Pretty awesome weekend

Mestadels i alla fall. Hade ett litet bråk med mitt illamående på fredagen, men annars så! Den dagen var för övrigt full av aktivitet för en gångs skull. Långpromenad, besök på sjukhuset och middag ute. Much awesomeness!

Lördagen ägnades åt picknick med J-man, hans bror och svärmor. Senare på kvällen blev det bio med J-man och svärmor. Vi såg Minions. Den är precis så söt som jag föreställt mig och hade många roliga stunder! Efter bion gick jag och J-man hem och tog det lugnt. Skönt att få tid för varandra också. Vilket vi passade på att få ännu mer på söndagen! Den spenderades med lite shopping då J-man vunnit (eller hur det var) ett presentkort och behövde inhandla lite nya kläder. Det blev badmintonrack och bollar till oss båda också och ett par lätta hantlar till mig. Sedan passade vi på att köpa frukt och andra godsaker och spenderade resten av dagen och kvällen med filmmys och allmänt livsnjutande. Pretty awesome weekend som sagt.

Nu borde jag ha lagt in lite bilder från helgen, men jag var alldeles för upptagen med att ha det bra för att komma ihåg att bry mig om sådant. Något kom förvisso upp på instagram om man följer mig där.

Får se om det blir fler långpromenader framöver, då ska jag försöka komma ihåg att ta med min kamera. Det är inte så mycket som är intressant att fota i lägenheten just nu liksom. Om man inte gillar lådor och då är vi ändå bara i inledningsfasen fortfarande så att säga. Vi vet fortfarande inte flyttdatum och det är faktiskt rätt jobbigt. Visst att vi vet att det senast blir september hur vi än gör, men om vi får flytta i augusti börjar det bli bråttom nu! Vi vill veta! Men det kommer. Och vi längtar!

När familj och vänner anfaller...

Drama, drama! Eller? Nej.

Jag fyllde ju år. Handskades med det där lite obehagliga att inte planera något alls för en gångs skull. Nedslogs en skvätt av den där tristessen som kommer med att bara vänta och vänta. Det vanliga. Men det blev inte som vanligt ändå.

En stor del av familjen dök upp, men inte alla, och det blev trångt i vardagsrummet. Så ramlade några vänner in också. De som kunde. Det åts godsaker och pratades lite lätt om det ena och det andra... En lugnt stämning. Kanske något tryckt, sådär som det kan bli ibland när man trycker ihop ett gäng människor som kanske inte känner varandra så bra. Jag funderade lite över om det kanske hade varit bättre att bjuda in dem i omgångar ändå. För att slippa trängseln. Men det fanns ett syfte.

Det blev dags för present. Jag som, trots min kärlek till scenen, tycker att det är rätt obehagligt att få all fokus på mig sådär försökte väl mest komma ihåg att andas. Ett stort kuvert sattes i mina händer. Visst hade jag vissa aningar, men jag var inte beredd för det. Öppnade kuvertet, tog ut innehållet och brast i gråt.

En resa till London och biljetter till Wicked. Bara sådär. Helt sjukt. Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska reagera, än mindre tacka. En helt fantastisk present.

Så den 8-12 januari var jag i London med min man. Den 10e såg vi Wicked, jag har en t-shirt, det var awesome. Allt var awesome. Jag har fantastiska människor omkring mig. Helt galet.

Gott nytt år and all that jazz

Jag tänker faktiskt inte remenissa över 2013. I alla fall inte idag, det känns som att det är tillräckligt med sådant så här års. Inte för att det är något fel på det så klart. Jag känner mig bara lite "mätt". Dessutom är det bra mycket roligare att läsa om det än att skriva om det. Tycker jag.

Men nyår... Idag ser jag bilder från härliga fester och statusar om bakfylla och städning i mitt Facebook-flöde. Precis det som vi avsade oss den här gången. Och det är så otroligt skönt! Inte för att det inte är kul med partyn, men jisses vad skönt det är att slippa städning och bakfylla idag. Vi bestämde oss nämligen för att ha en lugn hemmakväll och bara ägna oss åt god mat, dricka och varandra. Bara massor kärlek och lugn. Precis vad vi behövde mest av allt! Så det kan mycket väl vara en ny tradition på gång här.

Gammal bild, men mysfaktorn är densamma.

Jag funderar lite på det där med nystart och tänker att vilken tidpunkt som helst egentligen duger minst lika bra som den andra. För min del har jag i alla fall aldrig känt någon magisk ny kraft strömma igenom mig vid årsskiftet. Det har varit som vilket annat tolvslag som helst, bara mer högljutt och färgsprakande i och med alla fyrverkerier. Så en vanlig onsdag i maj duger lika bra för mig. Tiden går ändå så att säga. Förändring, på riktigt, sker först när man är beredd och villig att göra den. Annars halkar man bara tillbaka i samma mönster som innan ändå, enligt min högst personliga uppfattning. Det är lite så jag ser på det här fenomenet att så många skaffar gymkort i början av året och slutar gå efter bara en kort tid (och tro inte att jag är oskyldig till sådant här, jag gör det bara inte efter nyår utan tar en vanlig dag när som istället).

Så nytt år med nya möjligheter och det där.. Ja, det är det. Nytt år i alla fall. Möjligheterna är för det mesta de samma, det är ju upp till en själv att göra något av det man har och kanske skaffa sig än fler möjligheter på vägen. Allt efter vad man själv vill, kan och önskar. Sen kanske det inte alltid blir som man tänkt ändå, men man gör vad man kan.

Tröttheten lyser igenom märker jag. Känns som att jag vill överförklara i oändlighet, men det är ju inget kul. Jag är generellt för tydlighet, men mot överförklaringar just för att det ofta blir en välmenande dumförklaring. Så vi stannar här för den här gången.

Anyway!

Gott nytt år!

Julen 2013

Det ryktas om att det är julafton imorgon. Här hemma har vi inte en enda pinal som påminner om julen framme så det känns faktiskt mest märkligt. Sedan kanske det inte blir bättre av avsaknaden av snö heller, men för mig som är så otroligt negativt inställd mot kyla så känns det ändå rätt okej. Sen är varken jag eller J-man särskilt "juliga" som personer heller. Mest är det ju att man har en "ursäkt" att träffa familjen som gör det trevligt så här års. Och det ska vi ju göra. Träffa familjen alltså.

Sessan har varit en del av min familj i åratal, så hon kommer självklart fira julafton med oss i år. Även svågern följer med när vi firar hos min far i Norrköping. Bara massor kul folk! Stor potential att bli en av de bästa jularna någonsin helt enkelt. Nästan lite synd att vi inte kan plocka med katterna också... Misstänker att de inte direkt skulle uppskatta resandet.

Okej, vi har glögg och det är ju lite juligt i alla fall.

Nu är det bara det eviga i-landsproblemet rörande vad sjutton man ska ha på sig! Men det löser sig. Jag ska gräva i garderoben och hitta just det där som jag nästan glömt och som kommer passa perfekt. Annars får jag använda min fantasi. Det är jag ju faktiskt riktigt bra på... Har jag hört.

God jul!

Glad och bortskämd

Igår kom snön till Linköping. Vilket känns som att det var på tiden, det är ändå december nu. Dessutom fick jag en ny dator av J-man. Han har gjort en helt egen julkalender till mig och det var gårdagens lucka. En ny dator. Jag är så galet bortskämd!

Den nya datorn är döpt till Daenerys efter karaktären i Game of Thrones (för den som inte vet vad det är rekommenderar jag google, för då har du missat något). Önskar mig ett nytt os eftersom att jag, som misstänkt, inte alls är förtjust i windows 8. Men det är å andra sidan ett i-landsproblem av rang. På ena eller andra viset löser det sig liksom.

Men jo, det är lite äckligt hur bra allting är ibland. Fast fint så klart. Galet fint.

Den där frågan...

Igår så var det sex månader sedan jag och J-man gifte oss. Tiden går både fort och långsamt känns det som. Å ena sidan så känns det som att vi varit tillsammans och gifta i en underbar evighet, å andra sidan känns det ibland som att allt hände igår. Oavsett så finns det en fråga, eller varianter på den, som de allra, allra flesta ställt så snart de träffat oss efter giftermålet:

Hur känns det att vara gift då? Är det något annorlunda?

Lite på samma sätt som att man ofta frågar någon som fyller år hur det känns. Bara det att man redan vet att födelsedagsbarnet förmodligen inte känner sig annorlunda eftersom man själv har fyllt år flera gånger. Har man inte själv gift sig så kan det ju kanske vara svårt att veta om det känns annorlunda då. Men jag tänkte att jag kan svara på det. Hur det är för mig. Jag kan ju inte svara för alla gifta par.

Något som finns i de flesta förhållanden är toppar och dalar. Ibland händer något som gör att vardagen, livet, känns extra fantastiskt ett tag. Ibland händer något som gör att allt känns tyngre och tråkigare ett tag. Någonstans däremellan finns vad jag skulle vilja kalla "normalläget". Du vet hur vardagen för det mesta är och hur relationen fungerar mest av allt. I en bra relation så ligger normalläget ganska högt upp på skalan. Det är mer bra dagar än dåliga helt enkelt. Och om jag ser på mina tidigare relationer så är det lite beroende på hur normalläget är som påverkar hur topparna i en relation fungerar. Poängterar igen att det här är så det är för mig, personligen.

I relationer som inte varit så bra. Ett normalläge som varit lägre. Det är i de relationerna som topparna varit som starkast. Skillnaden mellan normalläget och den där speciella grejen har varit så stor att vi liksom gått in i ett tillfälligt rus där vi kunnat säga till oss själva att nu, nu kommer det bli bra på riktigt. Så är det så en period. Glädje och kärlek och lycka. Men det går över. Det går alltid över och vardagen kommer ifatt. Normalläget. Samma saker man stört sig på som alltid, samma saker att bli ledsen och besviken på. Samma bråk som innan. Sånt som fått i alla fall mig att känna att den där toppen bara var falsk. Lite som en fantasi. Vilket ju inte är hela sanningen, något finns ju ändå där om man har en relation. Men lite kanske man lurar sig själv i de där topparna. För mig känns det som att det finns mer problem än man låtsas om när man behöver ta in ett extra element för att vara lycklig ett tag. Nu i efterhand i alla fall.

Med ett högt normalläge, som jag har nu, blir topparna inte lika höga. Det blir inte något rus på det sättet. Anledningen är för att man redan mår så bra att steget upp till det euforiska är så kort, man är redan van vid känslan för den är i stort sett konstant. Självklart får man ett litet lyft när det händer något nytt, men det är inget extremt i jämförelse med vardagen. Och vägen ner är lika kort. Ingen känsla av besvikelse för att "problemen kom tillbaka" eftersom de inte fanns där från början. Bara en konstant känsla av välbefinnande. Ett samarbete. För mig är detta helt fantastiskt och jag visste faktiskt inte att det kunde bli så innan. På sätt och vis trodde jag att den konstanta jakten på toppar var det som gjorde en bra relation, även om jag inte ville tro det.

Så, känns det annorlunda att vara gift? Både ja och nej. Vi är lika lyckliga som innan. Man kan inte "fixa" sin relation med ett bröllop, det måste redan vara bra. Men det känns faktiskt som att vårat normalläge höjts ett litet snäpp till. Som att allt är precis som vanligt fast ändå lite, lite bättre. Kanske lite tryggare ändå. Jag vet inte. Lite av varje. Ja, fast nej.

Livet rullar på

Jag tänker ganska ofta på hur himla bra jag har det egentligen. Det är inte så att mitt liv alltid varit en dans på taggfria rosor (vems liv är det?), men nu är det faktiskt helt fantastiskt. Jag har träffat en man som är helt fantastisk. Bara där blir ju hela livet mer fullt av färger än grått och trist. En fantasi som blev verklighet på många sätt. Som jag tidigare berättat både en och två gånger så hade jag mer eller mindre gett upp hoppet om att träffa någon som kunde älska mig som jag är och vara villig att arbeta tillsammans med mig i en relation. Så stog han plötsligt där. Rätt person och uppenbarligen helt rätt tidpunkt. Helt galet vilken tur jag haft!

Och inte bara det. Jag har faktiskt många helt fantastiska vänner. Vänner som jag inte längre träffar varje dag, men som finns för mig oavsett vad som händer. Vänner som inte ställer krav eller stjäl energi utan som ger och ger så mycket glädje och kärlek och intellektuellt utbyte i mängder och allt emellan. Människor som tar hand om och ibland behöver bli omhändertagna. Människor som aldrig glömmer bort en eller dömer ut en även om det tar lång tid mellan gångerna man ses eller hörs. Helt fantastiska människor. Riktiga vänner. Sådana som jag haft turen att, till viss del, kunnat ta för givna för att jag trodde att alla nära vänner behandlade varandra på det sättet. Det var först när jag kom till Linköping och stötte på andra kretsar som jag insåg att det finns människor som inte har en enda vän som är så nära och fantastisk som många av mina är. Något jag kanske aldrig kommer förstå till fullo tack vare de fina människorna som vandrat rakt in i mitt liv.

Dessutom så lever jag väldigt gott. Jag vet att det alltid finns mat hemma, jag har till och med lyxen att kunna känna att det inte finns något jag är "sugen" på för jag kommer inte svälta för det. Det här att ha möjligheten att kunna välja själv är helt fantastisk. Så galet mycket lyx. Faktiskt. Att jag dessutom har alla tekniska prylar jag kunnat drömma om, en stor säng, mängder av fantastiska böcker och mycket mer gör ju inte tillvaron sämre. Saker är inte viktiga för lycka, verkligen inte, det är bara mer lyx. Fy fan vad jag är bortskämd! Och fan vad jag är tacksam över det. Inte minst för att det är en del i att jag faktiskt har möjlighet att hjälpa andra när det skiter sig. För det gör det (och det pratar vi mer om en annan dag, för det blir långt och jag kommer bli arg).

Så mycket att vara tacksam över medan livet rullar på i samma takt som alltid. Det finns så mycket mer än det jag redan räknat upp, men det kan räcka för tillfället. Viktigast, för mig, är att jag fortsätter komma ihåg vilken tur jag har. Hur fint livet faktiskt är.

Vad är du tacksam över?

Den finaste present jag någonsin fått

Den som har mig på instagram och/eller facebook har redan sett det här, men ändå. Det är så fint så jag vill dela med mig överallt!

När J-man var mycket yngre än han är nu så hade han slöjd i skolan, liksom de flesta av oss. Där gjorde han denna lilla "plakett", ett hjärta av guld på en bakgrund av rött. När frågan om "vem den lyckliga tjejen" var kom från läraren svarade han "det vet jag inte än" för den han skulle ge den till var nämligen tjejen som skulle bli hans fru.

99/2/28 står det där om man tittar noga
(och vet vad det står för att maken redan tytt sin handstil).

Innan han träffade mig skulle han hinna bestämma sig för att han visserligen aldrig skulle gifta sig och sedan ändra sig igen (som vi vet), men han hade kvar den i alla fall.

Så kom det en dag då vi hade utrensning i lägenheten, den dagen var igår och vi är inte klara än, och plaketten hittades igen. J-man mindes historien från förr och berättade den för mig samtidigt som jag fick plaketten av honom. En sådan där present som jag aldrig hade tänkt mig att jag kunde få.

J-man har visst alltid varit en romantiker helt enkelt. Och jag tycker att det är fint. Tänk så det kan gå!

Tuffa perioder kräver arbete

Ibland går man igenom jobbiga perioder. Det kan vara så att det är mycket som händer på en gång till exempel, saker som var för sig går bra att hantera men som tillsammans blir jobbiga. Eller så kanske det är en stor händelse som skakar om ens tillvaro. Hur som helst så efterföljs de här perioderna av en tids arbete, för att hantera och gå vidare.

Nu har jag (vi) haft en sådan där jobbig period. J-man har rest mycket och jag har samtidigt haft mycket att göra också. Två trötta och på olika vis utarbetade människor som inte haft möjlighet att stötta varandra på samma sätt som vi brukar. Två människor som behöver vila och få tid för varandra. Tid att kramas, stötta, kräkas frustrationer och börja bygga (fortsätta, men du förstår poängen) vidare igen. Det är jobbigt. Samtidigt är det så galet skönt att veta att vi är två som alltid går åt samma håll. Någon snubblar, den andra hjälper den upp. Ibland snubblar båda och då tar det lite längre tid att ta sig upp igen, men upp kommer man.

Så här kan det för övrigt bli när maken får tag i kameran.

Helgen som precis varit var den första på alldeles för länge som vi hade ihop, bara vi. När enda tiden man har (särskilt J-man) att umgås med vänner är helgerna så bokas de upp så fort att man inte alltid kommer ihåg att vår egentid också är viktig. Men nu kommer han inte resa lika mycket igen och då kommer vardagskvällar kunna vara för oss igen. Vissa av dem i alla fall. Och så börjar arbetet. Snart är det bara en jobbig period som vi knappt minns.

Kan ju understryka att vi inte har eller haft några så kallade äktenskapliga problem bara för att vi haft det tufft en period. Bara för att undvika missförstånd alltså. Att vara utarbetade på varsitt håll och sätt är allt det handlar om, och det vet du ju hur kul det är gissar jag.

Mest av allt är jag bara jävligt glad över att vi är ett team som samarbetar så mycket vi bara kan i alla lägen. Det är så det borde vara.

Den stora dagen som man säger...

Tror bilder talar ganska bra för sig själva så det kommer bli några stycken här. Alla bilder är tagna av Patrik Holgersson (holgerssonfoto.se), en helt awesome kille som var med och verkligen förgyllde dagen. "Man ska ha en fotograf som känns bra på bröllopsdagen"  hörde och läste jag överallt innan, så vi satsade på det. Social, professionell, trevlig och duktig, men nu är det ju bröllopet och inte fotografen vi ska prata om!

Vi gifte oss borgligt på en liten teaterscen i Linköping. Temat var syréner och handdukar eftersom man firar både Terry Pratchett och Douglas Addams den 25e maj (dagen D så att säga) och vi brukar fira det i vanliga fall också. Så tärnorna och marshalkerna hade syréner, J-man hade givetvis syrénkvist och handduk, jag hade min brudbukett av syréner och marshalkerna bar även de handduk.

Ingångsmarchen blev Joe Santrianis "Always with me, always with you". Så hade jag och J-man skrivit varsitt brev till varandra som lästes upp under vigseln tillsammans med en låt var som vi valt till den andre. Min låt till J-man var Åsa Jinders "Av längtan till dig", J-mans låt till mig var "Grow old with you" som Adam Sandler sjunger i "The weddingsinger". Båda låtarna framfördes av vänner till oss ur brudföljet och knöt samman våra respektive brev till varandra väldigt bra, något ingen av oss tänkt på förrän vi hörde det. Utgången blev Domenico Modugnos "Volare".

Efter vigseln gav vi oss iväg på fotografering medan gästerna fick fylla festlokalen. Vi klättrade lite på berg och sånt för att få tjusiga bilder och det kan vara så att mina skor och sten inte gick så bra ihop... Det kan till och med vara så att jag snubblade lite i en vattenpöl och skaffade mig ett tjusigt blåmärke på foten... Det kan också vara så att jag skrattade så jag grät när J-man försökte fiska upp mig igen. Vi hade kul i alla fall!

Man kan ju inte vara seriös jämt liksom. Sedan bar det i alla fall ut till festlokalen för mat och dryck och tal och musik och dans! Det blev precis som vi önskat oss. Ju mer kvällen flöt desto mer släpptes fokusen på oss och blev bara mer och mer fest. Det verkade som att verkligen alla hade trevligt och det dansades friskt, socialiserades i alla hörn och sjöngs en del också. När det blivit mörkt fick jag och J-man som en extra liten present av svärfar med fästmö en lyckta att skicka upp i nattmörkret för god tur. Den första fick vinden tag i så att den började brinna innan vi fick upp den, men vad gör väl det när man kan tända en till? Alla möter ju svårigheter  då och då filosoferar jag.

Vi orkade längre än jag trodde och tog oss till hotellet, som vi sett till att boka fredag till söndag, vid tolv någonting som jag minns det. Trötta och yra av glädje. I vår lägenhet hade ett flertal gäster en episk efterfest med trängsel, allsång och mycket skratt. Precis som det ska vara!

Möhippan...

Nu är det en vecka sedan jag blev kidnappad för möhippa och idag var det J-mans tur. Strax efter åtta i morse stormade grabbsen in och väckte min blivande med buller och brak. Så självklart tänker jag tillbaka till hur det var för mig för en vecka sedan. En fantastisk dag, med något lugnare start.

Förra fredagen hade jag och J-man haft en helt fantastisk kväll. J-man tyckte att vi behövde unna oss något speciellt och glömma stressen en stund så han bjöd ut mig på date. Mat på fin restaurang, med gott vin och tid bara för oss. Lägligt, med tanke på att han visste vad som skulle komma dagen efter.

Så på lördagen gick vi upp tidigt. Passade på att göra det när vi ändå bara hade tagit det lugnt dagen innan och vi satt i soffan och tittade på Nightmare on Elm Street 3 när det frenetiskt började ringa på dörren och mina tärnor kom inrusande i lägenheten.

Det tog ett par sekunder för mig att fatta vad som hände. Jag hade verkligen inte en aning. Att J-man väcker mig med kaffe på sängen är inte ovanligt även om det inte är varje dag det sker liksom. Jag fick i alla fall en lapp med instruktioner, saker jag skulle packa och en tillsägelse att klä mig i oömma kläder. Så det var bara att sätta igång!

Snabb som jag är var jag snart klar och i bilen på väg mot Norrköping. Då det var min kära syster som körde var det lite av ett äventyr i sig. Hon brukar inte köra i Linköping så vi körkortslösa fick guida ut ur staden. Hur som helst hade jag vid det här laget också fått en tjusig slöja av Sessan, en hon gjort helt själv och stuckit sig många gånger i fingrarna för. Så en man av tyll, en Redbull i handen och ingen aning om vart vi var på väg eller vad som skulle hända. Glad och förvirrad kan man säga.

Vi kom fram till Vildmarkskampen hur som helst och mötte upp några fler. Femkamp stod på schemat och det var skyddskläder och lagindelning på en gång. Vi var sju så vårat lag fick en extra, men det fick vi lösa på vägen. På ko-fotbollen hade vi till exempel avbytare och en gren kunde ändå inte en av tjejerna vara med på i och med en tidigare skada. Och på tal om skador fick vi skriva på papper om att vi gjorde allt på egen risk innan vi satte igång också. tryggt och det.

Det var i alla fall hysteriskt roligt! Ko-fotbollen var en enda lång skrattfest. Man såg ingenting förutom genom två hål i kons näsa och alla sprang mest omkring och skrek "vart är den, vart är den" varvat med något "vart är jag" och lite sparkar i luften på måfå utifall det skulle råka finnas en boll där. På något vis lyckades jag dock göra två mål, hur vet jag inte alls med tanke på att jag har noll bollkänsla och dessutom bollskräck, och med Lady Ms mål gjorde det oss till vinnare av den grenen. Hysteriskt!

Sen skulle vi sitta på en trästock och försöka ha ner varandra med hjälp av två stora, långa kudd-grejer (du ser vad jag menar på bilden hoppas jag). Syster mot syster tyckte det andra och det var ju intressant för vi är båda väldigt envisa jag och min syster. Vi hade de längsta matcherna är jag rätt säker på. Min syster är dessutom rätt mycket starkare än jag, hon tränar faktiskt och rör på sig och sånt där som är bra för kroppen medan jag är rätt stillasittande i mitt skapande nu för tiden. Så jag trodde att hon skulle välta mig rätt fort. Men... Jag är tydligen väldigt stadig och balansen är helt okej den med. tror inte vi har skrattat ihop så mycket på flera år! Syrran kämpade och tog i med avgrundsvrål medan jag skrattade så jag nästan trodde att jag skulle kräkas. Hon fick ner mig till slut dock. Båda gångerna.

Sen var det en pussel-grej som vi fick slå ihop lagen för. Den var kanske inte jättekul, men vi gjorde upptäckten att min moster minsann är en gladiator  i smyg! Snabb, stark och energisk! Starkare än oss allihop trots att hon inte är särskilt stor. Så.. Min moster är ascool. Så det så.

Så var det någon slags race där vi fick gå på skidor som var gjorda för fler och sedan på styltor. Det var i princip katastrof. Skidorna gick väl okej, men styltor var verkligen inte våran grej alls. Jag skrek och skrattade, skrek och skrattade hela vägen. Man kan väl säga som så att mitt lag inte vann den ronden.

Och så sumo-brottning som avslutning! Också skratt hela vägen. Jag och syrran i närkamp igen, men den här gången var det inte svårt att få ner mig på mattan. Vi kunde knappt röra oss, korta som vi är och balansen var inte alls med mig i den där dräkten. Den enda som faktiskt kunde röra sig i den var faktiskt Sessan, men så är hon ju en sisådär 20 centimeter längre än oss andra också. Blondie snubblade under hennes match och gjorde världens snyggaste faceplant in i motståndarens ena handske. Jag skrattade så jag nästan grät. Och ingen blev skadad.

Efter det blev det hamburgare och champagne i solen. Lite mobbing av ett annan gäng som var där och gjorde höjdbanan (okej, inte mobbing men lite retsamma kommentarer till de som inte såg rädda ut i alla fall, man är faktiskt inte taskig mot någon som utmanar sin rädsla). Sedan blev det en liten tur till Sörping och fika innan nästa grej. Vi var tydligen före i tidsschemat.

Så från supermys i Sörping till mer supermys på Grand Hotell i Norrköping. Nämligen bubbelpool med tjejerna! Och champagne! Ackompanjerat med ett tal a la Sessan dessutom. Det är inte var dag det händer! En lyxig handmassage till mig också innan maten och jag kände mig som en degklump. Adrenalin som bytts till lugn och avslappning. Jag kunde gått hem där och då och varit hur nöjd och glad som helst. Men det gjorde jag ju inte. Syrran tvingade i mig världens äckligaste shot (ockej inte väldens äckligaste kanske, men äcklig i alla fall) innan hon begav sig och det tog inte så lång stund innan partyt kom igång. Mer party än vi trodde vi skulle orka faktiskt! Men detaljerna av det är inte så viktiga för andra än vi som var där. Vi var kvar till stängning i alla fall, jag, Sessan och Blondie. Ingen utav oss var nykter, men alla var glada! J-man, den underbare ängeln, hämtade mig i Norrköping och tog mig ända hem. Han är liksom bäst.

Well... Det var min möhippa. I princip. Jag hade så jävla kul och det är helt sjukt att mina vänner (i synnerhet Sessan som hållt i allt) gjorde en sådan här sak för mig. Helt galet! Det enda jag skulle vilja göra annorlunda är att jag borde laddat mobilen innan, för den dog på kvällen, men jag visste ju liksom inte att jag skulle iväg. Och med tanke på att det är det enda jag skulle vilja ha annorlunda så förstår du nog att det var helt fantastiskt, otroligt awesome!

Jag hoppas att J-man får en minst lika bra dag idag också (jag tror att han får det). Han har i alla fall börjat med att hoppa fallskärm, höjdrädd som han är, så det är en bra start.

Det närmar sig...

Nu är det en månad och två dagar kvar tills jag gifter mig med min J-man. Att det skulle bli stressigt visste jag, men att jag skulle ha B-uppsats och utställning på universitetet samtidigt hade jag inte en tanke på. Stressen är... Ja, ganska mycket mer än vad som egentligen är okej kan man säga. Hade jag haft möjligheten att bara ägna mig åt bröllopet så hade saker och ting varit så mycket lättare givetvis. Så ser det dock inte ut.

Man lär sig mycket under en sådan här period av stress. Till att börja med så lär man sig otroligt mycket om sin relation. Hur man hanterar stress ihop och löser eventuella konflikter, vilket jag tycker är oerhört nyttigt. Det är ju i sådana situationer man ofta upptäcker om man fungerar ihop eller inte, för förr eller senare kommer det sådana perioder. Förhoppningsvis inte så koncentrerade som den här lite udda tiden dock... Men perioder när frustrationer och stress gör att man kanske säger något som man inte menar, inte förstår det där man i vanliga fall inte alls skulle ha några svårigheter med eller när man blir ledsen/arg på något helt i onödan. Inte för att alla kanske reagerar så, men min uppfattning är att det inte är helt ovanligt ändå.

Förlovningsringarna som kanske känns igen.

Jag är rätt fascinerad över att vi inte kommit i någon direkt konflikt en enda gång under den här tiden. Vi pratar och diskuterar så pass mycket att det inte har varit nödvändigt. Enda gångerna som något utöver det vanliga har hänt är när jag kände att jag hade för mycket att göra och att J-man inte verkade stressad alls, vilket är helt ologiskt egentligen eftersom han hjälper mig så gott han kan och självklart också känner hur tiden rinner iväg även om han inte visar det på samma sätt som jag, och när min frustration över att vissa tydligen inte klarar av att kryssa i en svarslapp och lägga i ett redan frankerat kuvert så att vi helt enkelt kan planera maten rann över. Yepp, det var jag båda gångerna. Vilket kanske inte är jättekonstigt eftersom att det råkar vara jag som drar det "tyngsta lasset" gällande planeringen. Det är jag som har koll på vad som behövs och ska göras. Arbetsledare kan vi kalla mig.

Sen är det är lite speciellt med bröllop. Det är kanske inte så vanligt att man har bordsplacering i vanliga fall, men de flesta har ändå koll på att det hör de flesta bröllop till. Det här med tal är inte heller något som hör alla tillställningar till eller att man faktiskt ska planera och anmäla sitt tal. För mig är det så självklart, men jag vet inte om det egentligen är något som folk i allmänhet har koll på. Jag är dock inte helt säker på att jag kan lita på att mina gäster, trots informationen i brevet de fått med inbjudan, förstår att de ska anmäla sitt eventuella tal i förväg. En del av problematiken med att informationen inte verkar läsas ordentligt. Dock ser jag det varken som mitt eller toastmasterns problem. Vi planerar att ha en filmkamera som man kan spela in en liten hälsning på om man nu skulle vilja det och om man inte klarat av att anmäla sitt eventuella tal till toastmastern får man helt enkelt ta det där istället. Då slipper toastmastern greja med sin planering och gästen får ändå ge sitt tal, på sätt och vis.

Jag och J-man har ändå en relativt avslappnad syn på det hela, även om det inte ser ut så när man ser på all text jag redan spytt ur mig. Saken är ändå den att vi har gjort så gott vi kan för att underlätta för våra gäster. Vi har gett så mycket information vi kunnat, för att undvika missförstånd och oklarheter. Vi har gjort svarskort redo att bara kryssas i (kommer på vigseln, kommer på festen, kan tyvärr inte komma alls) för att det ska vara så enkelt som möjligt och lämnat utrymme för eventuell specialkost så inga sjukhusbesök behöver göras, till det gav vi ett adresserat och frankerat kuvert så att det inte skulle bli några svårigheter att svara heller. Vi gör bordsplaceringen utefter att alla ska ha någon de känner i närheten av sig snarare än efter etikettens regler just för att alla ska ha så trevligt som möjligt under middagen. De som önskat har fått lämna förslag på musik till festen, även det för att alla ska ha så roligt som möjligt. Våra gäster är ju viktiga för oss. Annars hade vi inte bjudit dem. Hade inte våra vänner och familj varit viktiga så hade vi inte delat vår lycka med dem helt enkelt. Svårare än så är det inte.

Det är mycket nu helt enkelt. Men vet du vad? Jag skulle aldrig ändra på det. Om jag inte gör det här på det här sättet skulle jag aldrig förlåta mig själv. J-man säger samma sak. Det här är ändå bara en gång i livet. Då ska det göras ordentligt.

Och jag vet att jag är rörig. Man blir sån när man har en sisådär tio grejer för många att tänka på. Men orkade du läsa ända hit så är jag, för det första, lite imponerad och du har också lite mer koll på varför jag inte prioriterar bloggen just nu. Fram till bröllopet lär det vara så helt enkelt. kanske till och med längre, beroende på hur tiden efter känns. Så är det med det.

En lugn stund

Idag är det ett år och en månad sedan J-man gick ner på knä och bad mig bli hans fru. Det är också två månader kvar tills jag blir just det. Det är fortfarande mycket att göra. I ärlighetens namn är det så att det bara blir mer och mer att göra ju närmre man kommer. Vissa saker kan man inte göra tidigare, andra dyker inte upp förrän det närmar sig. "Just det, det där måste vi fixa också", är inte en helt ovanlig tanke. Så är det ju oavsett vilken typ av tillställning man planerar egentligen, i alla fall när det är en tillställning av det lite större slaget.

Vi har spenderat hela dagen med varandra. Träffat fotografen, som för övrigt är awesome (annars skulle vi ju inte valt honom liksom), uträttat ärenden och bara varit vi. Skrattat och pratat och struntat i det andra en stund. Bara njutit. Nu på kvällen är han iväg med grabbsen och ska på konsert i stan. Jag var också välkommen men kände att jag behöver vila lite istället. Näsan rinner och halsen känns sådär lite torr, huvudet har värkt i flera dagar... Så jag vill inte riskera att bli sjuk på riktigt. Bättre att vara försiktig. Dessutom var det sjukt länge sen J-man hade en kväll med grabbarna, så jag tycker han ska passa på. Även om de gärna hänger med mig med så blir det ju ändå lite annorlunda när de bara är dem.

Så jag tar det lugnt och känner att det är allmänt skönt faktiskt. Fyller på listan med bekräftade gäster till bröllopet och funderar över om jag ska vika mer placeringskort eller kanske ställa mig och färga lite handdukar? Kanske ska jag till och med ta och göra en kopp te och bara ta helt ledigt. Vem vet? Jag har i alla fall ramat in den där karikatyren som gjordes av oss sista dagen i Bangkok. En liten påminnelse om det där fina, lite extra energi.

My, oh my vad stress kan göra skillnad

Det börjar kännas att bröllopet börjar närma sig. Så där på riktigt, du vet. Att det är massor grejer som fortfarande ska grejas och som jag inte riktigt vet hur jag ska ha tid med eftersom jag har skolan och band och vänner och familj och förhållande och allt sånt. Det känns som att det kan vara lite mycket på en gång ibland liksom.

Problemet med att ha mycket på gång är när det blir sådär överväldigande att det bara tar stopp. När man inte reder ut vilken grej som är viktigast just exakt nu och därför bara låter det vara. Det händer ju ibland. Vilket är dumt. Kan ju inte påstå att det gör en mindre stressad...

Sen är det ju så att det ibland händer saker runt omkring som man inte kan styra över men som ändå påverkar vare sig man vill eller inte. Sådär lite i bakhuvudet liksom. Då är man glad över de människor man har runt sig som fattar grejen. Som finns och stöttar och hjälper till om det finns nåt de kan göra. J-man är typiskt sådan för mig. Vilket ju är en fördel. Hade inte velat gifta mig med någon som inte hade lust att stötta mig så fort allt inte var tiptop. Det känns liksom inte som en konstruktiv sak att göra. Tycker jag i alla fall.

Nu är inte jag särskilt negativ inställd till stress rent generellt egentligen. Många gånger arbetar jag riktigt bra under stress. Men så är det ju det där med att det finns olika sorters stress och när det börjar bli på det dåliga sättet så är det dags att hitta en lösning.

Så.. Tips på stresshantering av det mindre bra slaget? Och kan genast säga att jag inte är ett fan av listor, särskilt eftersom det oftast tar mig max två minuter att tappa bort dem. Annars hade jag gjort det. Organisering ftw och sånt!

<3

Det är ju tyvärr mycket sjukdom just nu...

Jag: "Tack för att du tar hand om mig..."
J-man: "Tack för att du delar ditt liv med mig..."

Denna tid av glädje

Vi har haft en helt otroligt underbar helg. J-man fick en överraskning som planerats i drygt en månad. En av hans fina vänner som nu bor och pluggar på annan ort kom på besök! Jag och DonB har styrt upp det i smyg så klart... Så när J-man öppnade dörren i lördags så fick han en positiv chock. Jag var tyvärr lite sådär akut inne på toaletten, men jag hörde när de slog ihop i en jättekram ändå!

Anledningen till att jag skickade det där messet till DonB för dryga månaden sedan var så klart för att jag kände att J-man behövde sin vän. Visst har han mig hela tiden och jag gör alltid allt jag kan för honom, men det handlar inte om det. Ibland så behöver man den där vännen, någon man inte träffar varje dag, någon som inte vet varje detalj om vardagen och som man bara kan skratta med. DonB är den personen för J-man. Just what the doctor ordered, som man säger.

De fick förmiddagen att prata, skratta och se på fotboll med varandra... Jag var med till och från, men höll mig lite på min kant så de kunde få så mycket tid som möjligt ihop. Jag gjorde pizza och såg till att det fanns kaffe närhelst någon av dem ville ha så klart.

Senare på kvällen sågs vi igen. DonB hade nämligen lite planer på eftermiddagen och var tvungen att lämna oss ett tag, men han hade med sig sin flickvän Jess när vi sammanstrålade senare. Hon var visserligen med en sväng hemma hos oss också, men det var först här vi sågs ordentligt kan man säga. I alla fall jag och hon.

Riktigt härlig tjej! Vi klickade snabbt och vi fyra satt och skrattade och bubblade så länge vi orkade. Sen blev det lite mat för större delen av sällskapet medan jag och Blondie, som dök upp, gick mot Pitchers. Där sprang vi på E, vilket J-man så klart uppskattade lite extra det med! Och så blev det massor kramar innan vi tog oss hem...

Söndagen hade J-man bestämt att vi skulle ägna till att fira vår förlovning. Nu när han ändå var hemma och det var helg så att tid fanns liksom. Det blev den perfekta söndagen... God mat, mys och skratt, bröllop och tankar på den framtida familjen. Så såg vi Skyfall på bio som avslutning. Riktigt bra film! Till och med så att jag måste säga att det är min favorit av Bond-filmerna och skurken detsamma. Javier Bardem är fantastisk i sin roll! Samtidigt är det en konstant flirt med de gamla Bond-filmerna och för mig kändes hela filmen på något vis som en nystart. Ett hopp till början av hela serien, men ändå ett stort steg framåt. För att inte tala om hur snyggt koreograferad varenda strid är.

Tyvärr tog jag inte en enda bild under helgen. Kameran var inte med, mobilen glömdes bort... Jag hade det för bra helt enkelt. C'est la vie!

Rensning pågår...

Jag fick present av min fästman idag. Flera presenter egentligen, för i morse fick jag faktiskt både kaffe på sängen och kärleksbrev... Nu på eftermiddagen fick jag en ny mus till min lilla dator (äntligen en som funkar som den ska!) och en extern hårddisk. Så jag har sparat grejer... Bilder i första hand, men lite av varje. Så nu rensas det bort från lill-datorn så den blir lite gladare och inte lika trött av all information. Även stora datorn ska rensas, men den ska rensas helt och installeras om, för den är dum.

Det är faktiskt så pass att jag aldrig haft en extern hårddisk förut så jag är mer än lycklig om jag ska vara helt ärlig. Behovet har funnits, men inte pengarna. Som med mycket annat. Nu är det dock inget problem längre! 

Jag är så sjukt bortskämd idag!

Glädjen som infinner sig...

J-man är hemma. Äntligen! De senaste två veckorna har varit ett virrvarr av arbete för honom så sen han kom hem i torsdags har vi försökt ta igen tid tillsammans. Mys framför film, kramats med katterna, träffat vänner, haft långa samtal om viktiga och oviktiga ting, skrattat tills vi nästan gråter och allt sånt som man gör när man är med någon man älskar.

Idag är det dags för vardagens allvar igen dock... Han vilar upp sig lite extra, men jag pluggar. Imorgon ska praktiken redovisas dessutom och det är dags att skriva portfölj innan nästa kurs.

Så ligger Bus i fåtöljen bredvid och myser med en av mina knappkuddar. Han ser sådär oförskämt nöjd ut och jag förstår honom... Mellan mig och ryggstödet har jag placerat ännu en av mina kuddar. Så att jag sitter sådär skönt att det inte är så jobbigt att plugga och det är lätt att glömma bort att man ska ta rast ibland.

Så... Jag har det väldigt bra just nu.

Hoppsan, det blev visst en bröllopsklänning!

I förrgår hämtade min kära mor upp mig i Linköping. Tanken var att hon, jag och min systeryster skulle gå i några brudbutiker i Norrköping och se oss lite för vad jag skulle kunna tänka mig för typ av klänning till bröllopet. Ingen av oss trodde väl att vi skulle hitta den perfekta klänningen direkt, jag är ju extremt bestämd av mig. Hur som helst så tog vi oss till en liten butik.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände mig obekväm till en början. Även om jag stått på scen otaliga gånger och på så vis tycker om att vara i centrum så är jag ganska obekväm med det i andra sammanhang. Nog för att jag kan ta mycket plats, men jag gillar liksom att dela med mig. Mamma och syrran dök nästan in bland klänningarna, själv visste jag knappt vart jag skulle titta. Kvinnan som jobbade i (ägde?) butiken var supertrevlig och frågade mig lite vad jag hade tänkt mig. Klart att jag haft lite idéer även om jag hade försökt att inte låsa mig vid någon direkt idé eftersom det finns så otroligt mycket vackert, men något axelbandslöst var jag i alla fall ganska säker på.

Hur som helst så är jag ju som sagt väldigt bestämt och det jag inte tycker om vet jag omedelbart. Så har jag ju en ganska så stor bakdel i förhållande till min i övrigt ganska lilla kropp så att kjolen på den första klämde ihop rumpan så den blev helt knögglig var definitivt inte min grej. Så en vidare kjol då... Med varje klänning jag provade så var det som att komma ett litet steg närmre vad det nu var jag skulle vilja ha.

Självklart inte klänningen, den är hemlig fram tills bröllopet!
Foto: Min kära syster

Så plötsligt var den bara där. Kvinnan i butiken kom på att hon hade en som kanske skulle intressera mig och den satt som en dröm. Perfekt passform i midjan direkt. Lite lång och så har jag ju sedan länge bestämt mig för att släp inte är något för mig, men det är småsaker. Allt sådant kommer fixas hur som helst. När dragkedjan gick igen och jag tog de där stegen ut ur provrummet så visste jag redan.

Mamma och syrran fick nästan svälja en liten tår, detsamma för mig. Den där känslan av att se sig själv i spegeln och bara känna att "det är så här jag ska se ut när jag gifter mig" (minus frisyr och smink och sånt där) är en märklig och underbar känsla. Jag vill bo i den där klänningen för att jag förknippar den med så mycket positiva känslor, och för att jag är sjukt snygg i den även om jag har fettigt hår och lite lätt utkladdat smink. Vill visa den för hela världen egentligen! Fast det får jag inte... J-man får ju inte se den så då får inte hela världen det heller... Ååååh! Vad jobbigt det ska vara!

J-man och jag delar ju allt i vanliga fall så att hålla den här hemligheten i flera månader är jättejobbigt. Men det går. Vi vet ju att vi står vid varandra som man och hustru ganska snart ändå. 25e maj liksom... En bit i taget så faller bitarna på plats.

Mina tankar om slentrian... Några i alla fall

Det är ett tag sedan nu jag nämnde att slentrian inte är för mig. Någonting jag nämnde snabbt i förbifarten och det enda som verkade märkas i den texten trots det. Som att jag påstått att alla som hamnat i slentrian lever i någon slags lögn. Vilket är helt bisarrt. Jag har aldrig påstått att mitt sätt är det enda rätta, däremot är det självklart vad som är rätt för just mig och det är alltid vad jag kommer utgå ifrån när jag skriver i min blogg. Klurigt va?

Anyway... Jag är inget stort fan av slentrian. För mig är det viktigt att aktivt arbeta för att hålla kärleken vid liv. Någonting som är enkelt när man älskar någon. Det handlar om att ta tid för varandra, fortsätta visa uppskattning även när vardagen känns tung. Att då och då göra något "extra", vardagsromantiken jag pratat om förut. Och, nej, det är inte meningen att man ska sätta vardagsromantiken och de extra överraskningarna i system. För precis som påpekats så kan även det bli slentrian. Det skulle alltså motverka hela sättet jag har att se på detta. Sedan vet jag inte vem som planerar spontanitet? Jag vet att jag inte gör det i alla fall. Alla överraskningar är dock inte helt spontana och kräver planering av förklarliga skäl. Så allt är en balansgång. Precis som med det mesta.

Grejen med slentrian för mig är att man så lätt slutar uppskatta sådant som blivit en vana. När man slutar uppskatta det man har så börjar man ibland glömma bort vad som är så bra med det man har och plötsligt finner man att man sitter och saknar någonting man redan har. I vissa fall så tappar man det man har innan det och så tar det slut bara för att man glömde bort att vårda det där fina man hade. Man glömde att skratta tillsammans, att dela positivt och negativt som hänt på jobbet/i skolan, att få och ge stöd när det behövs och allt det där andra fina som vanligen finns i början av en relation. Varför man skulle vilja bli av med det är för mig ett mysterium. Att fortsätta upptäcka kärleken, varandra och falla för varandra om och om igen är mycket mysigare tycker jag.

Sen tycker jag också att det är awesome att sitta och bara slöa framför en film och pressa i sig godsaker, men det är ingenting jag gör med min kärlek varje kväll. Även en så simpel sak kan bli något extra och speciellt om man inte gör det till en vana. Svårare än så är det egentligen inte. Man hittar sina helt egna sätt att göra sin vardag speciell. Själv utgår jag, givetvis, ifrån vad jag själv skulle uppskatta när jag gör extra saker för J-man. Vilket är en av många anledningar till att jag ibland tvingar ner honom i ett bad eller pressar ner honom i soffan framför en fotbollsmatch när jag vet att han har det extra stressigt eller så. Det är viktigt att kunna slappna av ibland för att må bra och ibland behöver man hjälp med det, även sådana mönster kan man bli blind för. Och mår den ena parten dåligt kommer det förr eller senare gå ut över relationen också tyvärr. Desto viktigare att ta hand både om sig själv och sin partner.

Det ena hänger ihop med det andra och jag skulle kunna fortsätta skriva länge, men jag skulle hamna långt ifrån slentrianfrågan samtidigt som jag skulle prata om precis det samma. Så jag slutar här. För den här gången. Tror jag varit tillräckligt tydlig för den här gången i alla fall. Samtidigt så kommer de som vill missförstå, kanske för att de känner sig träffade eller bara vill vara irriterad på någonting, fortfarande att missförstå. Det är också okej. Vi är olika.