Flertalet av mina vänner har fått barn som inte varit planerade. Av olika anledningar så fann de sig i en situation de helt enkelt inte hade räknat med och fick sätta sig ner för att ta ett tufft beslut... Jag är säker på att ingen av dem ångrar de beslut de tagit. Det syns i deras ögon när de bara pratar om sina små. Även om barnen inte var planerade när de blev till så var de varmt välkomna och djupt älskade när de föddes. Vilket för mig är det viktigaste. Det är så jag vill ha det den dagen jag själv bestämmer mig för att skaffa barn. Tidpunkten måste inte vara planerad, men jag tänker inte föda ett barn som inte är välkommet och älskat. Jag tänker inte vara styrd av om jag gått ut skolan eller skaffat mig ett fast jobb bara för att andra anser att det ska vara så. Det är mitt val (och min partners med mig) att bestämma när rätt tid är för mig. Som det ser ut nu så kommer vi förmodligen vänta till just det händer, men om jag blir gravid innan för att p-staven fallerar så är det inte omgivningen som tar beslutet åt oss. Det är inte omgivningen som avgör om vårat barn är önskat, välkommet, älskat.
Man behöver inte vara särskilt smart för att förstå att jag själv inte var ett planerat barn. Mina föräldrar var unga och hade nog inte minsta tanke på att bli föräldrar när de fick reda på att jag fanns i magen. Jag varken tror eller tänker anta att jag var ovälkommen till världen för det. Jag finns ju trots allt här. Men alla dessa välmenta "skaffa inte barn för ung", "barn ska vara planerade" och så vidare kan då och då göra en förvirrad... Hur välmenta de än är så har de en obehaglig underton som indirekt säger att man på något sätt "förstört" för sina föräldrar för att man blev till just när man blev det. Vilket ju är absurt. Inget barn kan välja när det ska födas. Det är föräldrarna som mer eller mindre väljer tidpunkten. Det är föräldrarna som väljer om barnet ska få finnas eller inte. I synnerhet i vårat samhälle idag.
![]() |
Oplanerad men i högsta grad älskad. |
Kommentarer på det?