Det händer, om än extremt sällan...

När jag var yngre så skrev jag mycket dikter och även noveller till och från. Dikterna var för att få utlopp för tankar och känslor. Novellerna var väl lite detsamma men ändå inte, det varierade. Under åren har jag skrivit ganska många dikter jag varit nöjd med, men väldigt få noveller. Nu har jag aldrig drömt om något författarskap, så det gör inte så mycket att mycket jag skrivit varit... Ja, dåligt rent ut sagt. Men det finns några jag gillar.

För några månader sedan skrev jag en novell till en tävling på Collings Förlag för skojs skull. Min typ av berättelser är sällan glada och passar inte alltid in, men jag ville se om jag kunde producera någonting i alla fall. Om jag fortfarande kom ihåg hur man bygger en berättelse. Så jag skrev, läste, lät J-man läsa, skickade in. Det där med att ändra i historien och förbättra är sällan något jag gör. Jag skriver med hjärtat oavsett om jag skriver en dikt, en låt, en novell eller ett blogginlägg. Vilket betyder att det är rörigt ibland... Men ofta är det precis som det ska vara.

Jag vann inte. Jag är inte förvånad över det heller. Det finns otroligt mycket duktiga författare som förtjänar att bli publicerade. Dessutom så var mitt lilla bidrag på knappt två sidor absolut inte tillräckligt för tävlingens syfte, om man nu bortser från det faktum att min text kanske inte heller föll juryn i smaken.

Hur som helst så funderar jag nu på att publicera texten i bloggen. Om intresse finns det vill säga. Som en kul grej, trots att texten inte är det minsta kul eller glad. Som jag redan nämnt så skriver jag inte sådant som alltid passar in. Jag skriver saker som känns, i alla fall för mig, och ofta saker som gör ont. Det är mörka berättelser med mycket smärta. Sådant har alltid varit lättare för mig, även om jag själv varit superglad och positiv för stunden. Märkligt sånt där...

Men i alla fall. Någon som vill läsa en novell?

Sitter här i min Snug-Rug och skålar i Coca Cola så länge!
(Lagom överexponerad.)