Tröttheten stiger

Kan inte påstå att jag är olycklig just nu. Vissa delar av mitt liv, de flesta faktiskt, verkar långsamt falla på plats. Det är verkligen ingenting jag klagar över. Snarare tvärt om. Det är underbart att känna att man får må bra för en gångs skull!

Sen är det all den andra stressen. Den man ju inte kommer ifrån oavsett hur mycket man vill och faktiskrt behöver. Man har plikter som ska tas tag i. En del hinner man, de som tar upp det mesta av ens tid, och en del hinner man inte hur mycket man än vill. Prioriteringar. Första prioriteringen är att klara skolan. Av flera orsaker givetvis, men inte minst för att ha en inkomst över huvud taget. Vi är ju alla beroende av pengar. Tyvärr.

Jag och J-man pratar då och då, som de flesta antar jag, om vad vi skulle göra om vi vann pengar. Mycket pengar menar jag då. Vi pratar om hur vi skulle gifta oss utan att blinka och investera pengarna i sådant vi älskar. Teatern för mig då, och ett eget företag. Ägna min tid åt att plugga utan att känna CSNs press över bröstkorgen, ha tid för mitt skapande. J-man kunde ägna sig mer åt sin musik och lista ut vad han vill göra mer. Vi kanske skulle kunna köpa oss ett hus att bilda vår familj i. Det är så klart bara drömmar, men drömmar är bra ibland.

Vad vill jag säga med det här? Jag vet inte. Jag ville svamla en stund. Visa att jag lever. Vill komma igen med bloggandet, men finner inte riktigt orken. Det är mycket nu som jag sagt tidigare. Längtar till vila igen!