Att vilja ha barn eller inte

Eftersom jag är kvinna så händer det då och då att folk frågar mig när jag ska skaffa barn. Det är liksom en förutsättning att det är någonting jag vill, inte en fråga huruvida jag ser det i min framtid eller inte. Lite som att det vore omöjligt för just en kvinna att inte vilja ha barn. Att inte vilja ha barn, som kvinna, kan ibland vara det mest provocerande man kan säga till en annan människa. Jag undrar varför.

En av mina bästa vänner bestämde sig för länge sedan att barn inte fanns på hennes prioritetslista. Hon är, i alla fall i dagsläget, inte intresserad av att ha en fast relation och satsar hellre på en karriär än familjeliv. Jag tycker att det är en bra inställning. Så länge hon går de vägar som gör henne lycklig är det bra. Det varken angår eller bryr mig huruvida hon skaffar barn eller inte. Ändå förutsätts det på något vis att hennes liv är oh så tomt utan man och barn. Den biologiska klockan och det. Hon måste ju känna av den. Och det skulle ju kännas oh så annorlunda om det var hennes alldeles egna barn, då skulle hon automatiskt känna alla de där moderskänslorna som än så länge varit frånvarande. Magin med att skapa liv och kärleken som inte går att beskriva. Det där som vi alla kvinnor måste, måste, måste längta efter och om vi inte gör det så vet vi bara inte om att vi gör det. Än.

Från en pjäs jag var med i för nästan 2 år sedan.

Jag ville verkligen inte ha barn när jag var yngre och fick gång på gång höra att jag skulle ändra mig när jag blev äldre. Bara för att jag inte tyckte om barn då så betydde det ju inte att jag inte skulle tycka om dem sen. Det är helt sant. Man kan ändra sig. Man kan ändra sig flera gånger till och med och jag har gjort det också. Jag avskydde barn när jag var yngre och vägrade kännas vid tanken att skaffa några dreggelproducerande avfallsmaskiner. Sedan började mina vänner få barn och några av dem lärde man ju känna lite grann och kunde liksom inte undgå att tycka om. Så jag tänkte att jag nog ville ha barn någon gång. Med rätt person. När jag kände mig mogen. Fast jag är inte säker egentligen. Vill jag ha barn? Är jag beredd att låta hela mitt och min mans liv förändras för all framtid för ett nytt liv? Vill jag ta konsekvenserna av vad ett sådant val innebär? Är jag beredd att offra min relation som den ser ut idag för en helt ny, en som ingen utav oss egentligen vet hur den skulle komma att se ut? And so on and so forth...

Fast man ska ju inte riktigt tänka så som kvinna. Det är ju männen som ska vara tveksamma, ibland motvilliga. Det är nämligen helt normalt. När jag kom i samtal om det här med barn med en ny bekantskap och nämnde att J-man faktiskt vill ha barn och velat länge, bara att det ska vara rätt person och tid och sådant också, så lutade sig hen bara tillbaka och tyckte att "men då är det ju lugnt". Förutsättningen var ju att jag självklart ville. Jag fick inte ens frågan om vad jag ville. Så länge min man vill så är det ju färdigt, bara att börja avla. Att det är min kropp som tar mest stryk, jag som utsätts för risker om något vill sig illa, mitt liv som radikalt ändras från och med att jag blir gravid det spelar liksom ingen roll. Det var en så märklig känsla för mig, att plötsligt reduceras till en barnfabrik utan att själv få ha en åsikt om det.

Det förutsätts att jag och J-man nu ska skaffa barn, kanske inte på en gång men så småningom, nu när vi är gifta. Jag tycker att det är lite fördomsfullt. Att förutsätta alltså. Jag tycker nämligen att det är upp till oss att avgöra hur vi vill göra, inte upp till förväntningar på oss. Jag tycker inte att min bästa vän (eller någon annan heller givetvis) ska få höra att hon visst vill när hon säger att familjelivet inte är något för henne. Jag tycker att den fria viljan är viktigare än vad som anses vara norm.

Sen är det ju så att de förväntningar samhället, oftare än inte enligt mina erfarenheter, har på oss som barnproducenter kan vara fruktansvärt ångestframkallande för vissa också. De som inte kan få barn till exempel. Förväntningen som så lätt kan kännas som ett krav bara för att "det ska vara så". Det känns inte rättvist.

Jag skulle gärna vilja ha ett svar på varför det är så provocerande när en kvinna inte vill ha barn. Har du någon teori? Det enda jag kan komma att tänka på är just att det är normen och jag tycker att vi borde tänka längre än så. Vi är väl ändå smartare än så liksom? De flesta av oss i alla fall?

Och det är givetvis lika okej att vilja ha barn som inte ifall någon inte förstått det. Det är lite (mycket) en förutsättning för den mänskliga rasens överlevnad... Och jag vet inte om just vi kommer skaffa barn eller inte. Det är ju något vi ska vara överens om och ingen annan. Jag tycker bara att det ska vara lika okej om vi låter bli.

Våra "barn" som vi har nu...