Idag hänger jag extra mycket på Lady Dahmer's blogg. Det är så att hon nu kommit ut och berättat att den feministiska showen hon skulle gjort med Cissi Wallin, "Penntricket", är inställd. Den offentliga anledningen till detta finns här för den som är intresserad, LD själv berättar att det egentligen är mer komplicerat än så i sitt inlägg där hon även ber om ursäkt till alla som köpt biljetter.
Det här var något som det ryktats om ett tag. Att showen skulle ställas in det vill säga. Skvaller om att CW och LD inte längre skulle vara vänner gavs som den stora orsaken, huruvida det stämmer eller inte vet jag inte och kan inte heller se på vilket sätt det angår mig. Oavsett skäl så visade det sig att det stämde att showen skulle ställas in. Det kan räcka så.
Hur som helst så tycker jag att det är starkt att våga säga ifrån och backa ur ett projekt när man känner att det inte går, oavsett skäl. Många av oss springer leende in i väggar bara för att det förväntas av oss och vi inte vågar säga ifrån. Vågar inte vara "svaga". Vågar inte ta konsekvenserna av att avbryta för vår egen hälsas skull (mental eller fysisk, vad det nu är). Att dessutom göra det som offentlig person, som ju LD ändå blivit, är än tyngre. Det är inte "bara" det personliga nederlaget, skammen och känslan av otillräcklighet vi alla kan känna. Det är även en massor okända människor som nu sätter sig och spekulerar. "Vems fel var det nu då?" Kräver svar. "Men bara berätta då! Har du sagt A får du säga B!" Den där obehagliga möjligheten att bli överöst av arga, besvikna mail bara för att folk är nyfikna. För visst är det ändå nyfikenheten det handlar mycket om?
Är jag nyfiken? Ja, det ligger i min natur. Är det viktigt för mig att få min nyfikenhet stillad? Nej. Inte på bekostnad av en annan människa (eller två, dock ligger min fokus på LD då det är hon som valt att avsluta så vitt jag förstår). Det är viktigare för mig att ha kvar en av mina favoritbloggare som en människa som mår bra och fortsätter upplysa, provocera, få mig att fundera. Det gör hon ju dessutom utan att jag behöver betala en endaste liten krona! Lyx är det!
Så jag hänger lite på LD's blogg och glädjer mig över hur mycket kärlek och förståelse som rasar in. Det verkar inte vara många som väljer att attackera (hann se någon på twitter som inte verkade vilja förstå, men jag ser nog inte allt och alla har väl inte sett det än). Istället är det många som stöttar, både folk som köpt biljett och folk som låtit bli. Själv lämnade jag en kommentar som sa ungefär vad jag kände (dvs att hon är awesome) och sedan skickade jag in mina uppgifter till Maximteatern så att vi får tillbaka våra pengar. Inga bekymmer!
Mer nätkärlek... Ja, det borde vi absolut applicera mer i vardagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar