Och så hände ju en grej igår också...

 Vi åkte till Jönköping igår för att fira bästa Sam som fyllt 25 igen (6e året i rad). Checkade in på hotellet och jag gjorde mig iordning. Hade inte orkat göra det innan åkturen nämligen, bekväm som jag är då och då. Så jag fixade och trixade en stund. J-man satt på sängen i rummet och väntade på mig. Ovanligt tyst. Trött tänkte jag att han var. Så kom jag ut ur badrummet och berättade att jag bara hade håret kvar, satte upp den i en enkel knut och frågade hur jag såg ut.

"Snurra ett varv", sa han. "Du är jättevacker men det saknas en sak." Så gick han ner på ett knä, plockade fram en liten ask ur kavajfickan och såg mig i ögonen. Öppnade asken med något ostadig hand och sa:

"Vill du gifta dig med mig?"

Jag vet inte om jag stammade fram ett "ja" innan jag började gråta eller efter. Tårarna bara rann. Jag visste inte alls hur jag skulle reagera och det var alla känslor på en gång. Alla bra känslor alltså. Och chock. Jag hade ingen aning om att han skulle fria just då. Jag gled ner på knä på golvet framför honom och skrattade mellan tårarna.

Skakande trädde han ringen på mitt finger och skakande betraktade jag min hand. Världens vackraste ring. Inuti står det "L'unico", italienska för "den enda". J-man fick hjälpa mig upp från golvet innan vi gick mot festen. Yra av adrenalin.

Min vackra ring

Det är först idag som jag har börjat förstå på riktigt att jag ska bli fru. Mycket ska planeras och än så länge vet jag inte alls hur lång eller kort planering vi ska ha. Budget är det som ska uppskattas först så vi kan avgöra någorlunda hur mycket som ska sparas och till vad. Vi är båda upprymda hur som helst.

*lycka*