Nöjd och allmänt glad

Pratar med Sessan på msn och konstaterar att hon dricker en virgin screwdriver till morgonmellanmål medan jag kör på med en virgin redbull vodka. Pysen har legat på mitt skrivbord och smakat lite förnöjt på bordsytan medan Bus springer runt som en yr ekorre och vässar sina klor på varierande klösbräda. Näsan är bara halvt översvämmad och ingenting gör överdrivet ont än så länge... Livet är riktigt nice ibland.

Lördag förmiddag, som vanligt på lördagar innan middag

Sitter och är allmänt tjock i hals och näsa. Bortsett från det mår jag ganska bra turligt nog. Jobbigt att röra sig när luften inte kommer in lika enkelt som vanligt dock. Men det är okej efter omständigheterna. Om ett tag ska jag ta ett varmt bad och om jag har tur så klarnar det lite då. Jag vill inte överdosera nässprej och slemlösande, särskilt inte på dagarna eftersom jag inte kommer få sova på nätterna då.

Så har jag och J-man fallit i Wordfeud-fällan också.. Fast vi spelar bara med varandra. Jag tror jag kommer hålla det så, men han får ju göra som han vill så klart! Just nu är det väldigt förvirrande eftersom vi spelar på svenska och jag sitter och chattar med vänner på engelska. Även det här inlägget är klurigt när jag är inställd på engelska. Det blir en svengelsk röra i huvudet på mig.

J-man har åkt iväg på innebandyträning och jag har fått ett jättefint kort från min gudmor i brevlådan. Förhoppningsvis kommer min mamma höra av sig med en tid för familjen att ses snart också. Jag har bett J-man köpa med sig soppa till mig på vägen hem. Jag vill leka med kameran också... Så jag ska göra det. Om jag orkar.

Förlåt för att jag är så tråkig. Med huvudet fullt av snor och slem är det stundvis svårt att vara fyndig är jag rädd.

I feel ugly

Bara sådär har jag en ful-dag. Jag ska vända den, det har jag redan bestämt, men än så länge är det en fuldag. Det hjälper inte att näsan svämmar över är klart... Ändå. Fuldagar är irriterande.

Hur kan jag ha en ful-dag när jag är såhär snygg liksom?

Min humor har jag inte tappat bort i alla fall. Men innan jag vänder min ful-dag till en åtminstone okej-dag så ska jag ta tag i nödvändigheter som att maila handledare och städa kök. Kanske lägga en ansiktsmask för att skämma bort mig lite någonstans där också.. Och mer kaffe. Mer kaffe är viktigt för att överleva idag tror jag.

För övrigt så kör jag fortfarande på det där "våga vara ful", men man ska trivas också. Och just idag trivs jag inte. Det där med trivseln är ju faktiskt viktigast av allt.

Jo, jag är visst sjuk

Varför skulle jag baka såhär dags om jag inte var sjuk? Hur kan jag få för mig att det är bättre än att krypa ner i en varm härlig säng bredvid min älskade J-man? Jag vet inte... Kanske för att jag älskar att se hans leende och den där glimten han får i ögonen när jag gjort något extra för hans skull.. Som att baka till kollegorna eller ge en present eller skriva ett kärleksbrev.. En överraskning av något slag. Jag älskar det. Det är ett av mina sätt att visa min kärlek.

Om ungefär tio minuter ska toblerone cheesecaken ur ugnen och få svalna lite innan den dekoreras med riven toblerone. I kylen står en bunt morotsmuffins med honung som jag toppat med citronglasyr och en mandel. Själv smakar jag inte ens på det jag bakat eftersom det inte är något jag tycker om. Okej, cheesecaken vet jag inte, men muffins är inte min grej. Inte heller glasyr utan choklad är något jag gillar. Allt är till J-man och hans kollegor hur som helst. Jag hoppas de kommer tycka om det.

Vid det här laget är jag väldans trött faktiskt... Men det hjälps inte. Det är så kort tid kvar. J-man sover, men jag kan ändå se det där glittrande ögonen framför mig och det ger mig mer kraft. Jag får sova längre än han imorgon hur som om jag inte väljer att gå upp och dricka kaffe med honom.

Hm.. Om man skulle skriva en liten kärlekslapp medan man väntar på kakan?

Att vara vän med sitt ex

Alla vill inte vara vän med sina ex. En del klarar inte av att vara det heller. Sen har vi de som är vän med sina ex. Inget utav det är fel eller konstigt. Vi är ju alla olika och hanterar saker på olika sätt. Sedan kan det ju spela stor roll varför det tog slut och hur. Till exempel.

Jag är själv vän med flera av mina ex. Ett utav dem är en av mina absolut närmsta vänner, en sådan människa som jag aldrig kommer släppa ur mitt liv oavsett hur långt ifrån varandra vi bor eller hur sällan vi har kontakt. Vi älskar varandra för mycket och har för mycket historia ihop helt enkelt. Dock inte romantisk kärlek och den historia som sammansvetsat oss är inte heller romantisk. Hade det varit så hade vi inte varit vänner utan tillsammans och tillsammans varken ska eller vill vi vara. Vänner är det bästa för oss.

Andra ex är sådana jag pratar sällan med, men ändå någon gång då och då. Bryr mig om att de mår bra och är lyckliga och de verkar känna detsamma tillbaka, andra är mer avlägsna och mer sådana man pratar med om man springer på varandra och då är det artigheter precis som när man träffar en gammal klasskamrat eller så. Sen finns det ett ex som vägrar prata med mig också, av okänd anledning. Kanske tillhör han bara den kategorin som inte klarar av att vara vän med sitt ex (men att inte ens hälsa om man hamnar i samma sällskap och bete sig civiliserat kan jag känna är lite barnsligt).

Att vara vän med sitt ex är inte något som sker över en natt. Ett av mina ex kunde jag inte prata "normalt" med några längre stunder på två år efter att det tog slut på grund av hur det tog slut och hur sårad jag var. Sen varken kan eller ska jag tala för hur han kände, det är bara min sida av saken. Ett annat gick det ganska snabbt och smärtfritt med eftersom vi båda var fast beslutna att inte släppa varandra ur varandras liv. Helt enkelt för att vi var och är för bra vänner för att vilja det. Så vi gick helt enkelt åt samma håll. Idag stöttar vi varandra i alla väder. Oavsett om det är pengabekymmer, familjesvårigheter eller kärleksproblem så hjälps vi åt så gott vi kan. Men att komma till den punkten kräver en enorm ömsesidig respekt och alla klarar inte av det. Det är nämligen inte enkelt. Inte till en början i alla fall.

Flera har frågat mig till och från under åren hur jag kan vara vän med "den" eller "den"... Men för mig är det självklart. Om personen är en bra människa så är det väl dumt att vara ovän med den? Man passar inte ihop med alla människor, vare sig vänskapligt eller romantiskt, men upptäcker man att någon är bättre som vän än partner så känns det som att det borde vara så. Ett råd är dock att undvika samtalsämnen om sex och nya kärleksintressen till en början... Man vet att det händer, men tills spänningarna släpper behöver ingen av er höra om det. I alla fall inte om någon eller båda av er är svartsjuk(a). Man måste inte vara kär för att bli svartsjuk vilket många felaktigt tror... Svarsjuka är nämligen lika ologiskt som vilken annan känsla som helst. Respekt är nyckelordet som sagt.

Har jag gjort mig någorlunda tydlig i hur jag ser på det här? En del killar är dessutom mycket bättre på att vara vänner än pojkvänner. Vissa människor (ja, både killar och tjejer faktiskt) verkar ha en liten spak i hjärnan som slår om till elak så fort ett förhållande inleds. Men det kan vi prata om en annan gång...

Fake it

Eftersom läkaren sagt mig att det inte finns något att göra annat än att vila och pressa i sig mycket vätska och jag bara hade en föreläsning idag så tog jag mig till uni. Mascara, nytvättat hår och en gnutta läppstift fick dölja min krasslighet. Tror det fungerade ganska bra. Känner mig snygg, men rösten är varierande tjock beroende på hur mycket slemlösande som verkar för stunden. Otrivin comp är min bästa vän så länge jag känner för att andas. Förutom de grejerna så mår jag ganska bra idag. Så tar jag det ju väldigt lugnt också i och för sig.

Vardagsrummet ser ut som en halv soptipp sen jag blev dålig och J-mans innebandylag kommer hit imorgon för styrelsemöte. Inte riktigt okej... Så jag ska försöka plocka undan det absolut värsta. Passa på medan kroppen känns okej. Det är ju mest vardagsrumsbordet. Hur ansträngande kan det vara att flytta disk från det till köket? Precis. Till och med en sjukling borde klara det. Ler man dessutom samtidigt så kan man kanske lura sig själv att man är frisk en liten stund ockå. Fake it til you make it, som de säger!

Jag är ett virus

Jag har varit hos doktorn som sagt till mig att jag har en virusinfektion (eller kanske flera) så jag är utan hjälp. En tur förbi apoteken resulterade i en stor påse bli-frisk-eller-åtminstone-hålla-sjukan-i-schack. Det värsta är ju att virus kan ta hur lång eller kort tid det vill att läka ut. Vila och vätska var rekommendationen jag fick. Lite studier på det så ska det nog ordna sig ändå. Även om det känns jobbigt just nu.

Hur som helst är det bättre idag än igår. Igår var det som om någon slog en slägga i huvudet på mig. Jag var visserligen runt på stan då för en uppgift och tygshopping... Idag har jag inte varit igång särskilt utan tagit det lugnt som jag ska. Lite tjurig att jag inte kan yoga dock. Känns dumt att riskera svimning mitt i en stretch. Risk för skador liksom.

När J-man slutar jobbet ska han ut till Ikano-huset och köpa byxor. Jag tänker följa med. Äta något och köpa en ny bäddmadrass. Testa gränserna lite liksom... Mina egna gränser. Zyx, otrivin och alvedon får följa med för säkerhets skull tror jag minsann... Och en flaska vatten. Mycket vätska var det ju.

Video: Ex som förolämpar?

För att förtydliga ska jag också säga att jag inte är emot att man har den typen av humor emellan sig om alla är med på det. Tycker själv att det kan vara väldigt underhållande.

Poolparty

Det syns knappt på bilden, men jag är lagom blå över armen sedan lördagens bravader. Vatten kan nämligen vara ganska hårt och när man tävlar med varandra kan det bli så att man är lite klantig... Jag har en mindre bula på ena smalbenet också och en lättare sträckning i låret efter kapplöpningen, men i övrigt är jag hel!

Nu låter det kanske konstigt, i och med att jag är lite smått mörbultad, men det var en av de bästa festerna i mitt liv! Vi badade bubbelpool och hoppade i stora bassängen, lekte lekar (varav jag vann två åt mitt lag och sedan tog vi dessutom hem allt), skrattade och pratade ikapp med varandra. Det enda vi möjligen saknade var musik, men det märktes knappt. Vi hade för kul helt enkelt.

Efter själva poolpartyt tog sig hela gänget in mot stan och NH. Jag själv hamnade dock på Pitch Black där jag dansade i DJ-båset resten av kvällen. Mycket bättre avslut går inte att få! Awesomeness!

Men typiskt...

Började ny kurs idag och passade på att blogga lite kort från min HTC innan introduktionen imorse. Inte för att du visste om det... Inlägget har nämligen inte publicerats. Varför är ett mysterium. Antingen var täckningen så dålig på universitetet att det inte fungerade eller så har blogspot-appen börjat bråka. Vissa program verkar nämligen gå i skift på det sättet.

Hur som helst så blir det ännu en rolig kurs verkar det som. Lite annorlunda än de förra, men det betyder ju inte att det är dåligt på något sätt. Skriva rapport ska vi i alla fall göra. Två och två dessutom! Det ska bli kul faktiskt! Tror att min samarbetspartner och jag kommer komma bra överrens och äga den uppgiften totalt! När vi kommer på vad vi ska skriva om. Funderar lite nu... Klurigt.

Well... Det var det. Lagom informativt och inte allt för intressant. Jag ska kompensera med ett inlägg om lördagen, jag lovar.

Out of order

Tung dag efter en alldeles för rolig kväll... Berättar mer när jag är piggare. Imorgon kanske. Bästa kvällen på ett tag helt klart i alla fall.

Planerar en spännande dag...

Idag är jag segstartad. I och för sig blev det ganska sent igår, men ändå. En spännande dag väntar mig... Eller kväll egentligen. Poolparty med folk från klassen. Poolparty i januari? Ja, tydligen har någon i min klass spännande vänner och lyckades fixa detta privilegium till oss. Ser massor fram emot det! Lite synd att man inte har en vattentålig kamera bara... Hade varit roligt att ta lite bilder. Å andra sidan är det inte ofta jag har behov av en vattenkamera så att jag inte har någon är ju inget konstigt alls egentligen...

J-man fick välja färg till mina naglar igår så jag har gula och orangea naglar med silverglitter. Festligt värre! Något vill man ju kanske piffa till sig även om man ska hoppa omkring i en bassäng eller sitta i en bastu eller liknande. Mitt ansikte går liksom au naturale.

Nu ska jag planera så jag hinner med allt jag vill hinna med idag utan att stressa. Yoga, en skön dusch, ordentligt med mat... Inga svårigheter. Helst vill jag hinna umgås med J-man också såklart, men jag vet inte riktigt hur hans dag ser ut. Just nu är han och spelar innebandy.

För övrig så donerade J-man ett par av sina gamla jeans till mig igår. De är lite stora i midjan och skrevet är rymligare än jag behöver av förklarliga skäl.. Men de är riktigt bekväma! Så de tillsammans med ett bekvämt linne och någon varm tröja över lär bli dagens outfit.  Coco Chanel ska en gång ha sagt (fritt översatt från engelska) "lyx ska vara bekvämt, annars är det inte lyx" och visst ligger det mycket i det? Så jag är bekväm-snygg idag. Så det så.

Fredag

Klockan är ganska mycket för att ta sin första kopp kaffe för dagen. Ändå gör jag precis det just nu. Bara för att jag ska slippa ha huvudvärk. Man får ju gärna det om man är van att dricka kaffe varje dag och sedan skippar en. Inte coolt.

Annars har inte dagen varit så händelserik. Jag fortsätter yoga än så länge och kroppen reagerar på alla möjliga sätt. "Vad gör du mot mig?" verkar kroppen fråga efter allt ta-det-lugnt. Jag svarar att jag jobbar för att må bättre så det är bara att vänja sig. Lite försiktig måste man ju vara ändå. Så man inte gör sig illa. Det är lite klurigt att koppla att man inte klarar allt man kunde göra för ett par år sedan på en gång. Innan jag blev mer eller mindre sängliggande och gick upp i vikt behövde jag inte ens fundera. Jag bara gjorde. Det mesta fungerade bara.

Nu är jag visserligen fortfarande rörlig, men jag har inte samma kondition och styrka. "Vigheten" och smidigheten har förändrats förvånansvärt lite. Möjligen ligger det något i det min läkare sa om att jag är överrörlig... Vad nu det betyder egentligen. Vi är ju alla olika.

J-man sitter vid datorn och spelar. Den här dagen blir inte mer spännande än så här för oss. Vi laddar inför imorgon. Jag ska festa med folk från klassen och J-man ska hitta på något annat. Exakt vad vet jag inte om han bestämt sig helt för än. Kanske vill han bara vara ifred en stund? Han får ju aldrig det till skillnad från mig, i alla fall inte hemma. Och man kan behöva det med ibland.

Video: Kommentar på att jag vill att min partner ska bry sig

Sweaty stuffs...

Jag passade på att köpa mig en yoga-matta för presentkortet jag fick av J-mans far med sambo i födelsedagspresen (och några andra saker också, men ändå). Tänkte att det säkert kunde vara en bra investering. Nu har jag yogat i 20 minuter på nybörjarnivå och är genomsvettig. Det märks att jag inte tränat på pinsamt länge... Cyklingen till LiU verkar inte ha satt sina spår än heller.

Väldigt skönt dock. Jag känner mig lugnare och det behövde jag. Är helt sönderstressad över skolan just nu. Slutet av kursen så det är inget konstigt och det är lika dant för de flesta av oss tror jag nog. Men ändå. Skönt var ordet. En vana jag gärna tar till mig. Har tänkt på det länge, men lat som man är tar man inte tag i det.

Nu ger jag inga löften, för lovar jag att jag ska yoga 20 minuter om dagen kommer jag väl aldrig yoga igen... Men jag hoppas hitta tiden för det. Det är liksom inte en så lång stund och mår jag bättre såhär direkt känns det ju ganska värt det. Men nu ska jag duscha av mig lite. Kan vara bra det med. Och ansiktsmaska mig och skämma bort mig. En andningspaus liksom. Det förtjänar vi alla då och då.

Lite mysstämning på det kanske?

This is what I want...

Länk till produkten

Nu ska jag börja med att säga att min Nikon D50 är en bra kamera. Däremot så saknar den en del funktioner som jag skulle vilja ha och det är helt enkelt för att den är ungefär 7 år gammal på marknaden. Tekniken går ju så fort fram och jag som blivit bortskämd med nyare modeller och fler funktioner önskar helt enkelt en annan modell just nu. Och fortfarande är det Canon 1100D som lockar mig mest av allt.

För ett par månader sedan (tror jag stämmer bra i alla fall) så tog Iza med mig till Expert och kikade på hennes kamera eller grejer till kameran eller hur det nu var.. Hur som helst fick jag då känna på 1100D bara för att se hur den kändes. Den var lite halvt gjuten i handen på mig så.. Ja, jag känner mig helt enkelt säker på att den är rätt för mig.

Det är en bra produkt till ett bra pris dessutom. Det enda jag kommer behöva köpa till (förutom ett extrabatteri, för sådana är bra att ha) är i princip ett UV-filter för att skydda linsen. För övrigt fick jag ett närbilds- och ett stjärnfilter av Iza i födelsedagspresent!

Ja.. Det var väl det gällande kameror för nu i alla fall. Jag leker vidare med min Nikon såklart. Den ska få följa med ut i Trädgårdsföreningen och fotografera blommor när det blir lite varmare. Men en Canon 1100D med bildstabilisator ska bli min! Så småningom.

Bad bangs?

Jag råkade visst klippa av mig luggen igen också... Ständigt trött på mitt hår trots att det växer hela tiden. Så av med skiten. Lite förändring. Någonting i alla fall. Och det känns bra även om det är ovant att ha något mot pannan (mer eller mindre) hela tiden. Just idag och igår och i förrgår, som var dagen jag klippte mig, så känns det bra. Jag trivs. Hur jag känner imorgon får vi se. Men jag orkar inte klaga. Jag har det rätt bra liksom... Mest bara uttråkad. Sådär som man blir...

När jag var liten så klippte alltid mamma lugg på mig och min syster. Jag minns inte hur bra eller dåliga vi var på att sitta still, men det var inte jämna luggar. Snett och hackigt... Huvudsaken är ju egentligen att det funkar. Syftet var ju att vi inte skulle ha hår i ögonen och det slapp vi. Jag klipper i alla fall lite mer jämnt dock.

En såndär dag tydligen...

Jag är trött idag och har en hel del att göra, så egentligen borde jag inte sitta och blogga, men man behöver pauser då och då och jag har ju varit så kass på att blogga i helgen. Bus är bråkig katt och lyckades dessutom riva mig när jag lyfte upp han (jag vet att det inte var med flit, för han är för snäll katt) så nu ser jag helt krigsskadad ut.

Det är egentligen världens minsta lilla rivsår, men eftersom jag inte vill bloda på mina saker så satte jag en plåsterbit över. Den täckte dock inte så bra som jag velat så jag korsade över en plåsterbit till fast åt andra hållet då. Så nu ser det mycket värre ut än vad det är på riktigt. Känns alltid så fjantigt när det blir så. Men hellre en överdriven plåstring ett tag än blod på arbetena. Plåstret behöver ju bara sitta tills jag känner mig säker att jag inte kommer spontanriva upp såret igen på en nål eller nåt. Så en timme kan nog räcka bra. Lite marginal liksom.

Snyggt va?

Känner mig helt stressad över det som behövs göras (okonstigt nog) och det spritter massor i kroppen på mig. Den eviga kampen mellan måsten och viljan. Även något som är jättekul kan bli jobbigt när man måste ju. Det hjälps dock inte... Sen att man alltid får bra idéer när man inte har tid också. Ett anteckningsblock vid sidan av är bra ibland. Så att man inte glömmer bort vad man kommit på. Så kan man rensa sedan när man har tid.

Jag är rörig idag.. Det är stressen. Så jag ber om ursäkt om det inte går att förstå mig. Puss och kram!

Kaffe, kaffe, kaffe, kaffe...

Lite Latte Macciatho

Ja, du ser ju vad det står på koppen

Vi lyxar ur med kaffet sen vi fick kapselmaskinen i julklapp. Det är något oerhört lyxigt med att inte bara ta en vanlig kopp bryggkaffe på morgonen. Förmodligen är det såhär det känns att vara Hollywood-fru.

En dröm i en dröm

Nog för att jag ibland drömmer konstiga saker, men jag slog nog ett nytt personligt rekord i natt.

Jag drömde att jag var med barn. Jag och J-man skulle ha en liten bebis, en flicka var det till och med... Och jag gick runt på ett hotell och var allmänt stor och höggravid. Ufo var där också av någon märklig anledning.. Kanske för att han är en av de som fått barn innan och han agerade mest som någon som berättade vad sjutton det var som hände i kroppen på mig. Fancy that.. Ufo som förlossnings-coach.

J-man var med ibland och iväg ibland, kanske på jobb... Jag vet inte. Ufo var där i stort sett hela tiden och var mitt bollplank. "Jag mår såhär" fick svar i stil med "ja, men det är för att..."/"när Sara var gravid..." och så vidare... Vattnet gick när jag lägligt nog var på toaletten (tydligen) och magen försvann nästan helt. Som när man tömmer luften ur en ballong, fast utan ljudet. Jag tjoade att det var dags, men förundrades över avsaknaden av smärta. Flera vänner dök plötsligt upp för att vara med under själva förlossningen i en hotellsäng. Tror att Sessan, Lollo och mamma var tre av dem, men det var fler. J-man var också där ibland. Svårt att ha koll.

Hur som så låg jag där på en hotellsäng och skulle föda en liten flicka. Plötsligt var min mage och livmoder som ett ultraljud i 3D och barnet syntes tydligt. Sprattlade runt där inne för att hitta rätt position. Ändå kändes knappt en enda spark eller box och jag kände frenetiskt på magen och tänkte att något måste vara fel. Hur som helst så hittade hon rätt position, Ufo ropade "nu så" och precis innan jag skulle börja föda på riktigt öppnade hon ögonen. Klara isblå ögon såg rakt ut ur ultraljuds-3D-i-svartvitt-bilden med ett bestämt uttryck att "nu jävlar". Det kan ha varit jag, men det kan också varit någon annan som skrek "såg ni?" när det hände. Sedan kom smärtan. Dov och kortvarig medan hon pressade sig ut mellan vad som såg ut som två väggar på skärmen. Två eller tre gånger upprepades samma sekvens och jag fick aldrig hålla henne i min famn för plötsligt blev jag varse om att det tydligen var en dröm och att jag skulle på födelsedagsfest för en vän.

Han hade en stor marknad med olika marknadsstånd.. Mest mat av olika slag och det gick omkring en kille i lila dinosaurie-dräkt bland besökarna (dock inte som Barney the dinosaur, men ändå lila). Det fanns en påstridig thailändsk kvinna som ville att jag och J-man skulle köpa mat av henne och hon gjorde iordning sittplatser i ett litet rum(?) där borden var så smala att man var tvungen att ha ett bord var om man satt mitt emot varandra. Det var som barnstolar (de som har ett litet bord framför barnet) fast för vuxna och stolen satt inte ihop med det lilla bordet.

Efter det väckte J-man mig på riktigt och berättade att han skulle gå till jobbet. Pussade mig på munnen och pannan och lämnade mig mer förvirrad än han hade en endaste aning om.

Det var en händelserik natt skulle man väl kunna påstå. Jag kan inte låta bli att undra vad en sådan dröm kan tänkas betyda. Så bisarr! Däremot aldrig egentligt obehaglig. Bara märklig. Jag välkomnar alla teorier! Ju galnare desto bättre!

Snart så!

Jag är nästan frisk! Visst är jag trött, men mest bara lite snorig i övrigt och vem är inte det? Utmanar inte ödet riktigt än dock... Har passat på att stryka och fota min slutuppgift i alla fall. Väntar på att få veta hur jag ska redovisa den nu när jag varit sjuk när jag skulle ha redovisat den.. Så typiskt! Men det är första gången något sådant har hänt, så jag får väl vara glad för det i alla fall. Och se till att det inte händer igen (okej, jag bestämmer ju inte, men jag kan försöka förebygga extra mycket).

Bilderna kommer inte upp än dock. Funderar över om jag behöver ta fler detaljbilder eller så innan jag lägger in dem på datorn. Skönt att ta det på en och samma gång liksom. Just nu hoppas jag att energin ska infinna sig så jag kan börja pussla ihop min sommarklänning på allvar. Den kommer bli så fin! Brottas med hur kjolen ska bli bara.. Så ska jag (när jag får råd) köpa tyg till en till maxiklänning fast med halterneck istället. Skulle jag hata längden så är det ju bara att korta den, men jag vill ha långklänningar och kortklänningar. Jag vill ha valfrihet helt enkelt.

Oj, vad långt man kan skriva om nästan ingenting.. Men det är inspiration i kroppen på mig och jag är glad! Vilket är huvudsaken faktiskt.

Jag kan ju läsa om inte annat.

Min största inspiration är jag

När jag har bloggsvackor och inte vet vad jag ska göra läser jag min egen blogg. Ser på vad jag har skrivit förut och hur jag ser på det nu. Tittar på skriftspråket och layouten. Förvånas över hur jävla bra jag är egentligen. Många gånger hittar jag ny kraft på så sätt. Jag gillar min egen blogg. Den är skriven om sånt jag vill läsa om. Enkelt egentligen...

Det är lite därför jag ibland undrar hur vissa bloggare tänker... Skriver de på ett sätt de själva vill läsa? Har de några krav på vad se läser alls i sådana fall? Inlägg helt utan relevans, till och med värre än de tråkigaste inläggen jag själv skrivit och våndats lite över. Stavfel, gramatiska fel, oläsliga meningar... Ja, en del är helt enkelt inte bra på det där. Sen finns det se som är jätteduktiga på att stava och bygga meningar, men oerhört dåliga på att skriva något intressant. För även om ämnet i sig är intressant behöver sättet man skriver på också uppmuntra läsaren att just läsa. Alla har inte den förmågan.

Något som förbryllar mig då och då i och med allt set här är att jag gång på gång snubblar över bloggar, betydligt större bloggar än min, där allt jag stör mig på gällande text finns. Vad gör att människor slaviskt följer någon som varken är intressant eller intresserad av hur man uttrycker sig? Är vi som bryr oss om vad vi läser en utrotningshotad "art"? Behöver man inte längre kunna konsten att berätta en historia om man vill bli författare, eller veta hur man använder språket för att bli journalist? Även med rättstavningsprogram som hjälpmedel för de som tycker det är svårt kommer vi bara en kort bit på vägen och många behöver inte ens bry sig om det.

Tro inte att jag vill missunna någon sin framgång. Jag förstår bara inte hur man kan få framgång genom skrivande utan att kunna skriva. Det är väl så med mycket ändå... Kanske förstår jag inte bara hur intressanta dessa människor är. Precis som att många inte ser det intressanta med mig. Men det spelar ingen roll... Jag är fortfarande min största källa till inspiration.

Buhu fast inte

Jag hittar inte datorsladden till min HTC... Trodde jag visste exakt vårt jag lagt den, men uppenbarligen inte. Så jag tjurar eftersom Sessan har varit bäst och gett mig lite eböcker jag tänkt läsa i sängen eftersom jag inte är helt bra än. Lär inte hitta den förrän jag är frisk igen i alla fall. Orka leta när man mår illa.

Getting better... Alltid nåt!

Igårkväll kom första tanken att motionera. Det är alltid ett bra tecken när jag är sjuk, för det betyder att jag börjar bli frisk. Allt yrande börjar släppa och jag blir rastlös trots att kroppen ännu inte orkar. Det är dock det jobbigaste samtidigt... Jag måste tvinga mig själv att inte ge efter för mina impulser om jag inte vill fortsätta vara sjuk. Kroppen växlar fortfarande mellan varmt och kallt och värker. Jag är på gott humör i alla fall. Har läst ut boken jag fick av mamma... Började igårkväll. Riktigt bra måste jag säga! Mer stämningsbyggande än så brutal som de flesta skräckböcker jag annars läser.

Hoppas att du är piggare än jag hur som helst! Fast minst lika glad. Det här humöret delar jag gärna med mig av!

Alla bilder blir suddiga...

Jag kan visst inte hålla min Nikon så stabilt som jag vill. Nog för att jag kör med längre slutartider, men ändå. Så mår jag som en påse kompost också... Illa. Men jag luktar gott för jag har badat. Jag har nämligen en idé om att man alltid ska tvätta sig när man inte är kry. Bort med bakterierna liksom! Sen kanske det egentligen inte hjälper jättemycket om man inte storstädar, byter sängkläder, tvättar all tvätt och svabbar... Men vem klarar det när man är sjuk? Ganska så mycket ingen gissar jag på.

Jag har inte glömt hur man ler,
jag bara känner inte för det just nu.

Undrar lite varför ISO 600 inte finns på kameran...  ISO 400 och 800 finns, men inget däremellan. Kanske för att det är en äldre modell? Jag vet inte. Så viktigt är det väl inte heller. Jag bara funderar lite. Tankarna far runt extra mycket när jag är krasslig som du kanske vet.

Jag känner i alla fall för att kräkas!

Det där med positivt tänkande är något jag kämpar mycket med. Hela tiden blir det ju lättare och lättare att vara positiv och se lösningar, möjligheter, i problemen. Vissa dagar är det dock svårt. För hur man än vrider på det så blir det bara bitter ironi av det. Som titeln till inlägget. Att kräkas är det värsta jag vet och jag kämpar hårt för att hålla tillbaka det i alla lägen. Jag har lyckats hålla tillbaka under en period av magsjuka, men ibland spelar det ju ingen roll. Just nu går jag bara runt och är sur för att jag inte mår bra. Okej, jag går inte runt. Jag mest sitter... Men ändå.

När jag är lite piggare igen ska jag nog försöka få ihop ett inlägg om det där med positivt tänkande dock. För mig var det svårt att hitta hur jag skulle göra eftersom jag helt enkelt inte visste hur man skulle göra. Jag har liksom aldrig gått en kurs i positivt tänk. Vilket nästan borde vara obligatoriskt... Jag tror att en hel del skulle slippa en stor portion av dåligt mående på så sätt. Ibland mår vi ju dåligt just för att vi inte vet hur vi ska hantera det och i alla fall de sakerna tror jag att fler skulle få bukt med i sådana fall.

Snabba svängar

Jag har varit trött idag, mendet är ju inget ovanligt. Särskilt inte för årstiden och det har ju varit fullt upp ett tag nu med jul, nyår och födelsedag... Ja, det vanliga. Sen började jag frysa och kallsvettas. Nu tycker jag att det är för varmt istället. Kan bli så att jag inte redovisar min slutuppgift imorgon trots allt... Men klockan är ställd hur som. Nu är det bara att lyckas somna.

Älskade knasboll

"Mjau, mjau" låter det nedanför min datorstol. Pysen kom på att han var kelig och då gör han nämligen så. Han vill inte göra som Bus och bara hoppa upp och stjäla plats nämligen och det är knappt att han är okej med att bli upplyften, även om det är supermysigt när han väl är i knät.

Så jag lyfter upp honom och han går omkring lite innan han bestämmer sig för att han ju faktiskt VILL kela. Med det bestämt så välter han i famnen på mig. Baken rakt upp och huvudet ner. Spinnandes. Så ska man tydligen mysa. I alla fall idag.

Och så en nyckel...

Måste ju faktiskt få berätta vad J-man gav mig på min födelsedagsmorgon... Jag trodde faktiskt inte att jag skulle få något alls då jag fick en present i förskott dagen innan och vi inte är inne i den rikaste månaden direkt liksom.

Han sa till mig att "det här borde du fått för länge sedan" och sen fick jag asken med den lilla silvernyckeln... "Nyckeln till mitt hjärta".

Ett inlägg helt tillägnat en kamera

 Nu har jag varit sådär frånvarande igen.. Med bra skäl. Jag fyllde år igår. Ett år äldre och möjligen visare, men som vanligt känner jag ändå ingen skillnad så vad spelar det för roll. Det var i alla fall en trevlig dag och kväll! Just i det här inlägget ska jag dock inte prat om själva födelsedagen, men att jag fyllde år är relevant för inlägget ändå. Jag fick nämligen en systemkamera i födelsedagspresent! Inte den jag hade önskat mig utan en Nikon som ska vara ännu bättre. Vi får se hur jag trivs med den dock.. Även om det är en väldigt bra kamera så vet jag inte om den är bra just för det jag vill använda den till. Så jag försöker testa mig fram. Enda sättet att ta reda på om den är rätt för mig eller inte.

Nu har det ju bara gått en dag och jag har inte hunnit testa supermycket än.. Men av vad jag har märkt hittills (vilket kan förändras ju mer jag testar mig fram, så ta det för det förstaintryck det är) så är det ungefär såhär:

• Jag är inte helt överrens med de vitbalans-val som finns. Färgerna blir på ett sätt som jag inte är van vid och när man fotar människor blir bilderna väldigt röda tyvärr. Kanske är det bättre om man fotar med autoinställningar, men om jag ville fota med auto så skulle jag inte vilja ha en systemkamera.
• Menyn är en aning otydlig och just därför svårnavigerad. Det handlar nog mycket om vana dock. Jag är ju van vid Canons barnsligt enkla menysystem.
• Displayen är lite liten... Också en vanesak så klart. Jag har varit bortskämd med en ganska stor display så jag enkelt har sett när det blir oskarpt och inte, men nu får jag lära om mig. Vilket inte är en dålig sak, man är bara lite bekväm av sig som människa.
• Alla bilder på föremål och de få blommor som finns hos oss blir helt fantastiska! Till skillnad från när man fotar människor så är färgåtergivningen och djupet i färgerna helt magisk när man kommer dit. Så naturfotografering är nog helt underbar med denna Nikon D50.

Nu kommer massor bilder för att visa lite vad jag menar. Jag kommer försöka fota extra mycket i veckan hur som för att lära mig mer så kanske löser sig de problem jag har under tiden. Det här är som sagt bara det första intrycket och jag kan inte den här kameran alls.

Ett självporträtt tagen med
Iza's Canon 450D bara för att
skillnaden i hudton ska ses.

Bästa Sam var och hälsade på,
som du ser är han väldigt röd på bilden.

Med blixt blev det bättre, men fortfarande inte helt tillfredsställande för mig.
Sedan undviker jag gärna blixt för att det inte alltid är så snyggt med de skarpa
skuggorna, så det blev att fortsätta pilla i menyn.

Här är ett exempel på hur fina bilderna blir när man inte fotar människor.
Jag älskar verkligen hur djupa och klara färgerna blir!

De här två bilderna är båda tagna idag. Den första med

de inställningar som finns i kameran. Vitbalansen är "glödlampsljus"

och den är ändå jätteröd. Efter mycket pillande på egna

vitbalansinställningar(som jag aldrig gjort förut) så blev det som det

är på andra bilden. Vilket är helt okej. Däremot är jag väl inte helt lycklig

över tanken att behöva göra om det varje gång jag hamnar i nytt ljus och vill

fota en människa... Det måste finnas ett enklare sätt.

Så! Det är väl ungefär vad jag kan säga om Nikon D50 just nu. Iza sa att jag ska testa den i dagsljus för att förhoppningsvis få bättre färger på hud så det ska jag självklart göra. Än så länge är jag inte helt såld dock... Att kunna fota människor är ju ändå en del av det. Samtidigt svär jag över att det inte är sommar. Det hade varit jättekul att kunna gå ut och testa kameran i trädgårdsföreningen. Skaffa ett närbildsfilter bara.. Tror att de bilderna skulle kunna bli bland de bästa jag tagit. I alla fall färgmässigt. Jag är för lat för redigering som du kanske vet.

Lite saknar jag också att inte ha något alternativ för svartvitt i menyn... Just för att jag undviker redigering och det. Plus att ingen ser ut som en kräfta i svartvitt.

Någon kunnig Nikon-användare som har lite tips? Mottager dem gärna! Vet ju att det säkert finns massor bra grejer som jag inte ens har tänkt på liksom.

Exiting times... Igen!

Jag sitter och pressar i mig kaffe för att komma igång. Det är en lång dag idag igen. Men på alla bra sätt! Det är ju slutuppgiften som ska jobbas på och så är det dags att börja repa inför årets revy också. Yepp, du läste rätt! Årets revy! Ännu mer galen humor! Johan och Jocke har jobbat som galna för att bli klara med manus och idag drar vi igång.

Så det händer grejer... Biljetterna är för övrigt redan släppta. Boka HÄR

Arbetar med uppgift igen...

 Ja, jag har äntligen fått ändan ur och satt fart på riktigt. Skissat har jag ju gjort och tänkt, tänkt tänkt... Men nu är det skapande som står i centrum. Och mat. Jag är visst hungrig. Anyhow... Såhär ser det ut just nu.

Jag har färgat tyg i kastrull och trängt ihop på tork i badrummet. Bus var väldigt nyfiken på vad sjutton det var som hängde där så han satte sig under de droppande tygstyckena och spanade. Vilket resulterade i blöt katt. Han verkade dock inte bekymra sig alls över det. Färgerna blev inte helt som jag hade tänkt mig, eller den olivgröva är med brun-grå-grön än olivgrön om du frågar mig.. Men det känns ändå väldigt bra. Så jag surar inte!

Draperade tyget på provdockan för att testa mig fram lite vad som kändes bra och inte... Toppen blev som jag ville i princip direkt, men mer tanke läggs på kjoldelen. Mer ska komma till så den är inte ens i närheten av vad som kan liknas vid ett färdigt resultat här ovan.. Men om du tittar nedanför så hittar vi något som börjar likna vad slutresultatet kan tänkas bli.

Nu är det inte säkert att det blir såhär, men något åt det hållet kan tänkas. Axelband ska också finnas och jag funderar på hur jag helst vill ha dem... I vilket fall så kanske du kan gissa vad min inspiration är? De som jag redan berättat för får snällt vara tysta just den här gången. Kan säga så mycket som att det har något med platsen jag är född på att göra... Och för att göra det nästan barnsligt lätt så kan jag också avslöja att det är Norrköping, ifall du inte har koll på det.

Åh! Plötslig paniklängtan efter sommar!

Knappt hann vi in på det nya året innan jag vill hoppa ett halvår sisådär framåt i tiden. Min läppglans doftar av sommaräventyr och jag hittade massor bilder jag fått av Iza på Balthazars skrivbord. Så nu, nu, nu vill jag ha värme. Solsken, knappt några kläder och långa promenader med Iza och varsin kamera. En liten picknick i parken och timmar av skratt. NU! Men det dröjer nog en stund till...

Jag och J-man i somras. Foto: Iza Palm

Jag och fotografen Iza Palm herself!

Nu kommer inlägget som alla andra redan har skrivit... Men mitt är bättre

Jo, jag vet att alla andra har skrivit om sitt nyår... De gjorde det dessutom igår, så jag är senare är de flesta. Så går det tydligen när man har trevligt besök och hellre umgås med dem än sitter vid datorn.

Jag och J-man åkte ända till Örebro för att hämta upp N och J förra året. Det var nämligen så att vi så väldigt gärna ville träffa just dem. Senast vi såg dem var det midsommar och det var första gången som jag träffade dem båda ordentligt, även om jag träffat på N som hastigast en gång tidigare. Hur som helst hade jag redan förälskat mig i dessa två människor på mitt eget lilla vis. J-man har känt N länge, men är lika ny för J som jag.. Och han blev lika förtjust i henne han med. Så det kändes som ett naturligt val eftersom vi ville ha ett relativt stillsamt nyår (ja, med lite folk i alla fall).

Utan att överdriva kan jag säga att nyåret var över förväntan. Det blev liksom lagom på precis alla sätt och bara bra rakt över. Vi spelade spel, åt gott och skrattade massor! Till och med lite seriösa saker hann vi pressa in och det utan att stämningen behövde bli tryckt eller det minsta dålig eller stel. Bara avslappnat och total värme och gemenskap. Efter nyårets tolvslag, då vi smällde raketer och drack champagne direkt ur flaskan, så gick vi också över till J-mans bror och Iza ett tag. Ett perfekt avslut på kvällen och början på det nya året!

Kanske blir det en tradition? Vi hoppas det. Det är inte svårt att tänka sig oss fyra sitta och skratta runt ett sällskapsspel medan barnen leker i vardagsrummet i framtiden. Och det från att ha träffat dem två gånger! Är det inte awesome när det händer?

Massor bilder från nyår:

Glittrig silverklänning blev det på mig!

Mousserande vin med frysta bär som fördrink

Dukat!

Min egen variant på Sheperds Pie som för övrigt är awesome.

*nomnomnom*

Efterrätten

Såhär ser jag ut när jag har svaret på en fråga på tungan men inte får ut det.

J-man med Cinzano <3