Alla vill inte vara vän med sina ex. En del klarar inte av att vara det heller. Sen har vi de som är vän med sina ex. Inget utav det är fel eller konstigt. Vi är ju alla olika och hanterar saker på olika sätt. Sedan kan det ju spela stor roll varför det tog slut och hur. Till exempel.
Jag är själv vän med flera av mina ex. Ett utav dem är en av mina absolut närmsta vänner, en sådan människa som jag aldrig kommer släppa ur mitt liv oavsett hur långt ifrån varandra vi bor eller hur sällan vi har kontakt. Vi älskar varandra för mycket och har för mycket historia ihop helt enkelt. Dock inte romantisk kärlek och den historia som sammansvetsat oss är inte heller romantisk. Hade det varit så hade vi inte varit vänner utan tillsammans och tillsammans varken ska eller vill vi vara. Vänner är det bästa för oss.
Andra ex är sådana jag pratar sällan med, men ändå någon gång då och då. Bryr mig om att de mår bra och är lyckliga och de verkar känna detsamma tillbaka, andra är mer avlägsna och mer sådana man pratar med om man springer på varandra och då är det artigheter precis som när man träffar en gammal klasskamrat eller så. Sen finns det ett ex som vägrar prata med mig också, av okänd anledning. Kanske tillhör han bara den kategorin som inte klarar av att vara vän med sitt ex (men att inte ens hälsa om man hamnar i samma sällskap och bete sig civiliserat kan jag känna är lite barnsligt).
Att vara vän med sitt ex är inte något som sker över en natt. Ett av mina ex kunde jag inte prata "normalt" med några längre stunder på två år efter att det tog slut på grund av hur det tog slut och hur sårad jag var. Sen varken kan eller ska jag tala för hur han kände, det är bara min sida av saken. Ett annat gick det ganska snabbt och smärtfritt med eftersom vi båda var fast beslutna att inte släppa varandra ur varandras liv. Helt enkelt för att vi var och är för bra vänner för att vilja det. Så vi gick helt enkelt åt samma håll. Idag stöttar vi varandra i alla väder. Oavsett om det är pengabekymmer, familjesvårigheter eller kärleksproblem så hjälps vi åt så gott vi kan. Men att komma till den punkten kräver en enorm ömsesidig respekt och alla klarar inte av det. Det är nämligen inte enkelt. Inte till en början i alla fall.
Flera har frågat mig till och från under åren hur jag kan vara vän med "den" eller "den"... Men för mig är det självklart. Om personen är en bra människa så är det väl dumt att vara ovän med den? Man passar inte ihop med alla människor, vare sig vänskapligt eller romantiskt, men upptäcker man att någon är bättre som vän än partner så känns det som att det borde vara så. Ett råd är dock att undvika samtalsämnen om sex och nya kärleksintressen till en början... Man vet att det händer, men tills spänningarna släpper behöver ingen av er höra om det. I alla fall inte om någon eller båda av er är svartsjuk(a). Man måste inte vara kär för att bli svartsjuk vilket många felaktigt tror... Svarsjuka är nämligen lika ologiskt som vilken annan känsla som helst. Respekt är nyckelordet som sagt.
Har jag gjort mig någorlunda tydlig i hur jag ser på det här? En del killar är dessutom mycket bättre på att vara vänner än pojkvänner. Vissa människor (ja, både killar och tjejer faktiskt) verkar ha en liten spak i hjärnan som slår om till elak så fort ett förhållande inleds. Men det kan vi prata om en annan gång...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar