Det känns som att tiden står still...

J-man och jag pratar om bröllopsplanerna flera gånger i veckan. Vi är lite fast i hur sjutton vi ska göra med saker och ting, men lite i taget börjar vi komma mot lösningar. Alternativ till plats för vigsel känns till exempel inte riktigt lika omöjligt längre. Ändå är ingenting färdigt än och det är något som känns oerhört frustrerande. Även om det är mer än ett år kvar till bröllopet så känns det som att vi aldrig kommer hinna med allt för att ingenting händer. Det är väl så innan det börjar ta fart antar jag...

På sätt och vis förstår jag fortfarande inte helt och hållet att jag ska bli fru till min älskade man. Äktenskap är något jag drömt om länge och inte trodde att jag själv skulle få uppleva. Det är också en del i frustrationen att ingenting riktigt hänt än tror jag. Först när sådant som att boka lokal och saker börjar inhandlas kommer det kännas som att det verkligen är på riktigt gissar jag. Under tiden så drömmer jag om när vi skrapat ihop pengarna till våra vigselringar och äntligen kan beställa hem dem, att börja testa klänningar och få hem de där skorna som bara känns helt rätt. Ja, för att ta några exempel.

Jag har till och med drömt att vi gift oss redan. Det var dock en total katastrof i drömmen. Ihophafsat med dålig planering. Fel ringar och knappt något som liknade en bröllopslokal. Inte heller var jag klädd i brudklänning, men jag tror jag hade någon form av slöja på mig. Håret mörkfärgat, otvättat och uppsatt i en halvtaskig knut, bara med en snodd. Gästerna hälsade vi som hastigast på och flydde så fort vi tackat ja till varandra. Ändå var det en lättnad när själva vigseln var över och jag ändå var gift med J-man. Det var ändå det viktigaste till och med i drömmen. Kanske mitt undermedvetnas sätt att påminna om att det trots allt är det som kommer efter vigseln som spelar mest roll. Även om jag tänker kämpa hårt för att vi ska få den där dagen som är så där extraspeciell ändå. Det är ju trots allt ett minne för livet (jag vet att jag upprepar mig och jag kommer nog göra det flera gånger).

Nedräkning till den stora dagen på mobilen.

Det är en stress i sig att längta så mycket, något annat vore väl konstigt. Förväntan kan på sitt sätt vara frustrerande. Samtidigt är det ju mysigt också... Att planera och se fram emot tillsammans.