Definitivt dags

Vi har ju en liten vit katt som egentligen är ganska stor. Ibland, definitivt oftare än vad som är okej, är han en ganska jobbig katt. Krafsar på dörrar mitt i natten och sådant. Öppnar skåp och tar plats där ha absolut inte ska vara.Är jävligt störig helt enkelt.

Värst är att det bästa sättet att få honom att sluta är att ignorera honom. Så fort han får uppmärksamhet, även om det är i form av skrik och vattenspruta, så har han vunnit. Han får uppmärksamhet. Precis det han velat ha hela tiden. Det är inte helt lätt när man bara vill sova kan jag lova, men det är bara att kämpa. Ibland misslyckas man. Men så får man försöka igen. Jag misstänker att anledningen till att han börjat igen är för att vi satt tejp på garderobsdörrarna så han ska sluta gå in där. Dessutom vill han gärna vara inne i "kontoret" då datorstolen är en favoritplats, men där vill vi inte ha honom. Ett rum utan katthår är ju faktiskt rätt trevligt.

Tejp överallt kommer så klart inte fungera i längden dock. Så det är dags att barnsäkra, eller kattsäkra om man så vill, lägenheten. Ännu mer nu när han kommit på vart soporna finns och att han kan komma in där. Bråkstake...

Tejp i morrhåren går ju också... Han försöker i alla fall.

Härliga i-landsproblem

Minns du de där yoga-sockorna som jag började sticka på för typ nästan ett år sedan? Jag var nästan klar med första när jag plötsligt slutade. Till viss del för att jag hade ont i handlederna så klart, men jag började inte igen när det gått över. Det blir så ibland. Separationsångest från mitt eget arbete eller något. Jag vet faktiskt inte. Inte helt ovanligt när det kommer till mig dock.

So pretty though.

Men det är inte dagens fantastiska i-landsproblem. Dagens fantastiska i-landsproblem är att jag har bestämt mig för att repa upp en del och göra den bättre och behöver en virknål i storlek 3.0 för att göra detta. Jag vet inte vart jag har lagt virknålarna. I och med flytt och det du vet. Den enda virknålen jag lyckats lokalisera är 4.5 stor och därmed inte vad jag tänkt mig. Jag tror att den säkert fungerar utmärkt för ändamålet förvisso. Men du vet kanske hur det är... Man vill ha det på ett visst sätt ibland. Bara jag antecknar noga så att jag använder samma när jag kommer dit på nästa benvärmare blir det nog bra.

Jag kommer köra på det.

Nästa i-landsproblem är att jag har fått byta kalender på telefonen för att kunna dela kalender med maken. Byta app alltså. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det... Men jag vänjer mig nog.

Aldrig nöjd (ja, det är håret igen)

Jag har inte tvättat mitt hår på åtta dagar. Jag har duschat emellan och sköljt det med vatten, men inte tvättat det och kanske kan jag skylla de senaste dagarnas tankar på det. Att det är mindre fräscht det vill säga.

Jag tänker ju ofta på längdens vara och inte vara. Oviktigt för alla utom mig givetvis. Men jag tänker på det. Och de senaste dagarna har jag tänkt mer på det igen. Hur trött jag är på mitt hår. Att det är i vägen och jobbigt. Att jag alltid har det uppsatt och hur onödigt det känns. Samtidigt är det äntligen så långt att jag tycker om hur det ser ut utsläppt igen. Det var liksom ett tag sedan. Men typiskt mig att vilja ändra något jag precis börjat trivas med. När det kommer till mitt utseende då. Avskyr förändringar runt omkring.

Trött person och oborstat, otvättat hår.

Tänker att jag kanske bara vill ha ett snabbt resultat eftersom det mesta andra tar tid. Men jag vill ju ha långt hår på bröllopet nästa år så det kommer få vara kvar tror jag allt. Annars blir det ju inte långt hår då. Det här har tagit närmre två år liksom.Inte superlång tid, men mer än ett år obviously. Har kikat ut en frisyr jag är sugen på i alla fall. För det är sådan jag är. Sparat bilden så att den finns till när det är dags. När det nu blir. Kan bli om en vecka, kan bli om ett år. Oavsett vad jag tänker nu. Jag kör på vad som känns rätt för det mesta. Lite nyfiken på hur jag ser ut i kort hår när det är min naturliga hårfärg också. Färg kan göra en väldig skillnad. Sen är det ju inte säkert att just den frisyren jag tittat på passar mitt ansikte och hår bäst, men det är något att utgå ifrån.

Önskar verkligen att det gick att byta frisyr med en fingerknäppning. Det skulle göra det så mycket lättare! Min favoritfrisör jobbar inte längre så nu har jag ingen som jag verkligen litar på och som vet hur jag funkar att prata med om det heller. Nämnde säkert sist att frisörer gärna tittar på mig som att jag vore från en annan planet när jag säger "lättskött" och menar det. Flera jag känner fönar sitt hår, använder hårsprej och volymprodukter, locktång eller annat relativt regelbundet. Men inte jag. Jag lockar håret ibland, om det är typ Halloween eller något annat speciellt eller om jag verkligen inte orkar tvätta håret just då så använder jag kanske hårsprej. Torrschampo har jag även provat nu. Helt okej. Lite oftare stylade jag håret när jag hade kort i och för sig. Jag vet inte. Har svävat iväg igen.

Vill ha kakan och äta den. Typ så kan vi sammanfatta.

Lite i taget händer det

I lördags gick flyttlasset och nu bor vi på en ny plats. Fortfarande nära stan, men så att det känns som att en cykel faktiskt vore bra att ha ändå. Kikar lite på det, men det är inte vad jag ska prata om just nu. Let's talk flytt!

Den som följer mig på instagram har ju redan lite koll. Jag har uppdaterat där en del de senaste dagarna. Lagt upp bilder på hur mycket grejer vi har och visat balkongen, sovrummet och köket lite grann. Vi hade en massa fina människor som hjälpte oss över med allt så klart. Hela Flush (bandet, de finns på spotify), svärfar och så svågerns flicka så klart. Svärmor hjälpte till i gamla lägenheten och städade. Vi har en himla tur som har så fina och hjälpsamma människor omkring oss! Det är mycket kvar att göra så klart, men köket ser ut som ett kök och är nära klart och sovrummet lika så. Vardagsrummet är rörigt som sjutton, men går att vara i och "kontoret" är ett totalt kaos som man knappt kan gå i alls. Just nu alltså. Men på tre dagar så tycker jag att det hänt en hel del faktiskt! Just nu tar jag lite paus och funderar över hur vi bäst börjar med vardagsrummet. Det kommer inte bli helt klart på ett tag det heller, men någonstans måste man ju börja. Så det känns beboeligt i alla fall.

När jag ser hemmet växa fram så tänker jag ofta på allt vi vill byta ut i lägenheten. Så klart. Vi vill ju ha det på ett visst sätt och det kommer inte bli så med de möbler vi har nu oavsett hur mycket ordning vi får.

Mest av allt vill vi ha en ny soffa. En större soffa. En sådan där u-soffa helst av allt.. I förra lägenheten passade våran lilla in mycket bra. Bättre än den stora innan (även om den var trevlig den med). Men här får vi plats och det känns som att det är bra mycket större chans att vi tar över folk och då är det bra om de får plats. Även soffmys bara för oss två blir ju bättre med en större soffa faktiskt.

En ny säng är det också dags för. Helt klart. För länge sedan förmodligen. Men det kommer när det kommer. Vi ska ju ha råd också. Lär bli samma modell igen, storleken är precis lagom (160 cm bred).

Bokhyllor! Riktiga bokhyllor till alla böcker. Vi har ju hyllor att ha böcker i, men de är så djupa att det mest är ett stort gap bakom böckerna som står outnyttjat förutom när en katt får för sig att tränga sig in och sparka ut lite böcker. Vi har även funderingar på någon form av vitrinskåp att ha finare glas och porslin i, men vi får se hur det känns och vad vi känner att vi får plats med så småningom.

Utemöbler till balkongen så klart. Vi har numer en väldigt stor balkong. Den är som ett extra rum ungefär. Vi kommer kanske inte kunna nyttja den hela året även om vi skaffar infravärme (ja, vi har planer på det, men det är ingen prioritet), men det kommer bli fantastiskt varma sommardagar och kvällar. Vi tänker oss en soffa och bord där ute. Kanske en elgrill också. För visst får man ha sådana på balkongen? Vi får kolla upp det först. Det blir mys oavsett. Nät hoppas vi få upp rätt snart dock. Katterna med så klart. De vill kunna vara ute!

Det är väl typ det egentligen... Har fortfarande mycket kvar som sagt och vi kommer nog på mer saker på vägen. Hur vi ska möblera "kontoret" när vi väl kommer så långt känns just nu som ett stort mysterium till exempel. Det kan ju bli så att vi behöver byta ut eller köpa till en hel del för att få det att fungera. Men det är ett problem för en annan dag. Just nu trivs vi trots röran och känner tålamod. Det kommer bli så himla fint här hemma.

Sy elastisk söm för hand

Vi håller ju på och packar inför flytten nu, helgen 22-23:e kör vi, och därför är det lite kaos här hemma. Vissa saker är nedpackade, andra ska strax bli och vissa får vi vänta med. Det är ju så när man ska flytta hur man än gör. Rörigt.

I vilket fall så var vi på en powerwalk i Rydsskogen igår. Av någon anledning kändes det som en bra grej helt enkelt och det var faktiskt väldigt skönt. Vad som var något mindre skönt var att jag återupptäckte ett hål i mina byxor. Det var på låret så jag gick inte runt och visade bakdelen för träden eller något annat pinsamt, men ändå. Det är ett par av mina favoriter, så lagning kändes ju på sin plats. Lyckligtvis har J-man lite t-shirts som han inte längre behövde. Precis rätt material och färgen stämde den med. Nästa problem var att jag inte är direkt sugen på att plocka upp symaskinen och röra till det ännu värre här hemma just nu. Tyget är ju stretchigt så en maskin är så klart att föredra, men jag tänkte som så att stretchiga sömmar måste ju gå att sy för hand också. Det är ju bara så. Google brukar kunna hjälpa till.

En video fann jag. En endaste. Ingen hemsida eller blogg, ingen enkel tutorial med bilder. En video. Lyckligtvis förklarar hon väldigt bra i videon och det verkade inte det minsta svårt faktisk. Yay för Google! Och ännu mer yay för Youtube eftersom det var där jag fann den.



Efter lite vidare efterforskningar så verkar det som att sömmen heter "flätsöm" på svenska och används mer som dekoration och inte som elastisk söm egentligen. Men funkar det så funkar det och det gör det. I alla fall för mitt ändamål just nu. Jag får lappa snyggare i framtiden. Viktigt är det dock att inte dra stygnen för hårt så klart.

Min söm är långt ifrån perfekt. Jag tog dessutom den tråd jag hade tillgänglig, vilken är en extra stark och lite tjockare tråd, vilken inte egentligen var helt ideal. Det faktum att jag också sydde med dubbel tråd förenklade inte direkt, men nu gjorde jag så och det är inte mer med det. För att vara min första gång så är jag nöjd. Det är klart underskattat att sy för hand. Det känns liksom som att man gör något på ett helt annat sätt. Men det tar också längre tid och är man inte både tålmodig och noggrann blir det inte lika snyggt. Så jag kommer inte ge mig på några större projekt för hand framöver tror jag inte direkt. Bra att kunna hur som. Det tror jag att flera kan hålla med om.

Såhär blev min ganska ojämna söm. Komplett med katthår givetvis.
Fortfarande nöjd.

Nu blir det en välförtjänt dusch och sedan är det packning på schemat. AC'n ska få arbeta lite också nu när det är varmt igen. Tur att vi har den!

Det närmar sig långsamt...

Nu är det i alla fall klart att vi flyttar i september. Alltså nästa månadsskifte. Det känns som en evighet! Men det blir nog ganska lagom egentligen. Vi har mycket saker att packa och rensa innan det är dags. Längtar tills det är klart. Jag hatar att flytta. Tycker att jag gjort det tillräckligt. Samtidigt så är det förmodligen inte sista flytten i livet så klart. Vi kanske vill ha något större ändå till slut eller så kanske vi vill flytta till hus även om jag fortfarande är lite skeptisk till just det. Det finns massor tid att bestämma sig på i vilket fall. Hela livet faktiskt! Och vad som sker på vägen vet vi ju inte än.

Barnsäkert?

Varje dag så får jag ett mail från Groupon med olika rabatter och erbjudanden. Det är ju inte så att varken jag eller J-man är några storshoppare (även om man hade velat ibland), men några fynd ha rvi gjort så klart. Hade det inte varit så hade jag sagt upp det där för länge sedan. Idag så fanns där ett erbjudande om "hörnskydd och skåpremmar för att barnsäkra hemmet". Det fick mig att fundera lite.

Jag kan inte komma på att jag varit i ett så kallat barnsäkert hem någon gång. Det är ju möjligt att jag bara inte lagt märke till alla barnlås och hörnskydd och annat så klart, men när jag tänker på det har jag nog bara hört folk göra sådant på film eller i serier. Möjligen om det varit något specifikt som varit ett problem då, att tillfälligt ta bort vreden på spisen så att barnet inte sätter igång den vid ett obevakat ögonblick kanske. Det närmsta jag vet att kommit det är när jag och mitt ex köpte ett barnlås till skåpet under diskhon för att katten inte skulle komma åt soporna. Så hur vanligt är det egentligen att man barnsäkrar hemmet? Är det vanligare i till exempel USA eller är jag helt blind för det och har missat allt? Oviktigt egentligen, men något förbryllande.

Självklart kan jag inte låta bli att fundera över om jag själv skulle barnsäkra hemmet om det skule bli så att vi expanderade familjen. Jag tror nämligen att jag är precis en sådan person som skulle göra något sådant. Samtidigt känns det osannolikt. Just nu i alla fall. Att jag skulle sätta lås och spännen och hörnskydd överallt utan att ens veta vad som eventuellt skulle kunna behövas det vill säga. Fast hörnskydd kanske är smart. Även om man inte har barn alltså. Hörn gör ju rätt ont att gå in i som det är.

Rosa

Jag är en sådan där typisk "gillar inte rosa" person. Mycket är det nog just för att det är så förknippat med "tjejighet" och man fick ju lära sig rätt tidigt att sånt inte är bra. Sen har jag väl inte riktigt gillat färgen i sig heller i och för sig. Ljusa pasteller (vilket i alla fall jag förknippar rosa med i första hand) har inte direkt varit min grej. Jag gillar starka färger. Klara färger. Mörka färger. Svart. Inte rosa.

Men jag känner att jag varit lite orättvis. Så nu ger jag rosa en chans. Inte så att jag kommer byta ut min garderob, telefon, dator och allt annat till rosa grejer precis, men lite småsaker har börjat få smyga sig in.

SÅ svårt att få på bild, men jag har rosaglittriga naglar.
Depend 190 för den som är nyfiken. Lagom för mig!

Hantlarna går åt det lila hållet, men det är åt det hållet i alla fall. Inte dumt.

Jag har faktiskt ett rosa linne sedan tidigare också. Med svarta kantband. Det har varit mitt undantag i flera år bara på grund av att det råkar sitta galet snyggt på mig och jag gillar kontrasten i det svarta mot det rosa. Oklart om jag kan ha det längre dock. Kroppen har ju förändrats lite under åren, som sig bör.

Undrar vad nästa grej blir? En tröja kanske? Eller tonade champagneglas? Jag behöver ju inte gå över styr. Det kanske räcker så här. Just nu är jag rätt nöjd.

Pretty awesome weekend

Mestadels i alla fall. Hade ett litet bråk med mitt illamående på fredagen, men annars så! Den dagen var för övrigt full av aktivitet för en gångs skull. Långpromenad, besök på sjukhuset och middag ute. Much awesomeness!

Lördagen ägnades åt picknick med J-man, hans bror och svärmor. Senare på kvällen blev det bio med J-man och svärmor. Vi såg Minions. Den är precis så söt som jag föreställt mig och hade många roliga stunder! Efter bion gick jag och J-man hem och tog det lugnt. Skönt att få tid för varandra också. Vilket vi passade på att få ännu mer på söndagen! Den spenderades med lite shopping då J-man vunnit (eller hur det var) ett presentkort och behövde inhandla lite nya kläder. Det blev badmintonrack och bollar till oss båda också och ett par lätta hantlar till mig. Sedan passade vi på att köpa frukt och andra godsaker och spenderade resten av dagen och kvällen med filmmys och allmänt livsnjutande. Pretty awesome weekend som sagt.

Nu borde jag ha lagt in lite bilder från helgen, men jag var alldeles för upptagen med att ha det bra för att komma ihåg att bry mig om sådant. Något kom förvisso upp på instagram om man följer mig där.

Får se om det blir fler långpromenader framöver, då ska jag försöka komma ihåg att ta med min kamera. Det är inte så mycket som är intressant att fota i lägenheten just nu liksom. Om man inte gillar lådor och då är vi ändå bara i inledningsfasen fortfarande så att säga. Vi vet fortfarande inte flyttdatum och det är faktiskt rätt jobbigt. Visst att vi vet att det senast blir september hur vi än gör, men om vi får flytta i augusti börjar det bli bråttom nu! Vi vill veta! Men det kommer. Och vi längtar!

Det är varmt!

Och här sitter jag med AC i vardagsrummet och låter bli att svettas. Den är ful och låter en del, men jisses vad glad jag är att vi köpte den förra året. Våran lägenhet blir ju, som jag garanterat klagat över förut, väldans varm på somrarna. Hur det blir i nästa vet vi ju inte än.., Men eftersom AC'n följer med bör det inte vara några problem i vilket fall. Ser fram emot att kunna sitta på jättebalkongen med en bok sådana här dagar dock... Vi får se hur många de blir dock. Soldagarna alltså. Såg väl inte ut som jättemånga den närmsta tiden enligt min väder-app i alla fall.

Ful, som sagt.

Annars? Ja, annars har vi projekt "BUS! Ät inte på kartongen!" som är i rullning just nu. Bus älskar nämligen kartonger. När det kommit fram en "ny" kartong så blir han helt till sig, man skulle kunna tro att varje kartong är gjord av kattmynta ibland. Och så när han lugnat sig och börjar bli lite uttråkad så hittar han en kant att gnaga på. Konfetti är kul och det. Bara det att vi behöver kartongerna då. Att packa i.

Han är ju söt i alla fall...

Pysen tycker också om kartongerna förvisso. J-man har ställt en bunt i köket, så att de finns där när vi kommer dit liksom, och där ligger Pysen och myser för sig själv hela dagarna. Han är ju en krångelkisse också tyvärr... Så han får medicin varje dag och kommer byta till en annan över tid. Något är han allergisk mot, men vad visade inte blodprovet. Däremot så vet vi ju att han är typ världens duktigaste kisse när det kommer till jobbiga saker som veterinären. Han är så snäll och beskedlig trots stressfällning och svettiga tassar. Fast vi önskar ju att han fick slippa så klart. Våran lille oturskatt.

För det mesta får Pysen ha sin plats ifred, men inte hela tiden. Det är ju kartong.

Så var det med det. Vi får finbesök i helgen och kommer spela spel och se på film, sådär som man ska ibland. Sedan är det bara att fortsätta packa och rensa och packa... Det ska bli skönt när det är klart. Jag längtar verkligen till flytt. Eller... Jag längtar tills även flytten är klart. Att flytta är i sig inte vidare roligt faktiskt.

Det blev en header i alla fall

Jag gillar sådana som rör på sig så jag är glad att jag fick det att fungera. Mycket lättare än jag trodde också... Fixade bilderna, hittade en sida på nätet som gör gif's åt en och laddade ner den färdiga filen. Ladda upp i mallen på blogger och så var det färdigt! Kanske borde fixat roligare bilder, men jag tycker att de är väldigt representativa för hur jag känner mig angående bloggen just nu. Så jag är nöjd. Tillräckligt för tillfället i alla fall.

Långt eller kort hår?

Jag har ständig beslutsångest när det kommer till mitt hår har jag märkt. Ena dagen vill jag ha kort hår, nästa vill jag att et ska vara långt. Ena dagen är det i vägen och nästa vill jag göra roliga frisyrer eller ha det hängande ner för ansiktet. Om jag kunde byta frisyr med en fingerknäppning skulle jag vara nöjd, men så fungerar det ju inte så klart.

Det finns fördelar med både långt och kort hår. Tycker jag då. Mellanlängderna är jag inte jätteförtjust i, men det är som det är. Vissa dagar känns det bra och andra känns det bara blä.

En bra klippt kort frisyr kräver typ ingenting för att se bra ut de flesta dagarna och samma sak är det med långt hår i allmänhet. Så länge det är rent då. Minimalt underhåll är ändå min melodi, har aldrig varit en sådan som pysslar mycket med mitt hår även om det finns tillfällen då jag tycker att det är lite kul. Långt hår går att gömma sig bakom, men är också lätt att få undan. Kort hår döljer inte ansiktet och är sällan i vägen.

Jag har oftast mitt hår uppsatt, i alla fall nu för tiden, och tänker därför ofta att det är helt onödigt att ha så mycket hår som jag har. Samtidigt så kräver en kort frisyr regelbundna frisörbesök och om man som jag gärna har lite lugg i sådana fall kan det vara jobbigt att försöka få bort den när det är varmt (jag tycker väl att det är lite awkward att springa omkring med en tofs på huvudet på stan). Jag ser mycket snällare ut i långt hår också. Vad jag tycker om det varierar också från dag till dag, men oftast är jag väl inte så förtjust, även om jag definitivt tar mer selfies då. Det är skönt att gömma sig i den stereotypa ramen av skönhet liksom.

Det här är inte ett sådant där "vad ska jag göra med håret"-inlägg om du inte redan räknat ut det. Jag kommer göra som jag känner oavsett, men det är skönt att sätta ord på tankarna ibland. Lite rörigt, men skönt. Som jag tänker nu så kommer det nog ändå få fortsätta att bara vara. Jag tror att jag vill ha långt hår nästa år när vi ska på bröllopet i England och då kan jag ju inte klippa av det nu. Har svårt att se mig själv i kort hår och klänning av någon anledning. Har sett massor snygga människor rocka den stilen på röda mattan och liknande, men när det kommer till mig själv är det som ett svart hål just där. Märkligt.

Nuvarande längd och färg på ett ungefär.

Jag är förvånansvärt nöjd över min naturliga hårfärg dock. Trodde att jag skulle känna att det var skittrist och längta efter ny färg ganska fort, och visst har jag stunder jag känner så, men för det mesta så trivs jag rätt bra. Någon gång skulle jag vilja färga regnbågshår dock... Tycker att det är så himla fint. Men jag vet inte om jag vågar. Det går liksom emot hela min "vill inte sticka ut och märkas"-stil som jag skaffat mig. Vågar jag så blir det i alla fall när håret är långt. Suppersnyggt när färgerna liksom "blandas" mellan lager av hår ju.

Förändring på g igen

Det händer saker. Jag har nästan glömt bort att jag bygger om i bloggen, men bara nästan. Dock känner jag väl att jag har annat att prioritera just nu.

Vi ska flytta. Inte från staden, men en bit från där vi bor nu. Än så länge är det tid kvar (vi ska skriva på kontraktet idag och flytt sker i augusti eller september beroende på hur det går med ny hyresgäst till vår nuvarande lägenhet). Vi kan knappt vänta! Den nya lägenheten har ett stort och fint kök, en jättestor balkong, två toaletter och både disk- och tvättmaskin. Det rummet som ska bli "kontor" känns trångt, men i övrigt så tror jag att det blir lättare att möblera den nya än den vi bor i nu. Om jag har rätt eller fel får vi se. I vilket fall har vi redan påbörjat packning och rensning lite smått. Vi misstänker dock (båda två) att vi kommer rensa ännu mer när vi packar upp i nya och ser vad vi får plats med och inte. Helt otroligt hur mycket saker vi lyckats samla på oss egentligen.

Utsikt från soffan just nu.

När jag gjorde min första klädrensning, tror det var under förra året, så förundrades jag över hur mycket kläder som fanns kvar trots att jag donerade flera säckar med kläder (minst två, men tror det var tre eller fyra egentligen). Hur sjutton fick allt plats? Det som är kvar får ju knappt det ens. Jag har en stark misstanke att detsamma kommer gälla allt som rensas. Vart kommer allt ifrån? I alla fall jag har förvisso en tendens att spara på allt möjligt. Jag kan ju komma att behöva det. Dessutom har jag för det mesta haft ont om pengar så det har känts logiskt att spara. För att slippa köpa nytt. Jag är kanske inte så bra på att avgöra vad som är vettigt att spara och inte och hur mycket plats det tar alla gånger dock... Balansen däremellan. Vad som är slöseri och vad som bara är skräpsamlande.

Hur som helst är det igång. Bloggen blir snyggare när jag orkar. Och så är det med det.

Ombyggnad påbörjad

Nu har jag börjat pilla lite smått. Inte så snyggt (än) men det får vara så en stund. Kände att jag i alla fall var tvungen att göra någonting. Annars hade det aldrig hänt något. Så det får vara lite fult ett tag. Inget fel med det.

Svårast är att hitta på vad jag ska göra för header, så är det jämt. Jag har en idé. Om jag klarar ut att genomföra den är ju en annan sak dock. Vi får se. Ska försöka hitta på någon bra bakgrund också. De som finns att välja på är ju bra, men det är ju ännu roligare att ha en helt egen så klart. Tycker jag då.

Men ändå. Varsågod för röran!

Nytt vore kanske nice

Jag känner att jag behöver förnyelse gällande bloggen. Inte på det sättet att "nu ska jag skärpa mig och se till att publicera två inlägg om dagen", cause that's not gonna happen, utan snarare designen. Jag gillar visserligen designen på många sätt, men det har varit lika dant så länge nu och jag ser inte ens ut som jag gör i headern längre. Håret har ju gått tillbaka till sin naturliga färg och vuxit en hel del till exempel. Och sen gillar jag att ha lite projekt. Jag gillar att fixa header och ändra typsnitt och annat. Kanske vågar jag mig in i koden också om jag hittar någon bra guide. När jag hade blogg.se så pillade jag i koden ofta, det fanns iallafall då väldigt bra guider och man lärde sig vissa saker väldigt fort. Så jag funderar på det. Det är väl mest energin som inte är på topp.

Jag skelar ibland när jag är väldigt trött eller full (har folk sagt till mig iallafall),
men bara på ena ögat. Det kanske är därför jag fått höra att jag är dålig på att
"se i kors" som på bilden, just för att mina ögon redan är lite ojämnt ställda.

Borde kanske göra lite inlägg om serier och filmer jag sett den sista tiden också. Vi har ju netflix och det finns faktiskt en hel del bra där, tipsa lite liksom. Sen tycker jag att det saknas mycket också så klart. Det svenska utbudet när det kommer till övernaturliga skräckfilmer (min favoritkategori) är skral och det är inte mycket som är bra. Det gick för fort att gå igenom helt enkelt. De borde ha en sektion där man kan önska filmer och serier som man vill att de ska ta in. Till exempel skulle jag tycka att det var trevligt om de hade alla Hellraiser-filmer och inte bara Hellraiser VI: Hellseeker. Vill jag se en filmserie så vill jag se den från början liksom. Nu säger jag inte att det nödvändigtvis är min favorit-franchise, men ändå. Det finns nostalgiskt värde i de rullarna. Säkerligen för fler än mig och jag har inte ens sett alla, vilket gör att jag ännu mer tycker att de borde ta in dem allihopa givetvis.

Ja, ja, i-landsproblem. Det är ju lite så vi rullar och det är jag tacksam för.

Det här med att vara ute i god tid

Jag tycker om att vara ute i god tid om jag har möjlighet. Det gäller det mesta som inte är tråkigt i alla fall (tänker inte låtsas att jag inte kan vara en prokrastineringsexpert när det kommer till städning och läxläsning eller liknande). Det är väl väldigt vanligt antar jag. Att planera roliga saker månader i förväg liksom. Att vara på plats en halvtimme innan alla andra för att man är förväntansfull och så vidare.

I vilket fall så fick jag för någon månad eller så sedan veta att en gammal vän i England ska gifta sig! Jag träffade honom senast i slutet av sommaren och fick då träffa hans fästmö (fast då var de inte förlovade än) för första gången. Jag fattade omedelbart tycke för henne och J-man, som inte träffat någon av dem förut, blev också väldigt förtjust. Jättekul! Och nästa år blir det alltså bröllop. Nästa år! Det är ju hundra år dit! Nej, men du förstår. Det ska bli så himla roligt och jag är lite otålig.

Något som jag tycker är rätt klurigt med just bröllop (och nu har jag faktiskt inte varit på så många) är klädseln. Jag vet inte ens vad de har för klädkod och redan suckar jag över avsaknaden av finkläder i min garderob. Det är nämligen så att jag misstänker att det kommer vara ett rätt tjusigt bröllop, minns att jag sett bruden prata om att de tittat på lite slott för vigseln, och jag vill ju varken vara under- eller överklädd. Och hur fryser man inte ihjäl i exempelvis en balliknande klänning förresten? Om det nu blir klädkoden. När jag själv gifte mig tror jag det var mycket adrenalin som gjorde att jag inte kände någon kyla ens på kvällen när det inte var så varmt längre.

Men jag måste chilla lite. Som redan sagt så vet jag inte ens vad de ska ha för klädkod och skulle jag köpa en klänning nu är det ju inte säkert att den passar då. Det kan liksom hända ganska mycket med en kropp på ett år. Den kan bli större eller mindre, den kan också stanna precis som den är, men det kan jag omöjligt veta nu. Ser fram emot att shoppa finkläder dock. Det är ju inte så ofta man får möjlighet att göra det.

So far är det inte mitt år iallafall.

Men det är ju ingen nyhet. Att det inte är mitt år alltså. Vi åkte till Sälen i torsdags förra veckan. Svärfar med partner hade bokat en tjusig stuga och vi var ett gäng. Jag kan inte åka skidor, men jag tänkte att det kanske kunde vara dags att lära sig nu när jag ändå är trettio liksom. Det var kanske inte helt rätt tänkt just nu. Jag borde kanske tagit detta bajs-år i beräkning först.

Inga brutna ben. Jag säger det direkt. Men det är väl för att jag aldrig kom upp i backen så att säga. Åkte i en liten, långsam och jättelätt backe och lyckades göra mig illa av bara det. Vilket jag får säga ändå kräver en viss talang (inväntar applåder). Så, ja... Det var inget vidare för mig. J-man däremot hade roligt. Han gjorde sig inte illa och kunde åka i alla backar han ville åka i. Jag kände mig väl mest i vägen och utanför. Det kan ju liksom bli så när man inte kan vara med på samma villkor som alla andra. Men vi tog lite äventyrsbad på lördagseftermiddagen och det gick ju bra som tur var! Mycket mindre än vi tänkt oss, men vi hade kul ändå.

Köpt i Thailand, använd i Sälen.

Min mage blev givetvis trasig sista dagen också. Än är det inte över! Men, men... Någon gång får jag hoppas att det vänder igen. Vi har iallafall inte gett upp det här med skidor. Hur mycket jag än hatade det så tänker jag inte erkänna mig besegrad än. Däremot så behöver jag nog lite hjälp... Så nästa gång vi beger oss mot snöiga backar och dalar blir det att boka skidskola för mig. Går det inte då så får jag väl ge upp, men förhoppningsvis är jag inte så hopplös.

Vad hände med Stockholm?

Det är ju ett antal månader sedan jag skrev om att vi skulle komma att bli Stockholmsbor i sinom tid. Så ser det inte längre ut. Istället verkar det bli ett kontor här i Linköping snabbare än det var tänkt från början. Vilket ju känns bra för oss. Här har vi ju våra vänner och vår familj och sådant där . Men eftersom det kan svänga fort ibland så skulle det inte förvåna mig om det blir ändrat igen bara för att jag skriver ut det. Bara för att jag ska verka extra virrig liksom. Men ändå. Så ser det ut just nu.

Lite ditt och lite datt

Jag är trött. Det blir liksom så när man vaknar runt halv fem utan orsak och inte kan somna om igen. Lyckligtvis är det inte en vanlig företeelse nu för tiden dock.

Men, men... Vi hade rätt tjusigt vårväder i Linköping igår. Något främst J-man, men även jag, såg fram emot att kunna njuta lite av. Så blev det givetvis inte. J-man spenderade precis hela dagen med att må dåligt. Vi vet inte om det var något han ätit dagen innan eller om det var dags för honom att bli sjuk eller en kombination av båda två. Än. Vi får ju se hur det går idag. Inte för att det vore konstigt om han blev sjuk. Det har varit ett tungt år än så länge. Först får han spendera hela "semestern" stressad och orolig över mig och sedan har han jobbat mycket och långa pass. Det vore helt enkelt inte konstigt om kroppen protesterar. Mest får vi väl hoppas att han blir frisk till helgen då vi ska till Sälen. Men är han sjuk så är han liksom. Hälsan först.

Så jag spenderade gårdagen med att göra nästan ingenting kan man säga. Det fanns ju ingen mening med att störa J-man när han behövde vila, men jag fanns ju tillgänglig hela tiden ifall han skulle behöva något. Och så var jag ju inne och kollade till honom till och från så klart. Konstigt vore det annars. Det jag gjorde var i alla fall att skriva lite grann. Vet inte om jag nämnt det tidigare, men jag har gett mig på att skriva en längre historia för en gångs skull. Ännu längre än den där om tändaren alltså. Kanske blir det en bok, kanske blir det en längre novell (med kapitel), kanske blir det ingenting alls. Det är egentligen inte så viktigt. Just nu så är det en blandning av nyfikenhet och inspiration som styr, även om jag brottas med helt onödig prestationsångest till och från. Det är väl så att när man säger till sig själv att man ska se om man kan skriva en bok så föreställer man sig att andra ska läsa den, även om det inte alls behöver vara själva syftet. Jag försöker tänka att det bara är jag som ska läsa den. Och J-man eftersom han är intresserad av vad jag gör så klart, om han pallar. Jag skriver skräck.

Lockade håret (eller vad säger man?) också. Ibland orkar jag. Det är kul med lite variation.

Dessutom har jag en nyupptäckt kärlek till avokados. Apropå ingenting då alltså. Avokado smakar gott och gör mig glad. Citron och salt (vitlökssalt for the win) räcker för att det ska vara halv-gourmet. I fredags gjorde vi tacos och det kan ha varit årets bästa idé (so far) att ha avokado i dem. Inte guacamole då, även om det är gott det med, utan avokadobitar. Hur har jag inte tänkt på det innan? Någon borde sagt det till mig kan jag tycka. Plus att jag gjorde en awesome tzatziki som jag åt upp resterna av med chips dagen efter. Go me!

Och det var väl ungefär all onödig information som jag kände för att dela med mig av just nu. Jag börjar nämligen bli hungrig och känner att det är dags för kaffe. Så jag tänkte åtgärda det.

Tandläkaren

Igår låg det en kallelse till tandläkaren på hallmattan och det knöt sig genast i magen. Jag tycker inte om tandläkare. Inte alls. Jag är fullständigt övertygad om att man måste vara någon form av sadist för att bli tandläkare, kanske främst för att jag varit rädd för dem så länge jag kan minnas. Men ändå.

Nu är det bara en undersökning det gäller, men det hjälps inte. För mig är det inte mycket bättre än en rotfyllning (en sådan gjorde jag förra året, inget vidare det heller). Tandläkaren jag har nu är dock väldigt bra. Lugn och van vid tandläkarrädda. Jag har inte gråtit lika mycket under de senaste besöken trots att de varit påfrestande Det är jag tacksam för i alla fall.

Relativt bra illustration av mina initiala känslor till kallelsen.

Jag ska ju ta mig dit även fast jag inte alls vill. Förmodligen är enda chansen att jag kanske, kanske ska bli av med skräcken (till viss del i alla fall) att jag går dit. Det säger ju sig lite själv egentligen. Men det är ingenting jag ser fram emot.

Höger eller vänster? Kanske lite av varje?

Nu kanske det låter som att jag ska ge mig in på politik här, men det ska jag inte. Jag tänkte skriva lite om händer. Mina egna händer då.

Efter lyckad manikyr på MBK i Thailand.

Jag är högerhänt. Jag gör det mesta med min högerhand helt enkelt. Skriver och ritar och äter, borstar håret och tänderna, skär grönsaker och så vidare. Det mesta som inte kräver två händer helt enkelt. Men jag använder min vänsterhand ganska mycket också, särskilt eftersom jag tycker att det är kul att pilla med mina naglar. Den är inte lika "vältränad" som min högerhand, men ju mer jag använder den desto säkrare blir jag. Sen förstör jag all träning genom att inte pyssla med småpill under perioder ibland men ändå.

Det var nog flera månader sedan nu som Sessan vid något tillfälle skrev till mig att vänsterhanden var helt värdelös (hon är också högerhänt) och det fick mig att börja fundera. För mig är det ju rätt självklart att använda båda mina händer i vissa sammanhang som inte kräver två händer. Jag har inga problem med att skifta hand som jag dricker eller äter med, när jag skulle klura ut på vilket sätt jag skulle börja lära mig spela gitarr (det har inte gått något vidare tyvärr, nagelintresset och tålamodet ställer till det lite) kändes båda hållen lika naturliga. Jag har aldrig kunnat hjula, men om jag ska försöka så måste jag sätta ner vänsterhanden först om jag ska ha minsta chans att kanske få till det. Sen tycker jag att det är kul att utmana mig själv också.

Fast det är väl ganska vanligt ändå? Att testa att skriva med "fel" hand till exempel. Det tror jag alla har gjort någon gång, men jag kan ju ha fel i det. Oavsett så tycker jag att det är roligt med utmaningar. Om inte bekvämligheten hade vunnit så ofta så hade jag nog varit mycket bättre ändå på att använda min vänsterhand till fler saker. Jag skulle ju inte tycka illa om att vara ambidextriös. Lite avundsjuk är jag kanske på de som är det. Men ändå... Jag tror ju att man kan träna sig till en bättre förmåga även om man kanske aldrig blir lika "säker" som någon som föddes med förmågan.

Men det är lite coolt ändå. Vad vi kan göra med våra händer.

En aning mer klagan

Det börjar nu närma sig två månader sedan jag först blev sjuk. Jag mår klart bättre idag, slipper sjukhus och dropp och sånt. Men magar är kluriga saker och jag mår fortfarande inte helt bra. Det tar väldigt lång tid att må helt bra tydligen. Och det är väldigt frustrerande.

Nu är det lyckligtvis inte så att jag är dålig varje dag, hela tiden. Däremot är det ändå majoriteten av tiden. Jag mår illa eller har ont i magen eller känner mig allmänt konstig. Bäst mår jag om jag är helt still och helst inte har ätit på länge. Ofta när jag äter börjar jag må dåligt och jag vet sällan om jag är mätt eller inte när jag väl äter, det känns bara konstigt. Men jag ska helst inte bli hungrig heller för då är chansen också stor att jag börjar må dåligt. Jag försöker klura ut en bra rutin så att jag kan minimera risker åt alla håll. Finns ju ingen anledning att inte försöka få ordning på det.

Jag har fått rådet att undvika alkohol, laktos och gluten. Laktos och gluten finns i nästan allt som jag tycker om så det känns rätt surt. Alkohol är inga problem att undvika, men det är klart jag kan bli extra sugen på en öl eller drink bara för att jag vet att det inte är bra för magen just nu och min hjärna gärna leker trotsålder när det kommer till förbud. Tråkigast är ändå som sagt laktos och gluten. Är bortskämd med att kunna äta det som jag känner för annars och just nu skulle jag göra mycket för en toast med massor ost eller bara sitta och dippa bröd i dressing... Mmm... Men, men. Jag har ju tur eftersom det här ska vara något övergående, även om det tar ett tag.

Två till tre månader är det jag har att gå på. Och hur mycket jag än vill tänka att det är från och med att jag blev sjuk så att jag kommit igenom det mesta nu så är det ju snarare från och med jag sist blev så dålig att jag kräktes och så... Och då har det bara gått tre veckor. Men jag är glad att det är bättre, det är jag faktiskt.

Hoppas jag snart kan släppa det här helt. Blir rätt tjurig av att nästan aldrig må bra i kroppen faktiskt. Som tur är så har jag två mysbollar och världens bästa make som tar hand om mig här hemma och jättefin stöttning i mina vänner. Det är tur att jag har dem.

Inte den början vi tänkt oss... (långt inlägg)

Jag hade velat skriva ett inlägg om hur fantastiskt allt varit, men det kommer inte ske. Istället finns det risk för klagan och bitterhet så om du inte känner för det ska du nog vänta med att läsa detta eller helt enkelt strunta i att läsa det över huvud taget.

Den andra januari i år åkte vi till Thailand. Det var något vi sett fram emot ett tag så klart och en av anledningarna till att vi åkte just då vi åkte var för att jag fyllde hela trettio år den sjätte. Fantastiskt sätt att fira tänkte vi! En strand, god mat, varandra, lugnet. Det var dock inte riktigt så det blev...

Innan vi åkte hade jag en sådan där riktigt dålig känsla som man kan ha ibland. Jag tänkte att "något kommer hända" om och om igen och brottades med att ömsom tänka "sluta, vad fånig du är, du är bara nervös" och ömsom "planet kommer störta".  Det var nästan så pass att jag gav min svåger numret till Sessan så hon snabbt skulle få veta om något hänt oss. Men jag hindrade mig. Hade ju låtit lagom foliehatt tänkte jag. Nu i efterhand tänker jag att det var tur att jag inte gick så långt men att jag ju faktiskt inte var helt ute och cyklade ändå. Det blev ingen kul resa även om vi slapp flygkrasch.

Anyhow, resan mot Thailand började bra. Vi tog oss upp till Stockholm utan problem, det gick smidigt på flygplatsen och sådant där. Första flyget, som tog oss till Qatar för mellanlandning, gick alldeles utmärkt. Vi fick till och med god mat på planet. God flygplansmat! Helt otroligt! Men så var det ju dags för plan två och då började det gå lite annorlunda...

I början av flygningen fick vi en varsin macka. Inget konstigt med det, maten skulle inte komma förrän senare. Dock så misstänkte jag ganska snart att det förmodligen var bönor i röran som var på mackan och jag ska inte äta bönor, inte om jag inte vill må illa eller kanske till och med kräkas (beroende på mängd och förmodligen sort, har inte experimenterat med det). Så jag åt inte mer än två eller tre tuggor. Hur stor roll det spelade i slutändan vet jag inte, men det är det enda jag fått i mig som jag vet med säkerhet inte var bra för mig.

Någonstans mellan mitten och slutet av flygturen (den var på sex timmar, inte så att jag har exakt koll) så vet jag att jag blev väldigt varm för jag tog av mig den ena av mina tröjor. Sedan började jag frysa. Filten vi fått på planet var inte direkt värmande. Helt onödigt att ge dem till folk ens kände jag då. Så började jag må illa. Och mer illa. Och mer. När det var dags för landning började jag få panik. Att kräkas är typ det värsta jag vet, i alla fall väldigt högt i topp bland de värsta sakerna jag vet, och jag är sådan som alltid storgråter i panik när jag kräks. Så jag var inte så glad. Men jag försökte hålla fokus. Just då uppfylldes hela min värld av att inte kräkas. Så jag började sjunga tyst för mig själv och humma. Jag har läst någonstans att det ska hjälpa. Ett tag hjälpte det i alla fall. Jag vet ingenting om hur lång tid det tog, inflygningen var plågsamt långsam i min värld just då. Och så började jag kräkas. Jag hade redan min påse beredd, det är ju något i alla fall.

När vi väl kom av planet gick jag långsamt framåt med min påse hårt i handen. Jag kunde ju behöva den igen liksom. Vi gick till närmsta toalett och när jag var klar där ville jag inte mer, jag ville bara lägga mig ner och vila. Samla kraft. Men J-man sa att det kanske inte var så bra att jag gjorde det just där så vi tog oss vidare mot utgången. Vi var ju framme i Thailand nu. Dags för semestern att börja! Men väl vid utgången slog jag en blick på folkmassan och tittade på J-man och sa "det går inte, jag klarar inte av det" och så frågade jag honom om det fanns någon sjukstation eller så. Okej, jag vet inte exakt vad jag sa eller hur, jag mådde liksom inte så bra, men jag försöker återge det så bra som jag kan efter omständigheterna. I vilket fall som helst så fanns det en sjukstation som vi fick komma till rätt fort. Väl där blir allt suddigt för mig dock. Jag frös och skakade och mådde illa. J-man pratade med personalen och jag vet att jag fick något som skulle underlätta kramperna i alla fall. Så fick vi eskort genom tullen och det till en ambulans utanför. Snabbt igenom gick det. I ambulansen sov jag av och till. Säkert på grund av medicinen.

*snark*

Inte den bästa starten. Jag blev inlagd och fick dropp. De tog massor blod och J-man fick krångla med deposition. Jag var mest snurrig och ville hem. Det var ju liksom inte så här det skulle vara. Vi skulle ju till vårat hotell och äta lite god mat och ta det lugnt efter en lång resa. Men icke. Jag fick antibiotika intravenöst istället. J-man fick oroa halvt ihjäl sig och sova på soffan i mitt sjukhusrum.

Not a happy camper...

Fyra nätter var vi där. Efter första natten trodde vi att det skulle bli bra och att jag kunde skrivas ut, men det vände. Feber och ledsen mage. Svårt att äta. Massor piller att ta i samband med mat. Mer antibiotika. Min födelsedag började med att jag kräktes igen. Jag hade precis tagit min morgonmedicin, för att kunna äta frukost, så det smakade kemikalier. Alla verkade förvirrade, jag borde tydligen inte kräkas mer. De frågade om min senaste mens och jag pekade på p-staven jag har i armen. Det försäkrade dem om att det inte var det i alla fall. Matförbud tills doktorn kom. Sen minns jag inte exakt hur det var faktisk, men jag fick försöka äta igen och det gick ganska bra. Jag fick i mig någon matsked med risk eller så i alla fall. Plus gurka. Och så fick jag äntligen duscha också. Medan en främling såg på så jag inte skulle ramla ihop och slå mig eller något, men ändå. Jag var så glad att jag nästan grät efteråt. En dusch på födelsedagen, som en present ungefär.

Dagen efter blev jag äntligen utskriven. På eftermiddagen. Jag var så klart trött och sliten, men positiv. En bunt mediciner i väskan så jag kunde äta de närmsta dagarna så skulle vi nog få ut två veckor av våran treveckors semester. Vi räknade ju med att det skulle ta några dagar för mig att återhämta mig så de räknade vi liksom inte in i semestern just då även om det var två dagar kvar innan tvåveckors-strecket. Men tji fick vi.

Sådär bekvämt.

Dagen efter utskrivning började jag kräkas på kvällen igen. Och min mage var extremt ledsen samtidigt (jag tänker att du inte behöver några detaljer, varsågod). När det omöjligt kunde finas något kvar fortsatte magen att krampa och jag kan meddela att det gör ganska ont ändå om du nu inte redan visste det. Jag var inte lycklig. Väldigt ledsen faktiskt. Och J-man orolig så klart. Igen.

Sen var det lugnt. Jag sov i princip ett helt dygn och sedan begav vi oss ifrån Bangkok mot Pataya. Även om jag var utpumpad så tänkte vi att det kanske kunde hjälpa med miljöombyte och förhoppningen fanns ju liksom om att jag skulle återhämta mig rätt fort. När vi var på sjukhuset hade J-man pratat med försäkringsbolaget om alternativet att avbryta resan så fort jag var resduglig, men det enda datum vi kunde få var två dagar innan vi skulle åka hem i vart fall så vi kände att det inte var någon idé. Det hade liksom inte hjälpt oss alls. Jag var i alla fall lycklig över att vi hade fått tag på åksjuketabletter. Jag blir så klart åksjuk och med tanke på hur jag mådde ville jag inte ta fler risker än nödvändigt. Det var tillräckligt lurigt att äta.

I Pataya hade vi i alla fall ett jättemysigt hotell. Det var där vi spenderade den mest tiden. Jag var allmänt utmattad och hade fortfarande svårt att äta, men jag kunde äntligen läsa lite då jag inte var snurrig hela tiden i alla fall. Så vi spenderade tid vid hotellets pool med våra böcker trots ett ganska dåligt väder. Blåsigt och inte alls så varmt, jag liknade det vid svensk sommar lite sådär bittert. Vi gick också en sväng andra dagen och konstaterade att Pataya nog inte var staden för oss så på det sättet var det kanske lika bra att jag inte orkade något. Hotellet var fortfarande bra.

Poolen.

Vi skulle stannat fyra nätter. Det var ju inte direkt så att jag ville röra mig för mycket i och med att jag inte kunde äta ordentligt och var så trött. Det ena ger ju lite det andra i det fallet. Men precis när vi äntligen skulle få lite sol på dag tre så gjorde en liten felbokning att vi fick ge oss av igen. Mot Kho Samed denna gång. Dags för ö-liv. Något vi sett fram väldigt mot så klart. Strand och sol och lugn...

Resan gick bra tack och lov. Hotellet var fint, superfina bungalows, men de serverade ingen mat så det fick vi ge oss ut och leta efter. Jobbigt första dagen men vartefter började jag få lite energi igen och känna mig lite positiv att vi kunde rädda halva semestern trots allt. Fyra nätter var bokade i vilket fall och vi hyrde en moppe av hotellet och utforskade ön. Lite shopping blev det och en varsin tveksam fotmassage. Kändes mest som vadmassage faktiskt... Men ändå. En gång lyckades jag till och med få till att bada. Äntligen! I havet dessutom. Inte så länge, men ändå. Jag var fortfarande lite trött även om det gick bättre med maten liksom. Och så var det dags för sista natten innan vi skulle vidare. Vad hände då? Du kan nog gissa. Jag kräktes. Igen.

Det hjälptes inte. Vi hade redan bokat fyra nätter i land så det var bara att åka dagen efter oavsett hur jag mådde. Jag tog både en åksjuketablett och en tablett för att motverka yrsel innan vi åkte. Den mot yrseln visste jag att jag skulle bli väldigt trött av men jag tänkte att det kanske kunde vara bra. Tror jag petade i mig lite vattenmelon till frukost.

Jag kräktes inte på hela resan och vi tog oss fram efter vad som kändes som en evighet men som egentligen gissningsvis var ett helt rimligt tidsspann. Trött, så klart, och hungrig. Nöjd över att det gått bra så långt i alla fall. Nöjd ända till kvällen då jag kräktes igen.

Vid det här laget var jag rätt trött på allt. Vi hade båda två kämpat med att försöka vara positiva hela vägen. Jag kunde ju bli frisk liksom. Jag borde bli frisk så vi hann få ut något av resan trots allt. Och, jo, i alla fall två dagar på Kho Samed hade det ju fungerat som det borde även om jag fortfarande åt lite dåligt. Två dagar som kändes bra och nu var det inte mycket kvar på semestern. Jag spenderade mest tid på hotellet i alla fall... En dag tog jag mig ut till stranden som låg precis utanför och satt i en solstol och läste medan J-man badade. Mer vågade jag inte göra. Sista dagen vågade jag följa med på en moppetur in till apoteket, som gjorde mig helt färdig, och en längre(!) moppetur för att hitta något att äta. Jag vågade alltså äta utanför hotellet en gång! Yay! Och det gick bra till och med. Även om jag blev trött efteråt. Jättetrött.

Superlycklig över att vara utomhus.

Så var det bara två nätter i Bangkok kvar innan hemresan. Kändes lite som att det kunde kvitta just då... Men vi tog oss till MBK och shoppade i alla fall. Det var också en helt okej dag trots allt. Resan hem var oerhört lång, men den gick faktiskt också helt okej och nu sitter jag här i Sverige och är glad att det inte blivit något mer kräks (än i alla fall, är fortfarande livrädd att det ska hända igen). Kommer säkert återkomma till den här resan flera gånger för att fylla i detaljer och sånt som jag kommer på. Men, men...

Så började mitt år! Om du orkat läsa ända hit så kan du väl berätta hur ditt år varit hittills? Hoppas att det varit roligare.