Det går mot slemmigare tider...

Nu verkar det som att det börjar igen. Folk börjar med höst-statusar på Facebook, det börjar bli kallare och folk blir sjuka. Jag själv har haft kliande hals och rinnande näsa i nästan en vecka utan att det brutit ut helt. Tills idag då. Grattis till mig!

Vi var i Norrköping en sväng igår och hämtade saker ur min farmors källare. Sådant som stått där i en sisådär 9 år eller så. Elva lådor är det i alla fall och jag tror att den fysiska ansträngningen var tillräcklig för att slänga mig rakt in i den första, ordentliga, förkylningen för hösten. Eller för-hösten. Vad man nu föredrar.

Så min plan på att leta skatter hela dagen (rensa lådorna) verkar inte riktigt vara rätt plan för den här dagen. Men eftersom jag gift mig med världens bästa så har jag i alla fall massor sjuk-chips, godis, läsk och glass. Eller helt vanliga chips, godis, läsk och glass... Men det är ju när man inte är kry man uppskattar det som mest, i alla fall om man är som jag. Så det är ganska okej ändå. Efter omständigheterna. Lite mer nässprej är det enda som saknas.

Så förkylningstider. Hoppas det blir en kort period i år.

Långt inlägg om yta

Jag pratar faktiskt inte så ofta yta med mina vänner, även om det händer. När jag var yngre så gjorde jag det mer tror jag... Jo, jag är nästan helt säker. Då när man fortfarande försökte pressa sig in i den där mallen utan att förstå (även om man ju visste egentligen) att mallen inte var absolut och ofta inte det som gjorde en intressant i vilket fall. Komplex pratades om och vändes på, ömma punkter trycktes hårt på så att någon annan kunde få känna sig lite bättre. And so on and so fourth... Jag misstänker, tyvärr, att de flesta varit med om de här grejerna. Och till viss del känner jag fortfarande ett tvång att passa i den där mallen. Jag kommer kanske aldrig kunna vara helt nöjd med mig för att mina vänner, bland andra, varit så oerhört duktiga på att peka ut vad som är fysiskt fel med mig. Vi har lärt oss att bortse från personlig smak. Det är tryggare om man bara följer mallen, helst så ska ju också ens smak följa mallen. På så sätt kan ingen titta snett på en och tycka att man är konstig.

Saken är den att om det bara fanns ett enda facit för vad som var attraktivt så skulle många, nästintill alla, vara helt utan partner. Det är så oerhört få människor som faller inom ramen för vad exempelvis media visar som det "ultimata utseendet" att de flesta utav oss aldrig skulle passa in. Jag skulle inte det i alla fall. Nu pratar vi ju dessutom bara utseende, eftersom det är det som hela tiden sätts i fokus, personlighet är tydligen inte viktigt (har aldrig hört någon må dåligt över sin fula personlighet i alla fall). Allt är yta och ingen passar in. Inte egentligen.

Sen så kan jag absolut hålla med om att symetri är något som de flesta av oss uppskattar. Men att uppskatta en människas symetriska drag är inte det samma som att attraheras av dem. Jag kan tycka att en tavla eller vas eller hatt kan vara estetiskt tilltalande utan att vara attraherad av dessa ting. Det har helt enkelt inte med attraktion att göra. Klurigt va?

Om man ser sig om så kommer man se flera personer som man själv inte finner attraktiva, på ett eller annat sätt (för egen del så har jag mer svårt att förstå hur någon kan attraheras av någon som beter sig illa än något annat), som är i olika relationer. De är alltså allihopa attraktiva för någon annan, oavsett om de passar i samhällets mall eller inte. Börjar du även titta på dig själv och fundera över vad du finner attraktivt, på riktigt så att säga, så kommer du nog märka att det du vill ha inte heller passar helt i den där mallen. Mallen för vad du vill ha och vad du tror att andra vill ha skiljer sig gissningsvis också en hel del, i alla fall om du påverkats lika mycket som jag av samhällets normer under uppväxten.

Ju mer jag inser det här, desto mer ledsen blir jag. Jag blir glad också, glad att jag inte tänker på samma sätt och att jag kan strunta i att jag inte är "perfekt" åtminstone de flesta dagarna i veckan. Men ledsen. För jag tänker att om jag har blivit så påverkad av det, om jag mått så dåligt av det och det fått mina vänner (och fiender) att fortsätta spä på mina som sina komplex... Om bröst, midja, rumpa och ett "fint" ansikte är så viktigt... Vad gör det med andra människor då egentligen? Finns det människor som mår bra av det? Och varför, varför fortsätter vi göra så här mot varandra?

Jag skulle nog kunna skriva en hel uppsats.. Men jag tror att det kanske är bättre att låta tankarna pysa då och då, för det blir lätt rörigt. Det finns så många små spår och vägar man kan gå vidare på och tanken med det fantastiska i hur fel idealen egentligen är när det kommer till det verkliga livet börjar förlora fokus i det här inlägget. Trots att det är så. Trots att det med största sannolikhet är så. För vi attraheras av olika saker (små bröst, stora magar, platta rumpor, fötter, händer, en viss typ av profil kanske) och det är så mycket mer än bara ytan som egentligen spelar roll när det väl kommer till attraktionen. Den vackra ytan spelar ingen roll om det inte finns någonting innanför skalet. Men även där är det olika vad vi faller för. Något som faktiskt är viktigt att komma ihåg.

Nu ska jag sluta. För den här gången.

Novell: Lättnaden

I samma ögonblick som hon förstod att hon tagit beslutet blev hon lugn. Det var som att alla känslor rann av henne på en och samma gång. Hon kände sig lätt. Och kall. Sval. Plötsligt kunde hon känna mungiporna dra sig uppåt för första gången på veckor. En märklig känsla. Ovan. Ett lågt, kort, skratt bröt sig ut genom hennes torra läppar. Bröt den mörka tystnaden i den trånga lägenheten. Fick dammet att inte kännas så grått ändå. Ensamheten inte riktigt lika tom.

Vissa saker byggs upp en liten bit i taget, andra kommer som en överraskning. För henne var det lite av varje. Det verkade så i alla fall. Som att det var allt, men ändå ingenting, på en och samma gång. När det började var hon inte förberedd. Hon var ju precis som alla andra. Bara en i mängden som levde sitt liv så gott hon orkade och delade de delar hon vågade på nätet. Som alla andra. Hon hade en blogg och Facebook. Mail och ett konto på Daywievs hon använt en eller två gånger. Inte mer. Att lägga in bilderna på datorn var jobb nog. Att ladda upp dem på en site blev för mycket. Man måste ju vara försiktig då. Lägger man upp dåliga bilder kan man få elaka kommentarer. På internet får man ju faktiskt skylla sig själv om man får sådana. Då har man gjort fel. Brutit de oskrivna reglerna. Varit dålig, kanske avvikande. Då får man skylla sig själv. Eller så får man acceptera det. Det är ju bara internet. Det betyder ju ingenting oavsett hur mycket det svider i själen. Så säger de som postar de elaka kommentarerna i alla fall. Det har hon läst sig till. Man får ju tåla lite. Skylla sig själv. Så hon lät bli. Höll sig noga inom ramarna så att ingen skulle få skäl att vara elak mot henne. Höll sig själv om ryggen eftersom hon var osäker på om någon annan skulle göra det. Man ser ju hur vänner vänder varandra ryggen hela tiden på offentliga forum. Och hon var ju som alla andra. Bara en i mängden.

Så kom den där dagen då hon råkade hamna lite utanför linjen. Det var inte något konstigt egentligen, bara en undran genom hennes blogg. Hon undrade varför vissa människor gör val som skiljer sig från hennes. Sådär som nyfikna människor gör ibland. Undrar och är nyfikna. Vill veta mer. Inte för att hon egentligen väntade sig några svar, med så få läsare var chansen att någon skulle reagera minimal, men just den här gången blev det inte som hon trott. Kommentarsfältet fylldes av anonyma skribenter. Påståenden om åsikter hon aldrig framfört. Åsikter om hennes personlighet och utseende. Hon skulle minsann ha klart för sig att hon var dum i huvudet. Att hon var ful. En vidrig människa. Äcklig. Några påstod att de kände henne och därför visste helt säkert vilken otroligt hemsk människa hon var. Ingen lämnade namn så hon kunde inte riktigt veta om det var sant. Om hennes vänner faktiskt tyckte att hon var så hemsk och elak. Dum och falsk. Kanske var hon det? Kanske hade hon alltid varit det bara att ingen vågat säga någonting förrän nu?

När hon sökte stöd kom det svar hon egentligen visste att hon skulle få. Man får ju skylla sig själv om man skriver saker på internet. Lite får man ju tåla liksom. Så hon svalde det där onda. Gjorde sitt bästa för att bemöta kritiken under inlägget sakligt och trevligt. Det var ju hennes egna fel. Det var hon som gick över den där osynliga gränsen. Målade utanför linjen på det stora papperet som är vårt sociala utrymme och träffade en punkt hon inte visste var öm. Så hon fick skylla sig själv. Hon pratade inte mer om det efter det.

Efter ett par dagar var hon så trött att hon inte längre orkade öppna sin mail eller blogg. Rädd för vad som skulle vänta henne där. Någon mer som så gärna ville missförstå och kränka henne. Någon som ville berätta att hon hade fel trots att hon aldrig påstått att hon hade rätt. Någon som ville dela med sig av hur äckligt ful hon var på bilden längst upp till höger på bloggen. Hon fick skylla sig själv, men hon orkade inte längre ta konsekvenserna trots att hon visste att hon borde. Förvirring hade blivit ilska hade blivit frustration hade blivit sorg. Hon kände tyngden av att bli hatad. Hatad för att hon var nyfiken.

Hon slutade göra sig i ordning på dagarna. Det fanns ingen poäng. Hon orkade inte längre gå utanför dörren annat än för att handla mat. Umgås med andra gjorde hon inte heller längre. Hennes vänner tyckte ju inte om henne. De anonyma skribenterna som envist påstod att de kände henne bekräftade det. Man får ju tåla lite. Skylla sig själv. Efter ett par veckor bestämde hon sig för att ta tag i sig själv. Be om hjälp och göra något åt det här. Kanske skulle hon till och med radera det där inlägget? Samtidigt var hon rädd att framstå som feg om hon gjorde det. Man ska ju stå för det man tycker. Gör man inte det är man falsk. Om hon tog bort inlägget skulle hon vara falsk. Hon förstod det. Samtidigt ville hon bara att det skulle sluta. De arga kommentarerna som fyllde hennes inkorg. Kommentarerna som krävde svar och kallade henne feg för att hon inte längre försökte förklara sig.

När läkaren frågade henne varför hon mådde dåligt så skyllde hon på stress och ett nyligen avslutat förhållande. Påhitt. Hon ville inte berätta att hon egentligen bara hade sig själv att skylla. Hon ville inte att läkaren skulle veta hur dum hon var. Hur svag. Att hon inte tålde någonting. Pappren hon fått fylla i pekade tydligt på att hon var deprimerad. Inga fler frågor ställdes. Hon fick ett recept på antidepressiva tabletter och några ångestdämpande att ta vid behov. En varning om att hon kanske skulle må ännu sämre den första tiden på tabletterna. Sedan ingenting mer än ett handslag och ett vagt löfte om en tid längre fram för att se om tabletterna hjälpte något.

Så satt hon där, den där kvällen, och kände sig stark igen. Stark för första gången på länge. Det skulle bli bra igen. Hon var säker. Helt säker. Allting skulle lösa sig.

Självsäker satte hon sig vid datorn och öppnade mailen. Hon kände sig redo att möta det som stod där. Redo att möta alla dessa människor. Eller var det bara en enda som låtsades vara fler? Oavsett så kände hon orken. Det var nu hon skulle orka se att det som påstods inte var sant. Nu skulle hon kunna ta beslutet om hon skulle radera inlägget. Kanske ta bort bloggen helt. Byta mail. Börja om.

Och i samma ögonblick som hon förstod att hon tagit beslutet blev hon lugn. Det var som att alla känslor rann av henne på en och samma gång. Hon kände sig lätt. Och kall. Sval. Plötsligt kunde hon känna mungiporna dra sig uppåt för första gången på veckor. En märklig känsla. Ovan. Ett lågt, kort, skratt bröt sig ut genom hennes torra läppar. Bröt den mörka tystnaden i den trånga lägenheten. Fick dammet att inte kännas så grått ändå. Ensamheten inte riktigt lika tom. Hon reste sig från skrivbordet och gick ut i köket. Fyllde ett glas vatten till bredden. Kallt vatten. Hon tog till och med fram isen ur frysen och knäckte ner två isbitar i glaset så det rann över. Resten av isen lämnade hon att smälta på diskbänken. Ur väskan hon lämnat på golvet i hallen drog hon upp paketet med tabletter hon hämtat ut tidigare under dagen. Det var fastkilat mellan mobiltelefonen och plånboken. Så satte hon sig vid datorn igen. Torkade av ytan framför tangentbordet med sidan av handen. Bort med det värsta dammet. En efter en klämde hon ut de små tabletterna på den tomma ytan. En karta. Två. En efter en tills det inte fanns några tabletter kvar i paketet. Hon skulle inte längre behöva skylla sig själv. Hon log igen.

It's not for everyone

Det här med att kommentera och visa intresse till exempel. Inte för att det gör något, jag fiskar sällan kommentarer, men det är ibland svårt att veta vad läsarna vill när reaktionerna är få. Jag syftar alltså på förra inlägget. På facebook blev det visserligen lite mer reaktioner, men i proportion till visningarna var det inte kaxigt så att säga. Oavsett så har jag bestämt mig för att publicera novellen. Några vill ju ändå läsa och den som inte är intresserad får helt enkelt låta bli. Det får man alltid göra!

Mer saker som inte är för alla kaffe och nudlar till brunch. Men det var vad jag åt... Så det funkar ju det med.

Det händer, om än extremt sällan...

När jag var yngre så skrev jag mycket dikter och även noveller till och från. Dikterna var för att få utlopp för tankar och känslor. Novellerna var väl lite detsamma men ändå inte, det varierade. Under åren har jag skrivit ganska många dikter jag varit nöjd med, men väldigt få noveller. Nu har jag aldrig drömt om något författarskap, så det gör inte så mycket att mycket jag skrivit varit... Ja, dåligt rent ut sagt. Men det finns några jag gillar.

För några månader sedan skrev jag en novell till en tävling på Collings Förlag för skojs skull. Min typ av berättelser är sällan glada och passar inte alltid in, men jag ville se om jag kunde producera någonting i alla fall. Om jag fortfarande kom ihåg hur man bygger en berättelse. Så jag skrev, läste, lät J-man läsa, skickade in. Det där med att ändra i historien och förbättra är sällan något jag gör. Jag skriver med hjärtat oavsett om jag skriver en dikt, en låt, en novell eller ett blogginlägg. Vilket betyder att det är rörigt ibland... Men ofta är det precis som det ska vara.

Jag vann inte. Jag är inte förvånad över det heller. Det finns otroligt mycket duktiga författare som förtjänar att bli publicerade. Dessutom så var mitt lilla bidrag på knappt två sidor absolut inte tillräckligt för tävlingens syfte, om man nu bortser från det faktum att min text kanske inte heller föll juryn i smaken.

Hur som helst så funderar jag nu på att publicera texten i bloggen. Om intresse finns det vill säga. Som en kul grej, trots att texten inte är det minsta kul eller glad. Som jag redan nämnt så skriver jag inte sådant som alltid passar in. Jag skriver saker som känns, i alla fall för mig, och ofta saker som gör ont. Det är mörka berättelser med mycket smärta. Sådant har alltid varit lättare för mig, även om jag själv varit superglad och positiv för stunden. Märkligt sånt där...

Men i alla fall. Någon som vill läsa en novell?

Sitter här i min Snug-Rug och skålar i Coca Cola så länge!
(Lagom överexponerad.)

Hänga, hänga...

Idag hänger jag extra mycket på Lady Dahmer's blogg. Det är så att hon nu kommit ut och berättat att den feministiska showen hon skulle gjort med Cissi Wallin, "Penntricket", är inställd. Den offentliga anledningen till detta finns här för den som är intresserad, LD själv berättar att det egentligen är mer komplicerat än så i sitt inlägg där hon även ber om ursäkt till alla som köpt biljetter.

Det här var något som det ryktats om ett tag. Att showen skulle ställas in det vill säga. Skvaller om att CW och LD inte längre skulle vara vänner gavs som den stora orsaken, huruvida det stämmer eller inte vet jag inte och kan inte heller se på vilket sätt det angår mig. Oavsett skäl så visade det sig att det stämde att showen skulle ställas in. Det kan räcka så.

Hur som helst så tycker jag att det är starkt att våga säga ifrån och backa ur ett projekt när man känner att det inte går, oavsett skäl. Många av oss springer leende in i väggar bara för att det förväntas av oss och vi inte vågar säga ifrån. Vågar inte vara "svaga". Vågar inte ta konsekvenserna av att avbryta för vår egen hälsas skull (mental eller fysisk, vad det nu är). Att dessutom göra det som offentlig person, som ju LD ändå blivit, är än tyngre. Det är inte "bara" det personliga nederlaget, skammen och känslan av otillräcklighet vi alla kan känna. Det är även en massor okända människor som nu sätter sig och spekulerar. "Vems fel var det nu då?" Kräver svar. "Men bara berätta då! Har du sagt A får du säga B!" Den där obehagliga möjligheten att bli överöst av arga, besvikna mail bara för att folk är nyfikna. För visst är det ändå nyfikenheten det handlar mycket om?

Är jag nyfiken? Ja, det ligger i min natur. Är det viktigt för mig att få min nyfikenhet stillad? Nej. Inte på bekostnad av en annan människa (eller två, dock ligger min fokus på LD då det är hon som valt att avsluta så vitt jag förstår). Det är viktigare för mig att ha kvar en av mina favoritbloggare som en människa som mår bra och fortsätter upplysa, provocera, få mig att fundera. Det gör hon ju dessutom utan att jag behöver betala en endaste liten krona! Lyx är det!

Så jag hänger lite på LD's blogg och glädjer mig över hur mycket kärlek och förståelse som rasar in. Det verkar inte vara många som väljer att attackera (hann se någon på twitter som inte verkade vilja förstå, men jag ser nog inte allt och alla har väl inte sett det än). Istället är det många som stöttar, både folk som köpt biljett och folk som låtit bli. Själv lämnade jag en kommentar som sa ungefär vad jag kände (dvs att hon är awesome) och sedan skickade jag in mina uppgifter till Maximteatern så att vi får tillbaka våra pengar. Inga bekymmer!

Mer nätkärlek... Ja, det borde vi absolut applicera mer i vardagen.

Jag har sagt det förr...

...och jag säger det gärna igen. Jag tycker om att läsa mina egna inlägg. Visst finns det de som jag inte är så stolt över just för att de är lite tråkiga och intetsägande, men över lag tycker jag om vad jag skriver. Det är rätt logiskt egentligen. Jag skriver ju för det mesta om sådant jag själv skulle vilja läsa om. Sen vore det ju tråkigt om jag inte tyckte om min egna blogg. Hela poängen med bloggandet (även det sporadiska som jag sysslar med nu) skulle ju försvinna då.

Bytte sådan där header i alla fall. Kände att det var dags nu när jag bytt frisyr. Däremot är mina header fixar-skills inte riktigt där jag hade velat ha dem. Så det får vara lite som det är tills jag får en bättre idé. Lika bra.

Det är ju ett intresse...

Den som följer mig på instagram (KattenJones om du skulle vara nyfiken) ser oftare bilder på mina naglar än de som följer min blogg. Ändå är jag lite smådålig på att lägga upp det jag gör till och från och nu i sommar har jag inte riktigt orkat göra mer än enkla saker. Så har ju systemkameran varit på "time out" också, sen bröllopet. Vi har bröllopsfilmen på den så jag har varit rätt försiktig. Inte riktigt vågat använda den ifall jag skulle få hjärnsläpp och typ omformatera den eller nåt.

I alla fall så kommer här ett inlägg om mina naglar. Inte intressant för alla, men whatever. Tänkte bara visa hur man kan göra när det blir fel. Hoppas bara det syns på bilderna.

Hur som helst så har jag ett holo-lack som jag bara älskar. Det är Colorclubs "Harp on it". Jag tänkte att jag skulle göra en fransk manikyr med den, vissa naglar målade jag dock helt för lite "effekt". Vanligtvis så gör jag mina naglar så att två fingrar på varje hand är olika de andra tre. Jag trivs så. För de franska tipparna använde jag mallar, vilket är lite av en chansning då de ibland sliter upp baslacket och inte alltid blir jämt ändå.

Såhär blev det ungefär.

Nu syns det inte jättebra på bilden, men tyvärr blev det inte helt jämt. Lacket torkade så fort att mallarna "slet" i kanten trots att jag gjorde dem nagel för nagel. Vissa blev lite snea också så jag kände att jag behövde göra något åt det. Mest för min egen skull dock, de flesta tittar inte så noga på andras fingrar liksom.

Vad jag gjorde var typ en toning. Jag suddade de skarpa kanterna genom att ta en bit av en vanlig disksvamp och doppa i lite lack. På så sätt blev kanterna mjuka och de behöver inte heller vara exakt lika för att manikyren ska vara snygg.

Typ så här

Skillnaden ligger i att kanten knappt syns längre helt enkelt och så svårt var det. Nu funderar jag mest på om det är tillräckligt eller om jag vill lägga till något mer ändå. Lite pärlor eller stenar. Kanske måla dit någon liten katt eller ett mönster av något slag. Kanske något annat. Eller så får det vara. Kanske...

Problem med gravatar

Jag skaffade gravatar för något år sedan. Det verkade som en kul grej, att kunna ha sin egen bild i princip oavsett vart man kommenterar. Kul grej. Trodde jag ja.

Nu är tydligen gravatar och wordpress sammankopplade och det innebär att har man en gravatar har man plötsligt ett wordpress-konto vare sig man vill eller inte. Och jag vill inte, men det är egentligen inte det som är poängen. Poängen är att jag plötsligt inte kunnat kommentera vissa bloggar på grund av min gravatar. Eftersom gravataren är kopplad till min mail, som jag ju använder när jag kommenterar så blir det felmeddelande varje gång. "Du måste logga in på wordpress". Loggar man in så går kommentaren ändå inte att publicera och raderas. Glad Katt? Nej.

Just nu verkar jag ha löst problemet genom att byta bort min mailadress. Läser jag i forum så verkar det visserligen bara vara en tillfällig lösning. Tydligen så tar inte wordpress bort din mailadress trots att du raderat den och du inte längre kan se den någonstans i ditt konto. Supporten är "stängd för tillfället" och verkar ha varit så i alla fall det senaste året, om inte mer. Man kan alltså inte få någon hjälp med sina problem. Ett bra skäl att aldrig blogga på den plattformen tycker jag. Fast alla gör ju givetvis som de vill och trivs bäst med.

Det tog mig alltså åtminstone en halvtimme att publicera en kommentar. Så nu är jag trött. Tjurig. Förstår ju att de inte direkt har lust att göra reklam för att man kommer få problem om man använder deras tjänst, men jag tycker att de i alla fall kan erbjuda lite support. Vara lite schysst mot användarna liksom.

...

Det börjar bli sent, för vissa är det redan sent visserligen men jag brukar inte somna än, och jag ligger i ett rum som bara lyses upp av tv'ns flimrande och min iPad. Bredvid ligger J-man och Bus slumrandes och kramandes. Vid fotändan av sängen hummar en fläkt. Det är mest av allt behagligt. Skönt. Jag tänker på hur bra jag egentligen har det.

Det är ett tag sedan nu sedan jag skaffade twitter och jag är en ganska dålig twittrare om jag får säga det själv. Jag skriver sällan något av värde, mest re-tweetar jag smarta, bra, dåliga, chockande, på-annat-sätt-värt-att-föra-vidare saker som andra skrivit. Jag bidrar inte så mycket. Men däremot så läser jag. Jag läser dagligen och ofta läser jag mycket. Jag lär mig hela tiden nya saker och det är nog det jag ändå älskar med twitter trots allt. Tillgång till så mycket olika åsikter och erfarenheter, kunskap och okunskap på en och samma gång. Ofta obekväma sanningar och nya insikter. Det är fantastiskt på många sätt. Om man vill lära sig något i alla fall. Och det vill ju jag. Hela tiden.

Ibland vill jag bara stänga ner. Avsluta kontot och blunda för hur vissa saker fungerar i världen. Det gäller alla sociala medier. Ibland blir jag trött. Men jag kan inte riktigt. Jag är beroende av att få lära mig mer, se någon form av utveckling någonstans, åt något håll. Och så finns det ju glädje i de där små bokstäverna på min skärm också. Emellanåt. Glädje. Och så mycket kärlek människor emellan. Stöd som kanske inte alltid hade funnits i den egna bekantskapskretsen, skrämmande nog. Andra människor på andra platser som ser och förstår och stöttar. Lite hopp om mänskligheten mitt i all misär.

Och vad vill jag säga med det? Inget särskilt. Bara lufta några tankar. Jag känner mig rätt tacksam som kan ligga i en stor och skön säng med den jag älskar bredvid mig och ha tillgång till hur mycket information som helst. Att jag kan ligga här och ha som enda problem att det är lite varmt när fläkten vänder sig ifrån mig, eller att maken petar på mig i sömnen när jag skriver. Att jag kan nå ut till vem som än väljer att klicka in sig på min sida med en fingerrörelse.

Fy fan vad bra jag har det.