Min favoritmössa

Yepp, det kommer bli ett relativt meningslöst inlägg, men så är det ibland.

Jag har en mössa som jag verkligen älskar. Den är både fruktansvärt skön att ha på sig och får mig alltid att känna mig allmänt snygg. Bara det att skärmen nu har gått sönder...

Inte coolt. Så jag började fundera på hur jag skulle laga den, för det är ju sådan jag är, men så slog jag en blick på högen projekt som ännu inte hunnits och orkats med. Ska jag vara helt realistisk så finns risken att den inte blir lagad på hela vintern och det är ju precis tvärt emot vad jag vill. Jag behöver ju mössan nu!

Jag har lyckats pula ihop kanterna i den brutna skärmen så att den tillfälligt ser hel ut i alla fall. Sen sökte jag igenom alla butiker jag kunde komma på, i den här staden, efter en liknande mössa utan resultat. Tradera blev räddningen. Jag hittade en liknande som får fungera som "stand in" tills jag kan laga min favorit. Internet tipsar om att köpa en begagnad keps och ta skärmen från den för att vara säker på att få en skärm i lagom styvt material (plast är tydligen grejen, föga förvånande).

Så nu väntar jag alltså på en ny mössa. Kanske borde jag införskaffa lite nitar att smycka den med? Den är nämligen super-enkel, vilket i och för sig inte är dumt det heller. Fast lite kul kanske jag vill ha ändå. Vi får se.

Det där med förlåtelse

Jag tror jag har skrivit om det här förut, men ibland så får man faktiskt upprepa sig.

Det händer ju att man gör bort sig då och då. Man kanske säger eller gör något dumt, sådär utan att tänka sig för. Man kanske bildar sig en felaktig uppfattning, av en eller annan orsak, och glömmer bort att vara objektiv i en fråga som i sin tur gör att man är orättvis mot någon annan. Man kanske är arg, ledsen och gör en situation värre än den behövt bli. Och så vidare. För det mesta är ju folk inte elaka för att vara elaka, det är i alla fall vad jag vill tro.

Hur som helst så är det ju så att det kan bli fel och då vill man ju kunna bli förlåten. Ett problem som jag dock märkt (och jag är inte heller helt oskyldig även om jag bättrat mig avsevärt) är det här med stolthet. En del ser hellre att en bekantskap rinner ut i sanden än att erkänna att de gjort något fel. En del låter vänskap som byggts länge, länge rämna för att det på något vis är lättare än att be om förlåtelse. Jag har också sett de som helt enkelt låtsas att det de gjort inte har hänt eller som försöker skoja bort det istället för att lösa det. Många saker kan ju lösas på ett fåtal minuter, men det är för mycket tid att ta konsekvensen av en dum handling enligt vissa (uppenbarligen då, går ju efter mina erfarenheter här).

Sen är det ju så att någon kan ha gjort något riktigt elakt också, eller redan fått fler chanser att bättra sig utan resultat. Vart gränserna går för vad man accepterar av nära och kära är ju sådant som man får avgöra själv. Jag kan vara ganska hård, har jag hört, och det är väl mycket för att jag är väldigt rak. Jag säger till om något inte känns bra och förklarar gärna vad som blivit fel och varför om det finns några oklarheter. Däremot är jag extremt sällan orättvis. Jag har nämligen inga problem med att se att även jag gör fel ibland, särskilt om jag varit eller är upprörd. Alla gör eller säger vi ibland något dumt när vi är upprörda.

Anyhow! Tillbaka till ämnet. Har man gjort bort sig, så att säga, så får man ju stå för konsekvenserna tycker jag. Vissa saker går ju smärtfritt att reda ut om man bara är ärlig och lyhörd. Man kanske sagt något som tagits på fel sätt och att då ta till sig det, be om ursäkt och göra sitt bästa för att inte göra om det är betydligt bättre än att säga "äh, jag skojade ju bara" eller "vad känslig du är". Stå för att du var klantig istället. Så löser det sig. Sen är det ju så att vissa saker tar mer arbete än så. Om ett förtroende blivit sviket, till exempel, då får man ju acceptera att det kommer ta tid innan situationen är helt löst. Man får hjälpas åt att jobba på det. Och det är inte upp till den som svikit att avgöra när det gått "tillräckligt" med tid eller hur konflikten ska lösas. Kan man inte acceptera det... Ja, då kanske man faktiskt inte ska vara vänner tyvärr.

Nu är jag för det mesta ganska förskonad från sådant här nu för tiden. Jag har sett till att lära mig av mina egna misstag och se till att utvecklas framåt. Sen har jag också rensat en del bland mina vänner och bekanta. Jag insåg att jag inte behöver folk som bara skapar drama och sådana som inte klarar av att tänka sig för innan de säger tokigheter i mitt liv. Det har dock resulterat i, ett fåtal gånger visserligen men ändå, att bekanta har hört av sig till mig i efterhand när jag brutit med någon och bett mig om ursäkt. Det har varit folk som fått en felaktig bild av mig för att de inte känt mig eller stått mig nära, utan blivit matade från någon annan (kanske min före detta vän eller någon i dennes närhet) med information som inte nödvändigtvis varit sann. Sådant uppskattar jag. Det är ju inte så att ytligt bekanta till mig egentligen har någon "skyldighet" att be om ursäkt till mig. För mig så tyder det på stark moral och tråkigt nog verkar det vara en egenskap som är sällsynt.

Yay för folk som kan stå för sina misstag!

Många utsvävningar idag. Mycket att säga. Det är ju faktiskt inte alltid lätt att förlåta. Ännu svårare om den som gjort en illa inte ens kan stå för det eller respektera att man känner annorlunda än vad den gör. Sen finns det mycket mer som kan ställa till det. Sådant vi kanske ska låta bli att prata om just idag för att texten inte ska bli för lång (vilket den ju redan är i risk att vara). Lögner och vanföreställningar och sånt. Men ändå.

Jag har helt enkelt ofta svårt att förstå hur konflikter hanteras. Hur stolthet kan vara viktigare än vänner och varför man hellre gör det jobbigare för sig själv än försöker lösa situationen snabbt. Varför är det så svårt att samarbeta helt enkelt?

Och så avslutar vi här, för idag. Det blev lite väl rörigt kanske. Där får man för att man skriver innan morgonkaffet! Men man tar den tid man har. Är det något som är helt galet otydligt? Fråga, så ska jag försöka förtydliga så gott det går.

Nomnomnom!

Man vänjer sig ändå

J-man har ju varit borta hela den här veckan, i princip. I måndags åkte han på jobbresa, han kom hem torsdag kväll lite lagom så vi hann prata lite innan det var sovdags, sen åkte han på fredagen innan jag kommit hem och idag ska han komma hem igen. Jag har knappt sett honom alltså. Vi messar och har pratat i telefon så klart, men ändå.

Saken är ju den att jag inte är så van att vara ensam. Det har ju varit perioder förut som han rest, men varje gång det har tagit ett par månader så är det lite som att börja om igen. Ovant att inte pussa och krama på honom när jag kommer hem. Ovant att inte ha honom stökandes i lägenheten. Ovant att han inte lagar mat eller kanske spelar spel på datorn i köket. Ovant att inte ha honom bredvid mig i sängen när vi ska sova. And so on. Rutinerna, vardagen, rubbas ju plötsligt.

Bus är rätt nöjd bara någon kramas med honom.

Så är man ju anpassningsbar. De första dagarna är värst (och nu tar vi inte med Pysens protester i beräkningen, utan fokuserar bara på mig en stund). Eller, dagarna är helt okej egentligen. Man gör det man ska göra och underhåller sig själv när det blir för tyst och ensamt. Spelar spel, pluggar, ser på tv, leker med katterna och så vidare. Det är ju när man ska sova som det är mest påtagligt att något är annorlunda. Men det funkar ju ändå och efter någon dag eller två börjar det kännas helt normalt. Ensamt, men normalt. Och vid det laget har i alla fall jag redan börjat vänja mig vid den nya rutinen som kommit av att vara själv.

Snabb anpassning alltså. Vilket är skönt om jag ska vara helt ärlig. Vore det inte så att jag anpassade mig snabbt så skulle det ju bli jättejobbigt så fort J-man åkte iväg någonstans.

Sen så är det klart att det stundvis känns jobbigt ändå. Vi älskar ju varandra och har valt att leva ihop just därför och vi vill ju vara med varandra så mycket som möjligt... Så vi saknar ju varandra. Den delen kommer vi inte ifrån oavsett hur bra vi anpassar oss när något förändras i vardagen.

Katterna anpassar sig ju också (nu kan vi prata om dem igen), men det tar lite längre tid. Vilket ju gör att det kan bli jobbigare än vad det hade behövt vara för mig. Som den här veckan, när Pysen inte alls tyckte att sömn var något jag behövde. Och det går ju inte att förklara för dem varför J-man plötsligt är försvunnen. De verkar inte riktigt förstå skype heller så de får anpassa sig på sina egna sätt... Bus vill mest kramas i vilket fall. Han tar hand om mig när J-man är borta.

Ja, kanske inte mitt roligaste inlägg, men ibland får man spy ur sig det man funderar på helt enkelt. Eftersom J-man kommer hem idag kommer ju alla vi tre som varit hemma få ställa om oss igen. Det ser jag fram emot!

Tack Pysen... (Varning för klagan)

Jag har varit vaken sen strax innan 04:20 ungefär. Pysen bestämde sig för att jag inte behövde sova mer och markerade detta genom att krafsa på garderoben tills jag vaknade. Jag uppskattar ju inte riktigt när han gör så, det är ett av de jobbigaste sätten att vakna på just för att ljudet gör mig irriterad direkt (i-landsproblem, jag vet, men sömn är viktigt). Så jag markerar att han ska sluta. Han slutar och börjar istället jama. Jag frågar honom vad han vill och han hoppar upp i sängen och ska mysa... I två minuter. Sen börjar han om från början igen. Att jag ska få somna om finns nämligen inte i hans plan. När jag ger upp och går upp får jag däremot vara ifred. Då är hans syfte uppfyllt, tydligen.

Så det kommer bli en tung dag idag. Igår natt väckte han mig bara två gånger, men jag var trött ändå. Jag blir påverkad när sömnen rubbas helt enkelt.

Nu kanske du undrar varför han gör så här och varför jag bara säger att det drabbar mig och det kan jag enkelt förklara. J-man åkte på jobbresa i måndags. Det är första gången på ganska länge som han reser och Pysen tycker nog att det är konstigt att pappa inte är hemma. Dessutom är jag borta på dagarna. Så antagligen protest. Typ " omg, jag är jätteensam och du är dum och vadå sova, jag sover ju hela dagarna gör inte du också det" ungefär. Jag försökte leka med honom igår kväll så han skulle bli lite trött, men han vägrade mer än någon minut. Ska det fortsätta eskalera så kommer jag inte orka den här veckan...

Jag älskar vårat lilla vita yrväder, det gör jag. Det är bara inte så kul när han inte låter mig sova.

Det går mot slemmigare tider...

Nu verkar det som att det börjar igen. Folk börjar med höst-statusar på Facebook, det börjar bli kallare och folk blir sjuka. Jag själv har haft kliande hals och rinnande näsa i nästan en vecka utan att det brutit ut helt. Tills idag då. Grattis till mig!

Vi var i Norrköping en sväng igår och hämtade saker ur min farmors källare. Sådant som stått där i en sisådär 9 år eller så. Elva lådor är det i alla fall och jag tror att den fysiska ansträngningen var tillräcklig för att slänga mig rakt in i den första, ordentliga, förkylningen för hösten. Eller för-hösten. Vad man nu föredrar.

Så min plan på att leta skatter hela dagen (rensa lådorna) verkar inte riktigt vara rätt plan för den här dagen. Men eftersom jag gift mig med världens bästa så har jag i alla fall massor sjuk-chips, godis, läsk och glass. Eller helt vanliga chips, godis, läsk och glass... Men det är ju när man inte är kry man uppskattar det som mest, i alla fall om man är som jag. Så det är ganska okej ändå. Efter omständigheterna. Lite mer nässprej är det enda som saknas.

Så förkylningstider. Hoppas det blir en kort period i år.

Långt inlägg om yta

Jag pratar faktiskt inte så ofta yta med mina vänner, även om det händer. När jag var yngre så gjorde jag det mer tror jag... Jo, jag är nästan helt säker. Då när man fortfarande försökte pressa sig in i den där mallen utan att förstå (även om man ju visste egentligen) att mallen inte var absolut och ofta inte det som gjorde en intressant i vilket fall. Komplex pratades om och vändes på, ömma punkter trycktes hårt på så att någon annan kunde få känna sig lite bättre. And so on and so fourth... Jag misstänker, tyvärr, att de flesta varit med om de här grejerna. Och till viss del känner jag fortfarande ett tvång att passa i den där mallen. Jag kommer kanske aldrig kunna vara helt nöjd med mig för att mina vänner, bland andra, varit så oerhört duktiga på att peka ut vad som är fysiskt fel med mig. Vi har lärt oss att bortse från personlig smak. Det är tryggare om man bara följer mallen, helst så ska ju också ens smak följa mallen. På så sätt kan ingen titta snett på en och tycka att man är konstig.

Saken är den att om det bara fanns ett enda facit för vad som var attraktivt så skulle många, nästintill alla, vara helt utan partner. Det är så oerhört få människor som faller inom ramen för vad exempelvis media visar som det "ultimata utseendet" att de flesta utav oss aldrig skulle passa in. Jag skulle inte det i alla fall. Nu pratar vi ju dessutom bara utseende, eftersom det är det som hela tiden sätts i fokus, personlighet är tydligen inte viktigt (har aldrig hört någon må dåligt över sin fula personlighet i alla fall). Allt är yta och ingen passar in. Inte egentligen.

Sen så kan jag absolut hålla med om att symetri är något som de flesta av oss uppskattar. Men att uppskatta en människas symetriska drag är inte det samma som att attraheras av dem. Jag kan tycka att en tavla eller vas eller hatt kan vara estetiskt tilltalande utan att vara attraherad av dessa ting. Det har helt enkelt inte med attraktion att göra. Klurigt va?

Om man ser sig om så kommer man se flera personer som man själv inte finner attraktiva, på ett eller annat sätt (för egen del så har jag mer svårt att förstå hur någon kan attraheras av någon som beter sig illa än något annat), som är i olika relationer. De är alltså allihopa attraktiva för någon annan, oavsett om de passar i samhällets mall eller inte. Börjar du även titta på dig själv och fundera över vad du finner attraktivt, på riktigt så att säga, så kommer du nog märka att det du vill ha inte heller passar helt i den där mallen. Mallen för vad du vill ha och vad du tror att andra vill ha skiljer sig gissningsvis också en hel del, i alla fall om du påverkats lika mycket som jag av samhällets normer under uppväxten.

Ju mer jag inser det här, desto mer ledsen blir jag. Jag blir glad också, glad att jag inte tänker på samma sätt och att jag kan strunta i att jag inte är "perfekt" åtminstone de flesta dagarna i veckan. Men ledsen. För jag tänker att om jag har blivit så påverkad av det, om jag mått så dåligt av det och det fått mina vänner (och fiender) att fortsätta spä på mina som sina komplex... Om bröst, midja, rumpa och ett "fint" ansikte är så viktigt... Vad gör det med andra människor då egentligen? Finns det människor som mår bra av det? Och varför, varför fortsätter vi göra så här mot varandra?

Jag skulle nog kunna skriva en hel uppsats.. Men jag tror att det kanske är bättre att låta tankarna pysa då och då, för det blir lätt rörigt. Det finns så många små spår och vägar man kan gå vidare på och tanken med det fantastiska i hur fel idealen egentligen är när det kommer till det verkliga livet börjar förlora fokus i det här inlägget. Trots att det är så. Trots att det med största sannolikhet är så. För vi attraheras av olika saker (små bröst, stora magar, platta rumpor, fötter, händer, en viss typ av profil kanske) och det är så mycket mer än bara ytan som egentligen spelar roll när det väl kommer till attraktionen. Den vackra ytan spelar ingen roll om det inte finns någonting innanför skalet. Men även där är det olika vad vi faller för. Något som faktiskt är viktigt att komma ihåg.

Nu ska jag sluta. För den här gången.

Novell: Lättnaden

I samma ögonblick som hon förstod att hon tagit beslutet blev hon lugn. Det var som att alla känslor rann av henne på en och samma gång. Hon kände sig lätt. Och kall. Sval. Plötsligt kunde hon känna mungiporna dra sig uppåt för första gången på veckor. En märklig känsla. Ovan. Ett lågt, kort, skratt bröt sig ut genom hennes torra läppar. Bröt den mörka tystnaden i den trånga lägenheten. Fick dammet att inte kännas så grått ändå. Ensamheten inte riktigt lika tom.

Vissa saker byggs upp en liten bit i taget, andra kommer som en överraskning. För henne var det lite av varje. Det verkade så i alla fall. Som att det var allt, men ändå ingenting, på en och samma gång. När det började var hon inte förberedd. Hon var ju precis som alla andra. Bara en i mängden som levde sitt liv så gott hon orkade och delade de delar hon vågade på nätet. Som alla andra. Hon hade en blogg och Facebook. Mail och ett konto på Daywievs hon använt en eller två gånger. Inte mer. Att lägga in bilderna på datorn var jobb nog. Att ladda upp dem på en site blev för mycket. Man måste ju vara försiktig då. Lägger man upp dåliga bilder kan man få elaka kommentarer. På internet får man ju faktiskt skylla sig själv om man får sådana. Då har man gjort fel. Brutit de oskrivna reglerna. Varit dålig, kanske avvikande. Då får man skylla sig själv. Eller så får man acceptera det. Det är ju bara internet. Det betyder ju ingenting oavsett hur mycket det svider i själen. Så säger de som postar de elaka kommentarerna i alla fall. Det har hon läst sig till. Man får ju tåla lite. Skylla sig själv. Så hon lät bli. Höll sig noga inom ramarna så att ingen skulle få skäl att vara elak mot henne. Höll sig själv om ryggen eftersom hon var osäker på om någon annan skulle göra det. Man ser ju hur vänner vänder varandra ryggen hela tiden på offentliga forum. Och hon var ju som alla andra. Bara en i mängden.

Så kom den där dagen då hon råkade hamna lite utanför linjen. Det var inte något konstigt egentligen, bara en undran genom hennes blogg. Hon undrade varför vissa människor gör val som skiljer sig från hennes. Sådär som nyfikna människor gör ibland. Undrar och är nyfikna. Vill veta mer. Inte för att hon egentligen väntade sig några svar, med så få läsare var chansen att någon skulle reagera minimal, men just den här gången blev det inte som hon trott. Kommentarsfältet fylldes av anonyma skribenter. Påståenden om åsikter hon aldrig framfört. Åsikter om hennes personlighet och utseende. Hon skulle minsann ha klart för sig att hon var dum i huvudet. Att hon var ful. En vidrig människa. Äcklig. Några påstod att de kände henne och därför visste helt säkert vilken otroligt hemsk människa hon var. Ingen lämnade namn så hon kunde inte riktigt veta om det var sant. Om hennes vänner faktiskt tyckte att hon var så hemsk och elak. Dum och falsk. Kanske var hon det? Kanske hade hon alltid varit det bara att ingen vågat säga någonting förrän nu?

När hon sökte stöd kom det svar hon egentligen visste att hon skulle få. Man får ju skylla sig själv om man skriver saker på internet. Lite får man ju tåla liksom. Så hon svalde det där onda. Gjorde sitt bästa för att bemöta kritiken under inlägget sakligt och trevligt. Det var ju hennes egna fel. Det var hon som gick över den där osynliga gränsen. Målade utanför linjen på det stora papperet som är vårt sociala utrymme och träffade en punkt hon inte visste var öm. Så hon fick skylla sig själv. Hon pratade inte mer om det efter det.

Efter ett par dagar var hon så trött att hon inte längre orkade öppna sin mail eller blogg. Rädd för vad som skulle vänta henne där. Någon mer som så gärna ville missförstå och kränka henne. Någon som ville berätta att hon hade fel trots att hon aldrig påstått att hon hade rätt. Någon som ville dela med sig av hur äckligt ful hon var på bilden längst upp till höger på bloggen. Hon fick skylla sig själv, men hon orkade inte längre ta konsekvenserna trots att hon visste att hon borde. Förvirring hade blivit ilska hade blivit frustration hade blivit sorg. Hon kände tyngden av att bli hatad. Hatad för att hon var nyfiken.

Hon slutade göra sig i ordning på dagarna. Det fanns ingen poäng. Hon orkade inte längre gå utanför dörren annat än för att handla mat. Umgås med andra gjorde hon inte heller längre. Hennes vänner tyckte ju inte om henne. De anonyma skribenterna som envist påstod att de kände henne bekräftade det. Man får ju tåla lite. Skylla sig själv. Efter ett par veckor bestämde hon sig för att ta tag i sig själv. Be om hjälp och göra något åt det här. Kanske skulle hon till och med radera det där inlägget? Samtidigt var hon rädd att framstå som feg om hon gjorde det. Man ska ju stå för det man tycker. Gör man inte det är man falsk. Om hon tog bort inlägget skulle hon vara falsk. Hon förstod det. Samtidigt ville hon bara att det skulle sluta. De arga kommentarerna som fyllde hennes inkorg. Kommentarerna som krävde svar och kallade henne feg för att hon inte längre försökte förklara sig.

När läkaren frågade henne varför hon mådde dåligt så skyllde hon på stress och ett nyligen avslutat förhållande. Påhitt. Hon ville inte berätta att hon egentligen bara hade sig själv att skylla. Hon ville inte att läkaren skulle veta hur dum hon var. Hur svag. Att hon inte tålde någonting. Pappren hon fått fylla i pekade tydligt på att hon var deprimerad. Inga fler frågor ställdes. Hon fick ett recept på antidepressiva tabletter och några ångestdämpande att ta vid behov. En varning om att hon kanske skulle må ännu sämre den första tiden på tabletterna. Sedan ingenting mer än ett handslag och ett vagt löfte om en tid längre fram för att se om tabletterna hjälpte något.

Så satt hon där, den där kvällen, och kände sig stark igen. Stark för första gången på länge. Det skulle bli bra igen. Hon var säker. Helt säker. Allting skulle lösa sig.

Självsäker satte hon sig vid datorn och öppnade mailen. Hon kände sig redo att möta det som stod där. Redo att möta alla dessa människor. Eller var det bara en enda som låtsades vara fler? Oavsett så kände hon orken. Det var nu hon skulle orka se att det som påstods inte var sant. Nu skulle hon kunna ta beslutet om hon skulle radera inlägget. Kanske ta bort bloggen helt. Byta mail. Börja om.

Och i samma ögonblick som hon förstod att hon tagit beslutet blev hon lugn. Det var som att alla känslor rann av henne på en och samma gång. Hon kände sig lätt. Och kall. Sval. Plötsligt kunde hon känna mungiporna dra sig uppåt för första gången på veckor. En märklig känsla. Ovan. Ett lågt, kort, skratt bröt sig ut genom hennes torra läppar. Bröt den mörka tystnaden i den trånga lägenheten. Fick dammet att inte kännas så grått ändå. Ensamheten inte riktigt lika tom. Hon reste sig från skrivbordet och gick ut i köket. Fyllde ett glas vatten till bredden. Kallt vatten. Hon tog till och med fram isen ur frysen och knäckte ner två isbitar i glaset så det rann över. Resten av isen lämnade hon att smälta på diskbänken. Ur väskan hon lämnat på golvet i hallen drog hon upp paketet med tabletter hon hämtat ut tidigare under dagen. Det var fastkilat mellan mobiltelefonen och plånboken. Så satte hon sig vid datorn igen. Torkade av ytan framför tangentbordet med sidan av handen. Bort med det värsta dammet. En efter en klämde hon ut de små tabletterna på den tomma ytan. En karta. Två. En efter en tills det inte fanns några tabletter kvar i paketet. Hon skulle inte längre behöva skylla sig själv. Hon log igen.

It's not for everyone

Det här med att kommentera och visa intresse till exempel. Inte för att det gör något, jag fiskar sällan kommentarer, men det är ibland svårt att veta vad läsarna vill när reaktionerna är få. Jag syftar alltså på förra inlägget. På facebook blev det visserligen lite mer reaktioner, men i proportion till visningarna var det inte kaxigt så att säga. Oavsett så har jag bestämt mig för att publicera novellen. Några vill ju ändå läsa och den som inte är intresserad får helt enkelt låta bli. Det får man alltid göra!

Mer saker som inte är för alla kaffe och nudlar till brunch. Men det var vad jag åt... Så det funkar ju det med.

Det händer, om än extremt sällan...

När jag var yngre så skrev jag mycket dikter och även noveller till och från. Dikterna var för att få utlopp för tankar och känslor. Novellerna var väl lite detsamma men ändå inte, det varierade. Under åren har jag skrivit ganska många dikter jag varit nöjd med, men väldigt få noveller. Nu har jag aldrig drömt om något författarskap, så det gör inte så mycket att mycket jag skrivit varit... Ja, dåligt rent ut sagt. Men det finns några jag gillar.

För några månader sedan skrev jag en novell till en tävling på Collings Förlag för skojs skull. Min typ av berättelser är sällan glada och passar inte alltid in, men jag ville se om jag kunde producera någonting i alla fall. Om jag fortfarande kom ihåg hur man bygger en berättelse. Så jag skrev, läste, lät J-man läsa, skickade in. Det där med att ändra i historien och förbättra är sällan något jag gör. Jag skriver med hjärtat oavsett om jag skriver en dikt, en låt, en novell eller ett blogginlägg. Vilket betyder att det är rörigt ibland... Men ofta är det precis som det ska vara.

Jag vann inte. Jag är inte förvånad över det heller. Det finns otroligt mycket duktiga författare som förtjänar att bli publicerade. Dessutom så var mitt lilla bidrag på knappt två sidor absolut inte tillräckligt för tävlingens syfte, om man nu bortser från det faktum att min text kanske inte heller föll juryn i smaken.

Hur som helst så funderar jag nu på att publicera texten i bloggen. Om intresse finns det vill säga. Som en kul grej, trots att texten inte är det minsta kul eller glad. Som jag redan nämnt så skriver jag inte sådant som alltid passar in. Jag skriver saker som känns, i alla fall för mig, och ofta saker som gör ont. Det är mörka berättelser med mycket smärta. Sådant har alltid varit lättare för mig, även om jag själv varit superglad och positiv för stunden. Märkligt sånt där...

Men i alla fall. Någon som vill läsa en novell?

Sitter här i min Snug-Rug och skålar i Coca Cola så länge!
(Lagom överexponerad.)

Hänga, hänga...

Idag hänger jag extra mycket på Lady Dahmer's blogg. Det är så att hon nu kommit ut och berättat att den feministiska showen hon skulle gjort med Cissi Wallin, "Penntricket", är inställd. Den offentliga anledningen till detta finns här för den som är intresserad, LD själv berättar att det egentligen är mer komplicerat än så i sitt inlägg där hon även ber om ursäkt till alla som köpt biljetter.

Det här var något som det ryktats om ett tag. Att showen skulle ställas in det vill säga. Skvaller om att CW och LD inte längre skulle vara vänner gavs som den stora orsaken, huruvida det stämmer eller inte vet jag inte och kan inte heller se på vilket sätt det angår mig. Oavsett skäl så visade det sig att det stämde att showen skulle ställas in. Det kan räcka så.

Hur som helst så tycker jag att det är starkt att våga säga ifrån och backa ur ett projekt när man känner att det inte går, oavsett skäl. Många av oss springer leende in i väggar bara för att det förväntas av oss och vi inte vågar säga ifrån. Vågar inte vara "svaga". Vågar inte ta konsekvenserna av att avbryta för vår egen hälsas skull (mental eller fysisk, vad det nu är). Att dessutom göra det som offentlig person, som ju LD ändå blivit, är än tyngre. Det är inte "bara" det personliga nederlaget, skammen och känslan av otillräcklighet vi alla kan känna. Det är även en massor okända människor som nu sätter sig och spekulerar. "Vems fel var det nu då?" Kräver svar. "Men bara berätta då! Har du sagt A får du säga B!" Den där obehagliga möjligheten att bli överöst av arga, besvikna mail bara för att folk är nyfikna. För visst är det ändå nyfikenheten det handlar mycket om?

Är jag nyfiken? Ja, det ligger i min natur. Är det viktigt för mig att få min nyfikenhet stillad? Nej. Inte på bekostnad av en annan människa (eller två, dock ligger min fokus på LD då det är hon som valt att avsluta så vitt jag förstår). Det är viktigare för mig att ha kvar en av mina favoritbloggare som en människa som mår bra och fortsätter upplysa, provocera, få mig att fundera. Det gör hon ju dessutom utan att jag behöver betala en endaste liten krona! Lyx är det!

Så jag hänger lite på LD's blogg och glädjer mig över hur mycket kärlek och förståelse som rasar in. Det verkar inte vara många som väljer att attackera (hann se någon på twitter som inte verkade vilja förstå, men jag ser nog inte allt och alla har väl inte sett det än). Istället är det många som stöttar, både folk som köpt biljett och folk som låtit bli. Själv lämnade jag en kommentar som sa ungefär vad jag kände (dvs att hon är awesome) och sedan skickade jag in mina uppgifter till Maximteatern så att vi får tillbaka våra pengar. Inga bekymmer!

Mer nätkärlek... Ja, det borde vi absolut applicera mer i vardagen.