Hur känns det att vara gift då? Är det något annorlunda?
Lite på samma sätt som att man ofta frågar någon som fyller år hur det känns. Bara det att man redan vet att födelsedagsbarnet förmodligen inte känner sig annorlunda eftersom man själv har fyllt år flera gånger. Har man inte själv gift sig så kan det ju kanske vara svårt att veta om det känns annorlunda då. Men jag tänkte att jag kan svara på det. Hur det är för mig. Jag kan ju inte svara för alla gifta par.
Något som finns i de flesta förhållanden är toppar och dalar. Ibland händer något som gör att vardagen, livet, känns extra fantastiskt ett tag. Ibland händer något som gör att allt känns tyngre och tråkigare ett tag. Någonstans däremellan finns vad jag skulle vilja kalla "normalläget". Du vet hur vardagen för det mesta är och hur relationen fungerar mest av allt. I en bra relation så ligger normalläget ganska högt upp på skalan. Det är mer bra dagar än dåliga helt enkelt. Och om jag ser på mina tidigare relationer så är det lite beroende på hur normalläget är som påverkar hur topparna i en relation fungerar. Poängterar igen att det här är så det är för mig, personligen.
I relationer som inte varit så bra. Ett normalläge som varit lägre. Det är i de relationerna som topparna varit som starkast. Skillnaden mellan normalläget och den där speciella grejen har varit så stor att vi liksom gått in i ett tillfälligt rus där vi kunnat säga till oss själva att nu, nu kommer det bli bra på riktigt. Så är det så en period. Glädje och kärlek och lycka. Men det går över. Det går alltid över och vardagen kommer ifatt. Normalläget. Samma saker man stört sig på som alltid, samma saker att bli ledsen och besviken på. Samma bråk som innan. Sånt som fått i alla fall mig att känna att den där toppen bara var falsk. Lite som en fantasi. Vilket ju inte är hela sanningen, något finns ju ändå där om man har en relation. Men lite kanske man lurar sig själv i de där topparna. För mig känns det som att det finns mer problem än man låtsas om när man behöver ta in ett extra element för att vara lycklig ett tag. Nu i efterhand i alla fall.
Med ett högt normalläge, som jag har nu, blir topparna inte lika höga. Det blir inte något rus på det sättet. Anledningen är för att man redan mår så bra att steget upp till det euforiska är så kort, man är redan van vid känslan för den är i stort sett konstant. Självklart får man ett litet lyft när det händer något nytt, men det är inget extremt i jämförelse med vardagen. Och vägen ner är lika kort. Ingen känsla av besvikelse för att "problemen kom tillbaka" eftersom de inte fanns där från början. Bara en konstant känsla av välbefinnande. Ett samarbete. För mig är detta helt fantastiskt och jag visste faktiskt inte att det kunde bli så innan. På sätt och vis trodde jag att den konstanta jakten på toppar var det som gjorde en bra relation, även om jag inte ville tro det.
Så, känns det annorlunda att vara gift? Både ja och nej. Vi är lika lyckliga som innan. Man kan inte "fixa" sin relation med ett bröllop, det måste redan vara bra. Men det känns faktiskt som att vårat normalläge höjts ett litet snäpp till. Som att allt är precis som vanligt fast ändå lite, lite bättre. Kanske lite tryggare ändå. Jag vet inte. Lite av varje. Ja, fast nej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar