Shoes!!!

Okej, det här med pyssel. Jag gillar ju sådant. Det är kul och man lär sig nya saker (ibland i alla fall), förhoppningsvis har man efteråt något man är väldigt nöjd och glad med. Man kan känna sig lite stolt att man gjorde det även när det inte går som man tänkt och svordomar haglar tillsammans med en halv flod av svett och ilskna tårar. Om man inte bara slänger projektet åt fanders då... Vilket har hänt någon gång, men i de flesta fall så plockar jag upp det igen när jag har lugnat ner mig igen (okej, det kan ta månader) och färdigställer det eller gör om det från grunden.

Anyhow! Pinterest är ett kul ställe att hänga på när man gillar pyssel och jag har ett antal pins som bara väntar på att jag ska känna mig redo att ta tag i dem. Det är ju inte så att jag hittar på projekt ändå liksom.... Hrm. Ett sådant projekt är i alla fall detta. Serietidnings-skor!!! Hur awesome är inte det?

Den som följer mig på instagram eller har mig på facebook har redan sett detta, men här är mer om det helt enkelt.

Jag valde en svart-vit serie eftersom jag kände att det förmodligen är lättast att matcha, i alla fall som första projekt. Sen ville jag gärna ha så mycket kvinnor som möjligt med, bara för att jag vill det, så jag kom att tänka på Modesty Blaise. Perfekt! Bara att köpa en tidning då. Och så Mod Podge så klart (yepp, det finns en uppsjö olika). Jag valde att ta den sorten som var i pin'en helt enkelt. Fann även sådana där skum-penslar på Panduro.

Ett par ballerina som egentligen är nästan på gränsen till små och i en glad röd färg (så tyvärr därför inte använda jätteofta) blev min bas. De är ganska ingångna sedan innan så jag torkade av dem noga innan från smuts och damm. Sedan var det bara att börja klippa i min tidning.

Jag klippte bitar i tre olika storlekar. En stor (som en serieruta ungefär) som jag tänkte kanske kunde vara bra på sidor och sådant om man kapade på lämpligt ställe när man kom dit, en mellan (halv till fjärdedels ruta ca) och små i väldigt oregelbundna former (mycket trianglar och snea rektanglar). På varenda bit försökte jag få med något någorlunda intresant och jag klippte väl upp ca fyra eller fem sidor innan jag började.

 Kan säga på en gång att det där med att försöka planera vilka bilder man vill ha är en kass idé. Många bilder klippte jag sönder ytterligare och mycket går ändå inte riktigt att se vad det är så det spelar ingen roll. Däremot så är det inte alls dumt att titta ut vissa som man verkligen vill ska synas och jobba utefter det.

Mina skor var ju släta bortsett kanten runt och de faktum att de är rätt ingångna och därför har lite veck och ojämnheter, men eftersom jag är envis så gick det ändå. Pilligt. Jag gjorde så att jag vek pappret över kanten så det inte syns när skorna är på fötterna. Hur bra det är får framtiden utvisa, men det var så jag gjorde i alla fall.

Eftersom Pysen vägrade låta mina fötter vara ifred så är här en svans. Varsågod.
Och foten är inte svullen, så bli inte orolig, jag orkade bara inte ta en bra vinkel.

De blev riktigt snygga faktiskt. Tycker jag då. Inte helt perfekta, så som det ofta är när man testar något nytt, men det är ju lite charmen det med. Har fått frågan om de tål vatten och så vitt jag lyckats googla mig till så ska dessa tåla det helt okej så länge jag inte hoppar i vattenpölar eller så, alltså så länge jag inte så att säga dränker dem. Ett tips jag sett är dock att använda Mod Podge Outdoor (finns bland alla i länken där uppe) då den ska tåla vatten utan problem. Tänker att jag kanske kan slänga på ett lager över dessa när jag väl köpt en sådan också för säkerhets skull.

Bra att veta dock är att skorna blir ganska hårda när de är torra. Mod Podge är ju ett lim och liknar trälim ganska mycket (i alla fall så var det vad jag tänkte på när jag satt och drog lim av mina fingrar igår). Tillsammans med pappret och i och med att man tar flera lager så blir det ganska styvt. Så ta skor med bra passform och var beredd på att de kanske inte följer foten lika väl som innan.

Jag kommer gissningsvis få skav på hälarna eftersom de är på gränsen till små redan, men vad gör väl de när de ser ut så här? Sitter redan och funderar på om jag inte har ett par till jag kan göra detta med, kanske vågar jag mig på en riktigt färggrann superhjälte-variant denna gång till och med... Kanske!

Regniga dagar

Jag vet inte riktigt hur det ser ut runt om i landet, men här i Linköping har det varit en vecka med mycket regn och det verkar bli en till. Regn är för det mesta väldigt mysigt och faktiskt riktigt härligt (inte duggregn dock, det är bara fusk och tråk och irriterande), hade inte mina stövlar gått sönder så hade jag nog rört mig utomhus oftare den här perioden faktiskt. Det finns dock en sak jag inte är så förtjust i...

Det är huvudvärks-väder. Allt regnväder ger inte huvudvärk, men det som varit och är nu gör det. Jag tycker att det är frustrerande att trycket inte lättar och låter mig njuta av vädret. Jag orkar inte riktigt sitta och läsa, sådär som är väldigt mysigt sådana här dagar, med ett bultande huvud. Även datorspelande och filmtittande, matlagning, träning och sådant där basic stuffs blir liksom tyngre när saker gör ont. I alla fall för mig. Dålig fokus och ledset humör. Inte mycket lek i regnet då. Tyvärr.

Sen är det i och för sig ganska korta skurar. Kan vara därför trycket inte vill släppa kanske. Fast vad vet jag, är ju inte meteorolog...

Orkeslöshet

Ibland tänker jag att jag ska starta en ny blogg och börja om, få en ny start, men jag inser att det bara är ett sätt att lura mig själv.

Jag vet att jag inte skulle blogga mer eller oftare om jag startade en ny blogg. Jag har inte begränsat mig i min blogg och kan skriva om precis vad jag vill. Alla ursäkter jag kan hitta på för att inte blogga om ett ämne bottnar egentligen i samma sak...

Jag orkar inte just nu.

Det är okej. Kanske borde jag tillåta mig att vara mer ytlig så det hände något alls här och visst tycker jag om ytliga inlägg men jag tycker inte om när det blir för mycket, i alla fall inte "hos mig". Jag gillar ju mina egna upprörda eller nyfikna inlägg av de mer seriösare slagen. Jag orkar bara inte skriva dem.

Jag, mitt ganska fettiga hår och nymålade naglar.

Sen är det hela den här grejen med debattklimatet. På olika håll sägs det att klimatet är hårt och jag håller med. Även om jag inte deltar så läser jag väldigt mycket diskussioner, artiklar, debatter i olika forum. Det krävs många gånger väldigt lite för att få mycket mothugg (och då inte på ett konstruktivt sätt) med haglande personangrepp. Fula tekniker. Ont om självrannsakan. Enbart det kan göra mig trött. Allmänt avtänd på att bidra till debatten, det trots att jag inte på något vis tror att det jag har att säga skulle väcka uppmärksamhet. Ingen publik, ingen uppmärksamhet helt enkelt. Enkel logik.

Nu låter jag förmodligen väldigt negativ. Det är jag egentligen inte. Jag är bara trött och det är okej. Jag kommer igen när jag har energi, om jag känner för det. Däremot ska jag tillåta mig själv att vara mer alldaglig och helt enkelt tråkig. Min blogg är ju egentligen mest bara för mig. Min ventil. Någon storbloggare vill jag inte vara. Det är fritt fram att läsa om en känner för det helt enkelt.

Back to the basics. Typ.

Aldrig ska en få vara frisk!

Jag har varit ganska nöjd över att ha varit förskonad från mycket sjukdom ett bra tag. Visst, lite snuva här och där men inte så att jag behövt vara sängliggande. Ingen feber. Jag har sett mina vänner på facebook kämpa med influensor och långdragna förkylningar, det har ju varit typiskt sådana tider nu och är väl ett tag till. Men, som du redan förstått, det höll inte i sig. Nu sitter jag här och känner allmän frustration över det eviga slemmet.

Egentligen är det ju helt otroligt hur mycket äckliga saker en kropp kan producera. Dessvärre är det inget som gör mig det minsta exalterad.Jag gör mitt bästa för att inte överkonsumera nässpray och slemlösande till den grad att de inte längre fungerar, eftersom jag gillar det här med att kunna andas och ha svalget tomt och öppet. Det går sådär. Helst skulle jag vilja ha ett mirakelpiller. Men vem vill inte det? Misstänker att det är få som tycker att det är kul med sjukdom...

Tur att det inte syns allt för mycket på utsidan att slemmet frodas i alla fall.

Det värsta är ju, som jag säkert klagat över hundra gånger, att inspirationen flödar så fort febern börjar sjunka. Jag har just nu cirka femton olika projekt som jag känner att jag bara måste ta tag i men fysisk energi som en sengångare ungefär. Mer frustration. Lagom tills att jag är frisk på riktigt har säkerligen minst hälften glömts bort och av resterande är det kanske någon som det blir något av i slutändan. Det brukar finnas annat att prioritera i första hand när jag kommer så långt. Typiskt.

Saker jag däremot ägnat mig åt nu när mitt huvud är klart igen är No 'Poo. Halkade in där första gången för kanske ett halvår sedan, via Lady Dahmer. Jag gillar hela grejen. Att kunna svänga ihop en ansiktsmask av saker som finns hemma när lusten faller på tycker jag känns mycket roligare än köpta varianter (även om jag har några sådana hemma också). Balsammetoden har jag varit inne lite på förut och kör fortfarande produkter utan silikoner i, dock kör jag oftast med schampo nu för tiden. Vet inte varför jag började med det igen... Säkert på grund av att jag färgar håret eller nåt. I vilket fall så ska jag testa att efterskölja med utspädd äppelcidervinäger då min hårbotten är väldigt torr (håret däremot är inte det minsta torrt, eller fett, bara allmänt jättebra faktiskt). Funkar det så blir jag glad, annars har jag inte förlorat något i alla fall.

Okej, svammel.

Det är lätt att fastna på de få saker som faktiskt är enkla nog att syssla med när jag mår så här kul. Hoppas att jag äntligen ska bli klar med min stickning idag i alla fall. Då kan jag börja på nästa stickning. Det är ju stillasittande liksom...

Firefly och Serenity - lite kärlek

Det är ett tag sedan nu som jag såg serien Firefly för första gången. Jag blev genast förälskad. Hur skulle jag kunna låta bli? Varje karaktär är välskriven, universumet både bekant och främmande. En västern i rymden. Hjärta hela vägen. Som så många andra har jag undrat hur serien kunde läggas ned efter bara en säsong... Hur många gånger jag än läser om det så går det inte in. De dåliga besluten.

I vilket fall som helst så gjordes det en film ett tag efter att serien lagts ner. En form av avslut så att säga. Vilket är anledningen till att jag undvikit att se den tills nu. Jag kan inte bara ta farväl av de här karaktärerna som på så kort tid greppat mig så hårt. Men det var dags idag kände jag. Dags att se Serenity.

Jag ska inte spoila, så det är säkert att läsa vidare även om du inte sett varken serien eller filmen.

Till att börja med så vill jag ändå säga det att jag inte tror att filmen är i närheten lika bra om serien inte setts först. Den här kärleken till karaktärerna och igenkännande, plus bakgrunden, går nog mycket förlorad. Det var ju inget problem för mig. Jag slängdes rakt in i den historia jag på sätt och vis längtat efter.

Så var det plötsligt över och jag lämnades tom och rödgråten. Det blir ju lätt känslosamt när det händer mycket på en gång och jag fastnar så lätt i den fiktiva världen. Jag känner att det var ett bra avslut, på många sätt. Det är liksom okej att sluta där, men det skulle inte göra något att fortsätta heller. Drömmen som många fans har om att de ska återuppta serien igen är kanske inte så realistisk, men visst kan jag också känna så. Jag vill se mina vänner fortsätta utvecklas. Jag vill fortsätta följa dem på deras resa. Helt själviskt givetvis.

Jag trodde aldrig att jag skulle fastna så hårt för en "rymd-västern". Jag är inte den som vanligtvis är särskilt förtjust i varken rymden eller västern ironiskt nog. Men uppenbarligen. Har du någon otippad serie eller film du bara föll handlöst för? Det skadar ju aldrig att snöa in på ännu en fandom så att säga...

Att det ska vara så svårt

Jag är en sådan där som inte alls tycker om att laga mat. Det är tråkigt och tar tid och jag uppskattar sällan maten lika mycket när jag lagat den själv, även om jag faktiskt är bra på det där med att få saker att smaka bra. Ofta blir jag helt enkelt bara trött av sysslan. Glömmer att njuta.

Förra veckan så började vi i alla fall med ett experiment. Veckomeny. Vi letade reda på olika recept att testa under veckan och jag lagade mat varje dag (ja, vardag i alla fall). Det blev ett avbrott från de enklare sakerna jag brukar laga. De som smakar bra och går fort, men ändå har vissa begränsningar. Jag gjorde helstekt fläskkarré och kyckling i ugn, köttfärspaj, soppa och falukorvsgratäng. Vissa saker tar mer tid än andra. Allting tog längre tid än det vanligtvis tar för mig. Allting smakade bra. Det som gjorde det mest värt det var ändå hur glad J-man var varje dag över det jag åstadkommit. Jag tycker om att göra honom glad.

Så åkte han ju iväg den här veckan och jag har levt på enklare mat och, givetvis, rester från förra veckan. Känner mig fullständigt tom på idéer, men har ändå ett behov av att testa mer mat. Mer variation helt enkelt. Trots att jag inte tycker att det är nämnvärt roligare med matlagning än innan. Är det på väg att ändras det där?

I vilket fall. Att det ska vara så svårt att komma på vad för något jag vill äta. Sicket i-landsproblem.

Sömn är ju bra

Typ frukost

J-man är borta på jobbresa just nu. Det är ju sådant som händer och inte mer med det förutom att rutinerna här hemma blir lite rubbade då. Mest är det ju vanan att ha honom bredvid mig i sängen som kan störa nattsömnen. Att somna kan vara riktigt jobbigt ibland faktiskt, men det går för det mesta ändå ganska bra. Det är värre med Pysen. Bus bryr sig liksom inte så mycket så länge jag bara kramar honom när han vill bli kramad och har mat och vatten och ren låda. Pysen har en annan rutin.

Varje kväll så börjar Pysen jama. Lite högt och ensamt, lite ynkligt och ledset... Varför? Jo, för att det är dags att leka då. Han går alltså runt i lägenheten och säger "det är dags nu, leka, öppna lådan med leksaker då, lek". Detta är också alltid riktat mot J-man eftersom han är favorit-lekaren. Mig tittar Pysen knappt på när det är lekdags. Så du kan ju tänka dig vilken olycklig katt jag har här hemma när J-man är bortrest. Pysen har dessutom en fruktansvärd ovana att väcka en mitt i natten (och hålla en vaken tills det inte går att sova mer) om han är det minsta understimulerad.

Ibland är han också trött.

Vill jag sova, vilket jag för det mesta vill ( i alla fall på natten), så måste jag försöka få honom att leka med mig ändå helt enkelt. Jamar gör han ändå. Igår sprang han dessutom flera varv i lägenheten och jamade argt på alla lampor och slutligen ytterdörren. Vart sjutton var hans lekledare liksom!? Så oförskämt!

Jag lyckades i alla fall. Laserpennan funkade en stund och sedan blev det att leka med den andra favoritleksaken, en pinne med fjädrar i änden på ett snöre. Kattfiske. Vi lekte tills Pysen flämtade och fräste åt den där förbenade "fågeln" som kom undan hela tiden. Det brukar betyda nöjd katt. Fick han bestämma så skulle han i och för sig leka tills han svimmade, men det känns inte så bra för mig så han får nöja sig ändå.

Fick jag sova då? Nästan hela natten! Pysen väckte mig bara en endaste gång och höll mig inte vaken då heller. Däremot höll ovanan av att vara ensam mig mer vaken. Tänk så bortskämd jag är!

Vinterpälsen

Precis som varje vinter så har jag inte brytt mig det minsta om att raka mina ben. Varför ska jag gå miste om den extra isoleringen när det är så kallt resonerar jag. Min man har dessutom gift sig med mig för att han älskar hela mig och inte min eventuella avsaknad av hår, så honom stör det inte heller om du nu skulle undra.

Jag kan i alla fall tycka att det är lite roligt med mina håriga ben. Främst känslan av ett kraftfält omkring dem när jag går omkring i lägenheten efter att ha burit strumpbyxor eller liknande och därmed gjort mina fjun fulla av statisk elektricitet. Varje gång jag tar ett steg gör jag dova laserljud i mitt huvud. Woooooom, wooooom...

Sådan är jag.

...

Bestämde mig för att låta håret växa ut till slut. Jag är helt enkelt för lat för att underhålla ett kort hår i dagsläget. Så det är bara att kämpa sig igenom den där mellanlängden som knappt är en frisyr (även om frisören igår hjälpte lite i alla fall). Sessan föreslog att jag skulle färga håret lite kul i väntan på längd så jag funderar över vad jag skulle trivas med... Det kan inte vara lätt jämt.

Jag märker att jag tänker på utseendet mer ofta igen. Inte så att det varit helt obetydligt, men jag har haft lätt att trivas med mig själv ganska länge och jag känner att det är på väg bort igen. Utan egentlig anledning dessutom. Jag upplever inte att utseendehetsen varit varken mer eller mindre påtaglig i min närhet den senaste tiden. Däremot så har jag lärt mig oerhört mycket om ideal, privilegier och dess påverkan den senaste tiden. Vilket är fruktansvärt intressant. Jag har mycket mer att lära.

Kanske blir jag fixerad av att bli upplyst? Kanske tar det en stund att lägga sitt fokus rätt igen när en börjar analysera sig själv om igen? Kanske är det bara en period att gå igenom helt enkelt.

Men det stör mig. Det är mycket som stör mig. Självhat, vilket är väl grovt för vad jag känner,verkar ändå vara en del av så många människors vardag. Bara för att ta ett exempel så klart. Det är mycket som inte står rätt till i världen. Sådant som är svårt att inte se när man börjar se sig om.

En kan lära sig mycket av att lyssna på andra.

Virtuellt damm

Det är nästan så att jag förväntar mig att få borsta damm och spindelnät från skärmen när jag loggar in här för första gången på länge. Turligt nog bor det inga spindlar i min dator (då hade jag inte rört den igen kan jag meddela).

Så, ursäkter för att en inte bloggat på länge och så... Nej. Det kommer inte bli fler uppdateringar för det. Jag bloggar helt enkelt när och om jag vill. Yay för mig! Men det är ju så det ska vara kan jag tycka. I alla fall så länge en inte jobbar med just bloggande så klart.

Och annars? Sitter med de vanliga i-landsproblemen gällande frisyr (hur många gånger har inte det varit uppe här). Pysen har gjort sport av att vara jobbig hela dagen och Bus förstår inte att han inte kan vara i mitt knä 24 timmar om dygnet. Kärlek liksom. Kärlek är ganska centralt i mitt liv över huvud taget för övrigt. J-man, så klart, och en blandad skara av nya och gamla vänner. Precis som det ska vara!

Känns lägligt att avsluta med den otroligt nödvändiga informationen att jag nu tänker sticka på den sista raggsockan till J-man innan det blir dags att förbereda middagen. Go, go me!