att det kanske kunde vara bra. Tror jag petade i mig lite vattenmelon till frukost.

Jag kräktes inte på hela resan och vi tog oss fram efter vad som kändes som en evighet men som egentligen gissningsvis var ett helt rimligt tidsspann. Trött, så klart, och hungrig. Nöjd över att det gått bra så långt i alla fall. Nöjd ända till kvällen då jag kräktes igen.

Vid det här laget var jag rätt trött på allt. Vi hade båda två kämpat med att försöka vara positiva hela vägen. Jag kunde ju bli frisk liksom. Jag borde bli frisk så vi hann få ut något av resan trots allt. Och, jo, i alla fall två dagar på Kho Samed hade det ju fungerat som det borde även om jag fortfarande åt lite dåligt. Två dagar som kändes bra och nu var det inte mycket kvar på semestern. Jag spenderade mest tid på hotellet i alla fall... En dag tog jag mig ut till stranden som låg precis utanför och satt i en solstol och läste medan J-man badade. Mer vågade jag inte göra. Sista dagen vågade jag följa med på en moppetur in till apoteket, som gjorde mig helt färdig, och en längre(!) moppetur för att hitta något att äta. Jag vågade alltså äta utanför hotellet en gång! Yay! Och det gick bra till och med. Även om jag blev trött efteråt. Jättetrött.

Superlycklig över att vara utomhus.
Så var det bara två nätter i Bangkok kvar innan hemresan. Kändes lite som att det kunde kvitta just då... Men vi tog oss till MBK och shoppade i alla fall. Det var också en helt okej dag trots allt. Resan hem var oerhört lång, men den gick faktiskt också helt okej och nu sitter jag här i Sverige och är glad att det inte blivit något mer kräks (än i alla fall, är fortfarande livrädd att det ska hända igen). Kommer säkert återkomma till den här resan flera gånger för att fylla i detaljer och sånt som jag kommer på. Men, men...

Så började mitt år! Om du orkat läsa ända hit så kan du väl berätta hur ditt år varit hittills? Hoppas att det varit roligare.