Jag har länge lidit av scenskräck. Ja, när det gäller sång i alla fall. Jag kan dansa och jag kan skådespela utan mer nerver än för spänningens skull. Man vill ju alltid göra ett bra jobb. Ge publiken en upplevelse och ett minne. Att ge dem ger mig hur mycket som helst! Man uppträder ju aldrig helt osjälviskt. Något får man alltid ut av att stå där. Även de som kräks varje gång de står på scen får ut något av det. Något är det ju som gör att det är värt det.
När jag var yngre var jag inte särskilt rädd för att sjunga. Det var liksom något jag bara gjorde. Måååånga gånger på fritids dessutom. Egensnickrade små musikalföreställningar med rekvisita och allt. Företagsam på mitt eget vis. Helt fast i teaterns magiska värld.
Så började jag musikallinjen i gymnasiet och allt förändrades. Exakt vad som förändrades kan jag tyvärr inte svara på, men efter första året var all säkerhet som bortblåst. Jag undvek solosång till varje pris. Skolkade på dagar vi skulle uppträda för varandra. Plötsligt klarade jag det inte. Men när det var föreställning tvingade jag mig själv. Med varierande resultat. Skräcken klämde ibland tonerna ganska ordentligt och det gjorde ju inte saken bättre.
När jag var yngre var jag inte särskilt rädd för att sjunga. Det var liksom något jag bara gjorde. Måååånga gånger på fritids dessutom. Egensnickrade små musikalföreställningar med rekvisita och allt. Företagsam på mitt eget vis. Helt fast i teaterns magiska värld.
Så började jag musikallinjen i gymnasiet och allt förändrades. Exakt vad som förändrades kan jag tyvärr inte svara på, men efter första året var all säkerhet som bortblåst. Jag undvek solosång till varje pris. Skolkade på dagar vi skulle uppträda för varandra. Plötsligt klarade jag det inte. Men när det var föreställning tvingade jag mig själv. Med varierande resultat. Skräcken klämde ibland tonerna ganska ordentligt och det gjorde ju inte saken bättre.
Den som träffar mig privat vet att jag kan vara väldigt lugn och tystlåten. Jag syns på mitt sätt men säger inte så mycket många gånger (förutom på fest, då är jag ofta väldigt social och påhittig). Jag delar gärna med mig av uppmärksamhet och bekymrar mig inte särskilt om någon annan tar mer plats än jag. För vad spelat det för roll? På scen kan jag dock vara annorlunda. Men mest om jag känner att jag får en utmaning. Något nytt. Då vill jag synas och märkas mest så att jag lär mig och får veta att/om jag gör ett bra jobb. Nu har jag börjat komma till den punkten med sången.
Att jag kan sjunga har jag fått höra upprepade gånger och det är självklart kul att höra det men det är inte vad det handlar om. Jag är realist nog att veta att jag inte kan sjunga vad som helst, men klart det finns det jag kan sjunga. Vissa låtar funkar bättre än andra. Huruvida det låter bra eller inte gör så klart en skillnad för mina känslor, men skräcken finns ju ändå.Skräcken att tappa bort sig, skräcken att tappa ton, skräcken att inte prestera så som det förväntas. Så jag ska upp på scen. Igen och igen och igen. Strypa skräcken lite i taget.
Att jag kan sjunga har jag fått höra upprepade gånger och det är självklart kul att höra det men det är inte vad det handlar om. Jag är realist nog att veta att jag inte kan sjunga vad som helst, men klart det finns det jag kan sjunga. Vissa låtar funkar bättre än andra. Huruvida det låter bra eller inte gör så klart en skillnad för mina känslor, men skräcken finns ju ändå.Skräcken att tappa bort sig, skräcken att tappa ton, skräcken att inte prestera så som det förväntas. Så jag ska upp på scen. Igen och igen och igen. Strypa skräcken lite i taget.
Jag vet precis vad du menar! Fast det sjuka är att min scenskräck har inte kommit till förrän på senare år. I gymnasiet kunde jag ställa mig och sjunga och improvisera på scen utan att ens tänka på det. Men idag kan jag tacka nej till ett uppträdande bara för att jag inte verkar klara pressen. Vet inte varför egentligen. Jag vet att jag kan sjunga. Det är ju en sak som jag är riktigt stolt över. Men varför jag blir så satans nervös nu för tiden förstår jag inte alls. För mig har det blivit ett hinder. Men jag har nu tackat ja till att uppträda på en ungmamma gala i Bromma, Stockholm, sen 27 augusti. Fast det tog mig nästan tre veckor att bestämma mig och det lutade mot ett nej för att jag blev rädd helt enkelt. Men nu har jag lovat så nu måste jag genomföra det också. Man kan inte annat än göra sitt bästa. Och man kan inte styra det faktum att man KANSKE kan få en blackout på scenen, glömma text eller till och med melodi eller få en kråka i halsen. Men då är det bara att skratta bort det och börja om på nytt.
SvaraRaderaMan kan vara självsäker i sig själv. Man kan vara skitstark. Men att ställa sig på en scen där man helt pltösligt på riktigt blir dömd av folk i publik, när man ska sjunga dessutom, är jobbigt. MEN, precis som du redan gör, försöker och anstränger dig, så kommer det en dag vara att gå ner för gatan där alla ser hur stark du är.
SvaraRaderaOavsett om man inte syns, pratar högst, kan man vara stark ändå. Du är grym. Du är självsäker. och snart kommer det till scenen med sång också, jag lovar. :) <3
Det är starkt av dig att utmana dig själv på det sättet! Jag "lider" också av en sorts skräck över att sjunga inför andra, men ändå tycker jag om att sjunga. De enda som jag kan/kunde sjunga för är min syster och var min Jocke. Och så går/gick det bra när jag är själv eller själv tror att jag inte hörs (som i skolkören på gymnasiet). Men annars får jag inte fram en ton och min älskling klagar på mig ibland över att jag inte vågar sjunga inför honom.
SvaraRaderaJag håller tummarna för dig och önskar dig lycka till med din utmaning!
Känner igen de där med att skräcken kommit på senare dagar. Så har min höjdrädsla gjort. För 10 år sedan så klättrade jag i vilket träd som helst. För 6-7 år sedan spelade jag fotboll och innebandy som försvarare och tog mycket stryk och ramlade över sarger. Idag.. Ja, inte gör jag något av det där. För jag tror det är så att man blir mer medveten om vad som kan gå fel. (fel ton, eller skada sig i en match, ramla från stegen..) Och som du säger, det ända sättet är att motbevisa det för psyket och upprepade gånger lyckas med att gå emot skräcken. Och de kan vi göra tillsammans, jag är nämligen skiträdd för att sjunga för folk, för jag kan inte.. Jag vet att jag verkligen inte är duktig på de, men jag tycker om att göra det (egentligen, drömmer mycket om det, att ha en stor röst) Så om du vill kan vi ta varandra i händerna och utmana oss tillsammans <3
SvaraRaderaSen har jag inga som helst tvivel på att du kommer fixa Joy-festen helt jävla galant samt framtida gig med CiD. Jag bara vet att du gör de galant!