Jaså, där ser man

Tydligen gick det inte att svara på kommentarer via ipaden. Jag tänkte försöka bli bättre på det och eftersom jag inte sitter vid datorn så ofta nu för tiden så blir det ju så att jag kör från det som blir enklast för mig. Det gick inget bra. Uppenbarligen.

Det är mycket i-landsproblem med tekniken vi är så bortskämda med. Allt från "för dålig" batteritid till en app som blivit sämre i en uppdatering eller kanske en bugg som man stör sig på till och från. Seg uppkoppling eller "dålig kamera". Vi älskar att klaga på vår teknik, nästan mer så än hur vi skryter om den. Det är skönt att vara bortskämd, skönt att kunna fokusera på ganska obetydliga ting till och från.

Happy feet!

Okej, så här är det. Jag vet att de är fula, det är kanske delvis därför jag älskar dem, men framför allt så tycker jag att de är galet sköna. Jag pratar alltså om tåstrumpor.

Det var rätt länge sedan jag hörde om tåstrumpor första gången. Ett antal år sedan så att säga. Jag blev kär i idén på en gång, att slippa ha mina stackars tår "ihopklibbade" mot varandra i strumporna. Jag är inget fan av strumpor som du kanske vet. Har ett visst hat mot dem... Men raggsockor är bra när det är kallt, det står jag för.

I vilket fall så kom jag att tänka på dem igen för ett par veckor sedan, vilket resulterade i googling. Tåstrumpor är ju ändå något som inte kan försvinna resonerade jag och jag hade rätt. Jag hittade en svensk sida, strumpbutiken.com (ja, de har flera sorter, men jag tänker skicka dig direkt till tåstrumporna for obvious reasons), som säljer tåstrumpor. När jag har råd så kommer jag byta ut alla mina strumpor till sådana. Undantaget är raggsockor som man ändå har över andra strumpor, i alla fall om man är jag.

Sedan blev det så klart en sväng på Tradera. Det mesta går ju att hitta där. Snabbt blev fem par tåstrumpor hemklickade för nästan inga pengar alls! Enda problemen med dem är att de inte har någon häl, vilket jag föredrar i en strumpa, och är väldigt låga. Fortfarande sköna dock!

Det syns ju att vi har katter i alla fall.

Mer tåstrumpor till folket! Så tycker i alla fall jag (och tycker du att det är obekvämt att använda tåstrumpor tycker jag absolut att du ska låta bli att använda dem). Någon dag ska jag lära mig sticka hälar så jag kan fylla på förrådet av raggsockor också. Kombinationen kommer hålla mina fötter glada hela vintern.

Donera kläder

För ett tag sedan fick jag en inbjudan till ett event på facebook. Sådant händer ju ibland och det är ofta en fest eller pjäs eller liknande, men den här gången så handlade det om att donera vinterkläder till hemlösa i Norrköping. Jag klickade genast på "kommer" eftersom jag tycker att det är helt rätt sak att göra. Ge av överflödet till de som inget har.

Just vinterjackor kanske vi inte har ett överflöd av, men vi har till exempel halsdukar i massor som vi aldrig använder. Vi har fler filtar än vi behöver. Kanske har vi även lite vantar. Med största sannolikhet har vi också massor kläder vi inte behöver. Så vi försöker tvätta upp allt vi har så vi kan rensa ordentligt. Lika bäst så att säga.

Föreningen som kläderna skänks till heter förresten Ria Center och går att läsa mer om HÄR. Bor man inte i Norrköping (eller runt omkring, jag bor ju inte heller där längre) så kan man ju alltid googla för att hitta närmsta organisation som kan behöva hjälp med sådant här. De flesta av oss har nog något att ge i alla fall.

Och jag fortsätter tycka det är kul med stickning,
så det lär nog finnas mer att skänka nästa år.

Den finaste present jag någonsin fått

Den som har mig på instagram och/eller facebook har redan sett det här, men ändå. Det är så fint så jag vill dela med mig överallt!

När J-man var mycket yngre än han är nu så hade han slöjd i skolan, liksom de flesta av oss. Där gjorde han denna lilla "plakett", ett hjärta av guld på en bakgrund av rött. När frågan om "vem den lyckliga tjejen" var kom från läraren svarade han "det vet jag inte än" för den han skulle ge den till var nämligen tjejen som skulle bli hans fru.

99/2/28 står det där om man tittar noga
(och vet vad det står för att maken redan tytt sin handstil).

Innan han träffade mig skulle han hinna bestämma sig för att han visserligen aldrig skulle gifta sig och sedan ändra sig igen (som vi vet), men han hade kvar den i alla fall.

Så kom det en dag då vi hade utrensning i lägenheten, den dagen var igår och vi är inte klara än, och plaketten hittades igen. J-man mindes historien från förr och berättade den för mig samtidigt som jag fick plaketten av honom. En sådan där present som jag aldrig hade tänkt mig att jag kunde få.

J-man har visst alltid varit en romantiker helt enkelt. Och jag tycker att det är fint. Tänk så det kan gå!

Tuffa perioder kräver arbete

Ibland går man igenom jobbiga perioder. Det kan vara så att det är mycket som händer på en gång till exempel, saker som var för sig går bra att hantera men som tillsammans blir jobbiga. Eller så kanske det är en stor händelse som skakar om ens tillvaro. Hur som helst så efterföljs de här perioderna av en tids arbete, för att hantera och gå vidare.

Nu har jag (vi) haft en sådan där jobbig period. J-man har rest mycket och jag har samtidigt haft mycket att göra också. Två trötta och på olika vis utarbetade människor som inte haft möjlighet att stötta varandra på samma sätt som vi brukar. Två människor som behöver vila och få tid för varandra. Tid att kramas, stötta, kräkas frustrationer och börja bygga (fortsätta, men du förstår poängen) vidare igen. Det är jobbigt. Samtidigt är det så galet skönt att veta att vi är två som alltid går åt samma håll. Någon snubblar, den andra hjälper den upp. Ibland snubblar båda och då tar det lite längre tid att ta sig upp igen, men upp kommer man.

Så här kan det för övrigt bli när maken får tag i kameran.

Helgen som precis varit var den första på alldeles för länge som vi hade ihop, bara vi. När enda tiden man har (särskilt J-man) att umgås med vänner är helgerna så bokas de upp så fort att man inte alltid kommer ihåg att vår egentid också är viktig. Men nu kommer han inte resa lika mycket igen och då kommer vardagskvällar kunna vara för oss igen. Vissa av dem i alla fall. Och så börjar arbetet. Snart är det bara en jobbig period som vi knappt minns.

Kan ju understryka att vi inte har eller haft några så kallade äktenskapliga problem bara för att vi haft det tufft en period. Bara för att undvika missförstånd alltså. Att vara utarbetade på varsitt håll och sätt är allt det handlar om, och det vet du ju hur kul det är gissar jag.

Mest av allt är jag bara jävligt glad över att vi är ett team som samarbetar så mycket vi bara kan i alla lägen. Det är så det borde vara.