Ibland kommer jag på mig själv med att undra vad jag ska göra med mitt liv. Vad jag vill och vart jag är på väg. Trots att jag egentligen vet. Jag vill bli bättre på allt det jag tycker om. Kunna försörja mig på det. Gifta mig och bilda familj. Vara lycklig.
Ändå är det så svårt, till och från, att greppa allt det här. Det är väl osäkerheten och skräcken den medför som gör sig påmind antar jag. Det är nämligen väldigt svårt att tro på sig själv när man växer upp i en tillvaro där det inte riktigt är okej att leva sin dröm.
Man ska nöja sig med ett jobb som sätter mat på bordet. Sen om det är i kassan på ICA eller som chef på ett stort företag spelar mindre roll. I samhällets ögon menar jag då. Nu är det inget fel på att varken jobba på ICA eller som chef, om det är det man trivs med, men alla trivs inte med samma saker. En del av oss strävar mot annat. Och många av oss får gång på gång höra att det inte går. Att det är osäkert. Även om det inte sägs rakt ut så är det på sätt och vis att hela tiden höra att man inte kan. Att man inte är bra nog.
Tänk dig att varje dag få höra att du inte kan ditt jobb. Att du aldrig kommer kunna tjäna något på det. Att du borde ägna din tid åt annat. Inte så motiverande va? Nu är det såklart så att vissa av oss kommer misslyckas. Det är ett faktum. Men att få försöka... Att ha människor runt en som uppmuntrar och tror på en. Det underlättar. Alla borde åtminstone få ha en chans på sin dröm.
Det där ordspråket "det är bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig ha älskat" känns ibland helt idiotiskt, särskilt när man precis fått hjärtat krossat, men det ligger något i det. Lite så känns det för mig med mina livsval också. Låt mig hellre få försöka och misslyckas än att kväva allt självförtroende och därmed mina möjligheter. Jag blir inte lyckligare av att gå runt och tänka "tänk om". Jag tror få av oss mår bättre av det.
Ibland är tågresor tid för filosofi. Jag letar ju bara efter lycka, precis som alla andra. Mycket har jag, men det är en bit kvar för all del. Och det är läskigt... Jag är glad att jag i alla fall har några som stöttar och imponeras av mig. Det får mig att orka framåt.
Jag känner igen mig i det där så himla mycket. Sen jag slutade gymnasiet har jag till och från velat gå diverse musikkurser på folkhögskolor osv för att förbättra på mitt låtskrivande men så fort jag har nämnt för någon att "jag vill gå den där låtskrivarkursen på den skolan" eller "jag vill satsa på att utveckla min sångröst" så får jag dömande blickar. En gång fick jag till och med höra: "Vad är det för mening med det? Det är ju inget du kan försörja dig på. Då är det ju Ola som får ta smällen med att ta hand om försörjningen."...Snacka om att bli dragen ner på jorden med miljoner hästkrafter. När man får höra sådant börjar man ju tvivla på sin förmåga och självförtroendet och självkänslan får sig ännu ett ärr att läka.
SvaraRaderaUppmuntran betyder väldigt mycket när det handlar om något som man vill. Jag förstår inte folk som inte kan unna sina nära och kära uppmuntran. Visst kan det vara bra att få höra riskerna som kan finnas med ens val, men samtidigt håller jag med dig om att man ska få försöka med något som man själv tror på. Som man själv vill göra. Det är bara att stå på dig och göra det som gör dig glad! Först och främst är det du som ska vara nöjd med vad du gör med ditt liv. Inte andra.
SvaraRadera