Det händer, om än extremt sällan...

När jag var yngre så skrev jag mycket dikter och även noveller till och från. Dikterna var för att få utlopp för tankar och känslor. Novellerna var väl lite detsamma men ändå inte, det varierade. Under åren har jag skrivit ganska många dikter jag varit nöjd med, men väldigt få noveller. Nu har jag aldrig drömt om något författarskap, så det gör inte så mycket att mycket jag skrivit varit... Ja, dåligt rent ut sagt. Men det finns några jag gillar.

För några månader sedan skrev jag en novell till en tävling på Collings Förlag för skojs skull. Min typ av berättelser är sällan glada och passar inte alltid in, men jag ville se om jag kunde producera någonting i alla fall. Om jag fortfarande kom ihåg hur man bygger en berättelse. Så jag skrev, läste, lät J-man läsa, skickade in. Det där med att ändra i historien och förbättra är sällan något jag gör. Jag skriver med hjärtat oavsett om jag skriver en dikt, en låt, en novell eller ett blogginlägg. Vilket betyder att det är rörigt ibland... Men ofta är det precis som det ska vara.

Jag vann inte. Jag är inte förvånad över det heller. Det finns otroligt mycket duktiga författare som förtjänar att bli publicerade. Dessutom så var mitt lilla bidrag på knappt två sidor absolut inte tillräckligt för tävlingens syfte, om man nu bortser från det faktum att min text kanske inte heller föll juryn i smaken.

Hur som helst så funderar jag nu på att publicera texten i bloggen. Om intresse finns det vill säga. Som en kul grej, trots att texten inte är det minsta kul eller glad. Som jag redan nämnt så skriver jag inte sådant som alltid passar in. Jag skriver saker som känns, i alla fall för mig, och ofta saker som gör ont. Det är mörka berättelser med mycket smärta. Sådant har alltid varit lättare för mig, även om jag själv varit superglad och positiv för stunden. Märkligt sånt där...

Men i alla fall. Någon som vill läsa en novell?

Sitter här i min Snug-Rug och skålar i Coca Cola så länge!
(Lagom överexponerad.)

Otroligt! Jag sätter mig vid datorn med hjärnan full av idéer, men så fort jag öppnar upp bloggen blir det blankt. En oläglig spärr... Men jag minns att jag tänkte på mitt och J-mans stundande bröllop, så jag ska försöka hitta tråden igen.

Samma vackra bild finns på dayviews. Varför bara lägga ut den på ett ställe liksom?

På många sätt skulle jag, liksom J-man, gärna ha gift mig för länge sedan, men samtidigt skulle jag inte byta bort den här underbara tiden innan mot någonting. Visst är det stressande med all planering ibland. Överväldigande. Men all denna positiva förväntan, tillfredsställelsen i att se bit för bit falla på plats och att veta hur underbart det kommer bli... Det är mer än värt väntan. På ett sätt är ju väntan en del av det. Resan mot målet, något som är minst lika viktigt som målet självt.

För mig är det viktigt att få fira min bröllopsdag med människor jag älskar (och några extra, man känner ju inte alltid alla på sitt bröllop i och med att maken också bjuder in nära och kära), att få dela min lycka med dem. Så har det alltid varit. Hur viktigt det här faktiskt är för de absolut flesta har jag märkt mer och mer under åren. En vän till mig berättade för ett tag sedan att en i hens familj gift sig utan att berätta det för någon. Det var nästan slumpmässigt att min vän fick reda på det. Vilket så klart var en stor besvikelse för de runt omkring.

Nu tycker jag självklart att det är upp till var och en hur man vill göra sådana här saker, men jag har aldrig förstått och kommer troligen aldrig förstå varför man vill utesluta familj och vänner från något som ger så mycket lycka både för dem och paret i sig. Gissningsvis skulle de flesta föräldrar och syskon som minst känna sig lite undanknuffade och kanske till och med oviktiga om de blev uteslutna från en sådan sak. Att inte vilja dela sin dag med de som bryr sig om en känns för mig väldigt själviskt, men det är givetvis bara min åsikt. Och givetvis förutsätter jag i detta resonemang att man har en relation till sin familj, har man inte det så har man för det mesta en typ av familj man själv valt i form av nära vänner.

Hur som helst kan jag ju bara tala för mig. Vet att jag skulle känna mig grymt åsidosatt och inte det minsta omtyckt om min bror inte hade bjudit mig på sitt bröllop, eller om min syster i framtiden låter bli. Precis som att det skulle göra mig ont att bli utesluten om Sessan gifte sig eller E eller någon annan av alla de där jag bryr mig så oerhört mycket om. De jag absolut vill ha på mitt bröllop. Vid min sida. Där för att dela min lycka och ha en fantastisk dag de kan minnas med glädje de också.

Tro nu inte att jag ser några problem med de som vill gifta sig litet eller så. Alla har givetvis rätt till sina egna val i allt det här. Jag har bara svårt att förstå vissa val. Berätta gärna dina tankar kring det här! Och om du inte tycker som jag får du självklart gärna förklara, kanske förstår jag lite bättre hur de som väljer bort familj och sådant den här dagen då?

And end scene...
Dramatiskt slut.

Relationer och respekt

Ibland blir jag förvirrad av vad folk låter sig utsättas för. Samtidigt inte. Jag har låtit folk trampa över mig flertalet gånger, både "vänner" och partners har utnyttjat det flitigt. En del helt omedvetet och andra högst medvetet. Till en början förstod jag inte vad de höll på med, sedan trodde jag att jag förtjänade det och slutligen insåg jag att varken vänner eller partners beter sig så. Man trampar inte på de man älskar.

Det som är svårt är när folk trampar omedvetet. Alla gör det då och då, jag med, det är liksom hela grejen med att göra det omedvetet... Men om man bryr sig om någon så slutar man när man får reda på vad man håller på med. Man går inte i försvar så fort någon påpekar att man sagt/gjort något konstigt eller kanske bara varit för egoistisk och inte gett tillräckligt med uppmärksamhet ett tag.

Ett bra exempel på när jag själv beter mig dumt och blir tillsagd är när min fina bästa vän Sessan känner sig bortglömd. Eftersom vi bor i olika städer och pluggar båda två så blir inte alltid kontakten så regelbunden som vi kanske önskar. Och av oss båda är jag värst. Jag glömmer lätt att höra av mig även om jag tänker på henne ofta och när det går för lång tid säger hon ifrån. Vad som händer då är inte att jag blir sur, känner mig attackerad, börjar ursäkta mig och skylla på andra saker. Jag ber om ursäkt, jag skäms och jag gör mitt bästa för att gottgöra henne på mitt eget sätt. Hon är ju faktiskt en av de viktigaste människorna i hela världen för mig. Oavsett hur ofta eller sällan vi ses.

Gammal bild

Jag gör detsamma med J-man ibland när han är för stressad av jobbet och han kan göra samma sak med mig. Det är inte svårt att sätta sin stolthet åt sidan för människor man bryr sig om. Det är på inget sätt en uppoffring. Med glädje jobbar jag tillsammans med de jag älskar för att utvecklas och bli en bättre vän, partner och människa, utan att förlora mig själv givetvis. Det kluriga i det hela är att jag blir bemött på samma sätt. Aldrig har det, nu när jag har sunda relationer, handlat om att jag ska vika mig för dem och anpassa mig efter deras behov. Vi kompromissar, stöttar, ställer upp och hjälper varandra. Säger Z att hen vill ha hjälp med att bli mer tydlig så kommer vi hjälpa till med det. Vill Y finna modet att börja studera så peppar, uppmuntrar och stöttar vi hen hela vägen. Inte alls svårt.

Vad som är svårt att förstå när man väl börjat leva så som jag gör är hur och varför inte alla andra också gör det. Jag vet att jag aldrig mådde bra av att människor runt omkring mig satte sitt ego i första rummet och trampade rakt över mig (och många andra) så fort de fick chansen. Bara för att de inte ville erkänna att de hade fel, att de kanske också har sidor de kan arbeta mer med eller att det misstag de gjort faktiskt var deras eget val och inte ska skyllas på andra.

Jag har varit i relationer, vänskap och kärlek, där jag har blivit riktigt illa behandlad. När relationerna har tagit slut har jag blivit matad med hur allt har varit mitt fel. Mitt fel att personen ignorerat mig utan att ange skäl, kallat mig ful och dum, mitt fel att jag försökt bry mig och hjälpa till under en kris (jobbigt med folk som bryr sig är min förvirrade slutsats), mitt fel att jag inte mådde bra av behandlingen jag fick... Och om det en tid efter detta blir så att jag mår bra vill de här personerna gärna "ursäkta" sig med att det var väl tur att de betedde sig som svin, för annars hade jag ju inte hamnat på den vägen jag är nu. Det har ingenting med kärlek och vänskap att göra. Bara egoism och visar dessutom knappast något prov på mognad. Mognad är något som många människor stoltserar helt felaktigt med.

Andningspaus! Bus som liten skit!

Jag har alltid varit sådan som utan svårigheter kan offra allt för den jag älskar. "All I need is love" och allt sånt där... Men jag har insett att det finns gränser. Jag hade en partner som tyckte jag skulle offra teatern för honom, på grund av hans svartsjuka, för att ta ett exempel. Det gjorde jag. Och jag mådde dåligt av det också. Väldigt dåligt till och med... Så jag skulle aldrig göra det idag. Samtidigt har jag haft flertalet relationer där den andra personen struntat i vad jag än bett hen om. Mina önskemål var liksom inte viktiga. Om jag ställde frågan vad som skulle hända om jag fick jobb på annan ort eller bara påpekade att något den andra personen gjort gjorde mig ledsen så var jag skurken. Hen skulle aldrig flytta för min skull, även om möjligheten att få jobb för den var väldigt bra även på den orten, men om hen skulle få jobb i ett annat land var det bäst för mig att jag snällt packade väskan och följde med. Det var givetvis mitt fel att jag blev sårad av diverse beteenden också, för hen har ju aldrig fel och en ursäkt var sånt jag fick drömma om.

Sunda relationer? Nej. Jag skulle vilja påstå att de är totala motsatsen.

Om personen du är med, vän eller partner, inte är beredd att ge dig detsamma som du är beredd att ge så finns det ett definitivt problem. Är relationen på bara den enes villkor (och tänk dig för nu så att det inte är just du som är den som aldrig viker dig) så kan det vara en idé att ifrågasätta om ni bryr er lika mycket om varandra. I en vänskapsrelation kanske det är mindre viktigt, det är ju upp till dig, men i en kärleksrelation så vill jag påstå att det är väldigt viktigt att ni ger varandra lika mycket. Inte skulle väl du vilja leva hela ditt liv med någon som "nöjt sig" för att du alltid gör som hen vill och att det är bekvämt? Någon som inte älskar dig tillbaka lika starkt som du älskar hen? Eller?

Respekt är det centrala för oss.
Äntligen fann jag det jag letat efter!

Dela gärna med dig om dina åsikter! Vad är en sund relation i dina ögon? Är du beredd att kämpa framåt eller "nöjer" du dig så länge det är bekvämt för stunden? Är det värt att låta andra bestämma villkoren och i så fall varför?

Det finns inga rätt och fel, men jag kan personligen inte se varför man skulle vilja vika sig för andra när man kan hitta någon (några?) som respekterar en tillbaka.

Video: Knappkuddar/nåldynor

Svårare än så var det inte

Känner mig tjock och ful och äcklig. Inser att det är hormonerna som spökar och ingenting annat. Ja, så kul är det med PMS, mens och humörsvängningar. Man kan gå från självsäker och skitsnygg till osäker, tjurig och grinig à la trotsig 3-åring på sekunder. Tack och lov gäller det inte alla kvinnor, men ändå. Vi är olika och reagerar olika. En del blir helt galna och andra märker man ingenting på. Jag blir tjurig för ingenting, känner mig ful och äcklig och vill till och från bara sitta i ett hörn och gråta helt utan anledning. Så är jag glad också så klart. Och självsäker. Fast bara om vartannat. Det är som att turbo-gå-igenom puberteten igen varje månad. Mindre roande.

Samtidigt som jag hatar den här delen med att vara kvinna så är det ju ändå väldigt bra att jag upplever den med sporadiskt jämna mellanrum. Det betyder ändå att jag är frisk. Att min kropp fungerar och mår bra. Att jag inte behöver vara orolig för någon oönskad graviditet trots skydd. Att jag har en enkel förklaring till varför jag plötsligt är så ologiskt irriterad på världen. Åtminstone det är ju bra. Någonting att vara tacksam för. Ganska mycket att vara tacksam för egentligen, men just när man är i den där perioden är det inte mycket som väger upp det ändå. Det är alldeles för bekvämt att slippa.

En del preventilmedel stoppar ju mensen helt och det är ju också jävligt bekvämt om man frågar mig... Men de fungerar också olika för olika personer. Jag själv har p-stav och i början hade jag mens någon gång i halvåret bara (en del slipper mens helt), men under åren har det stabiliserat sig mer och idag är jag relativt regelbunden. Jag hade gärna sluppit, men det är som det är och jag trivs med min preventiv-metod. Jag har ju faktiskt fast partner. Så jag tänker på fördelarna här ovan för att försöka mildra frustrationen över det helt naturliga.

Någonting jag stör mig på däremot... Vissa killar, och jag säger verkligen inte alla nu, beter sig som rövar så fort flickvännen får mens. Som att det är en personlig tragedi för dem att hon kanske inte känner för att ha sex eller liknande under sin tid på månaden. Som att det är flickvännens fel att hon är kvinna och fungerar som en kvinna gör. Förstår inte alls vart det kommer ifrån. Om man inte gillar hur kvinnor fungerar så kanske man ska börja träffa män istället? Då slipper man ju det problemet i alla fall.

Vad tycker och tänker du om det här?

(Saknar att få feedback people! Lite omotiverande att blogga saker man bryr sig om ifall ingen annan gör det. MVH/ Mensmonstret)

Alltså... Det där med "hen"...

Jag vill egentligen inte lägga mig i någon debatt. Känner inte att jag är påläst nog, samtidigt tycker jag inte att man ska behöva vara påläst för att förstå vad det handlar om. Att lägga till ett ord i språket är ju varken ovanligt eller konstigt. Det som är så märkligt är hur laddat just det här ordet verkar vara. Hen. Ett ord som kan användas när man inte vet könet på personen, om man vill. Man får i högsta grad använda sig av "han eller hon", "den", "personen" eller något annat om man är obekväm med "hen". I alla fall för hen-förespråkarna. Jag har inte sett någon hen-förespråkare som är emot att man låter bli att använda det. Vilket också är anledningen till att jag inte förstår motståndet de som väljer att använda det lilla ordet möter.

Själv har jag inte använt ordet i varken text eller tal innan det här inlägget. Inte som jag kan komma på... Än så länge har jag inte känt behov av att använda "hen". Jag har inte hamnat i en situation där det behövts än helt enkelt. Jag är dock ingen motståndare. Inte heller är jag förespråkare. Jag skulle i alla fall inte kalla mig förespråkare bara för att jag inte har något emot att det används och själv absolut kan tänka mig att använda det när det behövs. För visst finns det tillfällen då ett könsneutralt ord är behändigt? Jag upplever det absolut så i alla fall. Och vill jag då inte använda "den" eller "personen" eller så just då så kommer jag använda "hen". Inga konstigheter.

Vad tycker du om det här? Jag förstår inte att det är en debatt alls faktiskt. Man får väl göra som man vill? Det är ju inte på något sätt ett skällsord liksom...

Självpepp!

Spännande att jag bara behöver tänka "träna" för att ryggen ska börja värka, näsan svämma över och halsen tjockna till. Sådana dumheter! Jag är inte sjuk längre och träning är minsann jävligt nyttigt! Skönt är det inte förrän efteråt... Ja, när man har tränat några gånger. Men ändå.

Det har varit mycket prat om träning och kost i bloggosfären ett tag nu... Många uppmuntrar det positiva ur en hälsovinkel och en del missförstår (en del med flit) och pratar bara om vikt. Jag har sagt det förr, men jag säger det gärna igen och igen, jag vill bara vara frisk. Jag vill må bra. Jag saknar fördelarna jag aldrig ens visste att jag hade när jag dansade som mest. Har aldrig haft problem med att göra saker, jag har bara gjort. Kroppen har orkat och jag har aldrig behövt bry mig. Så blev jag sjuk och var sängliggandes alldeles för länge och kroppen bryts ner så mycket mer än vad man försår. Jag har fortfarande inte återhämtat mig mer än ett år senare, även om det är bättre nu än innan. Jag cyklar inte helt bekymmersfritt uppför backarna på vägen till universitetet, men jag behöver inte stanna och hämta andan eller gå en bit på de brantaste ställena som i början. Det är en vinst i mina ögon. Ett steg i rätt riktning!

Visst kan jag sakna min platta mage och andra små fina saker som gärna följer en ung dansarkropp, men då är det så att jag får jobba på det. Inte banta och svälta mig utan träna rätt och fokusera på hälsan så kan jag ta det där med formen framöver. En del får man gratis om man tar hand om sig, men inte allt.. Sen så är det ju också så att vissa har lättare att få synliga muskler än andra. Jag har alltid tillhört dem, men kroppen förändras ju så nu vet jag inte. Det ska bli spännande att se.

Jag försöker i alla fall peppa mig framåt. Att orka cykla till skolan utan större ansträngningar, att bli piggare över lag. Starkare i kroppen igen så jag slipper be om hjälp när något är tungt. Sånt är viktigt för mig och det är ju en del av att vara självständig också. Att orka och kunna själv.

Som många har påpekat så sitter inte hälsan i utseendet. När jag såg som mest vältränad ut levde jag förmodligen mest osunt. Det är dumt att låta ytan lura en...

Jag ska bli stark, jag ska orka mer, jag ska bli pigg och jag ska ta hand om mig själv bättre. Så! Där är min plan! Har du någon sådan? Vad är den? Och dela gärna med dig av tips för hur du peppar dig själv!

Energidryck i närbild... Falsk energi.

Video: Det är inte okej att ursäkta dåligt beteende

Att utmana och utvecklas

Något som jag funderar väldigt ofta på är det här med relationer. Det kanske märks till och från? Hur som helst så är det något jag funderar mycket på som sagt och alla mina åsikter baseras självklart på mina erfarenheter och vad jag tycker fungerar och inte. Så tro inte att jag påstår att jag har helt rätt här.

Grunden i alla relationer för mig är tillit. Särskilt i förhållanden så är tillit oerhört viktig. Utan den så blir det så lätt konflikter. Svartsjuka och osäkerhet. Det är därför jag kämpat så hårt med min egen svartsjuka i så många år. Det är inte okej att behandla sin partner illa utan grund bara för att man är svartsjuk och osäker. Så är det bara. För den sakens skull så är det inte så att osäkerheter försvinner och det kommer aldrig bli bekvämt när ett ex eller liknande plötsligt dyker upp, men jag bråkar inte om det och vill inte heller att min partner gör det.

Genom att ha en väldigt förstående partner som J-man har min utveckling från svartsjukans värsta hålor gått i raketfart. Nu hade jag ju en grund jag jobbat fram sedan innan, men det har gått så mycket smidigare att utvecklas med någon som verkligen förstår, lyssnar och förklarar. "Jag tänker si och jag tänker så". Det ger oss möjligheten att vara helt ärliga med varandra. Så ärliga att vi även kan prata om väldigt obekväma ämnen utan att bli sura och missförstå varandra. Har du till exempel någonsin fått eller ställt frågan "har du någonsin mött någon på stan och undrat hur det skulle vara om du var med den personen" av din partner och pratat om den utan att råka såra eller såras? För mig är det oerhört sunt att kunna prata om sådant med min partner utan bråk. Med fullständig ärlighet. Det är ett bevis för att vi litar på varandra och utvecklas tillsammans.

Old pic

Sen J-man och jag först blev tillsammans så har jag inte slutat utmana honom ens för en dag. Precis som han hjälper mig att utvecklas så utmanar jag honom till att utvecklas. Att växa och bli tryggare i sig själv, den han är. Jag utmanar honom att ha egna åsikter, att säga ifrån när något är fel, att ta reda på vad han vill i livet. Ibland så tvingar jag honom nästan. Öppnar för fundering och chans till mer utveckling. För oss båda. Det är nämligen något jag tror är väldigt viktigt i en relation. Det är ett sätt att minimera chansen för slentrian och hålla kärleken och vänskapen vid liv. För vem fan vill ha en relation där man inte är nära vän, bästa vän, med sin partner? Sen är det för övrigt oerhört viktigt att båda parter kan säga ifrån om något inte känns okej, utan bråk och drama, för ingen relation där någon hela tiden måste kuva sig är en sund relation. Sådana ska man akta sig för och kan man inte arbeta ihop och lösa det är det nog tyvärr bäst att skiljas åt, hur ont det än gör.

Det är tyvärr inte allt för sällan jag ser par som går runt och mest verkar "acceptera" varandra. Är det några problem så pratas det inte riktigt ut om det för att det ju blir så jobbigt och svårt och "han/hon är ju sån". De verkar bromsa varandra och det är svårt att inte undra om de verkligen är så lyckliga som de påstår. Vart finns utmaningen? Vart finns utvecklingen i relationen? Vart är ärligheten och tilliten egentligen när man inte kan ta upp ett problem med personen man delar sitt liv med och lösa det? Jag frågar mig om de verkligen är tillsammans av kärlek eller för att det är bekvämt, och jag menar det verkligen inte på något elakt sätt. För mig är det bara så svårt att förstå varför man vill ha en sådan relation. Jag har haft det och det jag lärde mig var att jag inte var i närheten så lycklig som jag kan vara. Jag var rent ut sagt olycklig även om jag lurade mig själv att jag var lycklig.

Snälla, berätta för mig:

• Hur ser din relation ut? Om du inte har ett förhållande hur ser i så fall din syn på relationer ut?
• Utmanar du och din partner varandra? På vilket sätt? Om inte, skulle du vilja det och varför/varför inte?
• På vilket sätt har du och din partner utvecklats under tiden ni varit tillsammans? Har ni gjort det tillsammans eller var för sig?
• Vad är det som gör att just ni passar så bra ihop?
• Och slutligen... Håller du med mig i mina åsikter eller tycker du att det ska vara helt tvärt om eller på något annat sätt? Berätta!

Video: Ex som förolämpar?

För att förtydliga ska jag också säga att jag inte är emot att man har den typen av humor emellan sig om alla är med på det. Tycker själv att det kan vara väldigt underhållande.

"Barn ska vara planerade, välkomna och älskade"

Titeln till just det här inlägget kommer inte direkt från mitt eget hjärta utan är någonting som min farmor uttryckte på julafton. Det var första gången hon träffade J-man så de vanliga frågorna och framtidsfunderingarna kom upp. Hur som helst är jag själv av åsikten att även oplanerade barn kan vara både välkomna och älskade. Bara för att tidpunkten inte blev som man hade tänkt sig behöver det inte vara något dåligt. Om det är det... Ja, då har vi ju valet att göra abort här i Sverige. Vilket jag anser är ett bättre val än att sätta ett oönskat, ovälkommet, oälskat barn till världen. Är man inte beredd att älska sitt barn och ändra hela sitt liv för det ska man helt enkelt inte ha barn. Det är min åsikt.

Flertalet av mina vänner har fått barn som inte varit planerade. Av olika anledningar så fann de sig i en situation de helt enkelt inte hade räknat med och fick sätta sig ner för att ta ett tufft beslut... Jag är säker på att ingen av dem ångrar de beslut de tagit. Det syns i deras ögon när de bara pratar om sina små. Även om barnen inte var planerade när de blev till så var de varmt välkomna och djupt älskade när de föddes. Vilket för mig är det viktigaste. Det är så jag vill ha det den dagen jag själv bestämmer mig för att skaffa barn. Tidpunkten måste inte vara planerad, men jag tänker inte föda ett barn som inte är välkommet och älskat. Jag tänker inte vara styrd av om jag gått ut skolan eller skaffat mig ett fast jobb bara för att andra anser att det ska vara så. Det är mitt val (och min partners med mig) att bestämma när rätt tid är för mig. Som det ser ut nu så kommer vi förmodligen vänta till just det händer, men om jag blir gravid innan för att p-staven fallerar så är det inte omgivningen som tar beslutet åt oss. Det är inte omgivningen som avgör om vårat barn är önskat, välkommet, älskat.

Man behöver inte vara särskilt smart för att förstå att jag själv inte var ett planerat barn. Mina föräldrar var unga och hade nog inte minsta tanke på att bli föräldrar när de fick reda på att jag fanns i magen. Jag varken tror eller tänker anta att jag var ovälkommen till världen för det. Jag finns ju trots allt här. Men alla dessa välmenta "skaffa inte barn för ung", "barn ska vara planerade" och så vidare kan då och då göra en förvirrad... Hur välmenta de än är så har de en obehaglig underton som indirekt säger att man på något sätt "förstört" för sina föräldrar för att man blev till just när man blev det. Vilket ju är absurt. Inget barn kan välja när det ska födas. Det är föräldrarna som mer eller mindre väljer tidpunkten. Det är föräldrarna som väljer om barnet ska få finnas eller inte. I synnerhet i vårat samhälle idag.

Oplanerad men i högsta grad älskad.

Nu har jag väl gjort min åsikt klar i alla fall? Välkommet är inte lika med planerat. Hur många gånger har man inte fått högst oplanerade men extremt välkomna gäster? Kärlek betyder inte planering och det är upp till var och en att avgöra vad som är rätt eller fel för just dem. Och beskyll aldrig ett barn för att förstöra för föräldrarna. Föräldrarna har alltid ett val.

Kommentarer på det?

Video: Jag vill att min partner ska bry sig om mig. Vad vill du?

Min jacka!

Som utlovat kommer här ett helt inlägg tillägnat min fantastiska jacka, tillika uppgift. Uppgiften hette "Bära, bevara, förvara" och jag tolkade det på mitt sätt. Så det blev en jacka. Tror inte att någon i klassen gjort samma sak som någon annan faktiskt... Vi har alla olika inspiration och det är en av sakerna som gör utbildningen så fantastisk.

Här är jackan. Den har sex fickor... Två riktigt stora som är lagom att förvara min HTC Flyer, ett mindre skissblock och pennor att skissa med i den ena och nycklar och cykellamporna i den andra. Självklart har jag ändå plats att värma mina händer i fickorna. Fattas ju bara annat! De lite mindre framtill förvarar jag min plånbok och diverse i. Så den på bröstet är perfekt att ha visitkort och ipod förvarat i om du frågar mig. Och i fickan på armen har jag mitt kort-etui så att jag slipper ta upp det när jag ska "blippa" mitt LiU-kort för att komma in i en sal eller liknande. Fungerar lika fint för busskort så klart.

Höger arm med fickan. Ärmen är sydd upprullad och sluter lagom tätt kring min handled för att jag inte ska frysa.

Bröstfickan.

Se? Och här har jag ändå inte min surfplatta med mig.

Jag har sytt vissa delar på maskin och vissa för hand. Både av estetiska och praktiska skäl. Tycker att det är något oerhört mysigt med det imperfekta som lätt blir när man arbetar för hand. Det är som små detaljer man kan upptäcka bit för bit. Så det är väldigt medvetet som du förstår.

Arbetet tog ganska lång tid och jag mötte många svårigheter då jag aldrig gjort något sånt här förut... Men jag är fruktansvärt nöjd och stolt över mitt arbete och använder den flitigt! Funderar på att göra fler när jag får tid (och råd) för eventuell försäljning i framtiden. Men vi får se... Skulle du köpa en om de fanns för försäljning?

Video: Fascinerad av bröst?

Video: Jag är en katt! Vad är du?

Jag finns inte till för din visuella tillfredsställelse

Det pratas en del om objektifieringen av kvinnor till och från. Hur kvinnor framställs som föremål. Hur vi lär oss att vi måste tillfredsställa män på olika sätt för att duga till. Visst ligger det någonting i det. Jag har märkt det mer och mer tydligt på senare tid. Hur andra ser på mig. I synnerhet män.

Som många andra har jag vuxit upp med osäkerhet och hatat mitt yttre. Det tog lång tid innan jag förstod att jag kunde vara attraktiv för någon alls och ännu längre tid att acceptera att jag tillhör en "grupp" kvinnor som anses vara aningens mer attraktiva än genomsnittet. Inte för att jag egentligen kan hålla med, vi är alla vackra på olika sätt, men mitt utseende verkar konstant ha varit en faktor för män att vilja vara nära. Min personlighet är ett plus för de som orkar prata med mig en stund, men alla har inte ens brytt sig om det. Vilket kan bli förvirrande och nedslående då personlighet alltid varit viktigare för mig. Att bli behandlad som om man inte är mer än ett skal är inte kul. Jag har aldrig tyckt det i alla fall. Jag har ett enormt spektra av egenskaper, alla viktigare och mer intressanta än hur mycket mascara jag bär eller hur kort min kjol är. Ändå lärde jag mig att göra mig fin för att få uppmärksamheten. Vi vill alla bli sedda. Jag önskade bara att min personlighet också skulle bli sedd.

Med tiden har jag blivit starkare och mer säker i mig själv. pressat min personlighet på min omgivning på ett annat sätt än förut och funnit fantastiska vänner just därför. Både kvinnliga och manliga vänner. Människor som inte sätter mitt yttre först. Trodde jag i alla fall.

Sedan jag träffade J-man har jag gått upp tio kilo och nu är jag inte längre underviktig. Jag har en sund vikt för min längd. Däremot är jag otränad. Det är det enda som är "fel" med min kropp just nu av den enkla anledningen att jag mår bättre när jag är vältränad. Den extra vikten gör mig i övrigt ingenting. Jag tycker om att ha lite mer kurvor även om det var en märklig omställning för mig som alltid varit alldeles för smal. Nu kan jag faktiskt hitta kläder som passar! Allt är inte för stort längre och för mig är det helt magiskt! Ändå har jag som alla andra har dåliga dagar också då jag saknar vissa saker med min gamla kropp. Även om det mesta jag saknar är konditionen och den jobbar jag på att få tillbaka.

Däremot har jag fått lära mig att jag inte längre duger sedan jag gått upp i vikt. J-man har aldrig sagt något sådant eller ens reagerat över det, så bli inte orolig nu, men jag har hört det upprepade gånger från omgivningen. Som om jag blivit ett sämre sällskap för att jag blivit större. Jag är ju "tjock" nu och därför inte lika attraktiv som förut. Det är helt bisarrt. När jag äntligen uppnår en normal vikt är jag tjock. Jag ser inte längre ut som männen i min bekantskapskrets är vana vid och (uppenbarligen) vill se mig.

Kommentarer som "det räcker nu", "du ska ju vara liten", "ska du bli 'normal' igen snart" och liknande gör mig inte osäker. De gör mig mer frustrerad. Jag finns inte till för mina vänners visuella tillfredsställelse. Inte umgås jag med mina vänner för att de ska titta på mig. Träffar jag en kompis ute vill jag prata och umgås. Inte fan bryr jag mig om mina vänner går upp i vikt, klär sig i sopsäckar eller går på händer så länge de mår bra. Varför kan inte jag få samma respekt tillbaka? Så länge jag inte blir sjuk av övervikt (eller undervikt för den sakens skull) spelar det väl för fan ingen roll om jag är tjock eller smal eller mitt däremellan?

Jag gick igenom samma sak första gången jag klippte av mig mitt blonda hår och färgade det svart. Denna hets att jag skulle ha långt, blont hår för att andra tyckte att det var "så snyggt och sexigt" på mig. Min trivsel var sekundär om det togs någon notis om den alls. Den här gången är det ännu värre. Ännu mer irriterande. Jag vill vara viktigare än min yta. Vem fan vill inte det?

Ju mer jag känner av det här desto mer får jag lust att gå upp tio kilo till. Bara för att provocera. Hela mitt liv har jag brottats med min osäkerhet och fått veta att jag måste vara snygg. Jag har aldrig riktigt förstått varför. Jag är mer än min yta. Det känns som att det är dags för omgivningen att förstå det också. Jag finns inte till för din visuella tillfredsställelse och du finns inte till för min. Jag är inte vän med någon för deras utseende. Jag bryr mig om personlighet. Jag vill ha ett intellektuellt utbyte av mina vänner.

Ja, jag är lite lätt förbannad. Skulle inte du vara det i min sits? Är du inte det? Vill du helst bli ihågkommen som den snygga eller den smarta, snälla, roliga? Jag vet vad jag väljer. När som helst. Annars skulle jag inte spendera varje dag åt att försöka utvecklas och bli bättre som människa. Önskar bara att det var lika viktigt för andra också.

Video: Om förändring på ett rörigt vis

Har du tänkt på att jag nästan alltid gör videobloggar när jag är trött, sliten eller sjuk? Anar ett mönster här...

Tja, varför är det så?

Jag är inte särskilt förtjust i orden "stackars dig". Vad jag har märkt under åren är nämligen att saker som man tacklar ganska okej plötsligt blir ett ton tyngre så fort någon yttrat de orden. Plötsligt börjar man fundera över om det inte är värre än vad man egentligen tycker att det är. Kanske är det det just för att någon annan sa det? Kanske har jag bara inte förstått vidden över hur dåligt jag borde må över den här saken än? Och plötsligt mår man sämre. Trots att man kanske inte alls hade behövt det. Ens eget sätt att hantera det kanske var så pass bra att man skulle ha tagit sig ur det snabbt och ganska smärtfritt utan de där orden.

Det allmänna uppfattningen verkar dock inte vara densamma som min. Jag tänker inte säga att alla har fel och jag har rätt, men tänk på det. Varför ber så många ständigt om bekräftelse, tillåtelse att just de mår dåligt? Att de har det jobbigt och behöver tyckas synd om, tas hand om? Ibland behöver man stöd, absolut, men stöd behöver inte betyda "stackars dig". Stöd kan vara "jag förstår". Stöd kan vara att bara lyssna. Stöd kan vara att hjälpa en vän att komma framåt. Hjälpa en vän ta sig till arbetsförmedligen när hen inte kommer ur sängen på grund av depression, Hjälpa en vän komma ur det som är jobbigt. Hjälpa en vän komma ifatt i arbetet eller hitta vägen genom sitt sorgearbete.

Vi lär oss att få uppmärksamhet genom sympatier. De finns de som tvångsmässigt använder sig av det för att de lärt sig att det är den enklaste metoden att få andra att bry sig. Tyvärr gör det att folk till slut tröttnar och personen måste söka nya vänner, nya människor som kan tycka synd om och ta hand om. Det är ett destruktivt beteende och ingenting jag anser ska uppmuntras. Det stjälper mer än hjälper och det är faktiskt inte schysst. Jag tycker i alla fall inte det.

Självklart måste man ändå få klaga då och då. Jag behöver det. Men jag vill inte att mina vänner ska tycka synd om mig för det. Jag vill bara spy galla över att det är jobbigt med skolan eller vad det nu är i ett par minuter och sedan är det bra. Vi kan göra något roligt och skratta istället. Även när jag behöver gråta ut gör vi så... Tömmer ut överflödet och sedan gör vi något åt det om vi kan, annars gör vi något kul. Det finns ingen mening med att stå och gräva en grop bara för att.

Vissa saker måste givetvis få ges mer tid en fem minuter och sedan vad som helst annat.. Vissa saker måste bearbetas i timmar, dagar, veckor. En förlust till exempel. Det betyder dock inte att vi inte skrattar mellan gråten. Vi sitter inte och tycker synd om varandra. Vi stöttar, hjälper till, lyssnar och kramar om. Allt efter vad behoven är. Inte efter den sociala normen.

Lite rörigt är det att försöka förklara allt jag vill ha sagt, men jag hoppas det mesta kommit fram.

Väx håret, väx!

Jag har läst att håret ska växa snabbare om man masserar hårbotten i två minuter varje dag. Om det stämmer eller inte kan jag inte svara på, men jag kan inte se förlusten i en skön hårbottensmassage varje dag. Skulle det hjälpa skulle jag dock bli överlycklig! Jag är (åter igen) tillbaka på den tråkiga mellanlängden där jag inte riktigt vet hur jag ska göra med håret igen. Målet den här gången är dock långt. Långt, långt, långt och ljusare med färgglada toppar.

Sitter du inne på några spännande tips om hur man får håret att växa fortare? Skriv ner dem till mig då! Oavsett om de funkar eller inte kan det ju vara kul att ha lite mer saker att pyssla med. För mig alltså.