Igår låg det en kallelse till tandläkaren på hallmattan och det knöt sig genast i magen. Jag tycker inte om tandläkare. Inte alls. Jag är fullständigt övertygad om att man måste vara någon form av sadist för att bli tandläkare, kanske främst för att jag varit rädd för dem så länge jag kan minnas. Men ändå.
Nu är det bara en undersökning det gäller, men det hjälps inte. För mig är det inte mycket bättre än en rotfyllning (en sådan gjorde jag förra året, inget vidare det heller). Tandläkaren jag har nu är dock väldigt bra. Lugn och van vid tandläkarrädda. Jag har inte gråtit lika mycket under de senaste besöken trots att de varit påfrestande Det är jag tacksam för i alla fall.
 |
| Relativt bra illustration av mina initiala känslor till kallelsen. |
Jag ska ju ta mig dit även fast jag inte alls vill. Förmodligen är enda chansen att jag kanske, kanske ska bli av med skräcken (till viss del i alla fall) att jag går dit. Det säger ju sig lite själv egentligen. Men det är ingenting jag ser fram emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar