När inspirationen är halv

Jag har ofta många idéer för olika saker. Plagg eller bakverk till exempel. Eller nageldesign. Eller någon bra pryl som skulle fixa den där grejen som inte blev riktigt så bra som vi velat. Eller... Ja, du förstår. Men få saker blir någonting. Ofta så är det bara de som hänger kvar tillräckligt envist som går till handling helt enkelt. Jag vill säga att det är för att det är de idéerna som är bra, men egentligen har jag nog glömt mycket bra grejer också. Bara för att orken inte varit lika stor som inspirationen.

I december förra året skrev jag min senaste novell. Ungefär en sida, så som det brukar vara när jag skriver. Tanken var dock att skriva något längre denna gången. En utmaning så att säga. Bara för att veta om jag kan. Uppenbarligen gick det inte så bra. Jag funderade på om jag skulle bygga vidare på den, men J-man tyckte att den kändes färdig. Jag är fortfarande osäker...

Så ett par månader har gått. Jag har tänkt på min lilla berättelse till och från sedan dess, minst någon gång per vecka. Jag har svajat mellan att bara skriva något nytt på samma ämne och att fortsätta på samma spår eller använda novellen som ett inslag i berättelsen och skriva fler i samma stuk och väva in även dem. Jag har funderat över genre då novellen i sig är mer åt skräck-hållet medan jag funderar på om det är för förutsägbart för ämnet och funderar på en riktning mer åt sci-fi trots att jag aldrig skrivit det förut. Inte ett ord har skrivits ner. Allt försiggår inuti mitt huvud.

Det bästa sättet att beskriva det på är att inspirationen är halv. Jag har idéer och jag kan inte släppa dem, men det händer ingenting. Kanske är jag inte tillräckligt nöjd med riktningen mina idéer tar, kanske är jag rädd att det ska bli dåligt, kanske är jag för lat, kanske... Kanske är det så att jag är rädd för att göra något nytt? Jag har aldrig skrivit något som inte blivit klart i ett svep till exempel. En längre historia kan kanske kräva skrivande under en längre period. Jag tänker alltså inte att jag ska skriva en historia på två sidor i stället för en utan försöka nå upp till trettio sidor eller mer. Inte tröttna och ha för bråttom. Visst är det en talang att kunna skapa stämning och komma till kulmen fort, men att hålla spänningen under längre tid är än mer speciellt. Tycker jag då. Sådant där kan ju vara olika.

Jag har funderat på om jag helt enkelt skulle börja med att skriva en synopsis så jag har en ram att utgå ifrån och vet var jag ska ta vägen. En start. Något enklare. Men då tar det stopp. Jag vet vem min huvudkaraktär är och jag vet ungefär vad jag vill ska ske i berättelsen, men jag har ingen kulmen. Det finns inget slut, inga intressanta bikaraktärer, inga sidestorys som får berättelsen att komma framåt. Inspirationen är slut. Hit, men inte längre. Inte än i alla fall.

Det irriterar mig när det blir så här. När idéerna inte når enda fram men ändå håller sig kvar. Känner dock att det här kommer bli något. Till slut. Jag har gått alldeles för länge med det för att det inte skulle bli något. Däremot kanske det inte blir som jag tänkt mig. Och det får väl vara okej det med.