Jag tänker vara sporadisk just nu, så det så

Det är många saker som får mig att inte känna lust att blogga.

• Människor (läs en eller två vänner och bekanta) som anser att jag bara klagar i min blogg och därför inte är läsvärd. Oj, vad motiverad man blir av det liksom. I alla fall när det är så nära. 
• Folk (läs random personer jag egentligen inte bryr mig om, men inte heller orkar hålla på att förtydliga saker i oändlighet för) som inte vill förstå vad jag egentligen skriver utan läser in åsikter jag inte har mellan raderna. Det finns liksom en gräns för hur mycket tid man orkar lägga på en annan persons vanföreställningar, jag har betydligt viktigare saker för mig. Även om trollen är få så är de inte motiverande för mitt skrivande. True story.
• Jag planerar mitt bröllop och det tar faktiskt en massa tid vid sidan av skola och socialt liv. Det är inte så långt kvar innan jag blir fru J-man och ju närmre det är desto mer grejer är det som behöver grejas med. Även här finns en gräns för hur mycket man kan göra för att förbereda. Och så det här med att sköta skola och ha vänner och vårda sin relation och det.. Ja, du förstår. Jag är upptagen och viktig.
• Det är ungefär nu jag lyckats smälta vistelsen i Thailand och riktigt förstå att det inte är varmt och ljust ute. Skitskum känsla! Att inte gå ut och börja svettas lite lätt direkt, dricka världens godaste apelsinjuice och äta mango med socker, chili, salt-blandning. Äta svensk mat (vilket min mage plötsligt inte gillar, inga problem med thaimaten dock). All jävla stress och krav på tillgänglighet. Nej, det känns bättre att försöka behålla lite av lugnet vi fann där i vardagen.
• Jag sitter sällan vid datorn. Här har vi en grej jag inte trodde jag skulle skriva, men det är sant. Eftersom jag jobbar med praktiska saker, och många dessutom, blir det att jag inte vistas vid datorn på samma sätt just nu. Visst streamar jag mina serier och lyssnar på musik, men jag surfar inte lika mycket som förut. Hittar inte tiden. Det ger också att jag inte läser bloggar lika flitigt längre heller. Märklig grej...

Men det finns saker som gör att jag vill fortsätta så klart. 

• Alla fina läsare som faktiskt förstår vad det är jag skriver. De som lämnar en kommentar och visar att de bryr sig även på de mest oviktiga inlägg. De som inte bryr sig om ifall jag bloggar på en bra eller dålig dag, för att de vet att alla människor har både upp och nedgångar och att man får skratta, gråta, skrika och tråka. De som visar intresse för människan bakom orden och inte bara orden i sig.
• Det faktum att jag har en miljard tankar och åsikter som behöver luftas och diskuteras. Världen är trasig och det blev ännu mer uppenbart efter att ha varit avskärmad från allt sådant i två veckor. Visst finns det massor kloka människor som redan pratar om allt det här, men ingenting blir sämre av att vi blir fler. Det ökar bara möjligheterna att lyckas med positiva förändringar.
• Jag vill gärna dela med mig av mina arbeten. Det är ett sätt att kunna förbättras, precis som det är ett sätt att se min utveckling framåt hela tiden. Allt samlat på ett ställe. Inte helt dumt!
• Min blogg var från början ett sätt att få utlopp för det faktum att jag just då inte stod på scen... Det gör jag inte nu heller. Det här är min egen lilla ventil på något sätt och just därför så behöver jag ibland blogga. Kanske konstigt, men sant.
• Okej, jag är trött, så jag kommer inte på något mer skäl just nu.. Men jag kan inte bara ha fyra punkter här, okej? Jag är inte helt kompis med jämna tal (om de inte är tiotal, hundratal eller tusental). Så nu blev det så här. Okej? Okej.

Slow motion

Ibland är jag bara klantig. Eller så har jag otur, det är väl egentligen mest en tolkningsfråga. Det är bara så att ibland så befinner jag mig på golvet utan att veta riktigt varför, ibland gör något ont (typ rumpan eller en tå) och då kopplar ju hjärnan att man lyckats snubbla, men fort går det.

Igår så gick det inte fort däremot. Inte som det brukar, men det tog ändå en stund innan jag förstod vad som verkligen hänt. Jag lyckades nämligen ramla i duschen. En ny upplevelse som jag inte tänker göra om ifall vi säger så. Jag skulle ta en dusch och samtidigt skölja ur mitt hår, passade på att färga utväxten nämligen, och sträckte mig för att sänka värmen på vattnet. Inte så avancerat. Jag har gjort det hur många gånger som helst. Vad som gick fel den här gången vet jag inte.

Hur som helst så inser jag plötsligt att jag faller ifrån kranen, att jag inte finner något att ta tag i och att min kropp glider längs med duschdraperiet och ut ur badkaret, ner på golvet. Hela tiden är jag sådär obehagligt medveten och klar i huvudet. Det känns som att jag faller i flera minuter även om jag förstår att det inte kan ha varit mer än max några sekunder. Väl på golvet, inklämd mellan badkar och handduksskåp, inser jag vad som precis hände. Jag har uppenbarligen slagit i foten för tårna bultar sådär som tår gör när de fått en smäll. Det distraherar. Så inser jag hur illa det kunde gått och börjar skratta där på golvet. Skratta och undra om jag borde gråta. Reser mig skakigt och går i duschen igen. Måste ju skölja ur hårfärgen oavsett.

Jag höll mig i i elementet på väggen hela duschen. Kroppen skakade liksom av chocken över vad som kunnat hända. Det gick ju ändå bra. Först när jag kommit ut ur duschen och satt mig i soffan vågade jag riktigt tänka på det. Hörnen och kanterna jag kunde slagit i. Vad det värsta, värsta som kunde hänt skulle vara. Vilken tur jag hade. Hur fånigt det var att bli rädd egentligen. Det gick ju så bra.

Idag är jag rätt öm. En del är definitivt av träningen jag gjorde igår, tänkte att det vore skönt att röra sig lite, och lite är väl av fallet. Inte för att jag slog mig, utan för att man spänner sig sådär konstigt när man gör en sån där grej. Och tårna då. De vet jag att jag inte gjorde illa under yogan liksom. Stången som håller duschdrapperiet är rätt hängig, men jag är glad att den höll för annars hade jag nog slagit mig på riktigt. Duktig drapperistång.

Tänk vad spännande det kan bli en helt vanlig dag!