Vissa dagar så vaknar jag med en enorm ilska mot världen. Jo, jag har sådana dagar även om jag sällan skriver ut mitt hat i bloggen. De dagarna letar jag fel på allt i min omgivning och spottar och fräser internt över hur alla andra än jag är dumma i huvudet och gör fel val. Att de är fula. Även fast jag kanske egentligen inte tycker så. Och jag säger ingenting till alla dessa människor jag är så arg på heller. För jag är ju inte arg på dem egentligen... Jag känner dem inte ens. Jag behöver bara få ut lite frustrationer.
Allra bäst är det ju att ta ut sin ilska på rätt plats. Säga till den där vännen som uttryckt sig klantigt att den gjort just det och reda ut det innan det blir en onödigt stor grej. Självklart. Men vet du vad? Ibland måste man få vara arg också. När man går runt och bara har det bra börjar man till slut må dåligt för att man inte förstår hur bra man har det. Det blir slentrian.
Jag tycker inte om att bråka. Jag är sådan som reder ut det, även om jag ibland behöver lite betänketid för att reda ut hur stor sak det egentligen var det där som hände. Så ibland måste jag bli lite arg. Bara för att jag inte ska explodera på någon nära mig utan anledning. För att jag inte ska bli förvirrad i hur bra jag har det och få för mig att det inte är bra. Så det är helt okej att vara arg utan anledning då och då. Så länge man inte skriker på någon som inte förtjänar det så klart. Men att tänka att alla är idioter är ganska skönt ibland. De behöver ju inte veta att du tycker så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar