Man vänjer sig ändå

J-man har ju varit borta hela den här veckan, i princip. I måndags åkte han på jobbresa, han kom hem torsdag kväll lite lagom så vi hann prata lite innan det var sovdags, sen åkte han på fredagen innan jag kommit hem och idag ska han komma hem igen. Jag har knappt sett honom alltså. Vi messar och har pratat i telefon så klart, men ändå.

Saken är ju den att jag inte är så van att vara ensam. Det har ju varit perioder förut som han rest, men varje gång det har tagit ett par månader så är det lite som att börja om igen. Ovant att inte pussa och krama på honom när jag kommer hem. Ovant att inte ha honom stökandes i lägenheten. Ovant att han inte lagar mat eller kanske spelar spel på datorn i köket. Ovant att inte ha honom bredvid mig i sängen när vi ska sova. And so on. Rutinerna, vardagen, rubbas ju plötsligt.

Bus är rätt nöjd bara någon kramas med honom.

Så är man ju anpassningsbar. De första dagarna är värst (och nu tar vi inte med Pysens protester i beräkningen, utan fokuserar bara på mig en stund). Eller, dagarna är helt okej egentligen. Man gör det man ska göra och underhåller sig själv när det blir för tyst och ensamt. Spelar spel, pluggar, ser på tv, leker med katterna och så vidare. Det är ju när man ska sova som det är mest påtagligt att något är annorlunda. Men det funkar ju ändå och efter någon dag eller två börjar det kännas helt normalt. Ensamt, men normalt. Och vid det laget har i alla fall jag redan börjat vänja mig vid den nya rutinen som kommit av att vara själv.

Snabb anpassning alltså. Vilket är skönt om jag ska vara helt ärlig. Vore det inte så att jag anpassade mig snabbt så skulle det ju bli jättejobbigt så fort J-man åkte iväg någonstans.

Sen så är det klart att det stundvis känns jobbigt ändå. Vi älskar ju varandra och har valt att leva ihop just därför och vi vill ju vara med varandra så mycket som möjligt... Så vi saknar ju varandra. Den delen kommer vi inte ifrån oavsett hur bra vi anpassar oss när något förändras i vardagen.

Katterna anpassar sig ju också (nu kan vi prata om dem igen), men det tar lite längre tid. Vilket ju gör att det kan bli jobbigare än vad det hade behövt vara för mig. Som den här veckan, när Pysen inte alls tyckte att sömn var något jag behövde. Och det går ju inte att förklara för dem varför J-man plötsligt är försvunnen. De verkar inte riktigt förstå skype heller så de får anpassa sig på sina egna sätt... Bus vill mest kramas i vilket fall. Han tar hand om mig när J-man är borta.

Ja, kanske inte mitt roligaste inlägg, men ibland får man spy ur sig det man funderar på helt enkelt. Eftersom J-man kommer hem idag kommer ju alla vi tre som varit hemma få ställa om oss igen. Det ser jag fram emot!