Livet rullar på

Jag tänker ganska ofta på hur himla bra jag har det egentligen. Det är inte så att mitt liv alltid varit en dans på taggfria rosor (vems liv är det?), men nu är det faktiskt helt fantastiskt. Jag har träffat en man som är helt fantastisk. Bara där blir ju hela livet mer fullt av färger än grått och trist. En fantasi som blev verklighet på många sätt. Som jag tidigare berättat både en och två gånger så hade jag mer eller mindre gett upp hoppet om att träffa någon som kunde älska mig som jag är och vara villig att arbeta tillsammans med mig i en relation. Så stog han plötsligt där. Rätt person och uppenbarligen helt rätt tidpunkt. Helt galet vilken tur jag haft!

Och inte bara det. Jag har faktiskt många helt fantastiska vänner. Vänner som jag inte längre träffar varje dag, men som finns för mig oavsett vad som händer. Vänner som inte ställer krav eller stjäl energi utan som ger och ger så mycket glädje och kärlek och intellektuellt utbyte i mängder och allt emellan. Människor som tar hand om och ibland behöver bli omhändertagna. Människor som aldrig glömmer bort en eller dömer ut en även om det tar lång tid mellan gångerna man ses eller hörs. Helt fantastiska människor. Riktiga vänner. Sådana som jag haft turen att, till viss del, kunnat ta för givna för att jag trodde att alla nära vänner behandlade varandra på det sättet. Det var först när jag kom till Linköping och stötte på andra kretsar som jag insåg att det finns människor som inte har en enda vän som är så nära och fantastisk som många av mina är. Något jag kanske aldrig kommer förstå till fullo tack vare de fina människorna som vandrat rakt in i mitt liv.

Dessutom så lever jag väldigt gott. Jag vet att det alltid finns mat hemma, jag har till och med lyxen att kunna känna att det inte finns något jag är "sugen" på för jag kommer inte svälta för det. Det här att ha möjligheten att kunna välja själv är helt fantastisk. Så galet mycket lyx. Faktiskt. Att jag dessutom har alla tekniska prylar jag kunnat drömma om, en stor säng, mängder av fantastiska böcker och mycket mer gör ju inte tillvaron sämre. Saker är inte viktiga för lycka, verkligen inte, det är bara mer lyx. Fy fan vad jag är bortskämd! Och fan vad jag är tacksam över det. Inte minst för att det är en del i att jag faktiskt har möjlighet att hjälpa andra när det skiter sig. För det gör det (och det pratar vi mer om en annan dag, för det blir långt och jag kommer bli arg).

Så mycket att vara tacksam över medan livet rullar på i samma takt som alltid. Det finns så mycket mer än det jag redan räknat upp, men det kan räcka för tillfället. Viktigast, för mig, är att jag fortsätter komma ihåg vilken tur jag har. Hur fint livet faktiskt är.

Vad är du tacksam över?

Det händer, om än extremt sällan...

När jag var yngre så skrev jag mycket dikter och även noveller till och från. Dikterna var för att få utlopp för tankar och känslor. Novellerna var väl lite detsamma men ändå inte, det varierade. Under åren har jag skrivit ganska många dikter jag varit nöjd med, men väldigt få noveller. Nu har jag aldrig drömt om något författarskap, så det gör inte så mycket att mycket jag skrivit varit... Ja, dåligt rent ut sagt. Men det finns några jag gillar.

För några månader sedan skrev jag en novell till en tävling på Collings Förlag för skojs skull. Min typ av berättelser är sällan glada och passar inte alltid in, men jag ville se om jag kunde producera någonting i alla fall. Om jag fortfarande kom ihåg hur man bygger en berättelse. Så jag skrev, läste, lät J-man läsa, skickade in. Det där med att ändra i historien och förbättra är sällan något jag gör. Jag skriver med hjärtat oavsett om jag skriver en dikt, en låt, en novell eller ett blogginlägg. Vilket betyder att det är rörigt ibland... Men ofta är det precis som det ska vara.

Jag vann inte. Jag är inte förvånad över det heller. Det finns otroligt mycket duktiga författare som förtjänar att bli publicerade. Dessutom så var mitt lilla bidrag på knappt två sidor absolut inte tillräckligt för tävlingens syfte, om man nu bortser från det faktum att min text kanske inte heller föll juryn i smaken.

Hur som helst så funderar jag nu på att publicera texten i bloggen. Om intresse finns det vill säga. Som en kul grej, trots att texten inte är det minsta kul eller glad. Som jag redan nämnt så skriver jag inte sådant som alltid passar in. Jag skriver saker som känns, i alla fall för mig, och ofta saker som gör ont. Det är mörka berättelser med mycket smärta. Sådant har alltid varit lättare för mig, även om jag själv varit superglad och positiv för stunden. Märkligt sånt där...

Men i alla fall. Någon som vill läsa en novell?

Sitter här i min Snug-Rug och skålar i Coca Cola så länge!
(Lagom överexponerad.)

Självbild?

Jag ser mig själv som blyg. Tystlåten och på sätt och vis väldigt tillbakadragen. Det finns de som inte skulle hålla med mig alls.

När jag var yngre skulle de flesta beskriva mig som så försynt som jag skriver ovan. Vissa skulle nästan ta mig för osynlig. Idag syns jag. Jag hörs också. I vissa sällskap hörs jag till och med mest av alla. Jag är en av grabbarna som svär och drar fräcka skämt. Jag pratar tv-spel och teknik, sex och relationer. Jag tröstar också när det behövs och tar hand om och lyssnar, provocerar fram skratt eller tårar beroende på vad situationen kräver.

Enkelt sagt så är jag människa. En människa som alla andra med många sidor. Ändå är det så att när jag möter någon ny och känner mig lite osäker eller så och rösten blir sådär tunn och liten när jag ska klämma fram den där hälsningen, oavsett om det är J-mans gamla skolkompis eller kassörskan på ICA som står framför mig, då är jag ingen annan än den blyga tjejen. Det är också där jag definierar mig. Just för att den känslan är så mycket starkare än allt det andra. När jag kommer förbi det, då ska jag sluta beskriva mig som blyg.

Hur definierar du dig?

Hatar strumpor!

En av många anledningar till att jag skulle vilja bo i ett varmare land är för att slippa strumpor. Jag hatar strumpor! Det är så obekvämt! Och de senaste (två) dagarna har det varit ännu mer tydligt för mig hur mycket jag verkligen hatar det. Jag är sjuk, igen, förkyld och växlar mellan att vara varm och kall hela tiden. Ena stunden tjocktröja, nästa linne. Men hur mycket kläder jag än haft på mig har jag inte satt på mig strumpor en enda gång. Jag lindar hellre in fötterna i en filt om jag fryser faktiskt.

My foot is my homie!

Visst tänker jag inte sticka under stolen med att raggsockor är awesome när det är kallt, men det betyder ändå inte att jag tycker om strumpor. Det handlar mer om att jag inte tycker om att vara kall heller. Att jag tycker ännu mindre om att vara kall än att ha strumpor till och med. Kanske främst för att den typen av kyla som blir på vintern gärna blir smärtsam och inte alls är nyttig.

Ja, det är ett oviktigt inlägg, men det struntar jag i. Strumpor är obekväma tingestar och jag tycker inte om dem.

Video: Min kärlek till min teknik

Missar att prata om just kärleken till mina två datorer.. Men poängen går nog fram ändå.

"Barn ska vara planerade, välkomna och älskade"

Titeln till just det här inlägget kommer inte direkt från mitt eget hjärta utan är någonting som min farmor uttryckte på julafton. Det var första gången hon träffade J-man så de vanliga frågorna och framtidsfunderingarna kom upp. Hur som helst är jag själv av åsikten att även oplanerade barn kan vara både välkomna och älskade. Bara för att tidpunkten inte blev som man hade tänkt sig behöver det inte vara något dåligt. Om det är det... Ja, då har vi ju valet att göra abort här i Sverige. Vilket jag anser är ett bättre val än att sätta ett oönskat, ovälkommet, oälskat barn till världen. Är man inte beredd att älska sitt barn och ändra hela sitt liv för det ska man helt enkelt inte ha barn. Det är min åsikt.

Flertalet av mina vänner har fått barn som inte varit planerade. Av olika anledningar så fann de sig i en situation de helt enkelt inte hade räknat med och fick sätta sig ner för att ta ett tufft beslut... Jag är säker på att ingen av dem ångrar de beslut de tagit. Det syns i deras ögon när de bara pratar om sina små. Även om barnen inte var planerade när de blev till så var de varmt välkomna och djupt älskade när de föddes. Vilket för mig är det viktigaste. Det är så jag vill ha det den dagen jag själv bestämmer mig för att skaffa barn. Tidpunkten måste inte vara planerad, men jag tänker inte föda ett barn som inte är välkommet och älskat. Jag tänker inte vara styrd av om jag gått ut skolan eller skaffat mig ett fast jobb bara för att andra anser att det ska vara så. Det är mitt val (och min partners med mig) att bestämma när rätt tid är för mig. Som det ser ut nu så kommer vi förmodligen vänta till just det händer, men om jag blir gravid innan för att p-staven fallerar så är det inte omgivningen som tar beslutet åt oss. Det är inte omgivningen som avgör om vårat barn är önskat, välkommet, älskat.

Man behöver inte vara särskilt smart för att förstå att jag själv inte var ett planerat barn. Mina föräldrar var unga och hade nog inte minsta tanke på att bli föräldrar när de fick reda på att jag fanns i magen. Jag varken tror eller tänker anta att jag var ovälkommen till världen för det. Jag finns ju trots allt här. Men alla dessa välmenta "skaffa inte barn för ung", "barn ska vara planerade" och så vidare kan då och då göra en förvirrad... Hur välmenta de än är så har de en obehaglig underton som indirekt säger att man på något sätt "förstört" för sina föräldrar för att man blev till just när man blev det. Vilket ju är absurt. Inget barn kan välja när det ska födas. Det är föräldrarna som mer eller mindre väljer tidpunkten. Det är föräldrarna som väljer om barnet ska få finnas eller inte. I synnerhet i vårat samhälle idag.

Oplanerad men i högsta grad älskad.

Nu har jag väl gjort min åsikt klar i alla fall? Välkommet är inte lika med planerat. Hur många gånger har man inte fått högst oplanerade men extremt välkomna gäster? Kärlek betyder inte planering och det är upp till var och en att avgöra vad som är rätt eller fel för just dem. Och beskyll aldrig ett barn för att förstöra för föräldrarna. Föräldrarna har alltid ett val.

Kommentarer på det?

Oh yeah, I'm fat!

På tal om det här igen.

Det här är alltså vad en del människor tycker är en "tjockis". Jag är ca 160 cm lång och väger ungefär 57 kg. Det är fullständigt normalt. Några kilo till skulle inte skada mig och inte heller skulle jag bli sjuk om jag gick ner några kilo igen. Går jag för mycket åt något av hållen kan det däremot bli en fara för min hälsa, men jag är inte ens nära det som det ser ut nu och då är jag ändå pinsamt otränad.

Tidigare har min trivselvikt legat på 45 kg. Det är i nederkant av vad som kanske är bra, men helt godkänt även enligt farbror och tant doktorn. Jag var dessutom väldigt vältränad då så sjukdom var inget problem. Däremot gick jag ner till 39 kg när jag inte mådde bra efter en separation och det var allt annat än sunt. Då ska du veta att jag aldrig gått ner i vikt med flit och jag skulle aldrig utsätta mig för det igen. En del verkar helt glömma att smal inte automatiskt betyder frisk. Skrämmande nog.

Jag har alltid varit liten och just nu är jag ju inte större än någon annan normalviktig tjej. "Tjockis" är dock ett kärleksfullt smeknamn jag haft bland mina närmsta vänner i många år. Ett smaknamn jag tycker om och tar emot med glädje. Men det är också ironiskt menat och jag vet om det. Jag tror inte att jag är tjock för att någon säger så till mig. Däremot så finns det de som inte tänker så. Det finns de som tror att de är tjocka även när revbenen sticker ut och de som varken reagerar eller bryr sig när en vän eller familjemedlem blir sjuk av över- eller undervikt. "Hon/han trivs ju så" verkar folk tänka. Som att det är en ursäkt för att man inte ska ingripa medan någon man säger sig älska långsamt tar livet av sig.

Hälsan är viktigare än hur mycket jag väger för mig. Jag jobbar på att bli vältränad igen, så jag blir friskare och mår så bra som jag kan må även fysiskt. Tappar jag några kilo på det så gör det ingenting, men i ärlighetens namn gör det mig minst lika lite om jag stannar på den vikt jag är nu. Ett par kilo till uppåt gör ingenting heller. Vad är så svårt att förstå med det?

Inte tufft så att säga

Det skulle vara häftigare att säga att mitt onda knä var på grund av en gammal dansskada. Det är det inte. Trots flera års dansande har jag aldrig skadat mig mer än lite sträckta hälsenor, ben och vrickade fötter.

Jag jobbade på ett lager där vi packade varor åt företag för ett antal år sedan. I smala gångar sprang jag och de andra runt och jobbade på så effektivt vi kunde... Just den dagen hade jag en vagn som kartongerna jag packade i stod på. Den hade en liten stege som man kunde fälla ut för att nå de varor som låg högt upp. Ett riktigt bra hjälpmedel med andra ord! Om man inte blev för stressad lärde jag mig.

Betonggolv och knän är inte kompisar. Det vet de flesta. Jag fastnade med foten i stegen på vagnen och slog båda knäna i. Högerbenet som var det som satt fast tog mest stryk. Det blev liksom stumt när det satt fast sådär. Envis som jag var (är) åkte jag dock inte till läkaren förrän någon vecka senare och kanske är det därför de inte hittade något och jag fortfarande kan få riktigt ont. Mer och mer sällan dock.

Ja... Så kan det gå. Bättre att vara försiktig och gå till doktorn direkt så kanske man slipper ont längre fram.

Så! Nu slipper du göra det misstaget!

Nostalgi!

När jag var liten så älskade jag Alf. Vem skulle inte vilja leva med en sådan glad figur i familjen? Jag hade ett band komplett med blädderbok som handlade om när Alf kom till familjen Tanner och lyssnade flitigt på den. Jag  blev nyligen påmind om min gamla vän och nu delar jag med mig av en liten del av det jag tyckte så mycket om i min barndom. Blir fortfarande helt varm i kroppen av glädje när jag ser det här!

http://youtu.be/Kpp4GPvxzWw

(videon går inte att bädda in så du får klicka på länken)

Tja, varför är det så?

Jag är inte särskilt förtjust i orden "stackars dig". Vad jag har märkt under åren är nämligen att saker som man tacklar ganska okej plötsligt blir ett ton tyngre så fort någon yttrat de orden. Plötsligt börjar man fundera över om det inte är värre än vad man egentligen tycker att det är. Kanske är det det just för att någon annan sa det? Kanske har jag bara inte förstått vidden över hur dåligt jag borde må över den här saken än? Och plötsligt mår man sämre. Trots att man kanske inte alls hade behövt det. Ens eget sätt att hantera det kanske var så pass bra att man skulle ha tagit sig ur det snabbt och ganska smärtfritt utan de där orden.

Det allmänna uppfattningen verkar dock inte vara densamma som min. Jag tänker inte säga att alla har fel och jag har rätt, men tänk på det. Varför ber så många ständigt om bekräftelse, tillåtelse att just de mår dåligt? Att de har det jobbigt och behöver tyckas synd om, tas hand om? Ibland behöver man stöd, absolut, men stöd behöver inte betyda "stackars dig". Stöd kan vara "jag förstår". Stöd kan vara att bara lyssna. Stöd kan vara att hjälpa en vän att komma framåt. Hjälpa en vän ta sig till arbetsförmedligen när hen inte kommer ur sängen på grund av depression, Hjälpa en vän komma ur det som är jobbigt. Hjälpa en vän komma ifatt i arbetet eller hitta vägen genom sitt sorgearbete.

Vi lär oss att få uppmärksamhet genom sympatier. De finns de som tvångsmässigt använder sig av det för att de lärt sig att det är den enklaste metoden att få andra att bry sig. Tyvärr gör det att folk till slut tröttnar och personen måste söka nya vänner, nya människor som kan tycka synd om och ta hand om. Det är ett destruktivt beteende och ingenting jag anser ska uppmuntras. Det stjälper mer än hjälper och det är faktiskt inte schysst. Jag tycker i alla fall inte det.

Självklart måste man ändå få klaga då och då. Jag behöver det. Men jag vill inte att mina vänner ska tycka synd om mig för det. Jag vill bara spy galla över att det är jobbigt med skolan eller vad det nu är i ett par minuter och sedan är det bra. Vi kan göra något roligt och skratta istället. Även när jag behöver gråta ut gör vi så... Tömmer ut överflödet och sedan gör vi något åt det om vi kan, annars gör vi något kul. Det finns ingen mening med att stå och gräva en grop bara för att.

Vissa saker måste givetvis få ges mer tid en fem minuter och sedan vad som helst annat.. Vissa saker måste bearbetas i timmar, dagar, veckor. En förlust till exempel. Det betyder dock inte att vi inte skrattar mellan gråten. Vi sitter inte och tycker synd om varandra. Vi stöttar, hjälper till, lyssnar och kramar om. Allt efter vad behoven är. Inte efter den sociala normen.

Lite rörigt är det att försöka förklara allt jag vill ha sagt, men jag hoppas det mesta kommit fram.

Video: Handlat hungrig

Att sluta vara rädd (försöka i alla fall)

Jag har länge lidit av scenskräck. Ja, när det gäller sång i alla fall. Jag kan dansa och jag kan skådespela utan mer nerver än för spänningens skull. Man vill ju alltid göra ett bra jobb. Ge publiken en upplevelse och ett minne. Att ge dem ger mig hur mycket som helst! Man uppträder ju aldrig helt osjälviskt. Något får man alltid ut av att stå där. Även de som kräks varje gång de står på scen får ut något av det. Något är det ju som gör att det är värt det.

När jag var yngre var jag inte särskilt rädd för att sjunga. Det var liksom något jag bara gjorde. Måååånga gånger på fritids dessutom. Egensnickrade små musikalföreställningar med rekvisita och allt. Företagsam på mitt eget vis. Helt fast i teaterns magiska värld.

Så började jag musikallinjen i gymnasiet och allt förändrades. Exakt vad som förändrades kan jag tyvärr inte svara på, men efter första året var all säkerhet som bortblåst. Jag undvek solosång till varje pris. Skolkade på dagar vi skulle uppträda för varandra. Plötsligt klarade jag det inte. Men när det var föreställning tvingade jag mig själv. Med varierande resultat. Skräcken klämde ibland tonerna ganska ordentligt och det gjorde ju inte saken bättre.

Den som träffar mig privat vet att jag kan vara väldigt lugn och tystlåten. Jag syns på mitt sätt men säger inte så mycket många gånger (förutom på fest, då är jag ofta väldigt social och påhittig). Jag delar gärna med mig av uppmärksamhet och bekymrar mig inte särskilt om någon annan tar mer plats än jag. För vad spelat det för roll? På scen kan jag dock vara annorlunda. Men mest om jag känner att jag får en utmaning. Något nytt. Då vill jag synas och märkas mest så att jag lär mig och får veta att/om jag gör ett bra jobb. Nu har jag börjat komma till den punkten med sången.

Att jag kan sjunga har jag fått höra upprepade gånger och det är självklart kul att höra det men det är inte vad det handlar om. Jag är realist nog att veta att jag inte kan sjunga vad som helst, men klart det finns det jag kan sjunga. Vissa låtar funkar bättre än andra. Huruvida det låter bra eller inte gör så klart en skillnad för mina känslor, men skräcken finns ju ändå.Skräcken att tappa bort sig, skräcken att tappa ton, skräcken att inte prestera så som det förväntas. Så jag ska upp på scen. Igen och igen och igen. Strypa skräcken lite i taget.

Bye bye piercing!

Jag har haft min piercing i tungan i ungefär 6 år. Det är mer än de flesta har den inne och jag har till skillnad från en del andra inte skadat mina tänder med den. Om man låter bli att leka med den hela tiden så behöver det inte hända helt enkelt. Men nu känns det som att det är dags. Det går ju alltid att göra om den om jag skulle ångra mig längre fram och den växt igen. Eller hur?

Före!

Efter!

3 saker

Jag är inte så förtjust i det här med listor och jag lovar att det kommer bli väldigt få om ens några fler av den här typen... Men har man tråkigt så har man och det är ett enkelt sätt att dela med mig lite mer av vem jag är med dig som läser. Jag hittade de hos Michaela som jag nyligen börjat följa och jag gör som hon... Utmanar alla som har lust och ork! Vill gärna se dina svar om du väljer att göra den så länka gärna i en kommentar!

Tre saker jag inte förstår mig på: 
- Människor som är elaka bara för att vara elaka
- Människor som förgriper sig på barn och djur (eller andra vuxna, allt sådant är obegripligt)
- Kärnfysik

Tre saker som finns på mitt skrivbord/bordet:
- Nagellack
- Kaffekopp, med kaffe i
- Favoritparfymen Acqua di Gioia som J-man gav mig i present igår

Tre saker jag gör just nu:
- Dricker kaffe
- Bloggar
- Stör mig på den här punkten eftersom det säger sig självt att jag fyller i listan

Tre saker jag vill göra innan jag dör:
- Gifta mig (surprise)
- Få barn
- Bli gammal (och vara lycklig under tiden, underförstått)

Tre saker jag inte kan:
- Vrida på tungan (men jag kan rulla den)
- Göra "fiskmun"
- Gå ner i spagat och split

Tre saker jag tycker att du ska lyssna på:
- "Pensa" av Fabrizio Moro (anti-maffia sång)
- De du älskar mest (familj, partner, vänner)
- Dig själv, det är så lätt att glömma det


Tre saker jag skulle vilja lära mig:
- Gå ner i split och spagat (egentligen bara för att)
- Hur man gör för att orka när det känns som svårast
- Att vara social och självsäker även i nya sällskap (och helt nykter)


Tre favoriträtter:
- Plankstek
- Rotmos och fläsk
- Chips (vet att det inte är mat, men det är ju typ det bästa som finns)