Lite i taget händer det

I lördags gick flyttlasset och nu bor vi på en ny plats. Fortfarande nära stan, men så att det känns som att en cykel faktiskt vore bra att ha ändå. Kikar lite på det, men det är inte vad jag ska prata om just nu. Let's talk flytt!

Den som följer mig på instagram har ju redan lite koll. Jag har uppdaterat där en del de senaste dagarna. Lagt upp bilder på hur mycket grejer vi har och visat balkongen, sovrummet och köket lite grann. Vi hade en massa fina människor som hjälpte oss över med allt så klart. Hela Flush (bandet, de finns på spotify), svärfar och så svågerns flicka så klart. Svärmor hjälpte till i gamla lägenheten och städade. Vi har en himla tur som har så fina och hjälpsamma människor omkring oss! Det är mycket kvar att göra så klart, men köket ser ut som ett kök och är nära klart och sovrummet lika så. Vardagsrummet är rörigt som sjutton, men går att vara i och "kontoret" är ett totalt kaos som man knappt kan gå i alls. Just nu alltså. Men på tre dagar så tycker jag att det hänt en hel del faktiskt! Just nu tar jag lite paus och funderar över hur vi bäst börjar med vardagsrummet. Det kommer inte bli helt klart på ett tag det heller, men någonstans måste man ju börja. Så det känns beboeligt i alla fall.

När jag ser hemmet växa fram så tänker jag ofta på allt vi vill byta ut i lägenheten. Så klart. Vi vill ju ha det på ett visst sätt och det kommer inte bli så med de möbler vi har nu oavsett hur mycket ordning vi får.

Mest av allt vill vi ha en ny soffa. En större soffa. En sådan där u-soffa helst av allt.. I förra lägenheten passade våran lilla in mycket bra. Bättre än den stora innan (även om den var trevlig den med). Men här får vi plats och det känns som att det är bra mycket större chans att vi tar över folk och då är det bra om de får plats. Även soffmys bara för oss två blir ju bättre med en större soffa faktiskt.

En ny säng är det också dags för. Helt klart. För länge sedan förmodligen. Men det kommer när det kommer. Vi ska ju ha råd också. Lär bli samma modell igen, storleken är precis lagom (160 cm bred).

Bokhyllor! Riktiga bokhyllor till alla böcker. Vi har ju hyllor att ha böcker i, men de är så djupa att det mest är ett stort gap bakom böckerna som står outnyttjat förutom när en katt får för sig att tränga sig in och sparka ut lite böcker. Vi har även funderingar på någon form av vitrinskåp att ha finare glas och porslin i, men vi får se hur det känns och vad vi känner att vi får plats med så småningom.

Utemöbler till balkongen så klart. Vi har numer en väldigt stor balkong. Den är som ett extra rum ungefär. Vi kommer kanske inte kunna nyttja den hela året även om vi skaffar infravärme (ja, vi har planer på det, men det är ingen prioritet), men det kommer bli fantastiskt varma sommardagar och kvällar. Vi tänker oss en soffa och bord där ute. Kanske en elgrill också. För visst får man ha sådana på balkongen? Vi får kolla upp det först. Det blir mys oavsett. Nät hoppas vi få upp rätt snart dock. Katterna med så klart. De vill kunna vara ute!

Det är väl typ det egentligen... Har fortfarande mycket kvar som sagt och vi kommer nog på mer saker på vägen. Hur vi ska möblera "kontoret" när vi väl kommer så långt känns just nu som ett stort mysterium till exempel. Det kan ju bli så att vi behöver byta ut eller köpa till en hel del för att få det att fungera. Men det är ett problem för en annan dag. Just nu trivs vi trots röran och känner tålamod. Det kommer bli så himla fint här hemma.

Barnsäkert?

Varje dag så får jag ett mail från Groupon med olika rabatter och erbjudanden. Det är ju inte så att varken jag eller J-man är några storshoppare (även om man hade velat ibland), men några fynd ha rvi gjort så klart. Hade det inte varit så hade jag sagt upp det där för länge sedan. Idag så fanns där ett erbjudande om "hörnskydd och skåpremmar för att barnsäkra hemmet". Det fick mig att fundera lite.

Jag kan inte komma på att jag varit i ett så kallat barnsäkert hem någon gång. Det är ju möjligt att jag bara inte lagt märke till alla barnlås och hörnskydd och annat så klart, men när jag tänker på det har jag nog bara hört folk göra sådant på film eller i serier. Möjligen om det varit något specifikt som varit ett problem då, att tillfälligt ta bort vreden på spisen så att barnet inte sätter igång den vid ett obevakat ögonblick kanske. Det närmsta jag vet att kommit det är när jag och mitt ex köpte ett barnlås till skåpet under diskhon för att katten inte skulle komma åt soporna. Så hur vanligt är det egentligen att man barnsäkrar hemmet? Är det vanligare i till exempel USA eller är jag helt blind för det och har missat allt? Oviktigt egentligen, men något förbryllande.

Självklart kan jag inte låta bli att fundera över om jag själv skulle barnsäkra hemmet om det skule bli så att vi expanderade familjen. Jag tror nämligen att jag är precis en sådan person som skulle göra något sådant. Samtidigt känns det osannolikt. Just nu i alla fall. Att jag skulle sätta lås och spännen och hörnskydd överallt utan att ens veta vad som eventuellt skulle kunna behövas det vill säga. Fast hörnskydd kanske är smart. Även om man inte har barn alltså. Hörn gör ju rätt ont att gå in i som det är.

Långt eller kort hår?

Jag har ständig beslutsångest när det kommer till mitt hår har jag märkt. Ena dagen vill jag ha kort hår, nästa vill jag att et ska vara långt. Ena dagen är det i vägen och nästa vill jag göra roliga frisyrer eller ha det hängande ner för ansiktet. Om jag kunde byta frisyr med en fingerknäppning skulle jag vara nöjd, men så fungerar det ju inte så klart.

Det finns fördelar med både långt och kort hår. Tycker jag då. Mellanlängderna är jag inte jätteförtjust i, men det är som det är. Vissa dagar känns det bra och andra känns det bara blä.

En bra klippt kort frisyr kräver typ ingenting för att se bra ut de flesta dagarna och samma sak är det med långt hår i allmänhet. Så länge det är rent då. Minimalt underhåll är ändå min melodi, har aldrig varit en sådan som pysslar mycket med mitt hår även om det finns tillfällen då jag tycker att det är lite kul. Långt hår går att gömma sig bakom, men är också lätt att få undan. Kort hår döljer inte ansiktet och är sällan i vägen.

Jag har oftast mitt hår uppsatt, i alla fall nu för tiden, och tänker därför ofta att det är helt onödigt att ha så mycket hår som jag har. Samtidigt så kräver en kort frisyr regelbundna frisörbesök och om man som jag gärna har lite lugg i sådana fall kan det vara jobbigt att försöka få bort den när det är varmt (jag tycker väl att det är lite awkward att springa omkring med en tofs på huvudet på stan). Jag ser mycket snällare ut i långt hår också. Vad jag tycker om det varierar också från dag till dag, men oftast är jag väl inte så förtjust, även om jag definitivt tar mer selfies då. Det är skönt att gömma sig i den stereotypa ramen av skönhet liksom.

Det här är inte ett sådant där "vad ska jag göra med håret"-inlägg om du inte redan räknat ut det. Jag kommer göra som jag känner oavsett, men det är skönt att sätta ord på tankarna ibland. Lite rörigt, men skönt. Som jag tänker nu så kommer det nog ändå få fortsätta att bara vara. Jag tror att jag vill ha långt hår nästa år när vi ska på bröllopet i England och då kan jag ju inte klippa av det nu. Har svårt att se mig själv i kort hår och klänning av någon anledning. Har sett massor snygga människor rocka den stilen på röda mattan och liknande, men när det kommer till mig själv är det som ett svart hål just där. Märkligt.

Nuvarande längd och färg på ett ungefär.

Jag är förvånansvärt nöjd över min naturliga hårfärg dock. Trodde att jag skulle känna att det var skittrist och längta efter ny färg ganska fort, och visst har jag stunder jag känner så, men för det mesta så trivs jag rätt bra. Någon gång skulle jag vilja färga regnbågshår dock... Tycker att det är så himla fint. Men jag vet inte om jag vågar. Det går liksom emot hela min "vill inte sticka ut och märkas"-stil som jag skaffat mig. Vågar jag så blir det i alla fall när håret är långt. Suppersnyggt när färgerna liksom "blandas" mellan lager av hår ju.

Höger eller vänster? Kanske lite av varje?

Nu kanske det låter som att jag ska ge mig in på politik här, men det ska jag inte. Jag tänkte skriva lite om händer. Mina egna händer då.

Efter lyckad manikyr på MBK i Thailand.

Jag är högerhänt. Jag gör det mesta med min högerhand helt enkelt. Skriver och ritar och äter, borstar håret och tänderna, skär grönsaker och så vidare. Det mesta som inte kräver två händer helt enkelt. Men jag använder min vänsterhand ganska mycket också, särskilt eftersom jag tycker att det är kul att pilla med mina naglar. Den är inte lika "vältränad" som min högerhand, men ju mer jag använder den desto säkrare blir jag. Sen förstör jag all träning genom att inte pyssla med småpill under perioder ibland men ändå.

Det var nog flera månader sedan nu som Sessan vid något tillfälle skrev till mig att vänsterhanden var helt värdelös (hon är också högerhänt) och det fick mig att börja fundera. För mig är det ju rätt självklart att använda båda mina händer i vissa sammanhang som inte kräver två händer. Jag har inga problem med att skifta hand som jag dricker eller äter med, när jag skulle klura ut på vilket sätt jag skulle börja lära mig spela gitarr (det har inte gått något vidare tyvärr, nagelintresset och tålamodet ställer till det lite) kändes båda hållen lika naturliga. Jag har aldrig kunnat hjula, men om jag ska försöka så måste jag sätta ner vänsterhanden först om jag ska ha minsta chans att kanske få till det. Sen tycker jag att det är kul att utmana mig själv också.

Fast det är väl ganska vanligt ändå? Att testa att skriva med "fel" hand till exempel. Det tror jag alla har gjort någon gång, men jag kan ju ha fel i det. Oavsett så tycker jag att det är roligt med utmaningar. Om inte bekvämligheten hade vunnit så ofta så hade jag nog varit mycket bättre ändå på att använda min vänsterhand till fler saker. Jag skulle ju inte tycka illa om att vara ambidextriös. Lite avundsjuk är jag kanske på de som är det. Men ändå... Jag tror ju att man kan träna sig till en bättre förmåga även om man kanske aldrig blir lika "säker" som någon som föddes med förmågan.

Men det är lite coolt ändå. Vad vi kan göra med våra händer.

Orkeslöshet

Ibland tänker jag att jag ska starta en ny blogg och börja om, få en ny start, men jag inser att det bara är ett sätt att lura mig själv.

Jag vet att jag inte skulle blogga mer eller oftare om jag startade en ny blogg. Jag har inte begränsat mig i min blogg och kan skriva om precis vad jag vill. Alla ursäkter jag kan hitta på för att inte blogga om ett ämne bottnar egentligen i samma sak...

Jag orkar inte just nu.

Det är okej. Kanske borde jag tillåta mig att vara mer ytlig så det hände något alls här och visst tycker jag om ytliga inlägg men jag tycker inte om när det blir för mycket, i alla fall inte "hos mig". Jag gillar ju mina egna upprörda eller nyfikna inlägg av de mer seriösare slagen. Jag orkar bara inte skriva dem.

Jag, mitt ganska fettiga hår och nymålade naglar.

Sen är det hela den här grejen med debattklimatet. På olika håll sägs det att klimatet är hårt och jag håller med. Även om jag inte deltar så läser jag väldigt mycket diskussioner, artiklar, debatter i olika forum. Det krävs många gånger väldigt lite för att få mycket mothugg (och då inte på ett konstruktivt sätt) med haglande personangrepp. Fula tekniker. Ont om självrannsakan. Enbart det kan göra mig trött. Allmänt avtänd på att bidra till debatten, det trots att jag inte på något vis tror att det jag har att säga skulle väcka uppmärksamhet. Ingen publik, ingen uppmärksamhet helt enkelt. Enkel logik.

Nu låter jag förmodligen väldigt negativ. Det är jag egentligen inte. Jag är bara trött och det är okej. Jag kommer igen när jag har energi, om jag känner för det. Däremot ska jag tillåta mig själv att vara mer alldaglig och helt enkelt tråkig. Min blogg är ju egentligen mest bara för mig. Min ventil. Någon storbloggare vill jag inte vara. Det är fritt fram att läsa om en känner för det helt enkelt.

Back to the basics. Typ.

...

Bestämde mig för att låta håret växa ut till slut. Jag är helt enkelt för lat för att underhålla ett kort hår i dagsläget. Så det är bara att kämpa sig igenom den där mellanlängden som knappt är en frisyr (även om frisören igår hjälpte lite i alla fall). Sessan föreslog att jag skulle färga håret lite kul i väntan på längd så jag funderar över vad jag skulle trivas med... Det kan inte vara lätt jämt.

Jag märker att jag tänker på utseendet mer ofta igen. Inte så att det varit helt obetydligt, men jag har haft lätt att trivas med mig själv ganska länge och jag känner att det är på väg bort igen. Utan egentlig anledning dessutom. Jag upplever inte att utseendehetsen varit varken mer eller mindre påtaglig i min närhet den senaste tiden. Däremot så har jag lärt mig oerhört mycket om ideal, privilegier och dess påverkan den senaste tiden. Vilket är fruktansvärt intressant. Jag har mycket mer att lära.

Kanske blir jag fixerad av att bli upplyst? Kanske tar det en stund att lägga sitt fokus rätt igen när en börjar analysera sig själv om igen? Kanske är det bara en period att gå igenom helt enkelt.

Men det stör mig. Det är mycket som stör mig. Självhat, vilket är väl grovt för vad jag känner,verkar ändå vara en del av så många människors vardag. Bara för att ta ett exempel så klart. Det är mycket som inte står rätt till i världen. Sådant som är svårt att inte se när man börjar se sig om.

En kan lära sig mycket av att lyssna på andra.

Gott nytt år and all that jazz

Jag tänker faktiskt inte remenissa över 2013. I alla fall inte idag, det känns som att det är tillräckligt med sådant så här års. Inte för att det är något fel på det så klart. Jag känner mig bara lite "mätt". Dessutom är det bra mycket roligare att läsa om det än att skriva om det. Tycker jag.

Men nyår... Idag ser jag bilder från härliga fester och statusar om bakfylla och städning i mitt Facebook-flöde. Precis det som vi avsade oss den här gången. Och det är så otroligt skönt! Inte för att det inte är kul med partyn, men jisses vad skönt det är att slippa städning och bakfylla idag. Vi bestämde oss nämligen för att ha en lugn hemmakväll och bara ägna oss åt god mat, dricka och varandra. Bara massor kärlek och lugn. Precis vad vi behövde mest av allt! Så det kan mycket väl vara en ny tradition på gång här.

Gammal bild, men mysfaktorn är densamma.

Jag funderar lite på det där med nystart och tänker att vilken tidpunkt som helst egentligen duger minst lika bra som den andra. För min del har jag i alla fall aldrig känt någon magisk ny kraft strömma igenom mig vid årsskiftet. Det har varit som vilket annat tolvslag som helst, bara mer högljutt och färgsprakande i och med alla fyrverkerier. Så en vanlig onsdag i maj duger lika bra för mig. Tiden går ändå så att säga. Förändring, på riktigt, sker först när man är beredd och villig att göra den. Annars halkar man bara tillbaka i samma mönster som innan ändå, enligt min högst personliga uppfattning. Det är lite så jag ser på det här fenomenet att så många skaffar gymkort i början av året och slutar gå efter bara en kort tid (och tro inte att jag är oskyldig till sådant här, jag gör det bara inte efter nyår utan tar en vanlig dag när som istället).

Så nytt år med nya möjligheter och det där.. Ja, det är det. Nytt år i alla fall. Möjligheterna är för det mesta de samma, det är ju upp till en själv att göra något av det man har och kanske skaffa sig än fler möjligheter på vägen. Allt efter vad man själv vill, kan och önskar. Sen kanske det inte alltid blir som man tänkt ändå, men man gör vad man kan.

Tröttheten lyser igenom märker jag. Känns som att jag vill överförklara i oändlighet, men det är ju inget kul. Jag är generellt för tydlighet, men mot överförklaringar just för att det ofta blir en välmenande dumförklaring. Så vi stannar här för den här gången.

Anyway!

Gott nytt år!

Den där frågan...

Igår så var det sex månader sedan jag och J-man gifte oss. Tiden går både fort och långsamt känns det som. Å ena sidan så känns det som att vi varit tillsammans och gifta i en underbar evighet, å andra sidan känns det ibland som att allt hände igår. Oavsett så finns det en fråga, eller varianter på den, som de allra, allra flesta ställt så snart de träffat oss efter giftermålet:

Hur känns det att vara gift då? Är det något annorlunda?

Lite på samma sätt som att man ofta frågar någon som fyller år hur det känns. Bara det att man redan vet att födelsedagsbarnet förmodligen inte känner sig annorlunda eftersom man själv har fyllt år flera gånger. Har man inte själv gift sig så kan det ju kanske vara svårt att veta om det känns annorlunda då. Men jag tänkte att jag kan svara på det. Hur det är för mig. Jag kan ju inte svara för alla gifta par.

Något som finns i de flesta förhållanden är toppar och dalar. Ibland händer något som gör att vardagen, livet, känns extra fantastiskt ett tag. Ibland händer något som gör att allt känns tyngre och tråkigare ett tag. Någonstans däremellan finns vad jag skulle vilja kalla "normalläget". Du vet hur vardagen för det mesta är och hur relationen fungerar mest av allt. I en bra relation så ligger normalläget ganska högt upp på skalan. Det är mer bra dagar än dåliga helt enkelt. Och om jag ser på mina tidigare relationer så är det lite beroende på hur normalläget är som påverkar hur topparna i en relation fungerar. Poängterar igen att det här är så det är för mig, personligen.

I relationer som inte varit så bra. Ett normalläge som varit lägre. Det är i de relationerna som topparna varit som starkast. Skillnaden mellan normalläget och den där speciella grejen har varit så stor att vi liksom gått in i ett tillfälligt rus där vi kunnat säga till oss själva att nu, nu kommer det bli bra på riktigt. Så är det så en period. Glädje och kärlek och lycka. Men det går över. Det går alltid över och vardagen kommer ifatt. Normalläget. Samma saker man stört sig på som alltid, samma saker att bli ledsen och besviken på. Samma bråk som innan. Sånt som fått i alla fall mig att känna att den där toppen bara var falsk. Lite som en fantasi. Vilket ju inte är hela sanningen, något finns ju ändå där om man har en relation. Men lite kanske man lurar sig själv i de där topparna. För mig känns det som att det finns mer problem än man låtsas om när man behöver ta in ett extra element för att vara lycklig ett tag. Nu i efterhand i alla fall.

Med ett högt normalläge, som jag har nu, blir topparna inte lika höga. Det blir inte något rus på det sättet. Anledningen är för att man redan mår så bra att steget upp till det euforiska är så kort, man är redan van vid känslan för den är i stort sett konstant. Självklart får man ett litet lyft när det händer något nytt, men det är inget extremt i jämförelse med vardagen. Och vägen ner är lika kort. Ingen känsla av besvikelse för att "problemen kom tillbaka" eftersom de inte fanns där från början. Bara en konstant känsla av välbefinnande. Ett samarbete. För mig är detta helt fantastiskt och jag visste faktiskt inte att det kunde bli så innan. På sätt och vis trodde jag att den konstanta jakten på toppar var det som gjorde en bra relation, även om jag inte ville tro det.

Så, känns det annorlunda att vara gift? Både ja och nej. Vi är lika lyckliga som innan. Man kan inte "fixa" sin relation med ett bröllop, det måste redan vara bra. Men det känns faktiskt som att vårat normalläge höjts ett litet snäpp till. Som att allt är precis som vanligt fast ändå lite, lite bättre. Kanske lite tryggare ändå. Jag vet inte. Lite av varje. Ja, fast nej.

Lille Blackie...

Vi har börjat titta lite smått på en ny mini-dator till mig. Jag älskar min fina lilla Blackie, men det börjar märkas att den är gammal i teknik-år.

Blackie har varit med sedan 2010. Jag hade en annan, lika dan, innan som var ungefär ett halvår när jag spillde vatten över den och fick ta farväl. Blackie fick jag på försäkringen och sedan dess har vi varit väldigt bra vänner. För det mesta. Blackie har varit med på universitetet och jag har skrivit rapporter och arbeten och bloggat och surfat och lite av varje. Allt jag velat göra har jag kunnat göra helt enkelt. Om än lite långsammare ibland, eftersom en dator som Blackie har en begränsad prestanda.

Jag är ingen dator-expert, det kan jag ju säga på en gång, men jag är inte helt vilse. Särskilt höga krav har jag inte heller. Blackie är inte en spel-dator, det finns den stationära till om jag så vill, utan en dator som är till bara för det "mest nödvändiga" helt enkelt. Enkel att ta med. Liten och helt underbar.

Jag bara älskar tangentbordet för övrigt.

Men, som sagt, det börjar märkas att Blackie är trött. Allt tar längre och längre tid, program hänger sig och/eller kraschar, en vanlig youtube-video i låg kvalité går knappt att se på, ljudet kommer inte alltid igång (ofta tar det i alla fall någon minut innan det händer något). Blackie blir också väldigt varm ganska fort nu för tiden.

Så vi tittar på nytt. Helst av allt vill jag ha en i samma storlek (10.1" för den som är nyfiken), men lite snabbare och gladare. Det är svårare att hitta än jag först trodde. Mest troligt kommer jag "bli tvungen" att skaffa en 11.6" istället. Dessa i-landsproblem.

Något nytt och spännande som jag inte alls är förtjust i däremot... Flera bärbara datorer kommer nu med touchscreen (på grund av windows 8 möjligen) och för mig känns det så otroligt onödigt. Vill jag ha touchscreen så har jag ju det på både mobilen och iPad'en. Behöver jag verkligen det på datorn med? Jag som helst av allt inte vill ha med windows 8 att göra och hellre installerar om en ny dator så jag kan få ett operativsystem jag trivs med? Men man ska inte döma ut något man inte provat är klart. Kanske blir jag helt frälst. Om jag nu skaffar en dator med touch det vill säga.

Mycket svammel blir det. Många krav och önskningar finns det. Men det blir att fortsätta titta och fundera, kanske åka ut till mediamarkt och klämma lite på det begränsade sortiment de har. Än är inte Blackie död.

Det där med förlåtelse

Jag tror jag har skrivit om det här förut, men ibland så får man faktiskt upprepa sig.

Det händer ju att man gör bort sig då och då. Man kanske säger eller gör något dumt, sådär utan att tänka sig för. Man kanske bildar sig en felaktig uppfattning, av en eller annan orsak, och glömmer bort att vara objektiv i en fråga som i sin tur gör att man är orättvis mot någon annan. Man kanske är arg, ledsen och gör en situation värre än den behövt bli. Och så vidare. För det mesta är ju folk inte elaka för att vara elaka, det är i alla fall vad jag vill tro.

Hur som helst så är det ju så att det kan bli fel och då vill man ju kunna bli förlåten. Ett problem som jag dock märkt (och jag är inte heller helt oskyldig även om jag bättrat mig avsevärt) är det här med stolthet. En del ser hellre att en bekantskap rinner ut i sanden än att erkänna att de gjort något fel. En del låter vänskap som byggts länge, länge rämna för att det på något vis är lättare än att be om förlåtelse. Jag har också sett de som helt enkelt låtsas att det de gjort inte har hänt eller som försöker skoja bort det istället för att lösa det. Många saker kan ju lösas på ett fåtal minuter, men det är för mycket tid att ta konsekvensen av en dum handling enligt vissa (uppenbarligen då, går ju efter mina erfarenheter här).

Sen är det ju så att någon kan ha gjort något riktigt elakt också, eller redan fått fler chanser att bättra sig utan resultat. Vart gränserna går för vad man accepterar av nära och kära är ju sådant som man får avgöra själv. Jag kan vara ganska hård, har jag hört, och det är väl mycket för att jag är väldigt rak. Jag säger till om något inte känns bra och förklarar gärna vad som blivit fel och varför om det finns några oklarheter. Däremot är jag extremt sällan orättvis. Jag har nämligen inga problem med att se att även jag gör fel ibland, särskilt om jag varit eller är upprörd. Alla gör eller säger vi ibland något dumt när vi är upprörda.

Anyhow! Tillbaka till ämnet. Har man gjort bort sig, så att säga, så får man ju stå för konsekvenserna tycker jag. Vissa saker går ju smärtfritt att reda ut om man bara är ärlig och lyhörd. Man kanske sagt något som tagits på fel sätt och att då ta till sig det, be om ursäkt och göra sitt bästa för att inte göra om det är betydligt bättre än att säga "äh, jag skojade ju bara" eller "vad känslig du är". Stå för att du var klantig istället. Så löser det sig. Sen är det ju så att vissa saker tar mer arbete än så. Om ett förtroende blivit sviket, till exempel, då får man ju acceptera att det kommer ta tid innan situationen är helt löst. Man får hjälpas åt att jobba på det. Och det är inte upp till den som svikit att avgöra när det gått "tillräckligt" med tid eller hur konflikten ska lösas. Kan man inte acceptera det... Ja, då kanske man faktiskt inte ska vara vänner tyvärr.

Nu är jag för det mesta ganska förskonad från sådant här nu för tiden. Jag har sett till att lära mig av mina egna misstag och se till att utvecklas framåt. Sen har jag också rensat en del bland mina vänner och bekanta. Jag insåg att jag inte behöver folk som bara skapar drama och sådana som inte klarar av att tänka sig för innan de säger tokigheter i mitt liv. Det har dock resulterat i, ett fåtal gånger visserligen men ändå, att bekanta har hört av sig till mig i efterhand när jag brutit med någon och bett mig om ursäkt. Det har varit folk som fått en felaktig bild av mig för att de inte känt mig eller stått mig nära, utan blivit matade från någon annan (kanske min före detta vän eller någon i dennes närhet) med information som inte nödvändigtvis varit sann. Sådant uppskattar jag. Det är ju inte så att ytligt bekanta till mig egentligen har någon "skyldighet" att be om ursäkt till mig. För mig så tyder det på stark moral och tråkigt nog verkar det vara en egenskap som är sällsynt.

Yay för folk som kan stå för sina misstag!

Många utsvävningar idag. Mycket att säga. Det är ju faktiskt inte alltid lätt att förlåta. Ännu svårare om den som gjort en illa inte ens kan stå för det eller respektera att man känner annorlunda än vad den gör. Sen finns det mycket mer som kan ställa till det. Sådant vi kanske ska låta bli att prata om just idag för att texten inte ska bli för lång (vilket den ju redan är i risk att vara). Lögner och vanföreställningar och sånt. Men ändå.

Jag har helt enkelt ofta svårt att förstå hur konflikter hanteras. Hur stolthet kan vara viktigare än vänner och varför man hellre gör det jobbigare för sig själv än försöker lösa situationen snabbt. Varför är det så svårt att samarbeta helt enkelt?

Och så avslutar vi här, för idag. Det blev lite väl rörigt kanske. Där får man för att man skriver innan morgonkaffet! Men man tar den tid man har. Är det något som är helt galet otydligt? Fråga, så ska jag försöka förtydliga så gott det går.

Nomnomnom!

Långt inlägg om yta

Jag pratar faktiskt inte så ofta yta med mina vänner, även om det händer. När jag var yngre så gjorde jag det mer tror jag... Jo, jag är nästan helt säker. Då när man fortfarande försökte pressa sig in i den där mallen utan att förstå (även om man ju visste egentligen) att mallen inte var absolut och ofta inte det som gjorde en intressant i vilket fall. Komplex pratades om och vändes på, ömma punkter trycktes hårt på så att någon annan kunde få känna sig lite bättre. And so on and so fourth... Jag misstänker, tyvärr, att de flesta varit med om de här grejerna. Och till viss del känner jag fortfarande ett tvång att passa i den där mallen. Jag kommer kanske aldrig kunna vara helt nöjd med mig för att mina vänner, bland andra, varit så oerhört duktiga på att peka ut vad som är fysiskt fel med mig. Vi har lärt oss att bortse från personlig smak. Det är tryggare om man bara följer mallen, helst så ska ju också ens smak följa mallen. På så sätt kan ingen titta snett på en och tycka att man är konstig.

Saken är den att om det bara fanns ett enda facit för vad som var attraktivt så skulle många, nästintill alla, vara helt utan partner. Det är så oerhört få människor som faller inom ramen för vad exempelvis media visar som det "ultimata utseendet" att de flesta utav oss aldrig skulle passa in. Jag skulle inte det i alla fall. Nu pratar vi ju dessutom bara utseende, eftersom det är det som hela tiden sätts i fokus, personlighet är tydligen inte viktigt (har aldrig hört någon må dåligt över sin fula personlighet i alla fall). Allt är yta och ingen passar in. Inte egentligen.

Sen så kan jag absolut hålla med om att symetri är något som de flesta av oss uppskattar. Men att uppskatta en människas symetriska drag är inte det samma som att attraheras av dem. Jag kan tycka att en tavla eller vas eller hatt kan vara estetiskt tilltalande utan att vara attraherad av dessa ting. Det har helt enkelt inte med attraktion att göra. Klurigt va?

Om man ser sig om så kommer man se flera personer som man själv inte finner attraktiva, på ett eller annat sätt (för egen del så har jag mer svårt att förstå hur någon kan attraheras av någon som beter sig illa än något annat), som är i olika relationer. De är alltså allihopa attraktiva för någon annan, oavsett om de passar i samhällets mall eller inte. Börjar du även titta på dig själv och fundera över vad du finner attraktivt, på riktigt så att säga, så kommer du nog märka att det du vill ha inte heller passar helt i den där mallen. Mallen för vad du vill ha och vad du tror att andra vill ha skiljer sig gissningsvis också en hel del, i alla fall om du påverkats lika mycket som jag av samhällets normer under uppväxten.

Ju mer jag inser det här, desto mer ledsen blir jag. Jag blir glad också, glad att jag inte tänker på samma sätt och att jag kan strunta i att jag inte är "perfekt" åtminstone de flesta dagarna i veckan. Men ledsen. För jag tänker att om jag har blivit så påverkad av det, om jag mått så dåligt av det och det fått mina vänner (och fiender) att fortsätta spä på mina som sina komplex... Om bröst, midja, rumpa och ett "fint" ansikte är så viktigt... Vad gör det med andra människor då egentligen? Finns det människor som mår bra av det? Och varför, varför fortsätter vi göra så här mot varandra?

Jag skulle nog kunna skriva en hel uppsats.. Men jag tror att det kanske är bättre att låta tankarna pysa då och då, för det blir lätt rörigt. Det finns så många små spår och vägar man kan gå vidare på och tanken med det fantastiska i hur fel idealen egentligen är när det kommer till det verkliga livet börjar förlora fokus i det här inlägget. Trots att det är så. Trots att det med största sannolikhet är så. För vi attraheras av olika saker (små bröst, stora magar, platta rumpor, fötter, händer, en viss typ av profil kanske) och det är så mycket mer än bara ytan som egentligen spelar roll när det väl kommer till attraktionen. Den vackra ytan spelar ingen roll om det inte finns någonting innanför skalet. Men även där är det olika vad vi faller för. Något som faktiskt är viktigt att komma ihåg.

Nu ska jag sluta. För den här gången.

Hänga, hänga...

Idag hänger jag extra mycket på Lady Dahmer's blogg. Det är så att hon nu kommit ut och berättat att den feministiska showen hon skulle gjort med Cissi Wallin, "Penntricket", är inställd. Den offentliga anledningen till detta finns här för den som är intresserad, LD själv berättar att det egentligen är mer komplicerat än så i sitt inlägg där hon även ber om ursäkt till alla som köpt biljetter.

Det här var något som det ryktats om ett tag. Att showen skulle ställas in det vill säga. Skvaller om att CW och LD inte längre skulle vara vänner gavs som den stora orsaken, huruvida det stämmer eller inte vet jag inte och kan inte heller se på vilket sätt det angår mig. Oavsett skäl så visade det sig att det stämde att showen skulle ställas in. Det kan räcka så.

Hur som helst så tycker jag att det är starkt att våga säga ifrån och backa ur ett projekt när man känner att det inte går, oavsett skäl. Många av oss springer leende in i väggar bara för att det förväntas av oss och vi inte vågar säga ifrån. Vågar inte vara "svaga". Vågar inte ta konsekvenserna av att avbryta för vår egen hälsas skull (mental eller fysisk, vad det nu är). Att dessutom göra det som offentlig person, som ju LD ändå blivit, är än tyngre. Det är inte "bara" det personliga nederlaget, skammen och känslan av otillräcklighet vi alla kan känna. Det är även en massor okända människor som nu sätter sig och spekulerar. "Vems fel var det nu då?" Kräver svar. "Men bara berätta då! Har du sagt A får du säga B!" Den där obehagliga möjligheten att bli överöst av arga, besvikna mail bara för att folk är nyfikna. För visst är det ändå nyfikenheten det handlar mycket om?

Är jag nyfiken? Ja, det ligger i min natur. Är det viktigt för mig att få min nyfikenhet stillad? Nej. Inte på bekostnad av en annan människa (eller två, dock ligger min fokus på LD då det är hon som valt att avsluta så vitt jag förstår). Det är viktigare för mig att ha kvar en av mina favoritbloggare som en människa som mår bra och fortsätter upplysa, provocera, få mig att fundera. Det gör hon ju dessutom utan att jag behöver betala en endaste liten krona! Lyx är det!

Så jag hänger lite på LD's blogg och glädjer mig över hur mycket kärlek och förståelse som rasar in. Det verkar inte vara många som väljer att attackera (hann se någon på twitter som inte verkade vilja förstå, men jag ser nog inte allt och alla har väl inte sett det än). Istället är det många som stöttar, både folk som köpt biljett och folk som låtit bli. Själv lämnade jag en kommentar som sa ungefär vad jag kände (dvs att hon är awesome) och sedan skickade jag in mina uppgifter till Maximteatern så att vi får tillbaka våra pengar. Inga bekymmer!

Mer nätkärlek... Ja, det borde vi absolut applicera mer i vardagen.

...

Det börjar bli sent, för vissa är det redan sent visserligen men jag brukar inte somna än, och jag ligger i ett rum som bara lyses upp av tv'ns flimrande och min iPad. Bredvid ligger J-man och Bus slumrandes och kramandes. Vid fotändan av sängen hummar en fläkt. Det är mest av allt behagligt. Skönt. Jag tänker på hur bra jag egentligen har det.

Det är ett tag sedan nu sedan jag skaffade twitter och jag är en ganska dålig twittrare om jag får säga det själv. Jag skriver sällan något av värde, mest re-tweetar jag smarta, bra, dåliga, chockande, på-annat-sätt-värt-att-föra-vidare saker som andra skrivit. Jag bidrar inte så mycket. Men däremot så läser jag. Jag läser dagligen och ofta läser jag mycket. Jag lär mig hela tiden nya saker och det är nog det jag ändå älskar med twitter trots allt. Tillgång till så mycket olika åsikter och erfarenheter, kunskap och okunskap på en och samma gång. Ofta obekväma sanningar och nya insikter. Det är fantastiskt på många sätt. Om man vill lära sig något i alla fall. Och det vill ju jag. Hela tiden.

Ibland vill jag bara stänga ner. Avsluta kontot och blunda för hur vissa saker fungerar i världen. Det gäller alla sociala medier. Ibland blir jag trött. Men jag kan inte riktigt. Jag är beroende av att få lära mig mer, se någon form av utveckling någonstans, åt något håll. Och så finns det ju glädje i de där små bokstäverna på min skärm också. Emellanåt. Glädje. Och så mycket kärlek människor emellan. Stöd som kanske inte alltid hade funnits i den egna bekantskapskretsen, skrämmande nog. Andra människor på andra platser som ser och förstår och stöttar. Lite hopp om mänskligheten mitt i all misär.

Och vad vill jag säga med det? Inget särskilt. Bara lufta några tankar. Jag känner mig rätt tacksam som kan ligga i en stor och skön säng med den jag älskar bredvid mig och ha tillgång till hur mycket information som helst. Att jag kan ligga här och ha som enda problem att det är lite varmt när fläkten vänder sig ifrån mig, eller att maken petar på mig i sömnen när jag skriver. Att jag kan nå ut till vem som än väljer att klicka in sig på min sida med en fingerrörelse.

Fy fan vad bra jag har det.

Jag vill faktiskt säga ifrån helt själv

Det här uppenbarade sig i mitt Facebook-flöde i helgen. Givetvis kom det en hel drös med stöttande kommentarer till min vän, för ingen vettig människa tycker ju att det hon råkade ut för var okej, men just den där kommentaren var någonting jag reagerade på. Den väckte några frågor.

För det första så undrar jag varför våld är den första lösningen på det här problemet? På vilket sätt gör våld situationen bättre? Visst kan jag också känna att killen som antastar andra såhär kanske skulle förtjäna sig en snyting, men jag tror inte egentligen att det är särskilt konstruktivt. Skulle det verkligen få honom att förstå att han gjort fel? Eller skulle han bara få en ursäkt att offerförklara sig själv? "Jag skojade ju bara, hen slog mig, orättvist, världen är elak" and so on.

För det andra undrar jag vad det är som gör att min vän inte skulle kunna försvara sig själv? Jag förstår att kommentaren är välmenad, men vad som sägs är ju i princip att kvinnor inte kan ta hand om sig själva och måste ha sin armé av stora, starka killar som kan skydda dem. "Eller fanns det inga killkompisar i närheten?" Som att, hoppsan då får man liksom stå ut med att bli antastad, för utan rustningen killkompis står man ju helt ensam och utan skydd. Eller?

Saken är den att jag liksom inte förstår hur den här personen tänker. Eller, jo, jag förstår att den här personen menar väl med sin kommentar. Att personen vill visa sitt stöd i situationen och äckel för det här beteendet. Jag tror inte att personen egentligen menar att kvinnor inte kan klara sig själva egentligen. Men sen då? Det känns liksom som ett vanligt sätt att reagera på. Reagera utan att tänka. Det är enkelt att ta till våld som första utväg, visa sig macho och göra anspråk på rollen som den alfigaste alfan. Beskydda de som är mindre och svagare. Vad som glöms på vägen är det hjärndöda i att bruka våld från början och att våld har konsekvenser, exempelvis att den som slog taffsaren plötsligt gjort sig skyldig till misshandel (som någon klokt nog även kommenterade i tråden under den här statusen). Vi glömmer också det där med att kvinnor faktiskt kan klara sig helt själva. Att hon inte behöver ha en man som säger ifrån eftersom hon kan tala helt och hållet för sig själv. Att en kvinna inte är beroende av en man för att fungera i vårt samhälle. Crazy huh?

Nej, det är inte meningen att vara taskig mot den här personen genom att skriva det här inlägget. Jag tycker att det är bra att folk visar att de inte stödjer sånt här idiotiskt beteende. Jag tycker bara att man kanske ska fundera lite på varför man genast reagerar med våld och att kvinnor måste beskyddas av män när det kommer till sådant här. Bara fundera.

Sen så låter jag bli, för den här gången, att kommentera vad jag tycker om killen som tyckte att det var helt okej att blotta en okänd kvinna bara sådär. Tror du kan räkna ut ungefär vad jag tycker om sådana människor.

Att vilja ha barn eller inte

Eftersom jag är kvinna så händer det då och då att folk frågar mig när jag ska skaffa barn. Det är liksom en förutsättning att det är någonting jag vill, inte en fråga huruvida jag ser det i min framtid eller inte. Lite som att det vore omöjligt för just en kvinna att inte vilja ha barn. Att inte vilja ha barn, som kvinna, kan ibland vara det mest provocerande man kan säga till en annan människa. Jag undrar varför.

En av mina bästa vänner bestämde sig för länge sedan att barn inte fanns på hennes prioritetslista. Hon är, i alla fall i dagsläget, inte intresserad av att ha en fast relation och satsar hellre på en karriär än familjeliv. Jag tycker att det är en bra inställning. Så länge hon går de vägar som gör henne lycklig är det bra. Det varken angår eller bryr mig huruvida hon skaffar barn eller inte. Ändå förutsätts det på något vis att hennes liv är oh så tomt utan man och barn. Den biologiska klockan och det. Hon måste ju känna av den. Och det skulle ju kännas oh så annorlunda om det var hennes alldeles egna barn, då skulle hon automatiskt känna alla de där moderskänslorna som än så länge varit frånvarande. Magin med att skapa liv och kärleken som inte går att beskriva. Det där som vi alla kvinnor måste, måste, måste längta efter och om vi inte gör det så vet vi bara inte om att vi gör det. Än.

Från en pjäs jag var med i för nästan 2 år sedan.

Jag ville verkligen inte ha barn när jag var yngre och fick gång på gång höra att jag skulle ändra mig när jag blev äldre. Bara för att jag inte tyckte om barn då så betydde det ju inte att jag inte skulle tycka om dem sen. Det är helt sant. Man kan ändra sig. Man kan ändra sig flera gånger till och med och jag har gjort det också. Jag avskydde barn när jag var yngre och vägrade kännas vid tanken att skaffa några dreggelproducerande avfallsmaskiner. Sedan började mina vänner få barn och några av dem lärde man ju känna lite grann och kunde liksom inte undgå att tycka om. Så jag tänkte att jag nog ville ha barn någon gång. Med rätt person. När jag kände mig mogen. Fast jag är inte säker egentligen. Vill jag ha barn? Är jag beredd att låta hela mitt och min mans liv förändras för all framtid för ett nytt liv? Vill jag ta konsekvenserna av vad ett sådant val innebär? Är jag beredd att offra min relation som den ser ut idag för en helt ny, en som ingen utav oss egentligen vet hur den skulle komma att se ut? And so on and so forth...

Fast man ska ju inte riktigt tänka så som kvinna. Det är ju männen som ska vara tveksamma, ibland motvilliga. Det är nämligen helt normalt. När jag kom i samtal om det här med barn med en ny bekantskap och nämnde att J-man faktiskt vill ha barn och velat länge, bara att det ska vara rätt person och tid och sådant också, så lutade sig hen bara tillbaka och tyckte att "men då är det ju lugnt". Förutsättningen var ju att jag självklart ville. Jag fick inte ens frågan om vad jag ville. Så länge min man vill så är det ju färdigt, bara att börja avla. Att det är min kropp som tar mest stryk, jag som utsätts för risker om något vill sig illa, mitt liv som radikalt ändras från och med att jag blir gravid det spelar liksom ingen roll. Det var en så märklig känsla för mig, att plötsligt reduceras till en barnfabrik utan att själv få ha en åsikt om det.

Det förutsätts att jag och J-man nu ska skaffa barn, kanske inte på en gång men så småningom, nu när vi är gifta. Jag tycker att det är lite fördomsfullt. Att förutsätta alltså. Jag tycker nämligen att det är upp till oss att avgöra hur vi vill göra, inte upp till förväntningar på oss. Jag tycker inte att min bästa vän (eller någon annan heller givetvis) ska få höra att hon visst vill när hon säger att familjelivet inte är något för henne. Jag tycker att den fria viljan är viktigare än vad som anses vara norm.

Sen är det ju så att de förväntningar samhället, oftare än inte enligt mina erfarenheter, har på oss som barnproducenter kan vara fruktansvärt ångestframkallande för vissa också. De som inte kan få barn till exempel. Förväntningen som så lätt kan kännas som ett krav bara för att "det ska vara så". Det känns inte rättvist.

Jag skulle gärna vilja ha ett svar på varför det är så provocerande när en kvinna inte vill ha barn. Har du någon teori? Det enda jag kan komma att tänka på är just att det är normen och jag tycker att vi borde tänka längre än så. Vi är väl ändå smartare än så liksom? De flesta av oss i alla fall?

Och det är givetvis lika okej att vilja ha barn som inte ifall någon inte förstått det. Det är lite (mycket) en förutsättning för den mänskliga rasens överlevnad... Och jag vet inte om just vi kommer skaffa barn eller inte. Det är ju något vi ska vara överens om och ingen annan. Jag tycker bara att det ska vara lika okej om vi låter bli.

Våra "barn" som vi har nu...

Nattfilosofi av det övertrötta slaget

Att ha Buffy-marathon när man är allmänt PMS'ig är en helt klart intressant upplevelse. Det är en serie med mycket humor, men också mycket allvar, känslor, smärta. Jag har svajat mellan känslor i högt tempo den senaste veckan helt enkelt. Intressant hur något sådant som en tv-serie kan påverka en så mycket egentligen, för även utan det extra hormon-påslaget så reagerar jag ju och känner med karaktärerna.

Min absoluta favoritserie är Supernatural, även det en serie som jag skrattat och gråtit till i omgångar. Vissa avsnitt gör mig gråtfärdig oavsett hur många gånger jag ser dem. Andra gör mig lycklig varje gång. Oavsett så blir jag alltid påverkad. Det fascinerar mig.

Det är ju samma sak med favoritböckerna också. En bra författare kan fånga sin publik, för även när det gäller serier (och film och teater, jag har inte glömt det) så börjar det ändå med det skrivna ordet. Man lär känna någon helt ny genom orden och skapar en relation till någon som inte är verklig, men känns levande. En vän. Så händer det något, ens nya vän drabbas kanske av sorg och så gråter man ihop med någon man egentligen aldrig träffat men ändå känner så väl. Lite märkligt när man tänker på det, på sätt och vis, men ändå ganska logiskt.

Man känner ju alltid med de man älskar. Man blir glad när det går bra för ens vänner, ledsen när de är med om en förlust och arg när livet är orättvist. Förenklat, givetvis, men ändå. Till viss del så ger man ibland samma känslor till fiktiva personer som till verkliga. Åter igen, fascinerande.

Jag tror att just det här fenomenet har en hel del med mitt intresse för olika konsttyper att göra. Jag skrev oerhört mycket när jag var yngre, dikter mest av allt även om jag då och då tvingade ut någon novell. Så började jag dansa och så blev det skådespel, sång... Nu funderar jag åter igen på det där med att lära mig spela gitarr. Skapa saker. Precis som jag gör när jag ritar (vilket jag också gjorde mycket när jag var yngre, men inte längre) eller syr. Jag vill ge andra människor någonting. Känslor. Sådär som jag fått av andra. Liv.

Jo, visst låter det flummigt det där, men jag känner ändå lite så. Utan känslor så vet jag inte hur man skulle definiera "liv". Det är ju en så stor del av det.

Oh, well... Jag är lite väl trött för att hålla tråden och fortfarande göra mig förstådd tror jag. Maken är bortrest till imorgon så ingen har sagt åt mig att det är läggdags nämligen. Men lämna gärna en tanke eller två om det här, kan ju vara så att du kan förklara det här bättre än någon (jag) som är rätt trött och svamlig. Kanske har du till och med en helt annan tanke. Och , förresten, vad får dig att reagera mest av allt? Ja, i serie-väg då (böcker, filmer och teatrar räknas också tycker jag).

My, oh my vad stress kan göra skillnad

Det börjar kännas att bröllopet börjar närma sig. Så där på riktigt, du vet. Att det är massor grejer som fortfarande ska grejas och som jag inte riktigt vet hur jag ska ha tid med eftersom jag har skolan och band och vänner och familj och förhållande och allt sånt. Det känns som att det kan vara lite mycket på en gång ibland liksom.

Problemet med att ha mycket på gång är när det blir sådär överväldigande att det bara tar stopp. När man inte reder ut vilken grej som är viktigast just exakt nu och därför bara låter det vara. Det händer ju ibland. Vilket är dumt. Kan ju inte påstå att det gör en mindre stressad...

Sen är det ju så att det ibland händer saker runt omkring som man inte kan styra över men som ändå påverkar vare sig man vill eller inte. Sådär lite i bakhuvudet liksom. Då är man glad över de människor man har runt sig som fattar grejen. Som finns och stöttar och hjälper till om det finns nåt de kan göra. J-man är typiskt sådan för mig. Vilket ju är en fördel. Hade inte velat gifta mig med någon som inte hade lust att stötta mig så fort allt inte var tiptop. Det känns liksom inte som en konstruktiv sak att göra. Tycker jag i alla fall.

Nu är inte jag särskilt negativ inställd till stress rent generellt egentligen. Många gånger arbetar jag riktigt bra under stress. Men så är det ju det där med att det finns olika sorters stress och när det börjar bli på det dåliga sättet så är det dags att hitta en lösning.

Så.. Tips på stresshantering av det mindre bra slaget? Och kan genast säga att jag inte är ett fan av listor, särskilt eftersom det oftast tar mig max två minuter att tappa bort dem. Annars hade jag gjort det. Organisering ftw och sånt!

Så världen går under idag... (Eller?)

Något fantastiskt kommer hända efter idag. Så snart alla "se, vi dog ju inte" och liknande lägger sig på Facebook så slipper vi dessa uppdateringar om jordens undergång! En av många saker jag ser fram emot att slippa i mitt flöde.

Sen vet jag inte när på dagen (svensk tid) det är meningen att vår värld skulle explodera. Kanske är det inte förrän sent ikväll? Kanske sitter det någon och räknar ner just nu? Kanske är det strax innan dygnet slår om på den plats i världen som slår om från den 21e sist i världen (vilket jag inte har en aning om vilket det är eftersom geografi inte är mitt ämne så att säga)? Kanske får de så kallade foliehattarna rätt den här gången? Kanske inte.

Det är lite spännande hur sådana här saker påverkar oss dock, oavsett vad man tror eller inte tror på. Många människor stressar upp sig något oerhört över dessa domedagsteorier, förutsägelser. Förr eller senare har väl någon av de gamla filosoferna (och liknande) rätt? Behovet av att tro det verkar vara stort på många håll. Den mest intressanta frågan för mig är varför? Varför letar vi skäl att ha ångest? För det verkar inte som att tanken hos majoriteten är att försöka leva livet så bra som möjligt och kanske till och med göra gott även för andra innan slutet kommer. Det pratas ju även till och från om människor som tar sina liv enbart för att slippa uppleva världens undergång. En fruktansvärd konsekvens av dessa teorier som kommer och går.

Samtidigt så är inga av dessa datum "säkra". Beroende vem som tolkat domedagsteorin den här gången så är det ett nytt datum som gäller. Enligt vissa så skulle jorden gått under för flera år sedan (enligt Maya-kalendern), enligt andra så är det idag jorden går under (enligt Maya-kalendern) och enligt andra är det ett par tusen år kvar innan dess (enligt Maya-kalendern). För mig så känns det liksom som att det finns de som faktiskt vill skapa någon slags masshysteri. Känslan av makt kanske det är som spökar där, vad vet jag? Sen finns det säkert de som tror benhårt på det och vill varna andra, men jag frågar mig ändå vad det gör för nytta?

Om jorden skulle gå under så skulle inte jag vilja ha en förvarning. Att gå och vara orolig och rädd känns inte som en bra grej helt enkelt. Så jag tar lite kaffe och slår igång en bra låt på Spotify istället. Jobbar på min slutuppgift och planerar inför kvällen som ska spenderas med människor jag tycker oerhört mycket om. Pussar och kramar med J-man och mys med katterna. Ja, det känns mycket trevligare.

Video: Det där med internethat

Länkar till bloggarna jag nämner i videon:
Kissie
Lady Dahmer

Och gästspel av Bus så klart!

Otroligt! Jag sätter mig vid datorn med hjärnan full av idéer, men så fort jag öppnar upp bloggen blir det blankt. En oläglig spärr... Men jag minns att jag tänkte på mitt och J-mans stundande bröllop, så jag ska försöka hitta tråden igen.

Samma vackra bild finns på dayviews. Varför bara lägga ut den på ett ställe liksom?

På många sätt skulle jag, liksom J-man, gärna ha gift mig för länge sedan, men samtidigt skulle jag inte byta bort den här underbara tiden innan mot någonting. Visst är det stressande med all planering ibland. Överväldigande. Men all denna positiva förväntan, tillfredsställelsen i att se bit för bit falla på plats och att veta hur underbart det kommer bli... Det är mer än värt väntan. På ett sätt är ju väntan en del av det. Resan mot målet, något som är minst lika viktigt som målet självt.

För mig är det viktigt att få fira min bröllopsdag med människor jag älskar (och några extra, man känner ju inte alltid alla på sitt bröllop i och med att maken också bjuder in nära och kära), att få dela min lycka med dem. Så har det alltid varit. Hur viktigt det här faktiskt är för de absolut flesta har jag märkt mer och mer under åren. En vän till mig berättade för ett tag sedan att en i hens familj gift sig utan att berätta det för någon. Det var nästan slumpmässigt att min vän fick reda på det. Vilket så klart var en stor besvikelse för de runt omkring.

Nu tycker jag självklart att det är upp till var och en hur man vill göra sådana här saker, men jag har aldrig förstått och kommer troligen aldrig förstå varför man vill utesluta familj och vänner från något som ger så mycket lycka både för dem och paret i sig. Gissningsvis skulle de flesta föräldrar och syskon som minst känna sig lite undanknuffade och kanske till och med oviktiga om de blev uteslutna från en sådan sak. Att inte vilja dela sin dag med de som bryr sig om en känns för mig väldigt själviskt, men det är givetvis bara min åsikt. Och givetvis förutsätter jag i detta resonemang att man har en relation till sin familj, har man inte det så har man för det mesta en typ av familj man själv valt i form av nära vänner.

Hur som helst kan jag ju bara tala för mig. Vet att jag skulle känna mig grymt åsidosatt och inte det minsta omtyckt om min bror inte hade bjudit mig på sitt bröllop, eller om min syster i framtiden låter bli. Precis som att det skulle göra mig ont att bli utesluten om Sessan gifte sig eller E eller någon annan av alla de där jag bryr mig så oerhört mycket om. De jag absolut vill ha på mitt bröllop. Vid min sida. Där för att dela min lycka och ha en fantastisk dag de kan minnas med glädje de också.

Tro nu inte att jag ser några problem med de som vill gifta sig litet eller så. Alla har givetvis rätt till sina egna val i allt det här. Jag har bara svårt att förstå vissa val. Berätta gärna dina tankar kring det här! Och om du inte tycker som jag får du självklart gärna förklara, kanske förstår jag lite bättre hur de som väljer bort familj och sådant den här dagen då?

And end scene...
Dramatiskt slut.