Den stora dagen som man säger...

Tror bilder talar ganska bra för sig själva så det kommer bli några stycken här. Alla bilder är tagna av Patrik Holgersson (holgerssonfoto.se), en helt awesome kille som var med och verkligen förgyllde dagen. "Man ska ha en fotograf som känns bra på bröllopsdagen"  hörde och läste jag överallt innan, så vi satsade på det. Social, professionell, trevlig och duktig, men nu är det ju bröllopet och inte fotografen vi ska prata om!

Vi gifte oss borgligt på en liten teaterscen i Linköping. Temat var syréner och handdukar eftersom man firar både Terry Pratchett och Douglas Addams den 25e maj (dagen D så att säga) och vi brukar fira det i vanliga fall också. Så tärnorna och marshalkerna hade syréner, J-man hade givetvis syrénkvist och handduk, jag hade min brudbukett av syréner och marshalkerna bar även de handduk.

Ingångsmarchen blev Joe Santrianis "Always with me, always with you". Så hade jag och J-man skrivit varsitt brev till varandra som lästes upp under vigseln tillsammans med en låt var som vi valt till den andre. Min låt till J-man var Åsa Jinders "Av längtan till dig", J-mans låt till mig var "Grow old with you" som Adam Sandler sjunger i "The weddingsinger". Båda låtarna framfördes av vänner till oss ur brudföljet och knöt samman våra respektive brev till varandra väldigt bra, något ingen av oss tänkt på förrän vi hörde det. Utgången blev Domenico Modugnos "Volare".

Efter vigseln gav vi oss iväg på fotografering medan gästerna fick fylla festlokalen. Vi klättrade lite på berg och sånt för att få tjusiga bilder och det kan vara så att mina skor och sten inte gick så bra ihop... Det kan till och med vara så att jag snubblade lite i en vattenpöl och skaffade mig ett tjusigt blåmärke på foten... Det kan också vara så att jag skrattade så jag grät när J-man försökte fiska upp mig igen. Vi hade kul i alla fall!

Man kan ju inte vara seriös jämt liksom. Sedan bar det i alla fall ut till festlokalen för mat och dryck och tal och musik och dans! Det blev precis som vi önskat oss. Ju mer kvällen flöt desto mer släpptes fokusen på oss och blev bara mer och mer fest. Det verkade som att verkligen alla hade trevligt och det dansades friskt, socialiserades i alla hörn och sjöngs en del också. När det blivit mörkt fick jag och J-man som en extra liten present av svärfar med fästmö en lyckta att skicka upp i nattmörkret för god tur. Den första fick vinden tag i så att den började brinna innan vi fick upp den, men vad gör väl det när man kan tända en till? Alla möter ju svårigheter  då och då filosoferar jag.

Vi orkade längre än jag trodde och tog oss till hotellet, som vi sett till att boka fredag till söndag, vid tolv någonting som jag minns det. Trötta och yra av glädje. I vår lägenhet hade ett flertal gäster en episk efterfest med trängsel, allsång och mycket skratt. Precis som det ska vara!