 |
| oktober 2010 |
Idag är det två år sedan jag träffade J-man första gången. På en inflyttningsfest jag inte riktigt kände för att gå på, men gick på ändå för att träffa min bror. Där var han som skulle bli hela mitt liv. Inte för att jag visste det då. Just då visste jag ingenting om vad framtiden skulle ge.
Jag minns väl första gången jag såg honom. Det var i hallen på festen och det första jag såg var leendet. Sådär lite snett och stort och vitt. Så ett halvrufsigt mörkt hår över det. Mörka ögon som såg sådär lite småbusiga och snälla ut och han hade svart kavaj på sig. Jag visste att han var speciell redan då. Däremot berättade han vitt och brett om att han hade flickvän och hur lycklig han var med henne så jag gav upp allt hopp om annat än vänskap och satsade på att bara ha en trevlig kväll med nya och gamla bekantskaper. Det blev det också.
Vi bodde åt samma håll så J-man och hans kompis Henka (som för kvällen slaggade på J-mans soffa) följde mig hem genom staden. Jag fick en ros av en försäljare utanför Burger King minns jag. Vilket fick i alla fall till hälften tyst på mig om hur mycket jag avskydde alla hjärtans dag, hjärtekrossad som jag var av olika skäl (inte minst MDP, men det orkar vi inte bry oss om nu). J-man och jag bytte nummer så att jag skulle kunna höra av mig med bokningsnummer eller mail till föreställningen jag höll på med just då. "Du kan ju ta med din tjej" sa jag till honom. Så skiljdes vi åt vid mitt hus och jag trodde nog inte att jag skulle se honom igen... Men det fick jag. Drygt två veckor senare. Men det är en annan historia.
Jag minns väl första gången jag såg honom. Det var i hallen på festen och det första jag såg var leendet. Sådär lite snett och stort och vitt. Så ett halvrufsigt mörkt hår över det. Mörka ögon som såg sådär lite småbusiga och snälla ut och han hade svart kavaj på sig. Jag visste att han var speciell redan då. Däremot berättade han vitt och brett om att han hade flickvän och hur lycklig han var med henne så jag gav upp allt hopp om annat än vänskap och satsade på att bara ha en trevlig kväll med nya och gamla bekantskaper. Det blev det också.
Vi bodde åt samma håll så J-man och hans kompis Henka (som för kvällen slaggade på J-mans soffa) följde mig hem genom staden. Jag fick en ros av en försäljare utanför Burger King minns jag. Vilket fick i alla fall till hälften tyst på mig om hur mycket jag avskydde alla hjärtans dag, hjärtekrossad som jag var av olika skäl (inte minst MDP, men det orkar vi inte bry oss om nu). J-man och jag bytte nummer så att jag skulle kunna höra av mig med bokningsnummer eller mail till föreställningen jag höll på med just då. "Du kan ju ta med din tjej" sa jag till honom. Så skiljdes vi åt vid mitt hus och jag trodde nog inte att jag skulle se honom igen... Men det fick jag. Drygt två veckor senare. Men det är en annan historia.
Berättaaaaaa!! :D:D:D:D:D Mer underbar kärlekshistoria! <3<3<3
SvaraRaderaJa, de summerar iaf hur vi träffades ^^, får se om de blir något inlägg den 26:e, då vi sågs "på riktigt" för första gången eftersom du glömde bort min biljett.. ;P
Jag älskar dig! Vilken jävla tur att du gick dit!! <3
Nej, men gud vad gulligt det låter. :-) Vilken tur att du gick till den där festen då ;-) Man blir glad och varm i kroppen när man läser det. Låter som något som hade passat som bok eller film. Nyfiken blev jag också på vad som hände sedan (även om jag känner till att flicka fick pojke) ;-)
SvaraRadera