Den där frågan...

Igår så var det sex månader sedan jag och J-man gifte oss. Tiden går både fort och långsamt känns det som. Å ena sidan så känns det som att vi varit tillsammans och gifta i en underbar evighet, å andra sidan känns det ibland som att allt hände igår. Oavsett så finns det en fråga, eller varianter på den, som de allra, allra flesta ställt så snart de träffat oss efter giftermålet:

Hur känns det att vara gift då? Är det något annorlunda?

Lite på samma sätt som att man ofta frågar någon som fyller år hur det känns. Bara det att man redan vet att födelsedagsbarnet förmodligen inte känner sig annorlunda eftersom man själv har fyllt år flera gånger. Har man inte själv gift sig så kan det ju kanske vara svårt att veta om det känns annorlunda då. Men jag tänkte att jag kan svara på det. Hur det är för mig. Jag kan ju inte svara för alla gifta par.

Något som finns i de flesta förhållanden är toppar och dalar. Ibland händer något som gör att vardagen, livet, känns extra fantastiskt ett tag. Ibland händer något som gör att allt känns tyngre och tråkigare ett tag. Någonstans däremellan finns vad jag skulle vilja kalla "normalläget". Du vet hur vardagen för det mesta är och hur relationen fungerar mest av allt. I en bra relation så ligger normalläget ganska högt upp på skalan. Det är mer bra dagar än dåliga helt enkelt. Och om jag ser på mina tidigare relationer så är det lite beroende på hur normalläget är som påverkar hur topparna i en relation fungerar. Poängterar igen att det här är så det är för mig, personligen.

I relationer som inte varit så bra. Ett normalläge som varit lägre. Det är i de relationerna som topparna varit som starkast. Skillnaden mellan normalläget och den där speciella grejen har varit så stor att vi liksom gått in i ett tillfälligt rus där vi kunnat säga till oss själva att nu, nu kommer det bli bra på riktigt. Så är det så en period. Glädje och kärlek och lycka. Men det går över. Det går alltid över och vardagen kommer ifatt. Normalläget. Samma saker man stört sig på som alltid, samma saker att bli ledsen och besviken på. Samma bråk som innan. Sånt som fått i alla fall mig att känna att den där toppen bara var falsk. Lite som en fantasi. Vilket ju inte är hela sanningen, något finns ju ändå där om man har en relation. Men lite kanske man lurar sig själv i de där topparna. För mig känns det som att det finns mer problem än man låtsas om när man behöver ta in ett extra element för att vara lycklig ett tag. Nu i efterhand i alla fall.

Med ett högt normalläge, som jag har nu, blir topparna inte lika höga. Det blir inte något rus på det sättet. Anledningen är för att man redan mår så bra att steget upp till det euforiska är så kort, man är redan van vid känslan för den är i stort sett konstant. Självklart får man ett litet lyft när det händer något nytt, men det är inget extremt i jämförelse med vardagen. Och vägen ner är lika kort. Ingen känsla av besvikelse för att "problemen kom tillbaka" eftersom de inte fanns där från början. Bara en konstant känsla av välbefinnande. Ett samarbete. För mig är detta helt fantastiskt och jag visste faktiskt inte att det kunde bli så innan. På sätt och vis trodde jag att den konstanta jakten på toppar var det som gjorde en bra relation, även om jag inte ville tro det.

Så, känns det annorlunda att vara gift? Både ja och nej. Vi är lika lyckliga som innan. Man kan inte "fixa" sin relation med ett bröllop, det måste redan vara bra. Men det känns faktiskt som att vårat normalläge höjts ett litet snäpp till. Som att allt är precis som vanligt fast ändå lite, lite bättre. Kanske lite tryggare ändå. Jag vet inte. Lite av varje. Ja, fast nej.

Lille Blackie...

Vi har börjat titta lite smått på en ny mini-dator till mig. Jag älskar min fina lilla Blackie, men det börjar märkas att den är gammal i teknik-år.

Blackie har varit med sedan 2010. Jag hade en annan, lika dan, innan som var ungefär ett halvår när jag spillde vatten över den och fick ta farväl. Blackie fick jag på försäkringen och sedan dess har vi varit väldigt bra vänner. För det mesta. Blackie har varit med på universitetet och jag har skrivit rapporter och arbeten och bloggat och surfat och lite av varje. Allt jag velat göra har jag kunnat göra helt enkelt. Om än lite långsammare ibland, eftersom en dator som Blackie har en begränsad prestanda.

Jag är ingen dator-expert, det kan jag ju säga på en gång, men jag är inte helt vilse. Särskilt höga krav har jag inte heller. Blackie är inte en spel-dator, det finns den stationära till om jag så vill, utan en dator som är till bara för det "mest nödvändiga" helt enkelt. Enkel att ta med. Liten och helt underbar.

Jag bara älskar tangentbordet för övrigt.

Men, som sagt, det börjar märkas att Blackie är trött. Allt tar längre och längre tid, program hänger sig och/eller kraschar, en vanlig youtube-video i låg kvalité går knappt att se på, ljudet kommer inte alltid igång (ofta tar det i alla fall någon minut innan det händer något). Blackie blir också väldigt varm ganska fort nu för tiden.

Så vi tittar på nytt. Helst av allt vill jag ha en i samma storlek (10.1" för den som är nyfiken), men lite snabbare och gladare. Det är svårare att hitta än jag först trodde. Mest troligt kommer jag "bli tvungen" att skaffa en 11.6" istället. Dessa i-landsproblem.

Något nytt och spännande som jag inte alls är förtjust i däremot... Flera bärbara datorer kommer nu med touchscreen (på grund av windows 8 möjligen) och för mig känns det så otroligt onödigt. Vill jag ha touchscreen så har jag ju det på både mobilen och iPad'en. Behöver jag verkligen det på datorn med? Jag som helst av allt inte vill ha med windows 8 att göra och hellre installerar om en ny dator så jag kan få ett operativsystem jag trivs med? Men man ska inte döma ut något man inte provat är klart. Kanske blir jag helt frälst. Om jag nu skaffar en dator med touch det vill säga.

Mycket svammel blir det. Många krav och önskningar finns det. Men det blir att fortsätta titta och fundera, kanske åka ut till mediamarkt och klämma lite på det begränsade sortiment de har. Än är inte Blackie död.

Livet rullar på

Jag tänker ganska ofta på hur himla bra jag har det egentligen. Det är inte så att mitt liv alltid varit en dans på taggfria rosor (vems liv är det?), men nu är det faktiskt helt fantastiskt. Jag har träffat en man som är helt fantastisk. Bara där blir ju hela livet mer fullt av färger än grått och trist. En fantasi som blev verklighet på många sätt. Som jag tidigare berättat både en och två gånger så hade jag mer eller mindre gett upp hoppet om att träffa någon som kunde älska mig som jag är och vara villig att arbeta tillsammans med mig i en relation. Så stog han plötsligt där. Rätt person och uppenbarligen helt rätt tidpunkt. Helt galet vilken tur jag haft!

Och inte bara det. Jag har faktiskt många helt fantastiska vänner. Vänner som jag inte längre träffar varje dag, men som finns för mig oavsett vad som händer. Vänner som inte ställer krav eller stjäl energi utan som ger och ger så mycket glädje och kärlek och intellektuellt utbyte i mängder och allt emellan. Människor som tar hand om och ibland behöver bli omhändertagna. Människor som aldrig glömmer bort en eller dömer ut en även om det tar lång tid mellan gångerna man ses eller hörs. Helt fantastiska människor. Riktiga vänner. Sådana som jag haft turen att, till viss del, kunnat ta för givna för att jag trodde att alla nära vänner behandlade varandra på det sättet. Det var först när jag kom till Linköping och stötte på andra kretsar som jag insåg att det finns människor som inte har en enda vän som är så nära och fantastisk som många av mina är. Något jag kanske aldrig kommer förstå till fullo tack vare de fina människorna som vandrat rakt in i mitt liv.

Dessutom så lever jag väldigt gott. Jag vet att det alltid finns mat hemma, jag har till och med lyxen att kunna känna att det inte finns något jag är "sugen" på för jag kommer inte svälta för det. Det här att ha möjligheten att kunna välja själv är helt fantastisk. Så galet mycket lyx. Faktiskt. Att jag dessutom har alla tekniska prylar jag kunnat drömma om, en stor säng, mängder av fantastiska böcker och mycket mer gör ju inte tillvaron sämre. Saker är inte viktiga för lycka, verkligen inte, det är bara mer lyx. Fy fan vad jag är bortskämd! Och fan vad jag är tacksam över det. Inte minst för att det är en del i att jag faktiskt har möjlighet att hjälpa andra när det skiter sig. För det gör det (och det pratar vi mer om en annan dag, för det blir långt och jag kommer bli arg).

Så mycket att vara tacksam över medan livet rullar på i samma takt som alltid. Det finns så mycket mer än det jag redan räknat upp, men det kan räcka för tillfället. Viktigast, för mig, är att jag fortsätter komma ihåg vilken tur jag har. Hur fint livet faktiskt är.

Vad är du tacksam över?