Min absoluta favoritserie är Supernatural, även det en serie som jag skrattat och gråtit till i omgångar. Vissa avsnitt gör mig gråtfärdig oavsett hur många gånger jag ser dem. Andra gör mig lycklig varje gång. Oavsett så blir jag alltid påverkad. Det fascinerar mig.
Det är ju samma sak med favoritböckerna också. En bra författare kan fånga sin publik, för även när det gäller serier (och film och teater, jag har inte glömt det) så börjar det ändå med det skrivna ordet. Man lär känna någon helt ny genom orden och skapar en relation till någon som inte är verklig, men känns levande. En vän. Så händer det något, ens nya vän drabbas kanske av sorg och så gråter man ihop med någon man egentligen aldrig träffat men ändå känner så väl. Lite märkligt när man tänker på det, på sätt och vis, men ändå ganska logiskt.
Man känner ju alltid med de man älskar. Man blir glad när det går bra för ens vänner, ledsen när de är med om en förlust och arg när livet är orättvist. Förenklat, givetvis, men ändå. Till viss del så ger man ibland samma känslor till fiktiva personer som till verkliga. Åter igen, fascinerande.
Jag tror att just det här fenomenet har en hel del med mitt intresse för olika konsttyper att göra. Jag skrev oerhört mycket när jag var yngre, dikter mest av allt även om jag då och då tvingade ut någon novell. Så började jag dansa och så blev det skådespel, sång... Nu funderar jag åter igen på det där med att lära mig spela gitarr. Skapa saker. Precis som jag gör när jag ritar (vilket jag också gjorde mycket när jag var yngre, men inte längre) eller syr. Jag vill ge andra människor någonting. Känslor. Sådär som jag fått av andra. Liv.
Jo, visst låter det flummigt det där, men jag känner ändå lite så. Utan känslor så vet jag inte hur man skulle definiera "liv". Det är ju en så stor del av det.
Oh, well... Jag är lite väl trött för att hålla tråden och fortfarande göra mig förstådd tror jag. Maken är bortrest till imorgon så ingen har sagt åt mig att det är läggdags nämligen. Men lämna gärna en tanke eller två om det här, kan ju vara så att du kan förklara det här bättre än någon (jag) som är rätt trött och svamlig. Kanske har du till och med en helt annan tanke. Och , förresten, vad får dig att reagera mest av allt? Ja, i serie-väg då (böcker, filmer och teatrar räknas också tycker jag).
När jag läser kan jag definitivt bli berörd! Exempelvis Hungerspelen-trilogin och Divergent. Trots att karaktärerna inte är verkliga och trots att det som hände i boken inte är verkligt what so ever, blev jag så berörd att jag faktiskt tyckte synd om, grät med etc. karaktärerna. När jag läser går jag helt in i den världen och precis som du säger blir de någon typ av vänner till mig. Ibland känns det som att huvudkaraktären är just jag själv.
SvaraRaderaJag kan reagera på liknande sätt när jag ser på serier. Man blir så arg eller ledsen eller glad när vissa saker händer. Man skriker mot tv:n eftersom man i den sekunden inbillar sig att karaktären ska höra det man skriker.
Ganska intressant ändå. Att man beter sig på det sättet trots att man vet att det inte är verkligt och att ens egna känslor inte kan påverka något.