Jo, jag är visst sjuk

Varför skulle jag baka såhär dags om jag inte var sjuk? Hur kan jag få för mig att det är bättre än att krypa ner i en varm härlig säng bredvid min älskade J-man? Jag vet inte... Kanske för att jag älskar att se hans leende och den där glimten han får i ögonen när jag gjort något extra för hans skull.. Som att baka till kollegorna eller ge en present eller skriva ett kärleksbrev.. En överraskning av något slag. Jag älskar det. Det är ett av mina sätt att visa min kärlek.

Om ungefär tio minuter ska toblerone cheesecaken ur ugnen och få svalna lite innan den dekoreras med riven toblerone. I kylen står en bunt morotsmuffins med honung som jag toppat med citronglasyr och en mandel. Själv smakar jag inte ens på det jag bakat eftersom det inte är något jag tycker om. Okej, cheesecaken vet jag inte, men muffins är inte min grej. Inte heller glasyr utan choklad är något jag gillar. Allt är till J-man och hans kollegor hur som helst. Jag hoppas de kommer tycka om det.

Vid det här laget är jag väldans trött faktiskt... Men det hjälps inte. Det är så kort tid kvar. J-man sover, men jag kan ändå se det där glittrande ögonen framför mig och det ger mig mer kraft. Jag får sova längre än han imorgon hur som om jag inte väljer att gå upp och dricka kaffe med honom.

Hm.. Om man skulle skriva en liten kärlekslapp medan man väntar på kakan?