Redovisning, en av tre uppgifter klar!

Sitter på LiU och det är fikarast mellan redovisningar. Vi var den andra gruppen som redovisade så vi är klara. Oerhört skönt! Nerverna har släppt och jag är stolt över ett bra jobb. Känns riktigt awesome!

Så nu pimplar jag Burn och Aloe Vera-drycken för att piggna till. Blir att åka förbi centrum och inhandla en gnutta material till slutuppgiften. Har en del, men lite till vill jag gärna ha. Någon mer färg liksom...

Och så hände ju en grej igår också...

 Vi åkte till Jönköping igår för att fira bästa Sam som fyllt 25 igen (6e året i rad). Checkade in på hotellet och jag gjorde mig iordning. Hade inte orkat göra det innan åkturen nämligen, bekväm som jag är då och då. Så jag fixade och trixade en stund. J-man satt på sängen i rummet och väntade på mig. Ovanligt tyst. Trött tänkte jag att han var. Så kom jag ut ur badrummet och berättade att jag bara hade håret kvar, satte upp den i en enkel knut och frågade hur jag såg ut.

"Snurra ett varv", sa han. "Du är jättevacker men det saknas en sak." Så gick han ner på ett knä, plockade fram en liten ask ur kavajfickan och såg mig i ögonen. Öppnade asken med något ostadig hand och sa:

"Vill du gifta dig med mig?"

Jag vet inte om jag stammade fram ett "ja" innan jag började gråta eller efter. Tårarna bara rann. Jag visste inte alls hur jag skulle reagera och det var alla känslor på en gång. Alla bra känslor alltså. Och chock. Jag hade ingen aning om att han skulle fria just då. Jag gled ner på knä på golvet framför honom och skrattade mellan tårarna.

Skakande trädde han ringen på mitt finger och skakande betraktade jag min hand. Världens vackraste ring. Inuti står det "L'unico", italienska för "den enda". J-man fick hjälpa mig upp från golvet innan vi gick mot festen. Yra av adrenalin.

Min vackra ring

Det är först idag som jag har börjat förstå på riktigt att jag ska bli fru. Mycket ska planeras och än så länge vet jag inte alls hur lång eller kort planering vi ska ha. Budget är det som ska uppskattas först så vi kan avgöra någorlunda hur mycket som ska sparas och till vad. Vi är båda upprymda hur som helst.

*lycka*

Video: För två år sedan (del två av vår historia)

Pälssömnad

Det bästa med min utbildning är ju att vi får så mycket möjligheter hela tiden. Idag står pälssömmnad på schemat och senare är det skinn och läder som gäller.

Lång dag... Men rolig. Längtar redan lite till att få krypa ner i sängen och sova sött dock.

Video: En gnutta bitter

Mycket som vanligt

Sitter här i J-mans studenttröja från 2008 och är trött. Har jobbat på ordentligt på uni idag och kommit ungefär så långt som vi velat (grupparbete). Mindre inspirerande är dock en spännande värk i axel och överarm. Har huggit till och från och hindrat mitt arbete. Just nu kör jag pekfingervalsen (typ) med vänsterhanden enbart för att högerarmen gör så ont om jag använder den. Dumma arm/axel!

Visste jag vad i hela friden jag gjort med min axel och arm så skulle jag vara snäppet mindre bitter, men inte glad för det. Hur som helst är det rätt mycket just nu med grupparbeten och allt vad det är... Ska ha stickning imorgon också. Gör det för ont blir jag dock tvungen att hoppa det... Suck!

Hey, ho, let's go!

Känner mig som en gammal tant. Ont i kroppen och irriterande trött. Fryst massor sen jag kom hem från min fika med Iza. Kanske av tröttheten... J-man har gjort sitt bästa för att försöka få igång mig och se till att jag har allt jag behöver. Ska vara duktig tjej och plugga nämligen.

Så ville datorn installera massor uppdateringar så jag lät den göra det. Virkat så länge. Testar olika metoder... Just nu experimenterar jag dock bara med stolpar och dubbelstolpar. Gör en ruta åt gången. Lär mig metoden ordentligt så jag kan experimentera med mönster längre fram. Rutorna jag virkar nu kommer så småningom monteras ihop till en väska eller sjal eller tröja eller vad jag nu får för mig passar bäst. Vackert rött blir det hur som helst.

Men det är rapport det ska fokuseras på nu och ingenting annat. Så jag ska rota fram mina glasögon och sätta igång. Wish me luck!

Morgontankar

Ibland kommer jag på mig själv med att undra vad jag ska göra med mitt liv. Vad jag vill och vart jag är på väg. Trots att jag egentligen vet. Jag vill bli bättre på allt det jag tycker om. Kunna försörja mig på det. Gifta mig och bilda familj. Vara lycklig.

Ändå är det så svårt, till och från, att greppa allt det här. Det är väl osäkerheten och skräcken den medför som gör sig påmind antar jag. Det är nämligen väldigt svårt att tro på sig själv när man växer upp i en tillvaro där det inte riktigt är okej att leva sin dröm.

Man ska nöja sig med ett jobb som sätter mat på bordet. Sen om det är i kassan på ICA eller som chef på ett stort företag spelar mindre roll. I samhällets ögon menar jag då. Nu är det inget fel på att varken jobba på ICA eller som chef, om det är det man trivs med, men alla trivs inte med samma saker. En del av oss strävar mot annat. Och många av oss får gång på gång höra att det inte går. Att det är osäkert. Även om det inte sägs rakt ut så är det på sätt och vis att hela tiden höra att man inte kan. Att man inte är bra nog.

Tänk dig att varje dag få höra att du inte kan ditt jobb. Att du aldrig kommer kunna tjäna något på det. Att du borde ägna din tid åt annat. Inte så motiverande va? Nu är det såklart så att vissa av oss kommer misslyckas. Det är ett faktum. Men att få försöka... Att ha människor runt en som uppmuntrar och tror på en. Det underlättar. Alla borde åtminstone få ha en chans på sin dröm.

Det där ordspråket "det är bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig ha älskat" känns ibland helt idiotiskt, särskilt när man precis fått hjärtat krossat, men det ligger något i det. Lite så känns det för mig med mina livsval också. Låt mig hellre få försöka och misslyckas än att kväva allt självförtroende och därmed mina möjligheter. Jag blir inte lyckligare av att gå runt och tänka "tänk om". Jag tror få av oss mår bättre av det.

Ibland är tågresor tid för filosofi. Jag letar ju bara efter lycka, precis som alla andra. Mycket har jag, men det är en bit kvar för all del. Och det är läskigt... Jag är glad att jag i alla fall har några som stöttar och imponeras av mig. Det får mig att orka framåt.

Jag fixar mig för cykelturen till uni. Klär mig med andra ord. Alltid lika svårt att veta hur mycket eller lite man ska ha på sig i det här vädret... Så har någon idiot lagt min cykel ovanpå en hel bunt andra cyklar utanför så jag måste lyfta/lirka loss den. Inte glad för den grejen! Vem fan gör sånt? Så onödigt...

Ser mycket fram mot min lektion hur som helst. Kan virka lite grann ju, men har inte grepp på olika sätt. Har inte luskat ut beskrivningarna i min bok riktigt än. Så nu kanske jag kan få ordning på det! Så spännande! Funderar på att virka mig ett pannband så jag inte behöver vira min sjal runt huvudet när jag vill ha tofs. Men det är inte direkt det viktigaste. Snyggt med sjal också.

Inte mitt mest inspirerande inlägg, men jag ville bara skriva. Känna tangenterna under mina fingrar en liten stund. Det är något befriande med det för mig. Sen kan jag bara hoppas att någon mer än jag tycker om det som flödar ur fingertopparna. Allt kan tyvärr inte vara lika bra dock. I-landsproblem!

Video: Alla hjärtans dag ja...

Två år sedan jag såg honom

oktober 2010

Idag är det två år sedan jag träffade J-man första gången. På en inflyttningsfest jag inte riktigt kände för att gå på, men gick på ändå för att träffa min bror. Där var han som skulle bli hela mitt liv. Inte för att jag visste det då. Just då visste jag ingenting om vad framtiden skulle ge.

Jag minns väl första gången jag såg honom. Det var i hallen på festen och det första jag såg var leendet. Sådär lite snett och stort och vitt. Så ett halvrufsigt mörkt hår över det. Mörka ögon som såg sådär lite småbusiga och snälla ut och han hade svart kavaj på sig. Jag visste att han var speciell redan då. Däremot berättade han vitt och brett om att han hade flickvän och hur lycklig han var med henne så jag gav upp allt hopp om annat än vänskap och satsade på att bara ha en trevlig kväll med nya och gamla bekantskaper. Det blev det också.

Vi bodde åt samma håll så J-man och hans kompis Henka (som för kvällen slaggade på J-mans soffa) följde mig hem genom staden. Jag fick en ros av en försäljare utanför Burger King minns jag. Vilket fick i alla fall till hälften tyst på mig om hur mycket jag avskydde alla hjärtans dag, hjärtekrossad som jag var av olika skäl (inte minst MDP, men det orkar vi inte bry oss om nu). J-man och jag bytte nummer så att jag skulle kunna höra av mig med bokningsnummer eller mail till föreställningen jag höll på med just då. "Du kan ju ta med din tjej" sa jag till honom. Så skiljdes vi åt vid mitt hus och jag trodde nog inte att jag skulle se honom igen... Men det fick jag. Drygt två veckor senare. Men det är en annan historia.

Kvällsrutin

Pysen har hämtat en bit plast som han vill leka med oss med. J-man drar den fram och tillbaka över sängen ett tag så att Pysen får springa. Jag slänger iväg den och Pysen hämtar. Det är så varje kväll här hemma. Läggdags för oss betyder lekdags i Pysens ögon. Som tur är så är det bara en stund... Så vi får sova också.

"Du vill inte suga min kuk?"

Jag var ute i fredags. Hade en väldigt bra kväll faktiskt. Awesome folk, skratt och till och med lite dans mot slutet. Nya människor... Ja, allt var helt enkelt bra. J-man var med så länge han orkade, men gick hem tidigare eftersom han hade jobbat hela dagen innan och skulle upp och träna innebandy på lördagen. En helt awesome kväll helt enkelt.

Så dök "den där" killen upp. Du vet den där killen som inte har lärt sig hur man bör tilltala andra människor. Vi stod inne i en tobaksaffär, jag och en vän som skulle köpa chips som nattamat innan vi gick hem, när han mer eller mindre snubblade in i mig. Jag tror inte att de ord som kom ur hans mun hade något med mig att göra egentligen, det var nog bara så att han såg att det var en tjej och han ville väl passa på att vara häftig inför sina vänner.

"Du vill inte suga min kuk?" sa han. En trevlig ton för all del, men ordvalet...  "Nej tack, det är bra" svarar jag med en avvärjande gest. "Det är okej, men du får om du vill" svarar han. Jag avböjer igen och går ut ur affären men min vän hack i häl.  Jag är i stort sett oberörd, men min vän vill så klart veta vad den okände killen sa till mig. Jag svarar att det inte var viktigt och att han ska strunta i det. Ingen idé att bråka över ingenting. Motvilligt går han med på det. Han är en bra vän och skulle aldrig tveka inför att skydda mig om det behövdes.

Och varför berättar jag det här? Jo, det är ju rätt vanligt att vi tjejer får höra sådant här till och från. Vissa mer än andra, mer beroende på vem man råkar stöta på än något annat. Det är ingen big deal för de flesta av oss, men egentligen kanske det borde vara det. Jag kan inte påstå att det känns som att den typen av kille visar särskilt mycket respekt för mig som individ när han bemöter mig på det sättet. Och eftersom de flesta av oss lärt oss att man inte ska bråka om sådant så slipper de ofta undan utan problem. De behöver aldrig lära sig att de handlar fel.

Sen har vi ju det där med att det är svårt att veta hur man bäst hanterar sådana personer. Många är förmodligen bara osäkra killar som söker någon form av uppmärksamhet, även om de gör det på helt fel sätt, men inte alla. En del blir aggressiva om man ger mothugg och en berusad person är ännu mer oberäknelig än en nykter. Man kan inte veta om just den som precis var oanständig kommer göra dig illa eller inte. Vare sig du är kvinna eller man. Vi kan alla råka ut för fel person.

Betyder det nu att man inte ska försvara sig? Självklart inte. Vi väljer alla våra egna kamper. Jag kommer nog inte bli otrevlig nästa gång någon kille beter sig sådär intelligensbefriat heller i och för sig. Inte så länge han ger sig efter att jag säger ifrån och inte inkräktar på min kropp. Däremot kan jag inte garantera att den som är dum nog att ta på mig utan min tillåtelse eller blir otrevlig när jag säger ifrån inte får sig en lavett eller två. Ingen har nämligen rätt att göra så mot mig eller någon annan. Nu förespråkar jag inte våld, men tyvärr förstår inte alla när man ryter ifrån och då kan det vara enda sättet... Tyvärr.

Jag sitter och känner mig trött och tråkig. Har varit uppe en bra stund och hunnit leka med katterna, börja skriva på rapporten och fått i mig mitt morgonkaffe. Ganska effektiv morgon för all del... Men jag känner mig inte roligare för det.

Fejking being funny in swinglish

Passade i och för sig på att bli nästan helt klar med mitt virkade halsband. Mitt "vampyrskydd" som jag kallat det lite sådär lagom skämtsamt. Är riktigt nöjd med det i alla fall! Bråkar med mig själv om jag ska ha knappar eller snörning som lås bara... Lutar åt knappar även om det vore lättare att ha snörning. Lättare på sättet att jag har det hemma det vill säga. Använder jag snöre blir det korsettsnörning och det gör att det egentligen är jobbigare att ta på sig ju... Snyggt tycker jag att det är hur som.

Funderar på att göra matchande manschetter. Ska lista ut hur man gör fingervantar framöver också. Gillar de som inte går över hela fingrarna... Det är de enda jag använder om jag får välja själv och när man sitter mycket vid datorn är det ibland skönt att ha ett par nära. Åtminstone jag blir väldigt kall ibland.

Så för att summera.. Trött och tråkig, men tydligen väldigt effektiv. Kanske ska plocka fram stickningen och se vad som händer då?

Presenten!

En fin väggklocka till köket, gjord av en LP-skiva.
Lägg gärna märke till de två katterna förutom paret. Kändes liksom som att det var vår lilla familj som den ser ut just nu...

On tha road again

Sitter i bilen på väg hem. Har lyxat hotellfrukost med J-man och nu sitter vi och sjunger Tenacious D-låtar för full hals. Det är lycka!

Mässan var väldigt inspirerande även om inredning inte är mitt stora intresse. Mycket inspiration fanns att hämta och jag råkade köpa en present till mig och J-man mitt i allt också... Ska visa när den är på plats på väggen sen.

Dagen bjuder på studier hur som. Lite grupparbete piggar upp om man jobbar med rätt person! Så jag ska packa ihop mig efter dusch och klädbyte och lite så hemma sedan och packa mig mot uni. Känns som att det är bra tider före mig just nu.

God natt-inlägg

Ligger i sängen, ensam, och somnar när som helst. Surar lite över att blogg-appen inte vill fungera på min htc även om jag hellre skriver på mobilen. Vill ju ändå KUNNA blogga från den. Får avinstallera appen och installera om den igen. Hoppas att det hjälper.

J-man är iväg på jobb som du kanske räknat ut, men jag får träffa honom redan imorgon igen. Ska nämligen till Stockholm på möbelmässa med klassen (osäker på om det är hela linjen som åker samtidigt faktiskt, men det vore inte konstigt alls med tanke på att treorna har en monter där) och jag kommer stanna kvar efteråt. Så att jag och J-man slipper vara ifrån varandra. Vi har nämligen ingen lust med det just nu. Helst skulle jag vilja krypa ner i bröstfickan på en t-shirt eller liknande och följa honom en hel dag... Bara för att jag känner mig sådär irriterande (för andra från och till) nykär igen. Pirrig och nästan oförskämt glad.

Nu har jag nog stört dig tillräckligt. Är så trött att jag tappar tråden hela tiden. Får se om det är tillåtet att fotografera (och publicera) något på mässan eller inte. Får fråga mig fram. Digin ska med i alla fall, den är ju lätt att stoppa undan ifall jag inte får använda den.

Men nu... Sova! God natt!

Burr, burr

Solen är framme, men det känns inte som att våren är på gång. Jag har mer kläder på mig än jag haft under hela vintern hittills för att inte frysa. Det gör mig en aning nere... Mörkret klarar jag galant, men kylan är inte min grej alls. Flytt mot varmare land i framtiden? Inte omöjligt i alla fall.

Six, six, six, the number of the beast...

666 dagar sedan jag och J-man blev tillsammans, officielt. 666 dagar av kärlek, bra och dåliga dagar, skratt och gråt, närhet och då och då lite saknad.

Vi har hunnnit flytta ihop, skaffa två underbara katter och tagit oss igenom jobbiga hinder under den här tiden. Hunnit komma tillfreds på sätt och vis. Hittat vårt sätt att kommunicera och bäst ta hand om varandra och oss själva.

Jag har lärt mig att jag och mina åsikter betyder. Att jag inte behöver förställa mig för att duga till utan att jag kan bli älskad för den jag är. Att jag är bra trots allt. Att jag inte begär för mycket när jag vill ha uppmärksamhet och respekt, kärlek och frihet att vara den jag är. Att jag får följa mina drömmar utan att bli dömd. Att min lycka är mer värd än en hög lön.

På många sätt har jag upptäckt något som jag inte trodde fanns i J-man. Visst jobbar vi på våra brister och problem som alla andra, men det är verkligen ett samarbete. Bådas åsikter räknas och vi kan kompromissa för vi respekterar varandra och är inte så själviska att vi kör över varandra för vår egen lycka.

Är inte det kärlek så säg?

Så fortsätter jag...

Råkade bli så trött att jag gick och la mig en stund förut. Somnade rakt av och snarkade säkert jättehögt till J-mans förtret. Så jag kom inte många varv på min stickning. Nu är jag på den igen! Har gjort mig en kopp varm choklad som står på min muggvärmare och streamar Once Upon A Time för fullt. Lite lagom när man gör något annat samtidigt känns det som.

Så är jag pinsamt förtjust i mitt garn också. Men det blir ju så när det glittrar! Sådär lite lagom bara... Och det är jättemjukt! Kan knappt bärga mig innan jag är klar med min tröja. Fast det tar tid... Mycket tid.

Mys

Sitter i myshörnan med min stickning och bara mår bra. Räknar varv med hjälp av papper och penna. Äter lite chips... Det är väldigt skönt att bara vara jag ibland.

Färdig!!!

Hjärngympa

Sitter med morgonkaffet som blir kallt och leker med en av mina presenter från J-man. 3d-pussel är roligt och utmanade. Lite lätt huvudvärksframkallande kanske... Men det är mest för att jag forfarande inte rört mitt kaffe misstänker jag.

Märker att mina inlägg jag skrivit på min HTC aldrig kom fram också. Typiskt dumt. Ska försöka laga det, men annars blir det mobilen när jag inte är vid datorn.

Omtumlad

Det känns som att det varit en lång dag. Längre än vanligt.

Vi lämnade in Pysen hos veterinären imorse för kastrering, vaccinering och id-märkning. Han är så lugn och cool så det var inte några större problem även om han inte var direkt överlycklig. Så åkte jag till Mjölby för att smida i silver. J-man kurerade sig och sin stackars mage så gott han kunde hemma så länge.

Jag blev klar med min skräckhjälm och blev nästan helt klar med en triquerta också innan jag satte mig på tåget hem. Samtidigt var det dags för J-man att hämta lille Pysen hos doktorn.

I princip allt som kunde gå illa med Pysen hade gjort det. De hade öppnat upp hans buk och grävt runt där för att se om de kunde hitta en andra testikel, men inte hittat någon. Så han har ett stort sår på magen och måste ha tratt runt huvudet för att han inte får slicka på såret. Dessutom hade ha fått en spricka i hornhinnan under veterinärbesöket så han ska få ögondroppar i en vecka. Så hade han kissat ner sig också och även om vi försökt tvätta av han så gott det går så luktar han fränt och pälsen är röd från blod lite här och där...

Nu får han sova så klart. Älsklingen behöver ju vila för att kunna må bra igen och läka. Det värker i mig för att jag inte vet vad mer jag kan göra för honom just nu och J-man känner givetvis lika dant...

Så... Dagen vände från glädje och en del stolthet över mitt arbete till oro och maktlöshet. Vill ju bara att han ska må bra.