Mitt i ministormen på tågstationen

Lagom trött och stressad morgon. Fast egentligen lite mer stressig än vad jag tycker är okej. Tack vare världens bästa pojkvän så blev det lite lugnare ändå tillslut. Så nu väntar jag på tåget mot Mjölby och det blåser mycket och kallt där jag står... Men när som helst kommer tåget och det kommer bli en skitkul dag, det vet jag. Silversmide FTW ju!

Hoppas din dag också blir awesome!

Vill bara sova!

Sitter på uni och har varihär sen strax efter nio... Jag somnade till slut igår, men skulle inte påstå att jag sovit tillräckligt. Hade jag inte redan lovat två tjejer i klassen att ta anteckningar på föreläsningen så hade jag bett någon annan och tagit mig hem vid 10 när genomgången av hur screentryck fungerar var klar. Så hade jag lagt mig och sovit en stund.

Hoppas på en intressant men inte jättelång föreläsning... Men man vet ju inte. Det är det som är s å klurigt. Tur att jag har min HTC så jag kan spela in alltihop i alla fall. Mindre chans att missa något viktigt då.

Nu vill jag komma igång så jag kan få vila lite!

Sömnlöst?

Jag nyser som en tok. Misstänker allt "garndamm" från dagens arbete. Vi har färgat garn på universitet idag nämligen. Har du koll på min dayviews (syns på sidan här i bloggen ju) så har du redan sett det. Resultatet har jag inte visat än dock... Min mobil vill inte visa färgerna som de ser ut så jag ska ta bättre bilder.

Nu försöker jag bli trött... Alla nysningar gör mig pigg. Svårt att sova då. Så jag sitter med ett av mina garner och virkar en själ. Försöker i alla fall... Första gången jag gör något sånt så det kanske inte blir perfekt, men än så länge känns det bra ändå.

Söndag kväll

Nya skor och Pysen

Jag lyckades hitta ett par i alla fall lite varmare skor på superrea idag. Från ca 600 kronor till 150. Så med lite tur slipper jag frysa om fötterna hädanefter. Snygga tänker jag däremot inte påstå att de är... Men det är inte viktigast. Viktigast är mina fötter. Jag har snygga skor också, de fryser jag i visserligen men det är ju så det är med pumps oavsett.
 

Awesome julmust!

Bus fortsätter att vara i vägen så gott han kan och tuggar på sladdar när helst han kommer åt. Eller annat bus... Det han kan hitta på för att irritera sin mamma eller få henne att skratta så hon gråter. Båda pälsbollarna är bra på det. Lite så det är att ha kissemissar. Svårt att inte älska dem...

Älskade J-man spelar Battlefield igen... Lika bra att passa på när han kan liksom. Imorgon åker han iväg och så får vi se hur mycket eller lite han blir borta. Till tisdag helt säkert i alla fall. Skönt att vi haft hela dagen tillsammans idag och bara myst innan. Det känns knasigt när han inte är hemma nu när jag vant mig vid att han är det... Men det går bra. Vi har kontakt så ofta vi hinner ändå.

Den där filmpremiären...

Klippet ovan är från filmen som jag syntes väldigt kort i. Den är väldigt intressant, och då menar jag i högsta grad på ett bra sätt. Vad den handlar om är tolkningsbart. Det är en berättelse som både med bild och text får en att fundera. J-man var så tagen av historien att han inte ens kände igen mig först, trots att de korta sekunderna jag är med är mitt ansikte i närbild. På en bioduk. Det säger lite om hur mäktig filmen är... Fantastisk film.

Egentligen så behöver jag nog inte säga så mycket mer om det... Ett fantastiskt projekt och jag är så stolt över att få vara en del av det, om än en liten del. När Mattias (en av de bakom projektet och en gammal vän) jobbar i Hollywood i framtiden hoppas jag att han kommer ihåg lilla mig och oss andra här i Sverige. För han kommer bli stor. Det är jag helt säker på.

Lördag som nästan känns som söndag

Det har hänt mycket det senaste dygnet känns det som. Fast det kan sammanfattas ganska enkelt...
Igår var jag hemma hos en av J-mans närmre vänner på lugn hemmafest. Med lugn hemmafest menas mycket öl, skratt, lite jäger-redbull och hemfärd först tjugo över fyra på morgonen. Så trevligt var det faktiskt! Det har dock bidragiit till att jag är lite mindre pigg idag som du förstår... Men jag har varit igång och inte mått dåligt för det.
J-man har gett blod idag. Till skilnad från mig så mådde han riktigt bra efter blodgivningen, så han kör på i den mån han kan och får. Jag kommer nog inte försöka igen förrän tidigast i sommar så jag hinner få en stabil kondition igen helt säkert.
Så har vi varit i Norrköping på Cnema och sett en fantastisk premiär på fyra kortfilmer. Alla var väldigt bra och också väldigt olika. Bäst tyckte jag så klart att den filmen jag själv syntes snabbt i... Jag ska berätta mer om den i ett inlägg som inte skrivs med mobilen så att jag kan ta med lite länkar och så också.
Nu ligger jag i soffan, helt utslagen. Pysen stirrar på mig men vill inte kramas. J-man spelar BattleField3 och Bus har lagt sig någon annan stans... Hela familjen i ett vakum på sätt och vis... Det är därför det känns som söndag.

I'm going out

Eftersom jag är bortskämd med världens bästaste och finaste och snällaste pojkvän så blir jag och min cykel snart upphämtade så jag slipper åka vilse på väg mot fest. J-man ville stanna hemma nämligen, annars hade ju han med varit på väg på party. Så... Ikväll har vi roligt tycker jag!

Så suckar vi över våra i-landsproblem

Båda mina datorer och J-mans går just nu igenom en grundlig virusscan. I mitt fall är det extra viktigt eftersom jag faktiskt varit utan väldigt länge. Så går det när man är lat och mest tjatar på killen att leta reda på ett bra och gratis program. Så jag surar över att ingen dator går att använda just nu... Hade tänkt betala alla räkningar innan jag cyklade mot uni, men det kan jag glömma.

Hoppas att jag kan få mina glasögon någon gång också... Hon var tvungen att beställa bågarna så hon varnade för att det skulle ta lite tid, men jag börjar bli rejält otålig. Inte så konstigt kanske i och för sig... Kan man slippa ont så gör man ju gärna det. I alla fall jag.

Apparently I'm greedy

Det närmar sig jul och mamma frågade mig för inte så många dagar sedan vad jag önskar mig i julklapp... Vilket mest kändes som ett problem. Sådant som jag önskar mig är bara dyra saker och det känns så hemskt att önska sig på något sätt. Kanske allra mest för att jag vet att jag själv knappt kommer kunna ge någon alls en julklapp i år. Det blir tunga julmånader som vanligt.

Men jag kan ju sammanfatta vad en sådan som jag skulle önska mig om jag fick önska vad som helst. För i verkligheten är minsta lilla gåva eller "spons" till min utbildning mer än tillräckligt. Det blir snabbt dyrt med material när man vill göra mycket saker nämligen.

Startkit Canon 1100D från netonnet

Du kommer kanske ihåg att jag får låna snälla Iza's systemkamera? Det vill jag ju inte göra för alltid egentligen så klart och netonnet har faktiskt ett väldigt bra pris måste jag säga. För dyrt för mig som det är nu, men fortfarande ett mycket bra pris. Skulle inte bli ledsen över en sådan i julklapp...

Ställbar provdocka från Ohlssons Tyger

Den från Ohlssons tyger är egentligen bara ett exempel. Det finns många olika varianter nämligen, men en ställbar skulle vara underbart. På vissa sätt skulle det underlätta en del av mitt arbeteoch på vissa så skulle jag säkert stöta på nya problem... Det går att göra en egen (icke ställbar) som jag berättat om förut, men jag verkar aldrig få ihop materialet eller få ihop tiden eftersom jag behöver hjälp att göra den. Svårt att tejpa in sig själv jämt och bra liksom.

Roxy Black Boots från weloveuggboots

Jag trodde aldrig att jag skulle säga att jag ville ha uggs då jag tycker att de är grymt fula... Men ju mer mina tår fryser och mina skor faller sönder så längtar jag efter varma och bekväma skor. Kan jag bara ha ett par så är det faktiskt så jag behöver prioritera om jag ska arbeta ståendes långa dagar. Det sägs ju i alla fall att de ska vara av bra kvalisort och för en gångs skull i mitt liv skulle jag vilja ha det och inte bara budgetvarianten. De "vinterskor" jag har just nu är ofodrade, sömmarna håller på att släppa och klackarna är tillräckligt trasiga för att de ska vara ihåliga. Yay...

Video: Silversmide i Mjölby

Så göra jag, tydligen

Tur att svett inte syns i cammen...

Precis hemkommen från uni. Jag var i tid, sådär så jag kunde köpa mig ett äpple och en dricka utan att behöva stressa ens till och med. Såg till att inte ha någon väska eftersom jag inte behövde ha med mig mer än nycklar och sånt eftersom vi glaserat keramiken från förra veckan, så det blev inte lika många stopp för ryggens skull heller. Win!

Nu sitter jag med en hel skopa adrenalin i kroppen efter cykelturen hem. Pumpade äntligen däcken innan jag cyklade hem så det rullade på smidigare än innan... Ska göra rent i lådan till missarna och tvinga på mig ett par situps och rygglyft när jag ändå är som en vandrande svettpöl. Så kan jag duscha sen som belöning. Hurtigt värre! Plötsligt händer det som du vet... Men det sitter i attityden tror jag. Och i hälsan är klart.. Den där som pajat min träning alldeles för länge du vet? Cyklandet blir jag i alla fall inte av med så där fick du kroppen! Bara att gilla läget och bli hälsosammare gradvis! Oh yeah!

Det är helt logiskt att blogga när man är stressad

Osminkad, flottig, oklädd och hungrig sitter jag här och bloggar. Tiden är snart utrunnen så jag måste springa ner till cykeln och börja resan mot LiU om jag ska hinna i tid, vilket jag så klart tänkt mig. Så jag bloggar. medan maten står bredvid mig och jag fortfarande inte vet vad jag ska ha på kroppen för att vara lagom klädd. Smink är inte viktigt, så det skiter jag i däremot. Folk får väl titta bort om de tycker jag ser plågsamt trött ut idag.

Tidsoptimistens förbannelse är det jag lider av. "Det är ju tre timmar kvar, behöver inte stressa än... Shit, nu måste jag hinna allt på en kvart!" Hur går det till? Den gåtan har jag inte löst riktigt än. Men jag ska. Helt onödig stress ju.

Blir nog mjukisoutfit och mer mat lite senare... Synd att frukten är slut bara. Kanske tummar jag på resepengarna (vilket innebär att jag får ta mig till en pankomat och övertrassera mig sen) och stoppar något i magen på uni... En tjuga hit eller dit får man väl leva med ibland. Hälsan först vet du!

I want to!

Tatuera mera ju...

Mitt i arbetet

Vad f...? Mitt i mitt syende går nålen av. Vilket hade varit irriterande om jag sydde på maskin, men nu sydde jag för hand. Första gången för mig. Så lite småsur blev jag allt. Lite mat i magen botar nog det... Och en kaffe till. Sen kör jag vidare!

Härligt att vara jag!

Just nu blir jag bortskämd med fotmassage. Det är väldigt, väldigt bra att vara jag ibland. Världens bästaste pojkvän och två mysiga katter... Awesome.

Hårresande...

Mitt hår känns rätt spännande just nu. Sist jag tvättade det använde jag faktiskt inte schampo alls, utan bara balsam, och mitt hår var sådär mjukt och lent som det brukade vara innan jag misshandla det med massor färg. Skapligt awesome! Nu när det gått ett par dagar börjar det se fett ut, men känns fortfarande lent och rent. Spännande...

Jag ska tvätta det och det här inlägget är inte det mest intressanta... Mest en påminnelse till mig själv. En fråga om jag ska testa balsammetoden eller inte. Medan jag väntar på att håret växer ut och låter bli att färga det kan jag ju experimentera med annat liksom... Kanske.

Inte mycket till bloggerska

Tur att jag inte tillhör bloggeliten. Hade jag haft en sisådär 10 000 läsare om dagen hade jag väl varit hatad och halvt lämnad vid det här laget så illa som jag bloggar just nu. Fast jag ska berätta att det inte alls är så kul att blogga när man mest har ansträngningsont i ögonen. Det är liksom svårt att koncentrera sig och det blir inga vidare bra inlägg då är jag rädd. Så jag hoppas att du inte är allt för ledsen på mig.

Fast jag är rätt rock 'n roll ändå...

Video: Lika snurrig som vanligt

Myskväll!

Jag och J-man passar på att bara vara med varandra (och katterna) ikväll. När J-man kom hem stod maten på bordet med tända ljus och saft i vinglas med frysta hallon istället för isbitar. Nu ligger vi alla fyra i soffan och bara myser... Fast J-man är lite sur. Han har munsår så vi kan inte pussas nämligen... Älsklingen.

Jag har tyg! Det röda ska bli en väska till min dator tror jag... Det lila ska bli en jacka och det svarta är foder till den. Så har jag en bunt dragkedjor också. Vilket är awesome! Svårare än jag hade tänkt dock. Lite grinigt, men jag löser det. Måste ju lära mig någon gång och det gör man bäst med träning. 

Jobba på...

Testa passform...

Gick luften ur nu?

Jag gick från superinspererad och idiot-taggad till helt slut. På sekunder! Kanske för att jag vet att jag kan utföra det jag vill nu när material är inhandlat... Och kanske även för att i alla fall en halv sten fallit från mitt bröst nu när vi beställt mina nya glasögon! Bye, bye majoriteten av min huvudvärk!

Så det jag vill ha sagt är alltså att jag är väldigt glad och positiv även om jag är trött. Behöver bara vila lite så jag kan sätta fart imorgon igen. Så är det lättare att arbeta när Pysen inte ska trampa runt framför mig för att han är kelis också.

Min dag i bilder (på ett ungefär)

Sy en provisorisk prototyp på en uppgift för att se om mitt mönster fungerar...

Nöjd med processen...

Bus ville ha uppmärksamhet så han satte sig på arbetet.

Knåpa och fixa, ser bra ut, blir att köpa tyg till den riktiga.

Spana på tyger och priser för att kunna avgöra en budget.

Och så kärlek så klart!

Så var det det där igen...

Jag har inte fått någon sömn. Det var fest igår och jag sover ju inte alltid efter att jag druckit, så jag är mer sliten av sömnbrist och hunger än baksmälla. Kan inte påstå att jag är någon hårdkörare när det gäller festandet längre. Jag tar det ganska lugnt för det mesta och det bästa jag vet är ju att prata med folk.

Igår hade jag massor intressanta samtal. Jag pratade om politik, religion, sex, psykiska sjukdomar och kärlek. Lite av varje helt enkelt. Fruktansvärt givande! Det är det bästa, när man träffar folk som tycker att det är lika kul att diskutera som jag gör. Så blev det en gnutta prat om skolan också så klart... Festen var ju hos en av mina klasskompisar och majoriteten av oss som var där var ju faktiskt från klassen. Så lite blir det ju alltid. Tur att våran utbildning är så sjukt kul att prata om (och jag är inte ironisk).

Snart hoppas jag kunna få lite sömn trots allt.. Kroppen börjar komma ner i varv tack och lov. Tråkigt nog så missar jag firandet av J-mans farfar på grund av det här. Men jag surar inte. Planerar inför skoluppgifter innan jag somnar och som av ett mirakel kommer en av J-mans underbara vänner förbi med mat till mig om ett tag. Det är klart bra att vara jag ibland. Även när man är sliten och tycker synd om sig själv...

Video: Skeptisk mot Tintin

Åh, ja just det!

Jag har absolut ingen självdistans!
(från Halloweenfesten hos Ufo och Sara)

Oh yeah, I'm fat!

På tal om det här igen.

Det här är alltså vad en del människor tycker är en "tjockis". Jag är ca 160 cm lång och väger ungefär 57 kg. Det är fullständigt normalt. Några kilo till skulle inte skada mig och inte heller skulle jag bli sjuk om jag gick ner några kilo igen. Går jag för mycket åt något av hållen kan det däremot bli en fara för min hälsa, men jag är inte ens nära det som det ser ut nu och då är jag ändå pinsamt otränad.

Tidigare har min trivselvikt legat på 45 kg. Det är i nederkant av vad som kanske är bra, men helt godkänt även enligt farbror och tant doktorn. Jag var dessutom väldigt vältränad då så sjukdom var inget problem. Däremot gick jag ner till 39 kg när jag inte mådde bra efter en separation och det var allt annat än sunt. Då ska du veta att jag aldrig gått ner i vikt med flit och jag skulle aldrig utsätta mig för det igen. En del verkar helt glömma att smal inte automatiskt betyder frisk. Skrämmande nog.

Jag har alltid varit liten och just nu är jag ju inte större än någon annan normalviktig tjej. "Tjockis" är dock ett kärleksfullt smeknamn jag haft bland mina närmsta vänner i många år. Ett smaknamn jag tycker om och tar emot med glädje. Men det är också ironiskt menat och jag vet om det. Jag tror inte att jag är tjock för att någon säger så till mig. Däremot så finns det de som inte tänker så. Det finns de som tror att de är tjocka även när revbenen sticker ut och de som varken reagerar eller bryr sig när en vän eller familjemedlem blir sjuk av över- eller undervikt. "Hon/han trivs ju så" verkar folk tänka. Som att det är en ursäkt för att man inte ska ingripa medan någon man säger sig älska långsamt tar livet av sig.

Hälsan är viktigare än hur mycket jag väger för mig. Jag jobbar på att bli vältränad igen, så jag blir friskare och mår så bra som jag kan må även fysiskt. Tappar jag några kilo på det så gör det ingenting, men i ärlighetens namn gör det mig minst lika lite om jag stannar på den vikt jag är nu. Ett par kilo till uppåt gör ingenting heller. Vad är så svårt att förstå med det?

Bortklemad

Igår vände jag mig mot J-man och sa "jag vill bada". Så han tappade upp ett bad, tände ljus och hällde champis i ett champagneglas. Dessutom var han bäst nog att smörja in mina fötter innan läggdags också. Jag är bortskämd med kärlek!

I feel light...

På måndag har jag tid hos optikern. Så skönt att äntligen få bukt med det där! Visst kommer det ta ett tag till, men det är i alla fall början. Nästan så att jag längtar.

Hade ett underbart samtal med J-man också... Den typen av samtal som fick mig att släppa mycket oro och osäkerhet så nu går jag runt och bara njuter. Huvudvärken känns inte lika jobbig och kroppen känns inte lika tung. Saker känns bara jävligt bra helt enkelt. Så fick jag ett jättefint kärleksbrev också!

Känns lite som att jag svävar.

Hela tiden på väg framåt...

Aj, aj igen

Jobbig dag för ögonen. Jag är glad att det inte är varje dag, men det är inget kul för det. Inget av de två glasögonparen jag har känns riktigt bra och till en början när jag tar på mig dem är det en våg illamående som sköljer över mig. Synen har ju en viss koppling till balansen. Allt illamående som jag känt den senaste tiden är troligen på grund av just det. I övrigt är jag ju frisk.

Varken jag eller J-man är förtjust i det där med avbetalning, även om vi har någon sak var som vi betalar av vardera. Det blir lät en väldigt stor utgift i månaden om man har det så... Fast jag börjar känna mig mer och mer sugen på att försöka ta ett par nya glasögon på avbetalning ändå. Så kanske jag slipper allt det här gnället någon gång.

Lugn helg

Jag var på ännu ett Halloweenparty i lördags, men det var en lugn helg ändå. Väldigt skönt och välbehövligt. Mest massor trevligt. Bara prata med människor är ju faktiskt helt underbart ibland.

Fredagen var det Jonta och Iza som gav oss deras uppmärksamhet. Jonta fyllde år så de var gulliga och bjöd in mig och J-man på middag. Totally awesome liksom!

Lördagen blev det middag hos svärmor. Jonta var tyvärr dålig så Han och Iza kunde inte komma... Så det blev jag, J-man, svärmor och hennes pojkvän. Supermysigt! God mat och trevliga samtal.

Lördagskvällen bar av till Norrköping för mig. Vid det laget var stackars J-man så sliten att han inte hade ork för party. Festen var dock ganska lagom. Jag spenderade kvällen med att prata med underbara människor och skratta tills jag nästan inte kunde andas. Lite så alla fester borde vara tycker jag!

Söndagen sov jag nästan bort... Lyckades nämligen inte somna förrän runt sju på morgonen, så det behövdes. Så blir det när jag dricker ibland. Undrar lite varför eftersom de flesta andra brukar däcka rätt ordentligt efter en partykväll.

En kortis till...

Det här samtalet ägde runt för ganska länge sedan. Kanske ett år ungefär? Vi hade ganska nyligen flyttat till lägenheten vi bor i nu i alla fall. J-man hade kommit hemm lite tidiigare från jobbet och överraskat mig.

Jag: Du borde säga till innan du kommer hem tidigare, tänk om jag hade gjort något pinsamt.
J-man: Som vadå?
Jag: Tänk om jag hade suttit och bajsat med öppen dörr. Jag brukar göra det när du inte är hemma så katterna kommer in...
J-man: Är det det VÄRSTA jag skulle kunna komma på dig med?
Jag: Ja!?!

Vardag

Jag kommer ut i vardagsrummet med en sport-bh över mitt linne.
Jag: Har jag fått den här av Iza?
J-man: Va? Hur ska jag veta vart du har fått alla dina kläder ifrån?
Jag: Meh! Om jag inte fått den av dig för att du fått den från någon eller så, så är den ju från Iza.
J-man: Jaha, men då är den från Iza. Är det en sport-bh?
Jag: Ja... Men den är inte helt bra, bara typ nästan... Men nu kan jag göra som i Baywatch! (börjar springa i slow-motion på platsen jag står)

Våra Halloweenkostymer

Jag och J-man var ju på Halloweenfest i helgen som var och nu i helgen ska vi på en till. Det blir dock samma kostymer tyvärr... Tror jag i alla fall. Om jag inte får en extrem snilleblixt helt plötsligt alltså.

Ursäkta utbrottet...

Jag funderade en stund innan jag publicerade föregående inlägg. Det är ju delvis en ventil för mig, så kanske hade inte allmänheten behövt ta del av det, men samtidigt handlar det om mer än mina frustrationer. En del behöver få det jag har att säga kastat i ansiktet. Gärna bli lite arga, ledsna eller kanske till och med lite rädda. Bara känna något. Börja med en känsla och ta nästa sen. Jag är faktiskt inte elak för att vara elak. Å andra sidan.. Även om jag varit elak bara för att vara elak så är det sak samma. Det är min blogg, jag skriver det jag vill och om läsare blir upprörda får jag väl ta den smällen. Förstår man vad jag vill säga och varför så bör det i och för sig inte vara det minsta problem.

Nej, jag har huvudvärk och mår illa så jag tänker vila. Smyga förbi pojkarna som skriker åt tv'n (fotboll) och lägga mig till och med. Min fokus ligger på att lösa saker och när jag inte kan göra så mycket släpper jag det tills jag kan göra något åt det. Så vila för att må bra är min fokus just nu.

Visst är jag hemsk?

Jag vill bara skrika på er!

Flera människor nära mig vägrar ta itu med sina känslor av olika skäl. Ni är idioter allihop. Ja, jag vet att det är oerhört svårt och ibland riktigt läskigt att börja reda i sin personliga röra, men att trycka undan den är det sämsta man kan göra. Det gör mig förbannad. Ingen utav er har egentligen så stora problem. Ni har saker som gör ont, ja, det har ni. Ni har saker som behöver bearbetas. Men ni har för i helvete en jävligt bra tillvaro i övrigt och att hålla på och leka martyr för att kunna låtsas att ni är starka är näst intill skrattretande.

Jag lärde mig själv för ett par år sedan att tårarna är det som gör dig stark. Då menar jag inte den typen av tårar där man sitter och tycker synd om sig själv (sådant tycker jag inte om) eftersom det enbart är destruktivt. Men man måste släppa ut det som gör ont så att man kan få lite klarhet och börja reda i det där nystanet av smärta, svek, sorg eller vad det nu är som behöver tas tag i. Om man väljer att göra det ensam eller med någon man litar på är helt upp till var och en. Jag gör det helst själv (delvis för att jag inte vill ha någon som tycker synd om mig i närheten, det gör mig ofokuserad och ibland även arg). En del vill bli omhållna andra vill prata i timmar, någon vill skriva... Vi bearbetar saker på våra egna sätt. Det är så det ska vara och det får ta så lång eller kort tid det behöver, men om man inte börjar med det så fort som möjligt så kommer det ta längre tid och göra ännu mer ont.

Varför denna aggression från snälla, rara, omtänksamma Katten? Jo, för att jag bryr mig. Jag är förbannat trött på att folk vägrar ta tag i sig själva och på så sätt gör sig mer illa än gott. Jag är så förbannat trött på att människor jag älskar, som vill utvecklas, ställer sig i sin egen väg och hindrar sin utveckling. Jag är så förbannat trött på att människor som säger att de är starka beter sig svagt, i synnerhet eftersom jag vet att de inte är svaga egentligen. Jag är så förbannat trött bara.

Börjar ni inte ta hand om er snart så skriker jag på er. Skriker tills jag är hes och ni gråter. Så att ni börjar någonstans. Jag kan vara jävligt elak för att vara snäll ibland...

Video: Pysslet bidde lite fel

Jag finns inte till för din visuella tillfredsställelse

Det pratas en del om objektifieringen av kvinnor till och från. Hur kvinnor framställs som föremål. Hur vi lär oss att vi måste tillfredsställa män på olika sätt för att duga till. Visst ligger det någonting i det. Jag har märkt det mer och mer tydligt på senare tid. Hur andra ser på mig. I synnerhet män.

Som många andra har jag vuxit upp med osäkerhet och hatat mitt yttre. Det tog lång tid innan jag förstod att jag kunde vara attraktiv för någon alls och ännu längre tid att acceptera att jag tillhör en "grupp" kvinnor som anses vara aningens mer attraktiva än genomsnittet. Inte för att jag egentligen kan hålla med, vi är alla vackra på olika sätt, men mitt utseende verkar konstant ha varit en faktor för män att vilja vara nära. Min personlighet är ett plus för de som orkar prata med mig en stund, men alla har inte ens brytt sig om det. Vilket kan bli förvirrande och nedslående då personlighet alltid varit viktigare för mig. Att bli behandlad som om man inte är mer än ett skal är inte kul. Jag har aldrig tyckt det i alla fall. Jag har ett enormt spektra av egenskaper, alla viktigare och mer intressanta än hur mycket mascara jag bär eller hur kort min kjol är. Ändå lärde jag mig att göra mig fin för att få uppmärksamheten. Vi vill alla bli sedda. Jag önskade bara att min personlighet också skulle bli sedd.

Med tiden har jag blivit starkare och mer säker i mig själv. pressat min personlighet på min omgivning på ett annat sätt än förut och funnit fantastiska vänner just därför. Både kvinnliga och manliga vänner. Människor som inte sätter mitt yttre först. Trodde jag i alla fall.

Sedan jag träffade J-man har jag gått upp tio kilo och nu är jag inte längre underviktig. Jag har en sund vikt för min längd. Däremot är jag otränad. Det är det enda som är "fel" med min kropp just nu av den enkla anledningen att jag mår bättre när jag är vältränad. Den extra vikten gör mig i övrigt ingenting. Jag tycker om att ha lite mer kurvor även om det var en märklig omställning för mig som alltid varit alldeles för smal. Nu kan jag faktiskt hitta kläder som passar! Allt är inte för stort längre och för mig är det helt magiskt! Ändå har jag som alla andra har dåliga dagar också då jag saknar vissa saker med min gamla kropp. Även om det mesta jag saknar är konditionen och den jobbar jag på att få tillbaka.

Däremot har jag fått lära mig att jag inte längre duger sedan jag gått upp i vikt. J-man har aldrig sagt något sådant eller ens reagerat över det, så bli inte orolig nu, men jag har hört det upprepade gånger från omgivningen. Som om jag blivit ett sämre sällskap för att jag blivit större. Jag är ju "tjock" nu och därför inte lika attraktiv som förut. Det är helt bisarrt. När jag äntligen uppnår en normal vikt är jag tjock. Jag ser inte längre ut som männen i min bekantskapskrets är vana vid och (uppenbarligen) vill se mig.

Kommentarer som "det räcker nu", "du ska ju vara liten", "ska du bli 'normal' igen snart" och liknande gör mig inte osäker. De gör mig mer frustrerad. Jag finns inte till för mina vänners visuella tillfredsställelse. Inte umgås jag med mina vänner för att de ska titta på mig. Träffar jag en kompis ute vill jag prata och umgås. Inte fan bryr jag mig om mina vänner går upp i vikt, klär sig i sopsäckar eller går på händer så länge de mår bra. Varför kan inte jag få samma respekt tillbaka? Så länge jag inte blir sjuk av övervikt (eller undervikt för den sakens skull) spelar det väl för fan ingen roll om jag är tjock eller smal eller mitt däremellan?

Jag gick igenom samma sak första gången jag klippte av mig mitt blonda hår och färgade det svart. Denna hets att jag skulle ha långt, blont hår för att andra tyckte att det var "så snyggt och sexigt" på mig. Min trivsel var sekundär om det togs någon notis om den alls. Den här gången är det ännu värre. Ännu mer irriterande. Jag vill vara viktigare än min yta. Vem fan vill inte det?

Ju mer jag känner av det här desto mer får jag lust att gå upp tio kilo till. Bara för att provocera. Hela mitt liv har jag brottats med min osäkerhet och fått veta att jag måste vara snygg. Jag har aldrig riktigt förstått varför. Jag är mer än min yta. Det känns som att det är dags för omgivningen att förstå det också. Jag finns inte till för din visuella tillfredsställelse och du finns inte till för min. Jag är inte vän med någon för deras utseende. Jag bryr mig om personlighet. Jag vill ha ett intellektuellt utbyte av mina vänner.

Ja, jag är lite lätt förbannad. Skulle inte du vara det i min sits? Är du inte det? Vill du helst bli ihågkommen som den snygga eller den smarta, snälla, roliga? Jag vet vad jag väljer. När som helst. Annars skulle jag inte spendera varje dag åt att försöka utvecklas och bli bättre som människa. Önskar bara att det var lika viktigt för andra också.